Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Jonas Gardell och Norstedts bok ”Torka aldrig tårar utan handskar: kärleken” blev framröstad som vinnare i Bokbloggarnas litteraturpris 2012. Torka aldrig tårar vann med 36 procent av rösterna, berättar ett pressmeddelande.
Tvåa blev Eld (Rabén & Sjögren) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren med 20% av rösterna .
På tredjeplats kom Melina Marchettas Jellicoe Road (X Publishing) med 11% av rösterna.
Titel: Född ur passion
Författare: Claes Fellbom
Förlag:Carlssons
Utgiven: 201210
ISBN 978-91-7331-523-4
För några år sedan lämnade Claes Fellbom sin skapelse Folkoperan och nu har han skrivit en bok om sin tid med Folkoperan ” Född ur passion – Folkoperan som jag såg den”.
Boken är indelad i två delar och där den första delen behandlar tiden då Folkoperan tillhörde de s k fria grupperna. Andra delen börjar med att Folkoperan blir en institution bland alla andra institutioner. Det är en löpande berättelse som författaren beskriver, men när han vill berätta om intern kritik så gör han det i form av dialoger med personer som läsaren inte får reda på namnet. Detta sker under olika rubriker medan kapitlen i övrigt är indelade i romerska siffror.Det är utmärkt med denna indelning eftersom jag tycker att jag som läsare får ett bättre grepp om händelseförloppet.
Personligen har mitt intresse för Folkoperan väckts de senaste fyra fem åren i samband med att jag blev pensionär och därför fick mer tid att resa till teaterns föreställningar, som regel handlar om två uppsättningar per år.Bortsett från några sedda föreställningar i början av 1990-talet så har jag alltså starkt begränsade egna erfarenheter av Folkoperan.
Det är kanske just detta faktum att inte ha varit med från början, som jag gör att jag finner boken särskilt intressant.I slutet av boken finns det en förteckning över samtliga uppsatta verk under Fellboms tid.
Ur teaterhistorisk synvinkel är det en intressant och stimulerande berättelse även om det ibland blir lite väl mycket Claes Fellbom i boken och kanske väl lite historian om Folkoperan.
Till bokens stora förtjänster räknar jag Claes Fellboms berättelser om sitt liv och övervägande kring olika produktioner som han har medverkat i under årens lopp.Detta gäller inte minst hans erfarenheter från utländska operahus i sin egenskap av gästande regissör.
Det som jag anser vara det huvudsakliga värdet med boken att jag som ständig operabesökare får en ökad förståelse hur han tänker och hanterar de mest kända operaverken med utgångspunkt från sin regissörsuppgift. Det kommer att göra mig bättre förberedd inför kommande operabesök, framförallt på Folkoperans kommande uppsättningar, eftersom det ju ändå klart framgår av boken att de grundläggande tankarna har förts över till den nuvarande teaterledningen.
En annan positiv upplevelse är det omfattande bildmaterialet som visar produktionerna under årens lopp.Det är åtminstone för min personliga del ett mycket intressant stycke svensk operahistoria att läsa om och det är en bok som jag gärna återkommer till då och då.
I det sista kapitlet sticker författaren ut lite och det ser jag som alldeles utmärkt även om jag inte fullt ut delar hans slutsatser. Han delar in publiken i två grupper och det är ju ingen tvekan om att jag tillhör kategori två, men för den sakens skull delar jag inte, åtminstone inte fullt ut, nämligen där han skriver att opera upplevs bäst på svenska.
Min uppfattning är absolut att opera skall upplevas på originalspråk och då har det ju ingen som helst betydelse om det är på engelska, franska, ryska, svenska, tyska eller på italienska.
Det finns ju textmaskiner på de flesta operascener, dock inte på Folkoperan, tyvärr, men intresset från operapubliken är ändå så stort att de försöker sätta sig in i handlingen innan operabesöket, det vet jag säkert, men möjligen gör inte Fellboms första kategori detta, men de går ju på operan av helt andra skäl än vi övriga. För undvikande av missförstånd så är de naturligtvis också välkomna, men de borde ju inte få ha något inflytande på verksamheten i övrigt.
Andra recensioner
Titel: Vinterdagbok
Författare: Paul Auster
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201301
ISBN 978-91-0-012989-7
Med orden ”Du har inträtt i ditt livs vinter” avslutar Paul Auster sin memoarbok, ”Vinterdagbok”. Författaren har hunnit bli sextiofyra år gammal när boken är färdig och han upplever att han påbörjar den sista perioden i sitt liv.
Genom att skriva den här dagboken vill han gå igenom sitt liv, från barndom till dagens påbörjade ålderdom. Han gör det med en detaljrikedom som omfattar både humor och insikter om den människa han var och har blivit. Auster är född samma år som jag, 1947. Därför läser jag hans dagbok med särskild iver för att se om jag kan finna beröringspunkter i våra liv, då vi levt under en gemensam tidsepok i världshistorien. Författaren skapar distans till sig själv genom att genomgående använda du-form. Således talar han till sig själv i andra person och dessutom i presens, därigenom känns det lättare för mig att identifiera mig, emellanåt kan det nästan verka som det är till mig han talar. Detta ger en märklig och annorlunda känsla under läsningen. Och faktiskt finner jag en del liknande erfarenheter i våra psyken och tankevärldar. Politiskt finns dock inte mycket att hämta i denna roman, som mest avhandlar det privata och personliga livet.
