Litteratur och konst

Titel: Liknelseboken – en kärleksroman
Författare: P O Enquist
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201303
ISBN: 978-91-13049519

Först och främst måste jag säga det är smått irriterande att se romanens omslag med en naken kvinnostjärt slingra sig över halva Stockholms t-bana. Det här är inte Femtio nyanser av honom! Ok nu fick jag det undanstökat – till recensionen.

Liknelseboken bär undertiteln, en kärleksroman. Det handlar om ett kärleksmöte mellan en ung pojke och en äldre kvinna. Pojken blir senare författare och han kan aldrig glömma denna första sexuella upplevelse som kan liknas vid en religiös uppenbarelse, en slags frälsning. Berättaren beskriver det som ett heligt rum som han fått dela med denna kvinna. En enda gång har han fått inträda i detta rum och han kommer att längta efter denna kvinna i hela sitt liv.

I Liknelseboken fortsätter P O Enquist att fiska i djupet av sina barndomsminnen. Vad som är fakta eller fiktion är inte så gott att veta. Men det spelar ingen roll. Det här är litteratur som söker efter sanningen och inte väjer för de stora känslorna; lusten, skulden, galenskapen, religionen, döden. Jag tror att västerbottniska Hjoggböle är inskrivet i himlen genom P O Enquists böcker. Han är en slags förkunnare.

Berättelsen består av ett virrvarr av minnen och referenser till tidigare böcker. Det är en fördel om man kan sin Enquist. Här figurerar Nedstörtad ängel som är en av författarens viktigaste romaner, Eeva-Lisa från Kapten Nemos bibliotek. Pojken från I lodjurets timma förekommer mycket i Liknelseboken. Pojken Siklund var inspärrad på sinnessjukhuset. Han vart tokut och fick en katt som kunde tala, en katt som var gud. Siklund tog livet av sig och trodde på återuppståndelsen.

I Liknelseboken finns också en annan viktig bok. Det är faderns anteckningsblock med kärleksdikter till hans mor. Men det är nio sidor utrivna. Fadern hade dött handlöst när han var ett litet barn. Detta block sänds till författaren under mystiska omständigheter drygt 70 år efter faderns död. Döden finns hela tiden närvarande i Liknelseboken. Författarens döda vänner verkar närmast hänga vid hans läppar medan han nedtecknar sina minnen.
Det finns mycket att säga om denna bok. Språket inte att förglömma, den uttrycksfulla bondskan. ”Lillpajken”, ”hon känt sig likt frussehimlen en vinternatt”, ”magan” och ”boka” – i detta fall är det boken Kim av Kipling som avses. Vilken mamman hade beslagtagit och så hade de gemensamt bett Frälsaren om förlåtelse.

Gud verkar kunna uppenbara sig i det mesta som P O Enquist skriver om. Inte så konstigt i och med att han är uppvuxen i väckelserörelsen. Men jag vill
avsluta med författarens ord om katten.

”Katten såg uppåt och framåt. Det var något helt framtidsinriktat med en katt.”

Text: Ulrika Bergman

Titel: Spelets konst
Författare: Chad Harbach
Översättning: Ylva Mörk
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201301
ISBN: 978-91-1-304318-0

Westish är ett fiktivt liberalt universitet vid Lake Michigan i USA. Dit kommer basebolltalangen Henry Skrimshander, värvad av tuffingen Mike Schwartz, vars allt överskuggande mål är att fortlöpande slå rekorden för felfria spel inom sporten baseboll. Henrys historia är psykologisk realism i traditionell mening. Vi får följa hans uppgång och fall, genom hans kris inför publik. Vem som ville kunde komma och se honom falla isär.

Författaren definierar människans villkor så här i romanen: ”i stora drag att vi lever och har tillgång till skönhet och rentav lyckas skapa skönhet ibland, men att vi en dag kommer att vara döda och därmed inte längre kommer att ha den möjligheten”. Denna sanning passar in på baseboll, fotboll eller vilken annan sport som helst, tycker Mike Schwartz, man älskar den för att man ser den som konst.

