Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Höstens program på Dramaten bjuder på Shakespeare, Steinbeck, Norén och Kristina Lugn

by

Hösten bjuder på bitter maktkamp av Shakespeare, klassiskt amerikanskt av John Steinbeck, Lars Norén i spektakulär tappning, en hyllning till Kristina Lugn och ett berörande drama om vardaglig kärlek. Ett pressmeddelande berättar:

Unga Dramaten gör Or-lan-do fritt efter Virginia Woolf och en berättelse om en katt på promenad. Dessutom två internationella gästspel inom ramen för Bergmanfestivalen.

Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson och Unga Dramatens konstnärliga ledare Carl Johan Karlson presenterade idag tillsammans med skådespelaren Joel Valois höstens repertoar vid en pressträff på Dramaten.

– Absolut ingenting i vår tid tycks värdera komplexitet, empati och samtal om existensens eviga frågor och därför ska Dramaten hösten 2024 fortsätta göra komplex och empatisk scenkonst om existensens eviga frågor, säger Mattias Andersson teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Kung Lear av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Dramatens första höstpremiär på Stora scenen äger rum 7 september med William Shakespeares Kung Lear i en fri bearbetning av Falk Richter, en av Europas mest uppmärksammade regissörer. Peter Andersson är tillbaka på Dramaten efter tolv år och gör rollen som kungen i en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår. Falk Richter har tidigare satt upp Safe på Dramaten under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019. Medverkar gör: Peter Andersson, Victoria Dyrstad, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Electra Hallman, Rasmus Luthander, Ana Gil de Melo Nascimento, Magnus Roosmann, Alexander Salzberger, m.fl.

Kärlek på svenska

Kärlek på svenska av Irena Kraus och Nadja Weiss fritt efter Staffan Juléns dokumentär
Höstens första premiär på Lilla scenen blir Kärlek på svenska, en pjäs fritt efter en tv-dokumentär av Staffan Julén. Irena Kraus och Nadja Weiss har skrivit en lekfull betraktelse över kärlekens roll i våra liv där även skådespelarna själva får kliva ur sina roller och komma till tals. Nadja Weiss som på Dramaten tidigare satt upp pjäser som Mannen utan minne, Rannsakningen och Ifigenia i Aulis står även för regi. Medverkar gör: Danilo Bejarano, Nina Fex, Melinda Kinnaman, Gunilla Larsson, Tanja Lorentzon, Shanti Roney, César Sarachu, Christoffer Svensson och Alexander de Sousa. Premiär 14 september.

Titta en älg av Kristina Lugn i bearbetning av Mellika Melouani Melani
Titta en älg blir den andra premiären på Stora scenen. Regissören Mellika Melouani Melanis uppsättning och bearbetning är en hyllning till den egensinniga, djupsinniga, absurt roliga och helt unika dramatikern Kristina Lugn. Mellika är regissör som även varit konstnärlig ledare på Folkoperan. 2021 satte hon upp Kristina Lugns Idlaflickorna i Göteborg. Medverkar gör: Hanna Ekberg (praktikant från Malmö teaterhögskola), Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och en kvinnokör. Premiär på Stora scenen 17 oktober.

Vredens druvor av John Steinbeck, i dramatisering av Mina Salehpour
John Steinbecks Vredens druvor från 1939 får nytt liv i händerna på regissören Mina Salehpour som redan har satt upp den tidlösa berättelsen om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet i Tyskland under flyktingströmmen år 2015. Nu gör hon ny version på Dramaten med fokus på klimatkrisen som tvingar människor på flykt från sina hemtrakter. Det är första gången som den Iranfödda regissören arbetar i Sverige men i Tyskland har hon bland annat regisserat pjäser av Jonas Hassen Khemiri. Medverkar gör: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Ingela Olsson, Rasmus Luthander, Christoffer Svensson, m.fl. Premiär 5 december på Stora scenen.

