Litteratur och konst

I Montgomery, Alabama finns konfederationens första Vita Hus. När sydstaterna bröt sig ur Unionen i samband med starten av inbördeskriget valdes Jeffersson Davis till president och naturligtvis skulle även konfederationen ha ett eget Vita Hus. Sydstaternas huvudstad var Richmond, Virginia förutom en kort period i början när Davis alltså residerade i Montgomery.

Idag är huset ett museum fyllt av tidstypiska möbler och är i princip en hyllning till Jeffersson Davis och konfederationen. Slaveriet har ingen plats i detta hus, däremot hyllas Jeffersson Davis som en stor amerikansk patriot. Jag visades runt av en mycket vänlig äldre dam som konstaterade att när hon gick i skolan sjöng de Dixieland varje dag, men numera har ”de” avskaffat den traditionen.

Någon kilometer därifrån ligger The National Memorial for Peace and Justice. Minnesmärket är skapat som ett vittnesmål över de tusentals män och kvinnor som lynchats i USA. Monumentet består av hängande stenblock, ett block fört vart county där någon blivit lynchad och de lynchades namn är inhuggna i blocken. EJI har identifierat mer än 4 400 fall av lynchningar av afroamerikaner i USA under tidsperioden 1877 till 1950.   EJI, är en ideell organisation som arbetar mot rasism och för mänskliga rättigheter.

Lynchningar var vanliga i södern i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. De var inte sällan offentliga tillställningar där de mördades kroppar hängdes från träd på bytorget och mördarna lyfte upp sina barn på axlarna och tog bild på sig själva tillsammans med offren. En selfie i Mississippi 1888 var inte alltid en uppbygglig historia.

”Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”
”Strange Fruit” av Abel Meeropol

Skälen till lynchningarna var till synes banala. En svart man tilltalade en vit kvinna, en svart man drack ur en vit mans brunn. Svarta arbetare krävde bättre arbetsvillkor.

Det underliggande verkliga motivet var allt annat än banalt. Stora delar av den vita befolkningen i södern såg inte de svarta som människor utan de betraktades fortfarande som egendom, trots att slaveriet var avskaffat. En mulåsna som trilskas måste piskas till underkastning. Genom att hugga de mördades namn i sten visar monumentet att de lynchade var människor med ett okränkbart människovärde.

Lynchningarna slutade inte 1950. Morden på Martin Luther King och Medgar Evers var på sätt och vis moderna lynchningar. Afroamerikaner som inte visste sin plats måste lära sig en läxa, vilket 14-årige Emmet Till fick erfara på det allra värsta tänkbara sätt.

1955 besökte Emmet Till från Chicago släktingar i Mississippi. Till anklagades för att tilltalat och visslat åt Carolyn Bryant, en 21-årig vit kvinna som arbetade i familjens affär. En grupp män ledda av Carolyns make, Roy Bryant kidnappade Emmet Till från hans släktingars hus, de torterade och mördade honom och sänkte kroppen i ett träsk. Emmet Tills moder, Mamie Till, tog beslutet att genomföra begravningen med öppen kista, bjuda in pressen och låta dem fotografera fritt. Bilderna på Emmet Tills vanställda kropp tvingade det vita USA att reagera, men föga förvånande frikändes Bryant & co av en helvit jury.

Jag besökte Sumner, Mississippi, där rättegången ägde rum. Det gamla tingshuset finns fortfarande kvar. I Sumner finns även Emmett Till Interpretive Center, en organisation som arbetar för att hålla minnet av historien av Emmet Till vid liv. När jag gick in på den lokala restaurangen för att äta lunch, frågade de nyfiket vem jag var. När de fick höra att jag var svenskt var första frågan om jag jobbade på Centret.

I Glendora, några mil från Sumner finns ett museum som skildrar mordet på Emmet Till. Jag hade adressen, men min trogna GPS kunde visa vägen. Jag frågade lokalbefolkningen och de vinkade in mig på vad som närmast kan liknas vid en cykelväg bredvid järnvägsspåret och där låg museet i ett gammalt ginhouse. Det är litet, slitet och underfinansierat.

Nyligen har det framkommit uppgifter att Carolyn Bryant ljög om hela händelsen och utredningen har återupptagits. Mördarna är sedan länge döda och Carolyn Bryant är 84 år, så det är oklart vad en eventuell rättegång skulle få för praktiska konsekvenser oavsett utslag.

I Tuskeege, några mil från Montgomery, utbildades USA:s första svarta stridsflygare. De blivande piloterna tvingades slåss mot diskriminering och trakasserier på hemmaplan innan de så småningom fick en chans att delta i kriget i Europa. Trots misstron från den absoluta majoriteten av den amerikanska militären visade de att de inte bara var kapabla att flyga i strid, utan var en av de mest framgångsrika skvadronerna i det amerikanska flygvapnet. Muséet som berättar historien om The Tuskeege Airmen visar att diskriminering är dumheter och att inget samhälle har råd att välja bort folk på grund av ovidkommande faktorer såsom kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning.

När miniserien Rötter, Roots, sändes på den amerikanska TV-kanalen ABC i januari 1977 sågs den av ungefär halva befolkningen i USA. Det är avsevärda siffror oavsett vilken typ av program vi talar, men med tanke på att Rötter handlar om hur en afrikansk ung man kidnappas från sitt hem och säljs som slav i USA är tittarsiffrorna exceptionella. Historien om hur författaren Alex Haley spårade sin släkt ända tillbaka till det som idag är Gambia fängslade en hel värld.

Efter inbördeskrigen flyttade Haleys familj från North Carolina till den lilla staden Henning, Tennessee, beläget ungefär 8 mil nordost om Memphis. Idag har familjens hem förvandlats till Alex Haley Museum and Interpretive Center. Förutom själva museet, finns även ett center för släktforskning.

Få broar bär samma symboliska laddning som Pettus Bridge i Selma, Alabama. Det var där Martin Luther King skulle leda en marsch från Selma till Montgomery. På andra sidan bron fanns förtrycket i form av den lokala polisen utrustad med rejäla batonger och skjutvapen.

Det finns flera museer i Selma som visar olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter. Tyvärr var varken muséet om Slaveriet och inbördeskriget eller Rösträttsmuseet öppet när jag var där, trots att skyltarna klart visade att de skulle vara öppna. Beskedet från turistbyrån var att museerna sköttes av privata organisationer och att de angivna öppettiderna inte alltid respekterades. Selma Interpretive center var dock öppet och väl värt ett besök.

Selma är en nedgången stad, med ett litet halvdött citycenter utan hotell och bara en kvällsöppen restaurang. Det är synd, men även talande att de slarvar bort en viktig del av historien som behöver berättas, men som rätt skött även skulle kunna locka historieintresserade besökare till staden och ge en välbehövlig skjuts till det lokala näringslivet.

Efter att ha åkt runt i södern ett par veckor kan jag konstatera att i USA:s sydstater kommer man inte undan rasism och segregation. Inbördeskriget är fortfarande närvarande och dess konsekvenser påverkar även dagens USA.

Peter Johansson