I Austers berättelse ingår långa historier om personer i hans närmaste omgivning, fruar, föräldrar, barn och andra släktingar och vänner. Dessa historier är roliga att läsa i sig och blir nästan som fristående noveller i romanen. Han berättar ingående om sin nära relation till sin mor och sin hustru, författaren Siri Hustvedt omtalar han mycket kärleksfullt. Hennes släkt har sitt ursprung i Norge och beskrivningen av de årliga julmiddagarna hos dem är fylld av varm humor.
Auster skriver oerhört omsorgsfullt, varje mening och beskrivning, vare sig det gäller människor, platser han besökt eller bott på, mat han ätit genom åren eller böcker han läst känns väl genomtänkta innan de sätts på pränt. Dock uttråkas jag lite av alla hans uppräkningar, över en eller flera sidor av bl.a. olika adresser han bott på (tjugoen stycken) och alla de länder han besökt.
Paul Auster har ju beskrivits som minimalist och det stämmer väl i denna dagbok. Hans liv verkar inte har varit särskilt spännande i realiteten, det som gör hans dagbok så läsvärd är hans förmåga att göra det banala i vardagen till stor litteratur.
Text: Vivian Gustin
Titel: Jag ringer mina bröder
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag:Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201210
ISBN 978-91-0-013265-1
Trots att boken bara består av 125 sidor väcker den fler tankar än de flesta böcker lyckas göra.
För drygt ett år sedan, närmare bestämt i december 2011, exploderade en bil på Drottninggatan i Stockholm. En vecka efter explosionen, som visade sig vara ett självmordsattentat, publicerade DN en text Jonas Hassen Khemiri skrivit om händelsen. Texten kan ni läsa här. I den här boken har Khemiri valt att bygga vidare på sin egen text. Han har gett berättaren ett ansikte och satt in historien i en kontext.
Vi får följa unga Amor under ett dygn efter att explosionen har ägt rum och möter honom i samtal med andra. Barndomsvännen Shavi, kusinen Ahlem, ungdomskärleken Valeria, telefonförsäljaren Karolina och sist men inte minst mormor Tyra är de fem personer vi får bekanta oss med genom Amor. Dessa personer är dock bara biroller då Amor själv är den bärande och centrala karaktären i boken. Vi får följa med under hans uppdrag att skydda sina bröder och ta del av hans funderingar kring vänskap och kärlek. Amors iakttagelser vävs ihop med tankar och minnen och som läsare kan man aldrig vara helt säker på vad som utspelar sig i verkligheten och vad som utspelar sig i hans huvud. Samtidigt som jag gärna vill veta säkert vad som är tanke och vad som är verklighet är tolkningsutrymmet delvis det som gör boken så bra.
Jag ringer mina bröder är en roman, ett manus och en dagbok. Den är både prosa och poesi. Allt på samma gång och ändå inte riktigt något utav det. Jonas Hassen Khemiri varvar tvåordsmeningar med meningar så långa att de rymmer en hel sida. Språket är lätt att förstå, men med sina liknelser och metaforer har det flera dimensioner. När jag läst halva boken kände jag en viss besvikelse. Efter Khemiris romaner Ett öga rött och Montecore hade jag förväntat mig något som skulle räcka mer än en timme. När jag läst färdigt boken var dock mitt omdöme annorlunda. Det här är en bok som tål att läsas om, eftersom det finns flera aspekter att upptäcka, och därför räcker den mycket längre än 60 minuter.
Text: Ida Stiller
Titel: Lockfågeln
Författare: Henrik Brun
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: 201301
ISBN 978-91-87135-10-1
Lockfågeln är en tegelsten på 456 sidor, som jag griper mig an med gott mot eftersom omslaget utlovar både spänning och nya kunskaper. Det visar sig stämma även om jag med viss möda tar mig igenom de första 200 sidorna. Men när jag väl fått grepp om alla personer, vem som är vem, vilka som tillhör sloveniens polismyndighet eller säkerhetspolis, utrikesdepartement eller kriminella gäng, så läser jag vidare med stor behållning.
Inte minst får jag inblick i en region i Europa, som jag vetat väldigt lite om, det märks att författaren Henrik Brun har varit utrikeskorrespondent på Balkan. Jag lär mig namn på städer och länder genom att följa bokens huvudperson, fd journalisten Ketil Brandt på hans spaning efter mördaren på hans gamle vän sedan tiden som krigsreporter på Balkan. Och jag får en viktig bit nutidshistoria som innefattar både bakgrund till kriget och problemen med människohandel och korruption.
Själva intrigen kanske inte är så upphetsande, det handlar om hur Ketil Brandt, som vi kommer att få följa även i kommande romaner i en trilogi, jagar nämnda mördare men under tiden blir utnyttjad som lockbete i polisens utredning av mer omfattande brott. Men historien är väl komponerad, bl.a. får Brandt en kärleksrelation med den slovenska journalisten Ines Sivonik, som är ute efter ett scoop till sin tidning och den danska handbollsstjärnan Helle Madsens spännande vardag är också en viktig del av handlingen. Och slutet utvecklar sig till en riktigt rafflande actionthriller!
Text: Vivian Gustin