Fem scener Norén, av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regissören och bildkonstnären Markus Öhrn gör sin första stora produktion på en svensk teater när han sätter upp Fem scener Norén. Markus uppsättningar blir säregna universum som kännetecknas av karaktäristiska masker, förvrängda röster och avskalade rum. Här får publiken uppleva bittra uppgörelser, svårmod och dödsångest ur fem olika Norénpjäser på ett helt nytt sätt. Bakom maskerna återfinns skådespelarna Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Marall Nasiri och Nemanja Stojanović, m.fl. Premiär på Lilla scenen 13 december.

Bergmanfestivalen
Bergmanfestivalen är Dramatens internationella teaterfestival, som sedan 2021 erbjuder internationella gästspel spritt under spelåret.
Inom ramen för festivalen gästar NT Gent i Belgien med pjäsen Antigone in the Amazon där det grekiska dramat om Antigone vävs ihop med berättelsen om kampen för regnskogens överlevnad. Spelas på Stora scenen 13–14 september.
National Theatre of Greece gästar med föreställningen Goodbye, Lindita – en ordlös poetiskt och känslostark föreställning om sorg av den albanske regissören Mario Banushi. Ges på Lilla scenen 5–6 oktober.

Or-land-do av Ninna Tersman och Nora Nilsson
Unga Dramaten bjuder på Or-land-do skriven av Ninna Tersman och Nora Nilsson, fritt efter Virginia Woolfs klassiker Orlando. Uppsättningen blir en fantasifull, spännande och överraskande jakt på Orlando. En pjäs för elever i årskurs 3–5, om existentiella frågor kring förlust, ensamhet, döden och identitet. För regi står Nora Nilsson som här debuterar på Dramaten. Medverkar gör: Lisa Hu Yu, Hamadi Khemiri, Sandra Huldt och Pierre Wilkner. Premiär 19 september på Tornrummet. Från 9 år.

Kattpromenaden av Sara Lundberg
För de minsta ges Kattpromenaden baserad på Sara Lundbergs bok i en scenuppsättning av den brittiska regissören Emily Magorrian. I boken berättas historien ur människans perspektiv, i pjäsen får katten vara i centrum. Medverkande: Bernard Cauchard, Karin Li Körbärsdal m.fl. Premiär 4 december på Lejonkulan. Från 3 år.

Avig av Tubo och Co
Avig är en dansföreställning om att passa in i kroppen, i gruppen, rummet och i världen. Avig vänder sig till mellanstadiet och spelar på Målarsalen från den 13 november. Medverkande: Oscar Salomonsson, Ninna Oom, Hugo Therkelson, Tobias Ulfvebrand och Jeanette Wren. Föreställningen är en samproduktion med Unga Dramaten och hade premiär på Årsta Folketshus i samarbete med Dansens Hus under våren.

Unga Dramaten fortsätter även med Teckna en tant där lågstadieelever får teckna kroki med äldre människor utklädda i teaterns kostymer som modeller och med projektet Unga monologer, en övning i att skriva monologer som skådespelare från Dramaten sedan läser upp i klassrummet för eleverna.

Liv Strömquist och Ada Bergers Liv och Död Strömquist och Arv av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson spelar även i höst.

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

by

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Teaterkritik: Jan Schaman – en charmig, mänsklig föreställning som ger hopp

by

Jan Schaman – Nu vänder det
Av Richard Turpin
Regi och dramaturgi Henrik Dahl
Scenrum Magnus Möllerstedt, Magnus Lindberg
Ljud och musik Magnus Lindberg och Dror Feiler
Ljus Assar Firus Norrman, Jonatan Winbo
Kostym Ulrika van Gelder
Mask Cais Marie Björnlod
Med Richard Turpin och Hugo Bernhardt Hjelm
Premiär Teater Tribunalen 5 april 2024

Teater Tribunalen uppstod 1995 och är inrymd i den gamla biografen Lido på Hornsgatan. Den bildades av skådespelare, varav Henrik Dahl och Richard Turpin fortfarande är kvar. Teatern är känd för sin socialistiska agenda. De vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion (programförklaringen). Adekvata frågor ska ställas till publiken om dess verklighet. Ofta sker det med satir och burlesk twist, har jag erfarit. På mycket kort tid, förstår jag, har de nu repeterat och låtit sin karaktär Parapsykologie Dr Jan Schaman få uppstå i kvällens enaktare. Det känns minst sagt värmande att Teater Tribunalen känt sitt kall och vill göra en insats.

