Sarah Bernhardt – memoarer
Av John Murrell
Regi: Philip Zandén
I rollerna: Claire Wikholm, Åke Lundqvist
Kulturhuset Stadsteatern, Lilla scenen
Premiär den 3 maj 2014
När bokslutet över den franska skådespelerskan Sarah Bernhardts liv ska gestaltas i John Murrells pjäs finns alla möjligheter att skapa intressant teater. Här har vi en banbrytande kvinna som kan blicka tillbaka på ett exceptionellt liv i en synnerligen omvälvande tidsepok i skärningspunkten mellan romantiken och modernismen. En excentriker som brutit gränser och tabun, den första riktiga internationella kändisskådisen som blev ansedd teaterdirektör, som tjänade snabba pengar och lika snabbt sprätte bort dem på ett vidlyftigt leverne, som klädde sig i byxor, spelade rollen som Hamlet, hade en mängd älskare – kvinnor som män och som sörjdes av tusentals hängivna beundrare när hon och dog år 1922 vid 78 års ålder. Här finns ett helt smörgåsbord av intressanta skeenden att plocka från, både om Sarah själv, om tidens ideologiska strömningar och om åldrandet som existentiell fråga. Med rutinerade Claire Wikholm och Åke Lundquist i rollerna och Philip Zandén som regissör borde det finnas alla förutsättningar. Och nu när det äntligen finns rum för en kvinna i huvudrollen, en äldre dessutom, vill man så gärna att det ska vara riktigt bra. Pjäsen har nästan en skyldighet att vara det. Synd att det blev så vansinnigt tråkigt.
Sarah Bernhardt föddes på 1840-talet i Paris av en ensamstående mor i en syskonskara på fem. Hon kom tidigt till teatern, och en av anledningarna till att hon så snabbt blev en så enormt uppburen skådespelare var hennes förmåga att gjuta liv i gamla klassiska roller. Hon bröt frankt med den styltiga traditionen och spelade rollerna med en för tiden helt ny oförställdhet.
Men det är inget man tagit fasta på i den här tolkningen av Sarah Bernardt. Den är så teatralisk att man undrar om det är en parodi man ser. Sarah, i Claire Wikholms gestaltning, talar med Dramatendiktion och för sig med konstlade åthävor. Replikerna är sökta och monotona hela vägen igenom. Och inte hjälper pjäsens form upp det hela. Akt 1: Sarah ligger på en divan på en brygga under Bretagnes heta kvällssol och håller på att dö. Akt 2: Sarah ligger på en divan i sitt mörka rum och håller på att dö. Samtidigt bossar hon runt med sin stackars betjänt Pitou, i Åke Lundqvists gestaltning. Han får teckna ned de memoarer hon dikterar och hon tvingar honom att spela upp roller ur sitt liv för att friska upp sitt eget minne. Det är en krystad och ineffektiv berättarform. Som motvikt finns någon slags underton av mossig humor som bygger på den förment komiska maktbalansen mellan de två. Men även dessa repliker mal på utan känsla för att publiken har fattat poängerna för länge sedan. Hela uppsättningen saknar faktiskt både dynamik och tajming. Till och med scenografin, som visserligen är effektfull i sig, blir statisk när den är precis likadant uppbyggd i bägge akterna. Man kunde åtminstone ha vänt på divanen? Men än värre: pjäsen blir aldrig angelägen. Den lyckas inte att berätta något väsentligt om vare sig livet, åldrandet, brytningstiden, eller om Sarah själv. Inte heller får den mig att bry mig om hennes öde det minsta. Allt känns väldigt distanserat. Faktum är att jag sneglar på klockan då och då och hoppas att Sarah ska dö någon gång så att jag får gå hem. Hur blev det så? Antar att det handlar om olycksfall i arbetet.
Sarah Bernhardt – memoarer
Av John Murrell
Översättning Claire Wikholm och Ingemar Karlsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Charles Koroly
Ljus Sutoda
Komposition Henrik Rambe
I rollerna
Claire Wikholm
Åke Lundqvist
Foto: Petra Hellberg
Text: Ulrika Sandhill
Relaterat: recension i SvD och Scenbloggen, Expressen.