Litteratur och konst

Bokrecension: Tisdagskvinnorna av Monika Peetz

5 maj, 2013 by Redaktionen

Titel: Tisdagskvinnorna
Författare: Monika Peetz
Illustration och layout: Stina Wikberg
Förlag: Liebel Litteraturförlag AB
Utgiven: 201302
ISBN: 978-91-980361-7-6

Fem kvinnor har varit vänner i decennier och äter middag varje tisdag på samma restaurang. De ger sig ut på sin första pilgrimsvandring för att stötta väninnan Judith, som vill gå i samma fotspår som sin nyss avlidne make Arne. Han har skrivit detaljerade beskrivningar av sina vandringsvägar som visar sig ha tveksam överenstämmelse med verkligheten. Väninnornas vandring leder till omprövning och förändring i deras liv. Kvinnorna är intressant och trovärdigt beskrivna men ganska ”typade” med helt olika liv, något som förmodligen ska göra historien mer underhållande men det gör att det inte är trovärdigt beskrivet varför de har umgåtts i alla år. Vänskapen får ingen större utrymme. Istället uppehåller sig relationsbeskrivningarna vid kvinnornas relationer till män.

Vandringslivet och miljöerna i Frankrike och Spanien verkar initierat beskrivna, även om en vandrares skavanker nog inte är lika lättvindigt övergående i verkligheten. Boken blir aldrig allvarlig, den har en humoristisk grundton. Den är slagfärdigt formulerad, trovärdig och trevlig att läsa. Den beskriver vardagshändelser och tankar på ett något skruvat sätt men utan att överdriva. Vandringen, trots beskrivning av den fysiska ansträngning att mil efter mil inte göra något annat än att förflytta sig, är egentligen bara en kuliss till alla roliga och igenkännande berättelser om varje kvinnas liv som är det som boken egentligen handlar om.

Text: Anna Vikström

Bokrecension av Marcelo i den verkliga världen

4 maj, 2013 by Redaktionen

Marcelo i den verkliga världen
Författare: Francisco X. Stork
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsdatum: 2013-03
ISBN: 9789132160950

Marcelo hör musik inifrån hjärnan. Han går på en privatskola för barn och ungdomar som har olika sorts svårigheter för att handskas med vardagen – olika funktionsnedsättningar. Marcelo är troende och tittar på hela samhället ifrån ett religiöst perspektiv. Eftermiddagarna spenderar han i sin trädkoja eller umgås med rabbin Heschel. I med att Marcelo är långsammare än andra förmodas han vara ointelligent, många kallar honom till och med för efterbliven.

Sommaren innan det sista gymnasieåret vill Marcelos pappa att Marcelo för en gångs skull kommer ut i ”den verkliga världen” genom att arbeta på postkontoret i advokatfirman som är delägd av fadern. Marcelo är minst sagt tveksam till arbetet men han har inget val i fall han vill stanna på privatskolan när höstterminen börjar. På advokatbyrå möter Marcelo karaktärer vars liv kretsar kring problem han själv är ovan vid. Inom kort slukas dock också han in i advokatbyråns sfär av bedrägerier och stress. Ett dilemma kommer upp och Marcelo blir tvungen att reda ut sina känslor.

Skildringen koncentrerar sig på de två huvudintriger och karaktärerna är en sorts hjälp för händelseförloppet – motsatsen till detta vore en starkare skildring –; de är inte platta men inte heller tillräckligt beskrivna för att kunna verka levande. Sinnestillståndet hos karaktärerna och tankarna som kretsar i Marcelos hjärna är tankeväckande men det suddiga triangeldramat samt dilemmat på advokatbyrån lämnar ingen plats till att karaktärerna ska kunna tänka efter.

I Marcelos värld är mycket svart på vitt, han ser knappt gråskalan hans familj och vänner lever i. Marcelo får inte bara möta ”vanliga” människor utan möts också av vuxenvärlden på advokatbyrån. Naiviteten och rättvisan inom honom försöker begripa ett komplext samhälle där gott och ont blandas ihop i en röra.

Marcelos grubblande om gott och ont är charmigt. Han försöker verkligen att lyckas handskas med den ”verkliga världen”. Utvecklingen av Marcelos syn på vuxensamhället är en märklig process som många ungdomar går igenom när de inser att vuxenvärlden är mer invecklad än de trott. Att få vinst av något innebär för många inte att det goda besegrar. Marcelo tänker dock inte ge upp och han är inte heller rädd för att förlora. Hans karaktär må inte vara framställd på bästa sätt men det han grubblar på är värt att läsa för att få perspektiv.

