Litteratur och konst

Titel: Timme noll
Författare: Lotta Lundberg
Förlag: Natur och Kultur
Utgiven: 201504
ISBN: 9789127139701

”Timme noll” av Lotta Lundberg är en roman som rymmer mycket. Nyligen tilldelades den Sveriges Radios romanpris 2015 och har sedan dess upmärksammats en hel del. Som många påtalar är den sprängfylld av existentiella frågeställningar. Titeln ”Timme noll” är ett begrepp för krigsslutet 1945, men refererar även till en bild av att stå i sin egen ruin. Tre öden från olika tidsepoker vävs samman på ett oerhört intrikat, nästan obemärkt sätt. De tre kvinnliga protagonisterna befinner sig alla vid vägskäl. Livet som de känner till det är i upplösningstillstånd.

Vi har Hedwig Lohmann som befinner sig just i Berlin efter det att krigsslutet har deklarerats. Hedwig är övertygat katolik och författare med en tydlig uppfattning om rätt och fel. Men under krigsförhållanden sätts allt på sin spets. För att inte fara med osanning skickar hon sin halvjudiska dotter rakt i armarna på nazisterna. Som så många runt omkring henne vill hon in i det sista inte riktigt förstå vad det är som sker, vart tågen med människor är på väg. Hon kämpar med en skuld, sin egen, men även den som plågar ett helt folk. Var hon verkligen så naiv? Kan hon övertyga sig själv om att så var fallet?

1983 i Uppsala samtalar tonårsflickan Isa med en psykolog, efter att ha blivit påkommen med att i vredesmod klippa sönder sin docka. Hon brottas med tankar om alltings onödighet och får med psykologens hjälp verktyg för att reda ut tillvaron. Hon börjar göra Det stora terapispelet. Livet kan inte handla om att bygga så många hotell som möjligt, resonerar hon. I det här spelet samlar man hjärtan, stakar och kors. Hamnar man på fel ruta får man gå till Kaos, men det finns sätt att ”laga världen”.

2005 har Ingrid gett upp sin yrkesbana som terapeut för att bosätta sig i skärgården tillsammans med sin make, den lilla församlingens nyblivne präst. Då makens parkinson blir värre sätts äktenskapet på prov. Å ena sidan inser Ingrid att han nu behöver henne mer än någonsin och att det är situationer som dessa som de heliga orden ”i nöd och lust” syftar till. Å andra sidan har han svikit henne grovt genom att förälska sig i en yngre kvinna. Utåt sett stöttar Ingrid sin sjuke make, men innerst inne kan hon inte förlåta och drömmer om att vika av och finna sin egen väg.

Jag tror att det är ganska ovanligt att litteratur så här rakt på sak vågar väcka moraliska frågor samt mana läsaren att reflektera kring meningen med livet. Eller, som Lotta Lundberg själv har kallat det, ”hur våra liv blir meningsbärande”. Det är en mycket engagerande roman som verkligen uppmanar till eftertanke. Jag hoppas att fler upptäcker Lotta Lundbergs författarskap och jag anser att ”Timme noll” är en oerhört stark roman om val som vi människor gör och hur vi brottas med konsekvenserna.

Text: Sigrid Abenius

Titel: Över kinesiska havet
Författare: Gaute Heivoll
Förlag: Norstedts
Översättning: Lotta Eklund
Utgiven: 2015-03
ISBN: 9789113066196

I slutstadiet av andra världskriget skriver en familj på ett kontrakt som gäller omhändertagandet av en syskonskara på fem. Lilly, Nils, Erling, Ingrid och Sverre flyttar in till huset någonstans på den norska landsbygden, mer specifikt – eller mindre – till mitt i ingenstans. Syskonen är efterblivna – har en utvecklingsstörning, i enlighet med dagens politisk korrekta termer. Tillsammans med ett antal fler udda personligheter bildas en familj som varar över decennier. Syskonskaran på vindsvåningen som i åratal ber aftonbön före maten varenda kväll. Över kinesiska havet – som för övrigt bortsett från ett fåtal referenser varken handlar om kina eller hav – är en femtioårig minnesresa som ändå på sätt och vis sträcker sig ända bort till det kinesiska havet.

Över kinesiska havet beskrivs i den enkelhet som passar handlingen och temat. Den överdramatiserar inte de delar som kan tyckas vara sorgliga till den grad att den blir en snyftningsroman men kyler inte heller ner dem till en grad som riskerar i ett ytterst känslokallt resultat. Över kinesiska havet hamnar någonstans mitt i, lik en kylig havsbris en molnig dag.

Utan att tydligt ta sida, utan några åsikter alls egentligen, berättar Heivoll en enkel historia om en familj – en historia som börjar i mitten av 1940 talet och tar sitt slut under de sista åren av det förra milleniet. Heivoll beskriver inte mer än ett hus på den norska landsbygden, inte mer än en familj men skugglikt blandas andra trådar in i historien – politik och samhälle och… Till slut är det de trådarna som förblir tydligast, trots att de befinner sig mer eller mindre i bakgrunden bland beskrivningarna. Även värmen som befinner sig delvis i bakgrunden liksom sträcker sig längre och längre och når slutet i en relativ glödande kulmination.