Chad Harbach är en av grundarna till det litterära internetmagasinet n+1. Namnet antyder att det alltid finns en möjlighet till om man inte är nöjd med det som redan finns, vilket också skulle kunna stämma inpå Spelets konst, att Harbach inte var tillfreds med all den basebollitteratur som hittills utkommit i USA utan ville försöka skapa något mer. Boken är full av metaforer, som kan beröra oss alla: Henrys problem är att han inte kan släppa taget, säger rektor rektor Affenlights dotter Bella.

Den fattige studenten Mike använde allt han hade av tid och pengar för att bygga upp Henrys styrka och inom två år hade han tangerat det eftertraktade rekordet för flest spel utan något fel och Westish höll på att vinna ligan, då Henry drabbas av tvivel på sig själv och det ödesdigra kastet sker. Flera människor i Henrys omgivning påverkas av det som sedan händer, rektor Guert Affenlight, som förälskar sig i den homosexuelle studenten Owen Dunne, hans dotter Pella, som flytt från ett omöjligt äktenskap och inte minst den hängivne Mike Schwarz, som inser att hans egen karriär blivit lidande av hans engagemang i Henry.

Det tog Chad Harbach tio år att skriva romanen och det märks. Nästan varje mening tycks genomtänkt och bearbetad, det är fullt av psykologiska iakttagelser om människor och deras relationer. Detta ger en väldigt intressant och bra läsupplevelse, enkel men ändå inte okomplicerad.
Boken innehåller många aforismer, verkar ibland uppbyggd på dem som en stomme. Emellanåt kan de komma väl tätt och jag känner att det blir svårt att förhålla mig till alla. Mycket är riktigt bra populärfilosofi – ibland känns det uppiggande med den höga igenkänningsfaktorn.

Sammantaget tycker jag mycket om boken och läser gärna mer av Chad Harbach i fortsättningen.

Text: Vivian Gustin

Titel: Kattens bord
Författare: Michael Ondaatje
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201303
ISBN: 9789127133792

För ett barn kan världen ofta verka som större, och mer exotisk. Ett barn vistas i ett samhälle fullt av upptäckter och fynd som uppfattas som mer underliga än de tycks vara för de äldre generationerna. Även barnens kroppslängd kan möjligen leda till en livsåskådning ur en annan vinkel. Samhällets uppbyggnad samt de underliga karaktärer som vistas i sfären av de oskrivna vuxenreglerna leder till nyfikenhet från barnens sida eftersom deras värld till stor del styrs av förmyndare – som är vuxna.

När den elvaårige blivande författaren Michael får chansen att vistas utan någon förmyndare på ett passagerarfartyg som ska ta honom över till sin mor i England tar han tillfället i akt och studerar karaktärerna som finns ombord på fartyget. Han blir tilldelad en plats vid Kattens bord – middagsbordet längst bort från Kaptenens bord ombord på fartyget. Vid kattens bord sitter intresseväckande representanter från de äldre generationerna. Ombord finns också två pojkar i samma ålder som Michael – Cassius och Ramadhin. De tre pojkarna upplever den sortens frihet som endast kan upplevas med främlingar på ett fartyg som korsar oceaner och hav.

Michaels realistiska men på samma gång exotiska upplevelser skildras med en analytisk och välbeskriven prosa som ger förståelse – och möjligen minnen – för ett barns uppfattning av samhället och världen. I detta fall är Michael varken naiv eller dum, han må inte förstå allting han ser föregå men det innebär inte att han är blind. I en del av romanen handskas den vuxna Michael med sina barndomsminnen, endast då får han förståelse för hur karaktärerna han mötte på passagerarfartyget Oronsay påverkade hans identitet.