Text: Anastasia Brink

Femtio nyanser av frihet – Sista delen av den sexigaste trilogin

3 maj, 2013 by Redaktionen

Titel: Femtio nyanser av frihet
Originaltitel: Fifty Shades Freed
Författare: E L James
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2013-01
ISBN: 978-91-1-304730-0

I den av miljontals läsare efterlängtade tredje och sista delen av Grey-trilogin är det passionerade och destruktiva kärleksparet Anastasia och Christian gifta.
Mr och Mrs Grey njuter av sin smekmånad och vältrar sig i lyx.
Men överklassidyllen bryts inte bara av sex – någon är också ute efter att förstöra Christians imperium och kidnappa Ana.

Detta är tantsnusk, kiosklitteratur draget hundra snäpp högre än föregångarna. Jag suckar över klichéerna som staplas på varandra och undrar hur jag ska orka läsa detta till slut.

Inte nog med glorifieringen av lyx och rikedom, även destruktivt makt sex förskönas. Sex som straff med piskning och handbojor, och medan Christian är den störde maktmissbrukaren så är Anastasia den oerfarna flickan som så gärna vill, men rodnar förläget.

Men miljontals kvinnor världen över kan inte ha fel. Världens kvinnor måste vara utsvultna på sex och kärlek och här får de/vi kvinnor passionerat sex på varje sida. Kan dessa tre böcker bidra till att världens befolkning börjar älska mer så är det inte så tokigt. Jag vet att kvinnor som läser Grey trilogin inte bara blir kåta när de läser – de går hem och förför sina män också. Mer sex och kärlek behöver vi alla.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Jag vill ju vara fri – en levnadsteckning över en begåvad scenkonstnär

2 maj, 2013 by Redaktionen

Jag vill ju vara fri – En bok om Lena Nyman
Författare: Annika Persson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201304
ISBN 978-91-1-304620-4

Det är vintern 1963, jag är femton år, min klasskompis Margita sexton. Jag har sett en annons i tidningen om att en regissör som heter Vilgot Sjöman söker en ung tjej till en roll i en långfilm han ska göra. Jag övertalar Margita, som inte är särskilt hågad till en början, att vi ska åka ut till SF i Råsunda och söka rollen. Det är massor med tonårsflickor i väntrummet, vi tilldelas varsin stencil med några repliker, som vi ska läsa upp när det blir vår tur. Jag är väldigt blyg, stel och inte alls den typen av flickor som söks, jag förstår genast vid Sjömans ”tack – det är bra”, att jag inte kommit i fråga. Margita däremot, som har en tuff och kaxig framtoning och dessutom ser bra ut kommer glädjestrålande ut med ett manus på flera sidor som hon ska läsa in hemma och sedan återkomma efter en vecka till en ytterligare gallring. Avundsjukan som bränner i mig gör det lite svårt att dela glädjen med henne, men jag tycker ju samtidigt att det är jättespännande, tänk om hon skulle få rollen!

Nu blir det inte så, rollen går till en flicka med betydligt mer erfarenhet av teater, artonåriga Lena Nyman.

Många år har gått sedan dess, för Lena Nymans del ett helt liv, hon är död sedan två år tillbaks. I boken ”Jag vill ju vara fri” får vi en inblick i detta liv, genom journalisten Annika Perssons ögon.

Lena Nyman växte upp i en liten lägenhet i arbetarstadsdelen Kristineberg med mamma, pappa och bror. Hon var född 1944 och gick in i tonåren i en tid när betoningen på frihet blev allt starkare, frihet från auktoriteter, frihet att göra det man själv kände för, inte det andra bestämde åt en. Lena anammade de nya idealen fullt ut, hennes pappa Lennart, som hon beundrade, var konstnär och levde den tidens konstnärsliv, fri från band och ansvar. Han tillät och önskade också att hans dotter skulle göra detsamma. Hon skulle utvecklas till en fri och självständigt tänkande kvinna.

