Upplaga noll av Umberto Eco – en stor besvikelse

Upplaga noll
Författare Umberto Eco
Utg.datum: 2015-03-18
Förlag: Brombergs
Översättare: Barbro Andersson
ISBN: 9789173376501

Umberto Eco är en duktig berättare med vass penna och skarp blick för det korrupta och absurda i ett samhälles struktur. Förutsättningarna för hans nyligen på svenska utgivna roman lät mycket lovande.: Colonna, en duktig skribent och hygglig journalist i Italien som inte riktigt lyckats slå igenom ordentligt får ett uppdrag. En mäktig och inflytelserik man ska starta en tidning. Colonna får uppdraget att vara chefredaktörens högra hand då den nyrekryterade redaktionen ska göra några provnummer. Colonna ska samtidigt i hemlighet skriva en bok om hur de kämpar med tidningens provnummer och hur den blir stoppad av mäktiga krafter. Med andra ord: det är aldrig meningen att tidningen ska komma ut på riktigt. Provnumren görs bara för syns skull, den mäktige och rike mannen vill egentligen något helt annat med att låtsas göra en ny tidning. Övriga redaktionen har ingen aning om att tidningen inte är tänkt att komma ut på riktigt.

Tidningen heter ”I morgon” och det som gör den så speciell är att när den tar upp nyheter ska den skriva vad som kommer att hända dagen därpå. Journalisterna ska alltså vara så pålästa och skickliga att de genom att känna till dagens stora nyheter kunna dra slutsatser av vad som kommer att ske dagen därpå. Ett problem med nutidens nyhetstidningar är ju att när den tryckta tidningen når läsaren är nyheterna redan gamla, de har redan nått ut till hela världen via tv och Internet.

Romanen har en del lustiga ironiska beskrivningar av dagens medievärld, som: Saken är den att tidningarna inte är gjorda för att sprida nyheter, utan för att dölja dem.

Eller som den här beskrivningen av nyhetsarbetet på redaktionen:
”Jag ser att en nyhetsbyrå har hittat ännu en madonna som börjat gråta i en by i söder.”
”Strålande, gör en sensationsartikel om det!”
”Någonting om att vidskepelser upprepat sig …”
”Inte alls! Vi är inte föreningen ateister och rationalisters tidskrift. Folk vill ha underverk, inte innefolkets skepticism. … Om sedan jungfrurna verkligen gråter är inte vår angelägenhet. Slutsatsen ska läsaren dra och om han är troende kommer han att tro pp det. Rubrik över flera spalter.”

Handlingen kompliceras dock av att Braggadocio, en av journalisterna, börjar gräva i en historia kommer han något på spåren som kastar nytt ljus över en kedja mörka händelser i Italien. Det handlar om maktspel och påvemord, hemliga högerorganisationer och frimurarloger ­- och inte minst uppenbarar sig frågan: dog verkligen Mussolini 1945? Braggadocio tycks ha hittat bevis för att Mussolini inte dog utan gömdes undan, kanske av Vatikanen, kanske av amerikanarna.

Umberto Eco fabulerar vilt och blandar fakta och verkliga händelser med sin egen livliga fantasi – och det skulle kunna bli riktigt roligt. Men det engagerar inte mig som läsare alls. Främst för att det mesta är väldigt träigt skrivet. Umberto Eco rabblar upp alldeles för mycket fakta, för mycket årtal, namn med mera, vilket troligen inte är intressant för någon mer än den verkliga historienörden. Som litteratur betraktat är det trist, jag orkar knappt läsa allt. Jag läser allt, men skummar igenom när det blir mycket som en trist lärobok.

Karaktärerna har inget djup heller och det blir aldrig dramatiskt, aldrig spännande.

Upplaga noll är den tristaste boken jag läst av Umberto Eco – och den tråkigaste bok jag läst på länge. Eco kan mycket bättre än så här.

Flera recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Dagens nyheter.