Teater

Dramatiker/ regissör: Vera Berzak

Kompositör/ musiker: Ida Gillner

Scenograf/ kostym/ ljusdesign: Diblik Rabia

Producent: Possiblitas

Skådespelare: Karin Blixt och Anette Sevreus

I samarbete med föreningen jiddischkultur Göteborg och judiska salongen

Med stöd från Göteborgs stad, VGR, Kulturrådet, Katz kulturfond, Svenska författarförbundet, Institutet för språk och folkminnen och Folkuniversitetet.

Urpremiär 9/9 2021

Spelas även i Stockholm på Alias Teatern 2-3/10

För ett par år sedan såg jag konsertföreställningen Shtoltse Lider av Ida & Louise. Att det inträffade var en lycklig slump. Uppdraget den gången på Kronhuset i Göteborg, bestod nämligen i att skriva om en bekant folkmusiktrio som spelade efter paus. Sedan dess har jag recenserat uppsättning gjord av Längtans Kapell där Ida Gillner ingår på sopransaxofon, samt hennes starkt berörande pianoskiva med eget material. Gillner meddelade mig nyligen att hon parallellt med sorgearbetet som resulterade i en magisk solodebut, komponerat till Alla vindar är stilla, en föreställning om en av de fem jiddischtalande poeter hon medverkade till att tonsätta i ovan nämnda program. Upplysningar som förklarar hur jag lockades till ett märkligt scenkonstverk, vars idé föddes när den i Sverige bosatta ryska dramatikern Vera Berzak hade sett just Shtoltse Lider, varvid hon tog kontakt med Gillner. De började planera för ett samarbete.

Kan parentetiskt nämna att jag häromåret i uppskattande ordalag recenserade Stolarna i regi av Vera Berzak på Teater Trixter, vilket nog också fungerat som lockbete. Även om dramatikern inte kan jiddisch upptäckte hon flera gemensamma drag med Anna Margolin (1887 – 1952), en judisk poet av rysk börd som flyttade till USA och väckte stor uppståndelse i jiddisch-kulturella kretsar i Warszawa för sin debutsamling på 1920-talet. Det är hennes liv och dikt som uppsättningen avhandlar. Både Berzak och Margolin är uppväxta i judiska familjer i ryskt imperium, har bott i Israel, och rest i världen. Dessutom studerade Margolin hebreiska och ryska, regissörens modersmål. Vidare kunde vid research en släktskap skönjas med diktarens passionerade och kompromisslösa natur.

Likt Rimbaud gav hon inte ut fler diktsamlingar, förbjöd till och med publicering av senare material. Hon anställdes på en jiddischspråklig dagstidning i New York, skrev under pseudonymen Anna Margolin (ett namn hon valde att göra till sitt eget) krönikor Det mesta av omständigheterna i hennes anmärkningsvärda biografi, har offentliggjorts i bok av Margolins sista livskamrat och spreds vidare på 80-talet. Men hennes poetiska gärning har fram tills för några år sedan negligerats, varit i princip okänd. Först 2018 översattes hon till svenska och i år har hon varit Månadens poet i p1.

Berzak´s research har omvandlats till ett fascinerande scenkonstverk. Inblickar i en egensinnig kvinnas trauman och drivkrafter åskådliggörs genom Karin Blixts ( setts i uppsättningar hos Teater Trixter) rapsodiska, aningen mystifierande berättande. I pressmeddelande avslöjas att metoden varit omvänd kronologi. Oftast förefaller hon vara ett alter ego till regissören, redovisar och ställer frågor till sitt ”undersökningsobjekt” om vartannat. Den reflekterande pianomusiken av Ida Gillner kompletterar bilden, draperar sinnrikt föreställningen i skiftande stämningar.

