Extrainsatt
Idé och regi Rachel Mohlin
Musikaliskt ansvarig Jonas Öijvall
Scenografi Torulf Wetterrot och Rachel Mohlin
Mask Rachel Mohlin, Mattias Konnebäck, Kristoffer Svennsson, Essy Klingberg, Mats Lekander och Samuel Åhman
Ljus Evelina Mattsson
Ljud Philippe Bokmaar
Video Simon Mårtensson
Koreograf Catharina Allvin
Premiär på Lilla Scenen, Kulturhuset stadsteatern 10 oktober 2024
Speltid 1 timme och 45 minuter utan paus
Föreställningen börjar glättigt med musik och sång utanför scenrummet och ger ett välkomnade intryck. Maningen att mer eller mindre dränka sina sorger i sprit (d.v.s. att man får lov att ta med sig dryck in i salen), är ju en gammal välprövad metod att få människor att känna sig folkligt närvarande och i detta fall också ökade Kulturhusets intäkter i baren. Många skratt från publiken var där ett faktum.
Väl inne i teaterlokalen, utgår uppsättningen från ett rum som är som ett extra insatt aktuellt med byten mellan skilda scener. Ibland följer man en naturlig tråd men ofta kastas man mellan allt från kriget i Ukraina och vårt kungahus. Ibland är det självklart vilket ämne som kommer ibland inte.
Skådespelarinsatserna varierar från sketch till sketch, allt beroende på vilka ämnen som berörs eller inte. Det är högt och lågt, men mest fascinerande är ju att inte enbart politiker eller samhällsfrågor ”rostas” utan även skådespelarkollegor, författare och enskilda personer i det sociala ljuset. Ibland skulle jag vilja hävda att det är mer påhopp än direkt satir.
Något som kändes lätt obehagligt var de hysteriska skratt som förekom ibland i publiken vid de mest platta tillfällen av skämt. Hysteriska skratt. Man frågar sig om det var av nervositet (det händer att folk börjar skratta exempelvis på begravningar eller när någon slår sig) eller om jag helt enkelt inte har någon humor. Min första tanke var att man
Jag hade väntat mig mer sofistikerade skämt och kniv skarpare satir, snarare än runka-på, klämma bröst, kiss-åh-bajs skämt och slippriga en poängare på buskisnivå. Samtidigt fanns det några riktigt spännande tolkningar av vår verklighet som fick en att le igenkännande och bli rädd innerst inne.
Föreställningens danser var ofta roliga på ett lättsamt sätt och därmed vill jag slå ett slag för koreografins goda insatser i föreställningen i sin helhet. Dessutom hade några av texterna och musiken, bra motivering för att dra budskapen framåt.
Kanske skulle Extrainsatt må bra av att sila bort en del av det självklaraste för att ge plats för mer och tydligare satir.
Medverkande på scen: Rachel Mohlin. Magnus Krepper, Julia Lyskova och Jonas Öijvall (musik)
När ridån går upp så är Indras dotter (Asta Kamma August) klädd som en dansk storstadsbo. Hon har kortbyxor, en svart pullover och en vit skjorta som sticker upp ur kragen. Bakom henne gapar den danska slätten mörk och månupplyst – det är dimma men här finns ingen riktig mystik. Vi får sedan träffa resten av kärngänget som vistas i detta drömlandskap där dekorer flyger som i en tavla av René Magritte. Officern (Simon Kongsted) är klädd som en soldat från napoleonkrigen, Portvakterskan (Mikkel Lund) rullstolsbunden och Affischören (Ena Spottag) har labbrock. Spelstilen är rak och klargörande. Asta Kamma August är tydlig och ibland vänder hon sig ut mot publiken som en sagoberättare när vi ska vandra genom tid och rum. Här lyckas coronakarantänen behandlas genom Strindbergs pessimistiska blick på det instängda äktenskapet. Vi går sedan igenom Officerns olika stadier under sin naiva men outtröttliga väntan på Victoria. Denna kärleksdikt om trängtande begär får ett nytt djup när han tvingas utstå en pardans mellan Han (Sebastian Kloborg) och Hon (Maria Kokhetkova). Vad händer egentligen med oss människor när vi tvingas vänta och vänta på något som vi vet kanske aldrig kommer att komma?
Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.