Teaterkritik

Cyrano
Parkteatern, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär i Vitabergsparken den 4 juni 2014

Den 4 juni drog sommarens Parkteater igång med premiären på Cyrano i Vitabergsparkens amfiteater. Cyrano de Bergerac var en fransk dramatiker som blivit en rollfigur i flera verk. Det mest kända är nog Cyrano som skrevs 1897 av den franske poeten Edmond Rostand och som både blivit opera och filmatiserats, bland annat i Roxanne 1987 med Steve Martin i huvudrollen.

I Parkteaterns version har det stora rollantalet bantats till åtta personer. Robin Keller spelar den stornäsade Cyrano som har komplex för sin näsa, men är oöverträffad både på fäktning och poesi.
Maja Rung spelar den sköna Roxane som alla männen trånar efter. Själv är hon kär i den vackre yngligen Christian, spelad av Albin Flinkas. Christian, som inte kan uttrycka sig, tar hjälp av Cyrano och de lånade orden gör att Roxane blir allt mer förälskad.

Scenografin är enkel och börjar med en helt tom scen, som vartefter fylls med rekvisita såsom en parkbänk och en stege upp till Roxanes fönster.

Pjäsen handlar om kärlek och ärlighet, men också om vänskap och lojalitet. Den är både romantisk och tragisk. Uppsättningen innehåller mycket humor och flera konstfulla fäktningsscener.

Cyrano passar utmärkt som utomhusteater och premiären blev en perfekt start för årets Parkteater.

CYRANO

Av: Edmond Rostand
Översättning: Göran O Eriksson
Nyskrivna texter mellan akterna: Mats Kjelbye
Regi: Olof Hanson
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Spelversion, bearbetning: Mia Winge och Olof Hanson

I rollerna
Cyrano: Robin Keller
Greve de Guiche: Per Öhagen
Valvert: Siri Hamari
Le Bret: David Lenneman
Roxane: Maja Rung
Christian: Albin Flinkas
Lise: Tove Edfeldt
Montefleury: Steve Kratz

Titel: Gruppen kartlägger den svenska teatern
Manus/Regi: Gruppen (förutom vissa specialskrivna texter)
Scenografi: Isabelle Bella Oldenqvist och Rasmus Persson
Kompositör/Låttextskrivare: Emil Roijer
Premiär 3 juni 2014

I fjol såg jag ”Men det skulle ni aldrig våga” som var Gruppens hejdlösa uppgörelse och skoningslösa drift med manssamhället.Nya uppsättningen svingar vidare i samma stil, fast nu är måltavlan den rådande tradition där den vite viktige mannen tillåts dominera. Under hundra minuter, i ett mestadels furiöst tempo, dissikeras teaterkonstens ofräscha konventioner. Ett antal klassiker från Shakespeare till Tjechov får klä skott för de skevheter som trion hittat i sin så kallade utredning.

Några scener känns igen direkt när de väldigt avsiktligt framställs övertydligt, vilket framkallar mycket skratt hos premiärpubliken. Andra svener, liksom massvis av förklarande teoretiska texter, finns förtecknade i programbladet. När de målnedvetna unga kvinnorna kommer fram till ”avrundningen”, har de symboliskt dragit ner byxorna på alla pösmunkar. De lyckas definitivt med sitt uppsåt att ifrågasätta genom att totalt köra över mäktiga män genom teaterhistorien. Publiken bombarderas med ifrågasättanden av strukturer av en totalsynkad ensemble, vars kännetecken är humor, vrede och energi. Allt är pedagogiskt upplagt i ett didaktiskt tonläge. Till sin hjälp har de sina silvergrå kroppsstrumpor, blå hättor på huvudet, en låda rekvisita, förmågan att växla om till värmländska och norska, en minst sagt påhittig koreografi, upprepningar av budskap, en lång källförteckning och belysande låtar som framförs på ett begåvat sätt. Den jättebanala schlager på temat tvåsamhet (skulle kunna vara från Carolas repertoar) , är den sång som gör störst succé. Till saken hör att en speakerröst introducerar oss inför alla praktiska förutsättningar, medan skådespelarna rullar runt strechandes på golvet. Tanken är att hela publiken ska följa skeendet med utlånad ljudförstärkning/syntolkning, ett experiment som i längden mest känns onödigt.

Vad som underlättar för mottagaren av denna torped om bristande jämställdhet, därtill en stegvis redogörelse för klassikers pjäskonstruktion; är att nästan allt i manus finns att läsa på två svarta väggar. Och när Gruppen blir för mycket av uppspeedad plakatteater, räddar de sig således genom att brista ut i några lustfyllda pedagogiska sånger. Hade Gruppens medlemmar inte varit så närmast osannolikt skickliga på att agera och driva teser, hade mottagaren – vare sig hen är motståndare eller bejakare av budskapet – tröttnat på att hänga med i deras uppskruvade undervisande föreställningar.

