Livets berättare: I enslighet framfödt av Anita Salomonsson

Titel: I enslighet framfödt
Författare: Anita Salomonsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201301
ISBN: 978-91-1-304714-0

I enslighet framfödt är Anita Salomonssons elfte bok, och det märks. Som läsare känner man sig trygg när hon med varsam hand gestaltar de små ögonblicken i unga Klara Sofias vardag – ögonblick som trots eller kanske tack vare sin ständiga närvaro i huvudpersonernas liv ofta får symbolisera ett större skeende.

Romanen utspelar sig hos en storbondes välbärgade familj i 1880-talets Västerbotten. Huvudperson är dottern Klara Sofia Höglander – väl medveten om de krav som ställs på hennes framtid försöker hon ändå välja sitt eget liv och sin egen kärlek, vilket får svåra konsekvenser. Viktiga gestalter i Klara Sofias närhet, förutom den stora kärleken, är: Kära Mor Armida Höglander, Käre Far Karl Olof Höglander, pigan och vännen Adele samt brodern Karl August. Skiftena i perspektiv och skillnaden mellan berättarröst och karaktärernas dialekt gör att personerna i romanen känns självständiga. Visst skildras de med psykologiskt djup, men plötsligt möter man dem utifrån och varseblir nya sidor av dem. Detta uttrycks i texten bland annat med hjälp av deras olika namn: Armida Höglander kallas omväxlande för Kära Mor, den ädla Armida, Kära Frun eller länsmansdotter Fru Höglander beroende på vems ögon som ser. Käre Far blir Käre Maken eller Pappepappa, och han kallar i sin tur dottern för Lillflickan (trots att hon inte alls är särskilt liten längre).

Dessa tillfälliga blickar utifrån, med detaljer som årtal eller dialektala utrop, får mig att förstå att det finns historiska källor och att detta människoliv har levts på riktigt. Samma distans kan ibland få känslor att framstå som undflyende och svåra att känna själv. Men överlag är berättarrösten erfaren och långsam – den vågar ta tid på sig att komma dit där det bränns. Man får som läsare en kroppslig förståelse för hur det var att leva som kvinna i slutet av 1800-talet, där skamfyllda detaljer som blodiga stoppdukar, eller snarare frånvaron av dessa, får en dramatisk betydelse.

Men även vackra ting finns närvarande i handling och språk: den kringresande predikanten Gabriel Natanelson bryter Armida Höglanders vardag med gudomlig glans, ett poesialbum ger livsmening, och när morgonen gryr kan ”ljuset med små rosenfingrar” ses ”treva bland granarnas toppar”. Metaforer är omsorgsfullt valda ur ett tidstypiskt galleri, till exempel när upprördheten får två personer att vaja fram och tillbaka som ”ett par illa rotade köpeplantor”. Vardagliga ögonblick blir symboler, som när mangling, lakanssträckning och knytbandsveckning beskriver en rättegång i högtidliga ordalag. Även stigen, eller navelsträngen, mellan boningshus och mangelbod återkommer i olika livssituationer under romanens gång.

Som läsare berörs jag av kärlekens styrka: hur Klara Sofia och hennes älskade väljer den svåra vägen även om de flera gånger hade kunnat göra annorlunda; den ofrånkomliga smärtan i hur bandet till föräldrarna tänjs ut under vuxenblivandet och hur viktigt det är för dottern att behålla detta band. En viss ödesmättnad anas i romanens början, men samtidigt får de historiska detaljerna mig att förstå att det kan gå hursomhelst. Livet pågår med eller utan berättare, men Anita Salomonsson skriver så att jag vill läsa mer om det.

Text: Frida Niblaeus