• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina – visuellt vacker med nerv och förlåtande komik

3 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto Christopher Backholm

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.

Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.

Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.

Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.

Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.

Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.

Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.

Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.

Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.

I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Mlimas berättelse – stark och berörande med enastående skådespelare

23 februari, 2023 by Rosemari Södergren

William Wahlstedt, Timothy Waliggo Kakeeto, Måns Clausen i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Mlimas berättelse
Av Lynn Nottage
Regi & scenografi Dennis Sandin
Översättning Bengt Ohlsson
Rekvisita Ditte Edin
Kostymdesign Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign:Catharina Lundin
Producent Louise Helgesson
På scen Inès Cherif, Måns Clausen, Timothy Waliggo Kakeeto och William Wahlstedt
Sverigepremiär 22 februari 2023 på Playhouse teater i Stockholm

En trängande och strålande föreställning om girigheten som plågar världen. Om de rikas statusjakt och brist på ansvar för helheten på jorden, om den själviskhet som gör att de struntar i lagen då de anser sig stå över den. Stark och berörande och alldeles förtrollande med helt enastående skådespelare med dansaren Timothy Waliggo Kakeeto i rollen Mlima. Timothy Waliggo Kakeeto är helt makalöst duktig och talar med hela kroppen och med sina rörelser.

Inès Cherif, Måns Clausen i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Föreställningen kretsar kring frågan om vad det är som gör att rika människor världen över fortsätter att köpa elfenben utan att tänka på konsekvenserna. I Sverige skulle vi kunna ställa frågan: Varför vill någon fånga ål när de är väl medvetna om att ålen är utrotningshotad. Svaren är många till denna hjärtlöshet och oförmåga till medkänsla med djur och att stenrika människor kan anse sig stå över lagen medan de utnyttjar fattiga människor till att utföra de smutsiga jobben med jakten. De fattiga får göra det jobb som riskerar mest.

Timothy Waliggo Kakeeto gestaltar en magnifik elegant, en av de sista riktigt stora elefanterna i Kenya. En tjuvjägare som fått i uppdrag av områdets polischef att skjuta elefanter för att få ihop åtta elfenben skjuter Mlima för att få de unika, extra stora betarna. En ljusskygg handel tar sig början där de fattiga utnyttjas medan korrumperade personer högre upp i hierarkin på olika sätt skor sig, mutar och säljer. Betarna färdas långt över haven till köpare.

Föreställningen övriga tre skådespelare, Inès Cherif, Måns Clausen och William Wahlstedt pendlar mellan olika roller, vilket det gör mycket smidigt. Det känns som om de har spelat denna föreställningen många gånger tidigare, så väl sitter samspelet. Skickligt och bra regi förstås, av Dennis Sandin.

Måns Clausen, Timothy Waliggo Kakeeto, William Wahlstedt i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Föreställningen är en stark helhet. Koreografin och ljussättningen stryker under berättelsen. Emellanåt är det lite komiskt, vi skrattar åt de giriga egoistiska personernas begär efter status samtidigt som det sitter en stor ledsen knöl i magen över hur människor beter sig. Humorn tar aldrig över så att det förstår allvaret.

Teatern skriver om föreställningen:
För sina magnifika betars skull dödas en legendarisk elefant och en ljusskygg handel tar sin början. Vad driver människorna som är involverade – en desperat kamp för att mätta sin familj eller begäret efter den ultimata statussymbolen till lyxvåningen? Pjäsen tar oss med på en omtumlande resa genom girighet, utsatthet, begär och fåfänga. En berättelse om människans ansvar, maktlöshet och möjligheter i en värld som flätats samman till ett system vi inte ser konsekvenserna av.

Precis. Detta budskap om maktlösheten och möjligheterna och hur de alla rikaste världen över alltid klarar sig undan är väl skildrad. Gå och se, uppmanar jag. Det finns ett stort engagemang för djurens rätt både i Sverige och runt om i världen. Denna föreställning bör ses av så många som möjligt – och den är alldeles perfekt att gå på med tonåringar. En bra föreställning att sprida engagemang för teater.

