Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Liza Marklund: Du gamla, du fria – verkar vara ett farväl till Annika Bengtzon

by

Titel: Du gamla, du fria
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 2011-11-30
ISBN 978-91-642-0334-2

Liza Marklund är tillbaka med en slags spänningsroman om journalisten Annika Bengtzon. ”Du gamla du fria” skiljer sig från övriga i serien, det är inte någon deckargåta som ska lösas. Det är mer som om det är ett farväl till figuren Annika Bengtzon.

Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressens redaktion efter att några år ha varit utskickad som tidningens korrespondent i Washington. Den nye chefredaktören Anders Schyman har problem med de pressetiska reglerna, ägarna och de nya yngre nyanställda struntar helt i de gamla reglerna och Schyman står som en åsna mellan två hötappar. Liza Marklunds beskrivning av hur arbetet går till på redaktionen vittnar om att Marklund gett upp hoppet om en god journalistik. Hon beskriver hur journalisterna ägnar dagarna åt att redigera web-tv och knycka notiser från skvallersajter på nätet.

Annika Bengtzon har svårt att känna någon entusiasm för jobbet. Hon har flyttat ihop med sin före detta man Thomas igen, han jobbar på utrikesdepartementet och skickar på en konferens i Nairobi och kidnappas där.

Annika Bengtzon verkar trött på det mesta: på jobbet och på sin man. Hon är fullt medveten om att hennes man är otrogen så fort han får chansen.

Detta kunde förstås ha blivit en spännande berättelse. Men Liza Marklund verkar ha gett upp sina ambitioner inom konsten att skriva spännande böcker utan använder händelserna för att beskriva orättvisorna i världen och i samhället. Inget dåligt syfte men det är fel format för att det ska fungera i en Bengtzon-deckare.

Liza Marklund har i och för sig alltid haft ett samhällsengagemang, men nu verkar de fått ta över helt, vilket inte blir ett helt lyckat slutresultat. Ett skäl till att det inte fungerar är nog att det är för många olika ämnen: journalistikens ytlighet, globaliseringen, orättvisor i världen, relationer …

Jag hoppas för min del att Liza Marklund i nästa bok helt släpper spänningsromanen och kastar sig in i det samhällspolitiska skrivandet helhjärtat, istället. Ingen mer Annika Bengtzon, säger jag. Jag är rätt irriterad på henne nu. Hon blir allt klumpigare och envis på gränsen till dum.

Har Liza Marklund tröttnat på sin Annika Bengtzon eller är det journalistiken som hon tröttnat på? Eller är det deckarformatet hon nu säger adjö till?

Bokbutiken beskriver boken så här:

En ung småbarnsmamma hittas död. Hon är det fjärde offret på kort tid.

På Kvällspressen anar man en seriemördare, något som Annika Bengtzon avfärdar som vilda fantasier. Hennes man Thomas blir under en konferens i Nairobi kidnappad tillsammans med sex personer från olika delar av Europa.

Samtidigt som kvinnomorden blir allt fler, och misstankarna om en seriemördare börjar ta form även hos polisen, dras Annika in i ett våldsamt kidnappningsdrama som skakar både Europa och Östafrika.

Det är lite av bluff. Det låter som om det är en spänningsroman. Det är det inte. Däremot är det en total avklädning av kvällstidningarnas journalistiska etik/heder.

Ulrika Kärnborg är i Aftonbladet kritisk både till den nya romanen och till deckargenren:
En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

Kulturbloggen på utdelningen av Augustpriset, om priset och om skandalen

by

”Korparna”, en roman av Tomas Bannerhed vann Augustpriset 2011.
– Det har onekligen ett drag av overklighet att stå här och ta emot priset mot de fyra år då jag embarkerade mig i en rivningslägenhet för att skriva den, sade Tomas Bannerhed då han tog emot priset som delades ut i Konserthusets stora sal i Stockholm.