En tredje mer oväntat uttryck är videokameran som på storbildsskärm projicerar förkroppsligandet av huvudpersonen själv, i form av Anette Sevreus. Hon agerar långt om länge ordlöst. Inledningsvis är hon avskärmad publiken, liggandes dold i vinröd stoppad fåtölj. Kameran fångar hennes rörelser. En visuell teknisk finess åstadkommer en slags gulaktig hinna, förmedlar en aura av åldrande och onaturlighet. Kanske ett led i att framhäva Anna Margolins dunkla motiv? Ska poängteras att videokameran (som vid ett tillfälle behöver justeras) inte konstant följer Sevreus i hennes komplicerade gestaltning,. Som omväxling får vi se fotografier på exempelvis den från filmer ikoniska trappan i Odessa, atlantångare och brev på jiddisch.

Ser en angelägen och anmärkningsvärd historia om att dra sig undan, inte fortsätta på den inslagna vägen. Skamkänslor efter att ha övergivit sitt barn, åtskilliga uppbrott och trassliga relationer med sina skilda föräldrar, tas fram som mentala hinder. Känslan av uppgivenhet och ensamhet tar över . Dikterna speglar, enligt dramatikern, en spänning mellan stolt fasad och inre kaos. Tänker på ett par filmer jag berörts av på Göteborgs filmfestival. Spelfilmer från Israel som utifrån ortodox judendom skildrar självständighetstörstande kvinnors marginalisering. Deras utsatthet i sina äktenskap. Berzak lägger in det motstånd och förtryck som drabbade den postumt återupprättade Anna Achmatova, som lämplig referens.

Att under sjuttio minuter i vissa sekvenser vara osäker på vem som för ordet blir ibland t förvirrande, onödigt rörigt. Skulle förvisso kunna tolkas som medvetet mystifierande estetik. Försvårar att hänga med gör också avsaknaden av mygga på den animerade ciceronen Blixt., hon som väcker publikens intresse. Medför problem att uppfatta manus, även om skådespelaren höjer rösten. Blir besvärligt när Gillner samtidigt musicerar. Och då inte i form av försynt, atmosfärisk bakgrund. Ska noteras att kompositören inte bara framför sina kongeniala melodier på ett avskalat sätt, som överlag gav mig Roger Hodgson-.vibbar. Hon läser därtill Anna Margolins ovan omtalade brev skrivet på jiddisch.

Lika mycket beröm utdelas till Anette Sevreus, vars kroppsliga reaktioner till en del ger oss svaret på varför den porträtterade tog sina beslut eller sedermera undvek att försöka påverka sin tillvaro. Målmedvetenhet med hatt på huvudet och brun resväska i handen, förvandlas till frustrerat hopknycklade pappersark. En svår roll som riskerar att hamna i bakvattnet, fast det är hon som har blickarna på sig.

Har inget specifikt förhållande till judiskt kulturarv, dess imponerande inflytande i Europa under mellankrigstiden. Det närmaste jag kommer är att med stor behållning läst ett antal judisk-amerikanska författare., vars svarta humor genomsyrar många framstående verk. Tänker på bland andra E. L Doctorow, Jersy Kosinski, Philip Roth, Saul Bellow, Josef Brodsky, Joseph Heller och förstås Isaac B. Singer som ju ursprungligen skrev sina romaner på jiddisch. Ett antal förstklassiga Israeliska jazzmusiker, troligtvis judar, har under 2000-talet flyttat till New York. Flera av dem har jag lyssnat på, recenserat och i ett fall intervjuat.

Somliga ur publiken, på föreställningen jag var på 10/9, tillhör de som förvaltar sitt judiska arv. De kanske talar eller förstår jiddisch. Flera dröjde sig kvar efteråt, ville delge synpunkter och erfarenheter. Antisemitismen ökar oroväckande i Sverige, särskilt i Malmö. Och det beror inte, som det utmålas, på att det nazistiska hotet växt i området. Skrämmande nog förtigs eller förringas den verkliga orsaken av media och ansvariga politiker. Blir gripande att reflektera över hur oändligt mycket en sådan här välgjord produktion betyder för det judiska kulturarvet.