Dramat är skriver av Lynn Nottage som är tvåfaldig Pulitzervinnare.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Elfenben, Playhouse Teater, Teaterkritik., Utrotningshotade djur

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

19 februari, 2023 by Petter Stjernstedt


Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins  värld.  Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Mefisto på Dramaten – makalöst bra

17 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Mefisto
Av Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman
Översättning Laura Buttler
Revideras översättning Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi/ljus Lars Östbergh
SKostym Elin Hallberg
Musik och ljud Mikael Nilzén
Koreografi Roger Lybeck
Peruk och mask Johan Lundström, Anne-Charlotte Reinhold
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Danilo Bejarano, Magnus Erhner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Göran Martling, Hannes Meidal, Elias Wahldén, Pierre Wilkner.
Premiär på Dramatens stora scen 16 februari 2023

Mefisto är ett drama om en människa och ett teatersällskap som försöker orientera sig i en kaotisk och hotfull tid. Om små kompromisser som gör att man helt plötsligt befinner sig på andra sidan.
När onda saker händer och människor tiger och reagerar: är de medskyldiga eller kan de deklarera att de bara var en vanlig maktlös människa som ville överleva? Mefisto undersöker den frågan.

Huvudkaraktären är skådespelaren Hendrik Höfgen är en uppskattad skådespelare på den lokala teatern i Hamburg, men han längtar desperat efter det stora genombrottet och att få spela på teatrar Berlin. Just som hans egen karriär börjar få luft under vingarna och han fått vänner med kulturell status och till och med gift in sig i en författarfamilj tar Hitler makten och samhällsklimatet förändras över en natt.

Berättelsen bygger på en bok av Klaus Mann (son till författaren Thomas Mann). Klaus Mann tar tydlig ställning och menar att den som inte står emot förtrycket är en del av förtrycket.
Mefisto utspelar sig i Tyskland under sent 1920-tal. Klaus Mann lämnade Tyskland när nazisterna tog över 1933. Mefisto gavs ut 1936 och huvudkaraktären bygger på Klaus Manns tidigare vän, skådespelaren Gustaf Gründgens, som var Hermann Görings favorit och intendent för Preussisches Staatstheater i Berlin.

Vi får följa Hendrik som från början är socialist och vill slänga ut teatergruppens nazistsympatisör. Men när han får framgång spelar han för nazisterna.

Tiden känns igen, trots att det som skildras hände under 1920-talet fram till mitten av 1930-talet. I dagens värld med stora hot från både islamister och högerextrema som drivs av ideologier som vill ta bort vår demokrati kan vi se likheter. Små steg som rustar ned vår demokrati och yttrandefrihet har redan tagits. Att bränna en koran är ett uselt sätt att få igång en diskussion om kvinnoförtrycket i Iran och för den delen också i Sverige där Expressen i veckan avslöjade att muslimska kvinnor i Sverige inte kan gifta sig muslimskt om de inte har en man i släkten som godkänner hennes giftemål, en slag förmyndare. Men samtidigt är det skrämmande att på grund av rädsla för terrorister dras demonstrationsrätten in.

1920-talet i Berlin är känt för att vara en epok med mycket sexuellt utlevande, med bejakande av transsexualitet. Tiden präglades också av att arbetarklassen hade det svårt och tungt medan de rika bara blev rikare. Vi kan känna igen mycket av det. Också i vår tid just nu, mitt under inflation, blir det så tydligt att det är de rika som inte blir påverkade av sina beslut är de som sitter med makten i exempelvis Riksbanken. Så faran att högerextrema krafter eller islamistiska krafter spränger sig fram är inte helt otrolig i dagens samhälle.

Fenomenet att människor är medlöpare och inte vågar stå upp mot förtryck finns också i andra sammanhang. Det sker på arbetsplatser, i idrottsföreningar, i kyrkor och olika föreningar och organisationer. Det kan börja redan i skolan vid mobbning. Det dyker upp i sammanhang där det finns någon med makt som trycker ned personal eller elever. I sådana sammanhang tror jag de flesta någon gång fått ta ställning om de ska våga stå upp mot förtryckaren eller bara flyta med, hålla med för att inte själv råka ut för förtryckarens åtgärder.

Natalie Ringler, uppsättningen regissör säger:
– Det som händer politiskt i vårt land just nu finns hela tiden i bakhuvudet när jag jobbar med denna pjäs. Mefisto utspelar sig i en mycket speciell tid i vår historia. Jag tror att de som levde där och då upplevde att något var på väg att förändras för alltid. Den känslan delar vi med dem idag.

