Bänken – En enaktsblues av Roland Janson
S:t Johanneskyrkan i Göteborg
Regi: Amanda Elsa Larsson
Premiär: 17 maj 2014
Roland Jansons pjäs Bänken hade urpremiär 1980 och har nu tagits upp på nytt, i ett teatersamarbete som handlar om att engagera S:t Johanneskyrkans och Göteborgs Stadsmissions gäster och volontärer tillsammans med medlemmar i Folkteaterns amatörteaterförening Unga Folkteatern. Syftet har bland annat varit att utveckla den tillåtande mötesplats som S:t Johanneskyrkan är för många, men även att erbjuda kulturupplevelser, både för publik och för utövande. Samarbetet mellan Göteborgs Stadsmission, Folkteatern och Unga Folkteatern vill bidra till att låta nya grupper komma till tals.
Scenutrymmet är litet, endast en bänk finns i blickfånget där Brahim sitter och spelar gitarr. Som publik engageras man genom att man kan gå fram och slänga några kronor i Brahims gitarlåda om man vill. Strax därefter får Brahim sällskap på bänken av sin kompis Rutan, som gör entré med en sprudlande energi. Längre fram gör också Erik dem sällskap. Brahim och Rutan känner honom inte sedan tidigare och tar honom för en fin herre, men i själva verket är han en före detta metallarbetare på SKF som valde att börja klä sig i frack på jobbet, och därifrån var steget inte långt till förtidspensionering. Undertexten är tydlig, samhället tillåter inte att någon sticker ut, och nu sitter Erik på bänken tillsammans med Brahim och Rutan.
Pjäsen ger en bild av hur ett beroende kan se ut idag, vilka människorna bakom flaskan är och hur olika de krafter som kan driva fram ett beroende kan vara.
Pjäsen är full av rappa och underfundiga repliker, full av humor och lek med ord, i sann Göteborgsanda. Det hela känns mycket realistiskt, dialogen skulle kunna vara hämtad från vilken parkbänk i stan som helst.
Någon enstaka gång ryker Rutan och Brahim ihop över något obetydligt, som t.ex. över vem av dem som har värst bakrus.
De hittar dock alltid snabbt tillbaka till både varandra och den gamla vanliga uppsluppna tonen igen, vilket utgör bevis på att de har en varm vänskap där de tillåter varandra att vara precis som de är. Samhällskritiken, det politiska budskapet och ställningstagandet är mycket tydligt, och lyfts fram i de fåtal sånger som Brahim sjunger, vackert ackompanjerat till gitarrspel;
”… Tänk om vi alla kunde enas och ha det i oss att hjälpas åt.
Tänker att då blir det gott att leva vi sitter ju ändå i samma båt…”
Vi får höra att samhället är beroende av alkoholister eftersom de skapar jobb för kuratorer och socialsekreterare och andra. Publiken roas av en humoristisk energi och ett rakt ställningstagande som detta i dialogerna, och det nickas medhållande på flera håll till de politiska budskap som lyfts fram. Rutans plötsliga berättelse om varför hon tog till flaskan fungerar som ett väldigt effektfullt avbrott i denna stämning. Hennes berättelse får den förvånansvärt homogena och till synes mycket välmående publiken, att reagera med medlidsam tystnad. Rutan berättar att hon var ett blygt barn vilket gjorde att hon inte tog för sig i klassrummet och därför hamnade efter. Senare i livet fick hon lägenhet och ett jobb som vårdbiträde, men blygheten satt kvar, och när hon skulle gå ut och dansa tog hon helt enkelt till flaskan för att våga dansa och kunna träffa en snygg man. Konstigare än så var det alltså inte i hennes fall. Mot slutet reser sig Erik och går, och lämnar Brahim och Rutan med några ord som får dem att fundera på sina livsöden.
Skådespelarinsatserna är mycket trovärdiga och skickliga utan att bli överdrivna eller parodierade, vilket tyvärr ofta är fallet då berusning eller missbruk skall gestaltas. Det är så lätt att det blir pinsamt, men så är inte alls fallet i Bänken. Samtliga skådespelare levererar med värme, trovärdighet och personlighet. Maria Edlinds gestaltande av Rutan måste dock särskilt lyftas fram. Med en otroligt charmig och sprudlande energi står hon för mycket av drivet, samtidigt som hon lyckas förmedla en okomplicerad och öm bild av hur lätt det kan vara att halka in på missbrukets bana. Man kan inte bli annat än rörd av hennes gestaltande. Ett plus är också att vi inte serveras den annars så vanligt förekommande klichébilden att hon som kvinna har fallit offer för en eller flera män som på något sätt orsakat hennes missbruk.
Publiken ger stående ovationer och som pricken över i nämner Roland Janson några ord om pjäsens uppkomst i slutet, och befäster då budskapet att det här är en gemensam angelägenhet, med orden ”alkoholister ger folk jobb”.
Text: Hanna Waldén
Medverkande:
Brahim: Hamid Heouaine
Rutan: Maria Edlind
Erik: Thomas Karlsson
Foto: Amanda Elsa Larsson