Med sig denna gång har Jan Schaman (Rickard Turpin) en assistent (Hugo Bernhardt Hjelm) som debuterar som skådespelare. Schamanen har haft flera föreställningar genom åren. Sist uppges han ha hållit en antiliberal seans där han med hypnos, meditation och ”för den tiden modern apparatur” försökte driva ut liberalismen ”ur det kollektiva undermedvetna”. Att apparatur är viktigt, flaggar för vad som dyker upp under kvällen. Denna gång är uppsåtet att befria oss från ”pessimism och reaktionära tendenser” och visa resultatet av en ”omfattande optimismforskning”.

Upprymd av förväntan läser jag raderna:
Jag förklarar er härmed som historiska subjekt
Ansvariga för ert arbete med tiden
Övervinn era rädslor
Betrakta världen sådan den är
Var ser ni möjligheterna?
De finns

Vi möts i foajén av en dammigt vitklädd ung herre (Hjelm) i svart fluga som pinglar med en bjällra. Med hög stämma hälsar han oss välkomna. Insläppta i det enorma underjordiska scenrummet – där rör och annat är synliga på de grå avskalade väggarna – tar vi plats på en stabil läktare.

På den stora scenen finns redan all spännande rekvisita synlig. Vi ser en lakansklädd permobil närmast – som tycks dra en ställning där en svart kappa försedd med bjällor är uppspänd. Längre bak ett vitt tipi-tält med något som liknar en måne. I mitten ett högt jakttorn med sladdtrassel. Rakt fram en metallcirkel med vev, till vänster en teknik-ö med bl.a. en gammal overheadapparat. Till höger några tegelstenar som formar en mur. De är högst analoga och påtagliga maskiner som visar sig alla ha sina speciella ljud. Under kvällens gång uppsnappar jag namn som: bourgeoisin -skiljare, spökskrivare, progressor.

Med beundransvärt hög stämma börjar den flugförsedde yngre mannen, energirikt och tydligt spelad av Hjelm, att tala. Högaktningsfullt presenterar och välkomnar han själva Parapsykologie doktorn fram på scenen. På skärm belyst som i skuggteater ser vi så först Jan Schaman med fjädrar i pannbandet. Förväntningarna stegras. Så börjar han tala. Av de kloka formuleringar som ageteras ut hör jag ”poesin till makten!”, ”drömmar är vår paroll!” . Men han anar en ”skepticism” i den ”förståndsvarierade” publiken och bjuder på frön till hopp.

Vid ett tillfälle uppmanas vi blunda när en dikt läses upp. Vi hör berättelsen om en far som ”lagar skor i mörker” och ett barn som inte vill gå upp om morgonen… Senare utgår Jan Schaman utgår från dikten och säger stärkande att vi såklart inte ska arbeta i mörker, då blir inga skor gjorda på ett bra sätt – och han uppmanar oss att gå ut i ljuset och se. Den goda tiden brådskar inte, säger han, och oron kommer vika inför möjligheten.

Jag fäster mig också vid bönen i kyrkan som gestaltas där ord som ”låt oss arbeta tillsammans” och ”slippa påvar” hörs.

Någon gång i föreställningen utdelas en skyddande besvärjelse, en välsignelse till publiken. Jan Schaman kallar oss härmed ”starka subjekt” i vår tid – ”kapabla att se världen som den är” så vi ”kan göra skillnad”.

En replik Jan Schaman har tycks säga att strider i världen finns för att vi känner ”mer livsnerv” då. Själv förespråkar han en värld utan sådan aggressiv dualism. Fram för mångfald och gemenskap, hör jag i orden ”multipolär värld” – istället för ”en bipolär”.