Berättelsen lyfts av en fantastisk ensemble. Det strålar av energi från skådespelarna. De flesta alternerar mellan två eller tre roller, vilket fungerar väl. Det var premiär men ändå kändes det väldigt samkört. Jag tycker de alla var strålande så jag lyfter inte fram någon, alla var helt enastående.

Teatergruppen i Hamburg där Höfgen är medlem i spelar cabaré, komedier där de driver med makthavarna som roffar åt sig med arbetarna knappt har mat på bordet. Det har fått sätta prägel på föreställningen, speciellt i första delen före paus, som emellanåt drar åt komedi. Jag tycker det fungerar. Det går att ta upp allvarliga saker och samtidigt ha humor och glimt i ögat. Lite saknar jag dock en förankring i Hendriks känslor och tankar när han tog steget till Berlin och när han såg vad som hände vänner till honom.

Ett stort plus för föreställningen också för att den inte förenklar allt. I teatergruppen finns en skådespelare som stöder nazisterna men som blir besviken när nazismen fått makt och inte verkar göra samhället bättre. Han trodde att nazism skulle få bort de gigantiska klyftorna mellan fattiga och rika, att kapitalister inte skulle kunna fortsätta öka sin rikedom. Om alla som stödde nazismen bara beskrivs som onda kommer vi aldrig att kunna hindra att något liknande sker igen.

Ett annat stort plus går till scenografi och ljussättning som tillsammans med ljudet är helt makalös. Måste ses helt enkelt.

Fakta om regissören:
Regissören Natalie Ringler har haft stora framgångar på Teater Galeasen med uppsättningar som Vår klass och Irakisk Kristus. 2021 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Mefisto, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Nassim – på Växjö Teater

17 februari, 2023 by Gästskribenter

Av: Nassim Soleumanpour
Regi: Omar Elerian
Konstnärlig projektledare: Isak Hjelmskog
Scenografi: Rhys Jarman
Ljuddesign: James Swadlo
Ljusdesign: Rajiv Pattani
Redaktörer för manus: Carolina Ortega and Stewart Pringle
Medverkande: Stina Wollter
Ett arrangemang av Riksteatern
Turnéplan: https://www.riksteatern.se/forestallningar/nassim/#section2

Det finns inga nät som kan fånga en bris. Det är ord som hänger kvar efter den här omtumlande föreställningen. Jag har aldrig sett något liknande och antagligen kommer jag heller aldrig se något likt denna teaterföreställning. Med detta avslöjar jag förstås att jag aldrig såg Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin röd kanin då koncepten kanske påminner om varandra. En ny skådespelare på varje plats, ett förseglat manus som inte blivit läst i förväg, en pjäs utan direkt regi och en aktör utan chans till förberedelse. Hur spännande är inte det som företeelse?

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

På Växjö Teater är det Stina Wollter som gör entre och som för första gången får tillgång till manuset. Hon visar sig vara fullblodsproffs på den här sortens improvisation och att fånga texten och publiken utan betänketid.

Föreställningen är full av infall och oväntade vändningar, publiken är delaktig på ett sätt som är ovanligt vid teater för en vuxen publik. Det är lekfullt och roligt, gripande och sorgligt om vartannat. Vi i publiken är medspelare och alla är angelägna om att hjälpa pjäsen framåt, stötta Wollter med uppgiften. Det märks att vi vill varandra väl.

Stina Wollter är en människa med ett stort hjärta och hon låter oss i salongen sugas med i berättelsen och hon omfamnar manuset och gör det till sitt eget på ett sätt som kanske borde ha krävt många repetitioner för en vanlig pjäs. Men hon är utlämnad i stunden och de hon har att anförtro sig till är oss, så då gör hon det.

Pjäsens natur gör att jag inte vare sig vill, kan eller får berätta allt för mycket om den. Det vore inte rättvist mot de som ska se pjäsen på nästa ort, det vore inte rättvist mot skådespelarna och det vore inte rättvist mot manuset och författaren. Men så mycket törs jag säga, att den är ömsint, vacker och gripande. En annan sak jag kan, vill och får säga är att jag tycker du ska gå och se den. För mig har det varit en oförglömlig upplevelse och jag tror det blir det även för dig.

Efter föreställningen träffade jag Stina Wollter för en kort pratstund.

Foto: Maria Laakso Åman

Det var en mening i pjäsen som berörde mig extra starkt. “Det finns inget nät som kan fånga en bris”. Var det något du hann reflektera över under föreställningen?