Att hon antog utmaningen med rollen i Sjömans film 491 säger en del om hennes ideal. Hon var ung, stark och framåt, kände att hon klarade av den utmaningen och flera andra som följde därpå, Sjöman gjorde två filmer till tillsammans med henne, Nyfiken-filmerna gul och blå, som innehöll för den tiden avancerade nakenscener. Kritikerna var inte nådiga, Lena tog kritiken från två av tidens intellektuella, författaren Artur Lundkvist och teaterkritikern Nils Beyer väldigt hårt. I en obegripligt okänslig recension skrev Lundkvist att han efterlyste den intelligenta kroppen och att Lena Nymans kropp var själlös och lite dum.

Man får en motsägelsefull bild av Lena Nyman i boken. Hon utbildar sig, går på statens scenskola och får stora, seriösa roller på Dramaten och Stadsteatern, hon arbetar med regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman och får strålande recensioner, blir emellanåt närmaste geniförklarad. Hon läser mycket, vill framstå som intellektuell. Men hon är gränslös, hon förälskar sig, inte en gång eller två utan gång på gång. Hon älskar med många män, i mer eller mindre stadiga förhållanden, ibland har hon två förhållanden på gång samtidigt. Och hon älskar alkohol, ända från början. Alkoholen blir hennes ständiga följeslagare och bästa vän.

Det är också spriten och de många cigaretterna som bryter ner hennes lilla kropp, hon som haft sådana problem med sin vikt att hon känt sig tvungen till ständiga bantningskurer blir de sista åren av sitt liv mager, liten och bräcklig. Men kraftfull i sitt skådespeleri in i det sista.
Lena Nyman kom att bli en av våra mest kända och folkkära skådespelare och artister, inte minst genom samarbetet med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. ”Jag vill ju vara fri” är den första biografi som skrivits om henne. Annika Persson har använt sig av ett gediget material, bestående av 17 kassar dagböcker, anteckningar, foton och brev, som Lena Nyman donerat till forskningen före sin död. Dessutom har Persson träffat och intervjuat en hel del vänner och kollegor till Nyman och hämtat material från annan litteratur och artiklar.

Jag tyckte det var mycket intressant läsning. Även om innehållet i Lena Nymans liv framstår som i många stycken tragiskt och lite sorgligt så har jag fått en ny bild av henne, som jag är tacksam över. En begåvad och skärpt konstnär med både bredd och djup, värd att bli ihågkommen i framtiden.

Text: Vivian Gustin

Gruvliga dåd på Skiathos – Mörderskan av Alexandros Papadiamantis

1 maj, 2013 by Redaktionen

Titel: Mörderskan
Författare: Alexandros Papadiamantis
Förlag: Oppenheim förlag
Utgiven: 201302
ISBN: 978-91-980016-2-4

Mörderskan av Alexandros Papadiamantis är översatt av Jan Henrik Swahn som härmed introducerar författaren på svenska. Mörderskan utkom första gången 1902 och är en gruvlig historia om barnamord på den grekiska ön Skiathos. Alexandros Papadiamantis har kallats Greklands Dickens och anses vara en del av den grekiska folksjälen. Författaren växte upp på Skiathos och hade en ofta fattig och eländig tillvaro. När han skrev denna berättelse var han skuldsatt, bitter och försupen. Dessutom hade Papadiamantis sina ogifta systrar att försörja.

Detta återspeglas i Mörderskan. Den gamla Chadoulas motiv för att mörda flickebarn är nämligen att de blir besparade ett eländigt liv som kvinna. Hennes första offer är ett spädbarn, Chadoulas eget barnbarn. Sedan går det av bara farten, gumman knuffar ner två småflickor i en brunn. Man får en trovärdig psykologiskt bakgrund till Chadoulas handlingar. Hon har haft ett hårt liv, fött många barn och ensam fått försörja familjen. Hennes man har varit en odugling och en suput. Låter det bekant? Sådana liv som kvinnor haft i århundraden. Chadoula måste även ordna fram hemgift åt sina döttrar, fattig som hon är.

Det har varit intressant att läsa en grekisk berättelse. Denna historia har förstås inte samma tyngd som någon av de stora grekiska tragedierna. Men Chadoula har en del gemensamt med Euripides kvinnogestalt Medea som också var trollkunnig och som dräpte sina barn. Mot slutet när gendarmerna jagar gumman uppe i bergen blir faktiskt lite spännande. Språket känns dock något gammalmodigt. I efterordet står det att denne författaren är mycket svår för att inte säga omöjlig att översätta. Då får man säga att översättaren gjort ett gott arbete.

Text: Ulrika Bergman

Litteratur och konst

Footer

Om oss