– Tänk att en roman som är så långsam kan hitta nya läsare på det här sätter, det gläder mig enormt, lade han till.

Handlingen i ”Korparna” utspelar sig i småländsk landsbygd under sjuttiotalet.
– Jag kände att det var en miljö som måste beskrivas, jag tillhör själv den sista generationen som växt upp så, sade Tomas Bannerhed.

Ovanpå allting är romanen Tomas Bannerheds debutbok.

Utdelningen av Augustpriset var en kväll där böckerna var i fokus. De sex nominerade böckerna fick alla var sin presentation av någon känd person som fått i uppdrag att läsa den. Oftast gjordes detta med stort engagemang, det märktes att den utvalde presentatören fattat tycke för boken. ”Korparna” presenterades till exempel av dramatikern Jonna Nordenskiöld som öste beröm över den och berättade att fastän att det liv och den miljö som romanen beskriver är helt annorlunda än hennes miljö romanens skildringar att sitta kvar inne i henne alltid, som om hon varit där.

Ernst Billgren-skandalen
De fina presentationerna av de nominerade böckerna hade dock mett undantag. Ernst Billgren gjorde en slätstruken, oengagerad presentation av Sören Bondesons nominerade ”En kubikmeter jord”, som är en diktbok, en diktcykel. Min slutsats är att Billgren inte förstått diktcykelns storhet. Sören Bondeson har delat in diktcykel efter tidegärdens tidpunkter (som laudes, vesper, test med mera), som är de tidpunkter som framför allt katolska munkar samlas för gemensam andakt. Lager för lager i jorden gräver Bondeson sig igenom med en dikt för varje tidpunkt från tidegärden. I mullen bland kvalster betraktar diktaren mänskligheten och de existentiella frågorna. Bondesons diktcykel var definitivt värd en bättre presentatör än Billgren. Skandal helt enkelt.

Kanske var det tur för det manliga släktets ära att Tomas Bannerhed vann sitt pris. Alla de tre andra kategorierna gick till kvinnor. Förmodligen en konsekvent fördelning. Fler kvinnor än män läser böcker. Cathrine Bengtsson som vann Lilla Augustpriset för essän ”Kärlekssvetten” berörde könsfördelningen när hon tog emot sitt pris. De fem nominerade essärna till Lilla Augustpriset var enbart skrivna av unga kvinnor.

– Jag efterlyser killar bland de nominerade nästa år, sade hon.

Den vinnande essän beskrevs i nomineringen som en ”känslomässig jordbävning”.

Facklitteratur och barn- och ungdomsboken
Sex intressanta fackböcker var nominerade. Min favorit var ”Skymningssång i Kalahari” av Lasse Berg fast jag har inte läst alla och är väldigt nyfiken på de jag inte läst. Jag har inte hunnit läsa den som vann: ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink.
När hon tog emot priset tackade hon bokförlaget Natur & Kultur som vågade låta henne göra boken fast hon inte hade bestämt hur den skulle struktureras utan bara hade fått 500 brev från de judiska föräldrar vars barn skickades till Sverige under andra världskriget.

Av de sex nominerade böckerna i kategorin barn- och ungdomsbok har jag inte läst någon. Men det tänker jag reparera för de beskrevs samtliga så intressanta och så kärleksfullt av sina presentatörer.
Vann gjorde boken ”Pojkarna” av Jessica Schiefauer.


Den största snackisen
Som ni kan se på de två bilder jag tog under minglet före programmet ser ni att det var trångt. Jag kan lova att ljudnivån blev hög av allt surrande snack.
Det var inte lätt att hitta någon jag kände trots minglet. Jag visste att det fanns några jag kände, men jag lyckades inte hitta dem där, förutom att jag lyckades få skaka hand med Sören Bondeson, som jag hade som lärare i ett par terminer när jag gick kurs i att skriva deckare.