Utan att förvirra sträcker sig handlingen åt många håll. Den når visserligen inte längre bort än referenserna till det kinesiska havet men berör trots det ens stora drömmars kraft i livet – kanske den starkaste delen av romanen. Såsom jag har för mig skrivs det ett oändligt tal romaner om ens drömmars självförverkligande, men det är första gången jag både hör om och läser en roman som inte förverkligar en dröm men låter den stanna inombords hos en, i värme. Det är fint, att en dröm inte behöver försvinna bara för att den inte har förverkligats. Det är troligtvis också där som trådarna knyter sitt sammanhang och slut, i en balansgång mellan verklighetens regler och lagar och de innerliga drömmars kraft.

Det finns böcker som kan läsas av många, var som helst, när som helst och beror inte särskilt mycket på ens tillstånd, humör, men det finns också böcker som inte kan läsas var som helst eller när som helst men är trots det inte mindre fängslande än den första sorten. De behöver vänta på rätt tidpunkt men kan vid den tidpunkten till och med vara bättre än den första sortens böcker – för att de tydligt passar någonstans. För mig är Över kinesiska havet den andra sortens bok.

Text: Anastasia Brink

Upplaga noll
Författare Umberto Eco
Utg.datum: 2015-03-18
Förlag: Brombergs
Översättare: Barbro Andersson
ISBN: 9789173376501

Umberto Eco är en duktig berättare med vass penna och skarp blick för det korrupta och absurda i ett samhälles struktur. Förutsättningarna för hans nyligen på svenska utgivna roman lät mycket lovande.: Colonna, en duktig skribent och hygglig journalist i Italien som inte riktigt lyckats slå igenom ordentligt får ett uppdrag. En mäktig och inflytelserik man ska starta en tidning. Colonna får uppdraget att vara chefredaktörens högra hand då den nyrekryterade redaktionen ska göra några provnummer. Colonna ska samtidigt i hemlighet skriva en bok om hur de kämpar med tidningens provnummer och hur den blir stoppad av mäktiga krafter. Med andra ord: det är aldrig meningen att tidningen ska komma ut på riktigt. Provnumren görs bara för syns skull, den mäktige och rike mannen vill egentligen något helt annat med att låtsas göra en ny tidning. Övriga redaktionen har ingen aning om att tidningen inte är tänkt att komma ut på riktigt.

Tidningen heter ”I morgon” och det som gör den så speciell är att när den tar upp nyheter ska den skriva vad som kommer att hända dagen därpå. Journalisterna ska alltså vara så pålästa och skickliga att de genom att känna till dagens stora nyheter kunna dra slutsatser av vad som kommer att ske dagen därpå. Ett problem med nutidens nyhetstidningar är ju att när den tryckta tidningen når läsaren är nyheterna redan gamla, de har redan nått ut till hela världen via tv och Internet.

Romanen har en del lustiga ironiska beskrivningar av dagens medievärld, som: Saken är den att tidningarna inte är gjorda för att sprida nyheter, utan för att dölja dem.

Eller som den här beskrivningen av nyhetsarbetet på redaktionen:
”Jag ser att en nyhetsbyrå har hittat ännu en madonna som börjat gråta i en by i söder.”
”Strålande, gör en sensationsartikel om det!”
”Någonting om att vidskepelser upprepat sig …”
”Inte alls! Vi är inte föreningen ateister och rationalisters tidskrift. Folk vill ha underverk, inte innefolkets skepticism. … Om sedan jungfrurna verkligen gråter är inte vår angelägenhet. Slutsatsen ska läsaren dra och om han är troende kommer han att tro pp det. Rubrik över flera spalter.”

Handlingen kompliceras dock av att Braggadocio, en av journalisterna, börjar gräva i en historia kommer han något på spåren som kastar nytt ljus över en kedja mörka händelser i Italien. Det handlar om maktspel och påvemord, hemliga högerorganisationer och frimurarloger ­- och inte minst uppenbarar sig frågan: dog verkligen Mussolini 1945? Braggadocio tycks ha hittat bevis för att Mussolini inte dog utan gömdes undan, kanske av Vatikanen, kanske av amerikanarna.

Umberto Eco fabulerar vilt och blandar fakta och verkliga händelser med sin egen livliga fantasi – och det skulle kunna bli riktigt roligt. Men det engagerar inte mig som läsare alls. Främst för att det mesta är väldigt träigt skrivet. Umberto Eco rabblar upp alldeles för mycket fakta, för mycket årtal, namn med mera, vilket troligen inte är intressant för någon mer än den verkliga historienörden. Som litteratur betraktat är det trist, jag orkar knappt läsa allt. Jag läser allt, men skummar igenom när det blir mycket som en trist lärobok.

Karaktärerna har inget djup heller och det blir aldrig dramatiskt, aldrig spännande.

Upplaga noll är den tristaste boken jag läst av Umberto Eco – och den tråkigaste bok jag läst på länge. Eco kan mycket bättre än så här.

Flera recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Dagens nyheter.