Omöjligt är det att återge enaktarens alla spirituella visdomar. Men kvar stannar de konkreta redskapen till hjälp. Skramlande maskiner med sina syften, odlade ljusa framtidssjälar i form av en drivbänk med fjärdar, armar som bygger med tegelstenar och drastiskt slänger läror i eldar. De sprider hopp, trygghet och bildar en kontrast till AI och stress efter perfektionism – all denna hanterbarhet och mänskliga proportioner.

Vi får genom Parapsykologie Dr Jan Schaman sällskap och en tro om att konstigare än så är det inte. Hugg i, gräv där du står, arbeta tillsammans, se och agera.

Riksteatern ger tragikomiskt drama inspirerad av rysk skådespelarlegend

by

Min Svanesång – Joutsenlauluni, Riksteatern våren 2024, Aliisa Pulkkinen i bild. Foto: Mika Hiltunen

Joutsenlauluni/Min svanesång är inspirerad av den verkliga historien om Valentina Karavajeva, en av Rysslands kändaste skådespelare. Efter hennes död hittades en filmkamera och videoband. Karavajeva hade sina sista 20 år i livet spelat in Ninas monolog ur Tjechovs Måsen – om och om igen. Joutsenlauluni/Min svanesång är regisserad av Jotaarkka Pennanen efter manus av Lissa Urpelainen och Lauri Sipari. På scen som den åldrande skådespelaren står Aliisa Pulkkinen. Premiär 10 april 2024 Tumba.

Ett pressmeddelande:
Det är stambyte. De boende har meddelats och folk har flyttat ut. Men en dörr förblir stängd. Bakom den finns en skådespelerska som har gått i pension och hon är mitt i ett projekt som inte bör distraheras. Joutsenlauluni/Min svanesång har inspirerats av den ryska skådespelaren, Valentina Karavajevas, liv men utforskar främst vad som händer när en skådespelares karriär är över. Efter att ha varit en av landets stora stjärnor dog Karavajeva utblottad, utanför strålkastarljuset, men skådespelade gjorde hon ända in i slutet.

– Den ursprungliga idén kom från när jag såg Georgi Poradzhanovs dokumentär om Valentina Karavajeva. När hon hittades avliden hade hon legat död i två veckor. Allt som fanns i lägenheten var en säng, ett bord och en stol, samt en filmkamera och videokassetter till den. Under årens lopp hade Karavajeva spelat in Ninas monolog ”Jag är en mås” i dem om och om igen, säger regissören Jotaarkka Pennanen.

Idén till pjäsen togs vidare till dramatikerna Lauri Sipari och Liisa Urpelainen som skrev den vemodiga, tragikomiska Joutsenlauluni/Min svanesång. I pjäsen heter den pensionerade skådespelaren Ainailona Silver som spelas av Aliisa Pulkkinen som gör hela arton roller.

– I viss mån kan jag identifiera mig med min karaktär, för teaterns värld kan vara mycket brutal. Jag har mött liknande skådespelaröden på teatrar under min karriär. Men Min svanesång är en kärleksförklaring till skådespelarkonsten. Våra presentationer visar människans storhet och litenhet, säger Aliisa Pulkkinen.

Joutsenlauluni/Min svanesång är ett samarbete mellan Riksteatern, Tampereen Teatteri och Finlandsinstitutet.
Föreställningen spelas på finska och textas på svenska och finska.

Medverkande
Aliisa Pulkkinen

Konstnärligt team
Dramatiker: Liisa Urpelainen & Lauri Sipari
Regi: Jotaarkka Pennanen
Scenografi: Marjatta Kuivasto
Kostym: Jaana Aro
Musik: Elisar Riddelin
Bild/Ljus: Tammerfors teater

Producent
Riksteatern i samarbete med Tampereen Teatteri och Finlandsinstitutet

Teaterkritik: Svindel – offrets revansch i starkt drama om socialt arv

by

Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024

Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.

Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.

Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.

Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?

Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.

Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.

Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.

I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.

Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.

Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.

Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.

Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.

”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.