Knark : en svensk historia
Av Magnus Linton
Utg.datum: 2015-09-02
Förlag: Bokförlaget Atlas
ISBN: 9789173894807
Få böcker gör mig så arg, så ledsen, så frustrerad att läsa som ”Knark – en svensk historia” av Magnus Linton.
Svensk narkotikapolitik drivs av nolltolerans och det är kriminellt att använda narkotika. Det betyder exempelvis att människor som fastnar i drogmissbruk stämplas som brottslingar. Statistik visar om och om igen att den svenska vägen gör att inget land i västvärlden har så hög procent av befolkningen som dör på grund av droger. Det gör mig ledsen, sorgen, förbannad och jag känner mig så maktlös. Så många som dör.
Att vara fast i ett missbruk är livsfarligt. Risken att dö är så stor. Att vara missbrukare är en kraft stark som en sjukdom. Hur mycket en missbrukare än vill sluta är kraften att ta ett återfall överväldigande, svår att motstå. Det är alldeles för många som inte förstår det, inte inser det. När en människa fastnat i droger och hamnat på behandlingshem kan mycket hända. På många behandlingshem kastas en missbrukare ut om hen tar ett återfall. På vilket sjukhus kastar man ut en människa som får återfall i sin sjukdom? Vilken cancersjuk kastas ut när hen blivit sjukare?
Under avsändning och under perioden då en människa ska lära sig leva utan droger kan hen bli aggressiv. Det händer en mängd i kroppen och i de kemiska, biologiska och fysiologiska funktionerna i kroppen som kan ge starka känslor av sorg, bitterhet, ilska och maktlöshet. Det kan visa sig i att denna människa blir aggressiv. Då kastas hen garanterat ut från sin vård.
Jag har själv varit med om det när min yngste son vid flera tillfällen kastades ut från behandlingshem. De gav honom några kronor i fickan, satte honom på en buss och skickade iväg honom ut i intet. De skickade iväg honom utan att ens veta om han hade någonstans att bo. Han var nitton år då.
Min son är en av de som inte överlevde sitt drogmissbruk.
Det gör mig så oändligt sorgsen och så arg, så arg, så arg på svensk narkotikapolitik och hur behandlingshemmen inte fungerar som vårdinrättningar.
Magnus Linton har forskat kring svensk och nationell narkotikapolitik i många år och dokumenterat och intervjuat människor, såväl missbrukare som deras familjer och politiker. Tyvärr gör hans slutsatser mig minst lika arg som den misslyckade politik som förs.
Magnus Linton förespråkar drogliberalism i allra högsta grad och han menar att missbrukare kommer alltid från socialt utsatta förhållanden. Om någon från inte socialt utsatta förhållanden råkar testa droger är det aldrig någon svårighet för hen att sluta, hävdar Magnus Linton. I princip i alla fall är det var hans tes går ut på.
Enligt Magnus Linton är missbrukare människor från utsatta grupper, de har med klassklyftor att göra vem som riskerar att dö i sitt missbruk. Magnus Linton tycks tro att gå på metadon är lösningen för det mesta. Jaså? En ung man som min son som bara använt heroin enstaka gånger: är lösningen att han börjar med metadon?
Det är ingen skam i att komma från socialt utsatta miljöer. Men det gjorde inte min son. Vår släkt, vår familj, har alla jobbat eller drivit egna företag, både på mammas och pappas sida, i generation efter generation. Vi är en rätt typisk medelklassfamilj med rötter i arbetarklass, som jobbar, betalar skatt och älskar varandra. Vår son mådde bra, han var en unik person men hade inga psykiska problem och hade bra betyg i skolan ända tills han som artonåring började med hasch. Han var en av de som har en sådan gen att de upplever hasch oerhört positivt. När han försökte sluta med hasch fick han enorma abstinenssymtom som bara lindrades av andra droger. En dag när han skulle köpa hasch fick han höra att hasch var slut, men det fanns rökheroin som fungerar likadant. Resten är en sorglig snabb historia om en ung man som tog heroin intravenöst några få gånger och sedan dog i en överdos.
Magnus Linton påstår i princip att alla som dör i överdos hade kunnat räddas om de istället fått gå på metadon. Han påstår också att de som blir svåra missbrukare redan har problem innan de börjar med droger. Det är inte sant. Drogerna påverkar en mängd fina kemiska processer inne i hjärtan och i kroppen – och det påverkar också den friskaste. Självklart. Lösningen kan inte vara att ge metadon till alla som en gång prövar heroin. Om heroin inte fanns tillgängligt skulle ingen dö i överdos.
Nu har ju nolltoleransen visat sig inte fungera. Men det betyder inte att lösningen är att släppa alla droger fritt och ge metadon till alla unga män och kvinnor som vill ta heroin. Det kan aldrig vara lösningen.
Först och främst borde det inte vara kriminellt att vara missbrukare. Vilken annan sjukdom är brottslig?
Därefter behöver samhället stödja alla som hamnar i missbruk så de kan få saker att göra, jobb eller praktik. För en del är säkert metadon den bästa vägen. Men det kan inte vara den enda vägen. Ingen kan ändå förneka att om heroin inte fanns skulle ingen dö av överdos i heroin.
Diskussionen måste föras. Förutsättningslöst. Om vi värderar dessa människors liv. Om vi inte vill att människor ska dö på grund av droger. Hur kan det vara OK att ett behandlingshem kastar ut människor som har symptom på sin sjukdom?
—-
Kanske menar inte Magnus Linton det så som jag uppfattar det. Men då är boken illa formulerad. Rent litterärt är jag också väldigt beskiven, boken är trög att läsa och om och om igen skriver han som om vi redan känner till en massa som han känner till.
Andra som skrivit om boken:
SvD:s recension sammanfattar:
Hög tid att överge det narkotikafria samhället?
I sin nya bok granskar Magnus Linton ett land där moralen vunnit över evidensen – med resultatet att drogmissbrukare stöts ut, trycks ner och alltför ofta dör i förtid.
Ann Heberlein skriver i DN om boken:
Magnus Linton har skrivit en mycket viktig bok, ett dokument över en havererad narkotikapolitik och missbruksvård och jag hoppas att hans text leder till en rimlig debatt om svensk narkotikapolitik. Syftet måste väl ändå vara att rädda liv, tänker jag, att hjälpa missbrukare att komma tillbaka till ett fungerande liv.
Per Andersson på SVT skriver om boken:
Sverige har blivit självförsörjande på marijuana, som blivit en bred och folklig drog. Allt fler heroinberoende bemöts med hjälp och stöd, rena sprutor och metadon, av samhället istället för ett iskallt avvisande.
Magnus Lintons bok är inte ett debattinlägg i någon banal och förenklande mening. Det är en energisk och skarpsynt journalistisk undersökning av politiska idéer.
