Camino Island
Författare: John Grisham
Utgiven: 2018-12
Översättare: Kjell Waltman
ISBN: 9789174297423
Förlag: Bonnier
En sak är säker, John Grisham själv har nog haft rejält roligt när han skrev den här romanen som inte är någon av hans vanliga juristdeckare. Långt ifrån. Hans lättsamma språk som flyter på finns kvar men i de flesta av hans deckare finns det någon som strider för de svaga och som ofta också lyckas vinna över de mäktiga som missbrukar sin makt. Här finns det inte någon glasklar indelning av vem som kämpar för de goda och vem som kämpar för det onda.
Handlingen börjar med att vi hamnar mitt i en brott:
Några ovärderliga originalmanuskript till den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald stjäls från ett bibliotek. Tjuvarna tror att de gjort ett perfekt brott men det är alltid någon som gör ett misstag och de flesta av tjuvarna fångas snabbt. Men manusen är spårlöst försvunna.
Sedan kastas vi in i vad som verkar vara två helt andra berättelser. Vi möter Mercer Mann , en ung kvinnlig författare, som fått skrivkramp inför sin andra roman. Hennes första blev hyllad av kritiker.
Vi får också lära känna Bruce Cable som av en slump äger en populär bokhandel på Camino Island i Florida. Han verkar vara en rätt rolig karaktär som brinner för böcker och ständigt ses läsande, iklädd kostym. Han arrangerar signeringsträffar i bokhandeln för författare och ser till att deras böcker blir sålda. Han arrangerar litterära samtal och överdådiga middagar.
Den stackars Mercer Mann som tvingats ta studielån och försörja sig som lärare får ett välbetalt uppdrag att infiltrera Bruce Cable och han bokhandel. En företag knutet till försäkringsbolaget misstänker nämligen att Bruce har köpt de stulna manusen på den svarta marknaden för att sälja vidare. Mercer lyckas infiltrera bra och blir god vän med Bruce Cable. Ja mycket god vän. Då hamnar hon i ett dilemma: om hon upptäcker att han verkligen säljer tjuvgods, kan hon medverka till att en sådan bra person och nära god vän hamnar i fängelse?
Det är en lättläst och rolig roman som har sina poänger och som driver med förlagsvärlden, amerikanskt rättssystem och rider på myter om författare. Jag tror inte det är någon roman John Grisham lagt ner massor av energi på research utan han har helt enkelt haft ganska kul när han skrev. Och jag hade kul när läste även om den inte kommer att gå till historien som något litterärt mästerverk. Den kommer helt klart att bli en bra film så småningom.
Boken är tung, den är tjock, men går lätt och snabbt att läsa. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik. Eposet är skrivet i en lyrisk form med oftast bara några korta rader per sida. Samtidigt som det är lätt att läsa är varje ord vägt på guldvåg och det finns så mycket i varje rad. Jag kan sitta och läsa några rader på en sida och sedan se inom mig så mycket, känna så mycket inom mig. Diktverket har som alla riktigt, riktigt stora litterära verk många nivåer och den tål att läsas om och om igen. Varje gång kommer läsaren att uppleva något nytt, något som fördjupas för varje gång och människorna i verket träder fram som levande framför mig. 