Eftersom vi aldrig får chansen att träda in i illusionens värld, på grund av att man återger repliker i gycklandets form, blir det ändå en aning enformigt emellanåt. Men Nina, Bianca och Elin är otroligt duktiga på att memorera enorma textmassor, på att uppträda som en enhet och på att uttrycka sig med röster och kroppar. Jag påstår att de ytterligare utvecklat sin egensinniga estetik och ständigt hittar nya stereotyper att angripa. De är ett oemotståndligt bevis på avvikande beteende gentemot den norm som funnits på tiljorna i våra teaterhus. På ett oerhört övertygande sätt kramar skådespelarna ihop några myter om den kvinnliga naturen för att kasta dessa myter på historiens sophög. Bortser man från undantagen i världsdramatiken – Fröken Julie med sin tragik och Ett dockhem som båda finns med i kartläggningen – är Gruppen med rätta upprörd över hur passiva och skyddslösa kvinnor framställts, därmed blir de förminskade och i värsta fall förnekade. Vill allra sist understryka att denna frigrupp tillhör det mest bitska, roligaste och meningsfulla som kan upplevas inom nyskapande svensk teater.
Text: Mats Hallberg

Medverkande: Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist

Relaterat: Recension i Teatermagasinet

Ljuvliga Jävla Georgios
Manus och regi Sophia Magasanik
Produktion ViktigaTal
Gästspelar på Improvisation & Co i Stockholm
Premiär 30 maj 2014

Visste du att en människa med ADHD tar in minst 40 gånger mer sinnesintryck än ”vanliga normala” människor? Det förklarar en hel del, det förklarar varför barn med ADHD lätt kan tappa koncentrationen. Något ljud stör och sätter igång tankarna på något annat än den uppgift de har framför sig i skolbänken.

Georgios är en ung man som för tre år sedan, som 25-åring, fick diagnosen ADHD och med medicinering och stöd och mycket kärlek från sin älskade mamma har han lyckats ta tag i sitt liv. Det har dock inte varit en lätt resa.
Redan i dagis sågs han av många som irriterande och störande – och så fortsatte det i skolan och på fritid, men bråk och slagsmål, konflikter, alkohol och andra droger.

Föreställningen ”Ljuvliga jävla Georgios” bygger på Georgios Karpathakis liv och manus är skrivet av unga begåvade Sophia Magasanik som dessutom regisserat föreställningen. Räkna med att höra talas om henne mer i teatersammanhang.

Georgios Karpathakis är idag föreläsare, PR-konsult och grundaren till ”Underbara ADHD”. I föreställningen berättar han om sitt liv, i förskolan, i skolan, på fritiden och som tonåring. Det är naket och känns mycket äkta och ärligt. Föreställningen väjer inte för det svåra. Georgios Karpathakis är dessutom fantastiskt skicklig på scen, han fångar in hela min uppmärksamhet totalt.

Livet är inte heller enkelt och utan problem bara för att han nu fått diagnos och medicinering, men livet är ändå på rätt väg och han har hopp. Han delar ofta med sig av sina erfarenheter som föredragshållare. Att skildra hans liv i en monolog är en vidareutveckling av detta.

Denna föreställning är viktig och sätter igång många tankar. Jag hoppas att många får se den, att den kan turnera runt i skolor och hos socialtjänster och i många olika sammanhang. Alla möter vi människor med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD kategoriseras inom. För att förstå varandra och för att kunna bemöta varandra bättre är förståelse för alltid ett första steg.

Föreställningen gjorde mig både glad och betänksam. Det är så lätt att barn med ADHD i förskolan och i skolan bara ses som överaktiva och jobbiga. Om de får rätt bemötande kan de bli mindre utagerande och slippa onödiga konflikter.

Vem är rädd för Virginia Woolf?
Teater Candy Cane på Olympiateatern, Stockholm
Nypremiär den 28 maj 2014

Teaterpjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf skrevs av Edward Albe 1962 och är väl mest känd som filmversion med Elisabeth Taylor och Richard Burton. Teater Candy Cane hade premiär på sin svenska uppsättning i början av året och spelar nu ytterligare fyra föreställningar på Olympiateatern vid Odenplan.

Martha och George kommer hem efter festligheter på universitetet där George arbetar som historielärare. Kvällen är redan sen och George längtar efter att gå till sängs, men Martha har bjudit över ett yngre lärarpar på efterfest.

Scenen är inredd som ett vardagsrum med 50-talsmöbler, ett piano och flera drinkbord med ett stort antal flaskor. Festandet är uppenbarligen en viktig del i det medelålders parets liv, kombinerat med uppslitande gräl helst inför publik.

Snart kommer nattens publik: en ny lärare i biologi tillsammans med sin fru som han kallar omväxlande Snuttan och Grynet. Närvarande trots att han inte är där är även Marthas far, som är rektor för skolan och anledningen till att George stannat som lärare där.

När paret inte attackerar varandra angriper de sina unga gäster. De sårande pikarna är redan från början ganska grova men trappas upp under kvällen och övergår mot slutet till rent fysiskt våld. Men trots att paret mer eller mindre massakrerar varandra verbalt finns det en smärtsam kärlek mellan de två.

Energinivån är hög föreställningen igenom och de fyra skådespelarna bjuder på imponerande rollprestationer och en stark scennärvaro. Maria Jansson har kanske den mest krävande rollen som den falsettröstande Martha som inte slappnar av en sekund. Nick Wolf är skicklig som den mer oförutsägbare George som ömsom verkar vara i underläge och ömsom tar över ledningen för det grymma spelet.

Emilie Ulfeby har en ganska otacksam roll som den intetsägande och allt mer berusade Snuttan, men hon utför den med den äran. Ola Wallinder är övertygande som den ambitiöse unge läraren som tycks sakna skrupler och nyfiket följer vardagsrumsdramat, redo att dra nytta av hur saker och ting utvecklas.

Vad kan då pjäsen säga den moderna publiken? Utan tvivel en del om svårigheten att bryta destruktiva mönster och ta tag i det som känns svårt i stället för att beklaga sig och anklaga andra. Det är ett tidlöst problem som jag tycker att ensemblen på Olympiateatern ger en tydlig bild av i denna supergrälföreställning.

Vem är rädd för Virginia Woolf av Edward Albee

Regi: Nick Wolf
Ensemble: Emelie Ulfeby, Ola Wallinder, Maria Jansson, Nick Wolf