I minglet tjuvlyssnade jag lite på folk. Vad ska man göra när man inte känner någon av allt det fina kulturfolket? I hörnen hörde jag vid flera tillfällen personer diskutera att de tyckte det var lite konstigt att Kerstin Ekmans nya bok inte nominerats.

Ett extra plus får arrangemanget för att två av mina favoritartister uppträdde: Melissa Horn och Mattias Alkberg.

Här kan du läsa mer om priserna:
Dagens Nyheter
SVT Nyheter och mer i SVT.
Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3.

Här några recensioner av de prisade böckerna:
Recension av Korparna i DN. Korparna i Expressen.
Expressen recenserar Pojkarna.
Expressen recenserar ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokrelease på Dramaten – Scenväxlingar

by

Scenväxlingar är en antologi som är resultatet ett långvarigt samarbetsprojekt mellan Bonniers Konsthall och Dramaten&. Den presenteras på en releasetillställning på Dramaten söndagskvällen 20 novembern.

Bokens texter och bilder är hämtade från den utställning med samma namn som ägde rum på Bonniers Konsthall hösten 2010.

Delar av projektet ägde rum på Dramatens scener, andra komponenter har utgått från det mer traditionella utställningsrummet som konsthallen utgör. Temat för såväl utställningen som antologin är relationen mellan konsten och teatern. Sara Arrhenius, konsthallschef, anger under kvällens inledande diskussion den samtida konsten i sig som avgörande för samarbetets uppkomst. Idén föddes ur iakttagelsen att konsten ofta rör sig i ett gränsland mellan olika konstnärliga uttryckssätt. Mycket av den samtida konsten har en dragning till teaterns värld.

I antologin presenteras de deltagande konstnärerna: Pablo Bronstein, Miriam Bäckström, Keren Cytter, Andrew Kerton, Inci Eviner, Gabríela Fridriksdóttir, Ragnar Kjartansson, Ylva Ogland, Christodoulos Panayiotou, Lili Reynaud-Dewar, KirstineRoepstorff, Pietro Roccasalva, Markus Schinwald, Sriwhana Spong, och Catherine Sullivan.

Traditionellt sett har en avgörande skillnad mellan bildkonsten och teatern varit att bildkonsten har varit förankrad i ett fysiskt objekt, ofta med en stark värdeladdning. För teatern har istället ögonblicket varit i fokus, det ogripbara. En viktig idé för samarbetet var att dessa olika synsätt skulle mötas. Många av verken i utställningen var ämnade att vara just föränderliga. Några verk ägde rum vid enskilda tillfällen under utställningsperioden.

Konstnären Ylva Ogland är på plats under kvällen och berättar om sitt medverkande konstverk ”Snöfrid och den seende platsen”. ”Snöfrid” är konstnärens alterego som har varit med i hennes konstnärliga arbete under en längre tid. I utställningen på Bonniers Konsthall intog hon skepnaden av en vit marionettdocka som under en kväll fick liv och framförde ett slags födelsedans på Dramatens scen. På Bonniers Konsthall fanns dockan att beskåda på nära håll tillsammans med konstnärens målningar och annan rekvisita. Ett av verken som ägde rum på teaterns scen var Pablo Bronsteins Berömda dödsfall ur den europeiska litteraturen. Hundra mycket kända dödsfall ur litteraturhistorien spelades upp på mindre än en timme. Två av de medverkande skådespelarna är på plats under releasekvällen och berättar om arbetet och deras syn på skillnaden mellan att arbeta med en konstnär och en regissör. Publiken fick även ett stycke ur verket framfört under kvällen.

Många av bokens texter fungerar som dokumentation, andra som fördjupning och diskussion. En samlingsutställning som Scenväxlingar, med många deltagande konstnärer samlande under en gemensam utgångspunkt, föregås av mycket reflekterande. Denna tankeverksamhet ger antologin Scenväxlingar inblick i – en enligt mig sällsynt möjlighet.

Text: Sigrid Abenius

Foto: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

by

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,