På samma sätt som gränsen mellan realismen och den färgstarka exotismen i romanen är suddig är också gränsen mellan verklighet och fantasi otydlig. På ett sätt är Kattens bord en memoarbok, å andra sidan är berättelsen påhittad – den är lika personlig som den är opersonlig. Egentligen spelar det ingen roll eftersom Ondaatje lyckas berätta en fängslande berättelse utan att behöva vara tydlig med dess bakgrund.

Text: Anastasia Brink

Titel: I enslighet framfödt
Författare: Anita Salomonsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201301
ISBN: 978-91-1-304714-0

I enslighet framfödt är Anita Salomonssons elfte bok, och det märks. Som läsare känner man sig trygg när hon med varsam hand gestaltar de små ögonblicken i unga Klara Sofias vardag – ögonblick som trots eller kanske tack vare sin ständiga närvaro i huvudpersonernas liv ofta får symbolisera ett större skeende.

Romanen utspelar sig hos en storbondes välbärgade familj i 1880-talets Västerbotten. Huvudperson är dottern Klara Sofia Höglander – väl medveten om de krav som ställs på hennes framtid försöker hon ändå välja sitt eget liv och sin egen kärlek, vilket får svåra konsekvenser. Viktiga gestalter i Klara Sofias närhet, förutom den stora kärleken, är: Kära Mor Armida Höglander, Käre Far Karl Olof Höglander, pigan och vännen Adele samt brodern Karl August. Skiftena i perspektiv och skillnaden mellan berättarröst och karaktärernas dialekt gör att personerna i romanen känns självständiga. Visst skildras de med psykologiskt djup, men plötsligt möter man dem utifrån och varseblir nya sidor av dem. Detta uttrycks i texten bland annat med hjälp av deras olika namn: Armida Höglander kallas omväxlande för Kära Mor, den ädla Armida, Kära Frun eller länsmansdotter Fru Höglander beroende på vems ögon som ser. Käre Far blir Käre Maken eller Pappepappa, och han kallar i sin tur dottern för Lillflickan (trots att hon inte alls är särskilt liten längre).

Dessa tillfälliga blickar utifrån, med detaljer som årtal eller dialektala utrop, får mig att förstå att det finns historiska källor och att detta människoliv har levts på riktigt. Samma distans kan ibland få känslor att framstå som undflyende och svåra att känna själv. Men överlag är berättarrösten erfaren och långsam – den vågar ta tid på sig att komma dit där det bränns. Man får som läsare en kroppslig förståelse för hur det var att leva som kvinna i slutet av 1800-talet, där skamfyllda detaljer som blodiga stoppdukar, eller snarare frånvaron av dessa, får en dramatisk betydelse.

Men även vackra ting finns närvarande i handling och språk: den kringresande predikanten Gabriel Natanelson bryter Armida Höglanders vardag med gudomlig glans, ett poesialbum ger livsmening, och när morgonen gryr kan ”ljuset med små rosenfingrar” ses ”treva bland granarnas toppar”. Metaforer är omsorgsfullt valda ur ett tidstypiskt galleri, till exempel när upprördheten får två personer att vaja fram och tillbaka som ”ett par illa rotade köpeplantor”. Vardagliga ögonblick blir symboler, som när mangling, lakanssträckning och knytbandsveckning beskriver en rättegång i högtidliga ordalag. Även stigen, eller navelsträngen, mellan boningshus och mangelbod återkommer i olika livssituationer under romanens gång.

Som läsare berörs jag av kärlekens styrka: hur Klara Sofia och hennes älskade väljer den svåra vägen även om de flera gånger hade kunnat göra annorlunda; den ofrånkomliga smärtan i hur bandet till föräldrarna tänjs ut under vuxenblivandet och hur viktigt det är för dottern att behålla detta band. En viss ödesmättnad anas i romanens början, men samtidigt får de historiska detaljerna mig att förstå att det kan gå hursomhelst. Livet pågår med eller utan berättare, men Anita Salomonsson skriver så att jag vill läsa mer om det.

Text: Frida Niblaeus