– Det finns en låt jag hörde när jag var barn, som sjöngs i bilen. Jag var skilsmässobarn och vi åkte långa sträckor mellan mamma och pappa och då sjöng vi “Svarta Tupp”: “Vind vad ska vi göra. Vinden gav jag min sång som ingen får höra.”
Jag tänker på den här brisen som är människors sånger och kulturella uttryck som färdas över gränser. För mig handlar det om vikten av skapande och kultur och kommunikation i tider när det byggs murar och polariseras så blir det något av det viktigaste vi har. Det universella språket som vi alla förstår, som vi bland annat får möta i den här föreställningen. Det är vad som gör att det blir angeläget. För att inte gå sönder i de tider vi har nu är det nödvändigt att samlas kring det djupaste gemensamma som vi har. Det blir svårt att gå in på det utan att avslöja något direkt av innehållet.

Hur förbereder man sig för en sådan här föreställning?

– Tack och lov inte alls! Det går inte att förbereda sig någonting. Jag visste absolut ingenting, jag visste att jag skulle gå ut på en scen och där skulle jag få instruktioner men jag hade ingen aning. Noll!

Hur kändes det?

– Det fanns något väldigt befriande i det. Jag visste till exempel att jag inte skulle fara illa. Det är också, för att knyta ihop med det jag sa tidigare, det blir också konstens och kulturens stora budskap. Du går på teater, besöker en konstutställning, lyssnar på musik, och det kan vara tungt, allvarligt, till och med våldsamt, men du är aldrig i fara. Du kan triggas, det kan väckas saker i dig men du kan titta på de känslorna och ha ett samtal med dig själv. Det är det absolut vackraste som finns, att jag går in där och jag behöver bara följa med och det gör något med den som är Nassim i föreställningen. Jag kände mig nästan meditativt koncentrerad, medveten om språk och att det fanns så lite jag kunde göra. Eftersom jag är en van föreläsare började jag bry mig om publiken, och det bar. Alla var säkert lika nyfikna som jag på vad som skulle hända. Det finns ett jättefint budskap i den här “tillsammansheten” och när de ser att jag vågar gå med the flow kanske det kan hjälpa någon att också göra det en annan gång.
Jag tänker att vi har så mycket fördomar, en sån här föreställning kanske kan få någon att inte avvisa någon som börjar prata med en.

Jag kommer ihåg att jag intervjuade en kvinna om utbrändhet. Hon hade jobbat som volontär på Lesbos och en god bit in i programmet nämnde hon i en bisats att hon bar slöja. Efter programmet fick vi ett mejl med en fråga om varför hon så sent nämnde att hon hade slöja, då tyckte jag redan om henne?
Det låter lite tråkigt men det är också oerhört vackert, för den personen kommer aldrig kunna se en person med slöja utan att kunna tänka på det. 

Sättet som jag kastar mig ut i det här fullständigt okända det blir också en tanke om hur vi släpper in varandra i våra liv. Är det farligt att prata om känslor, saknad? Den här föreställningen öppnar för något djupt personligt.
Min strategi är att jag står ensam i en tunnel och den jag ska prata med, i radioprogrammen, är den personen jag just då ska tala med. Då blir jag uppmärksam på exakt den personen, inandningar, pauser, ord och vad den personen gör. Jag kände igen vad jag var tvungen att vara uppmärksam på i den här pjäsen. Det var en förhöjd känsla. Jag var oerhört trött innan föreställningen, jag var sliten, men så fort äventyret började fanns inte det längre. Det var verkligen mindfulness. Jag kände mig extremt närvarande.

Foto: Maria Laakso Åman

Jag ställer en fråga till med vetskapen om att jag inte kan publicera vare sig frågan eller svaret utan att, för att anknyta till vad jag skrev inledningsvis, berätta för mycket om pjäsens innehåll. Men det var en bra fråga och svaret var ännu bättre. Kolla in turnéplanen som länkas högre upp i inlägget och boka dina biljetter för det här är en upplevelse du inte vill missa.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 427
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Åttafaldigt GRAMMY-nominerade Death Cab … Läs mer om Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Born to Fight Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

The Furious Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

Filmrecension: Couture – spretar för mycket

Couture Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Couture – spretar för mycket

Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

1/6 2026 Park Lane i Göteborg Även … Läs mer om Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Challenger Gästspel på … Läs mer om Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in