Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Tom Clancy – Hot över Östersjön

by

hotoverostersjon

Hot över Östersjön
Författare: Tom Clancy, Mark Greaney
Förlag: Bookmark Förlag
Språk: Svenska
Utg.datum: 2016-10-18
Översättare: Svante Skoglund
Originaltitel: Commander in Chief
ISBN: 9789188345196

Tycker du om böcker som i thrillerform tar upp storpolitik och då framför allt med USA som hjälten? Tillhör du det som på allvar tror att Ryssland är ett stort hot mot Sverige och västvärlden? Då är Tom Clancys nya thriller Hot över Östersjön något för dig.

Handlingen:
Ett ryskt spionplan kör in i en Airbus på väg från Stockholm. Alla passagerare omkommer.
Klämd mellan giriga oligarker och en konkursfärdig statsekonomi har Rysslands president Valeri Volodin för avsikt att skapa internationellt kaos för att dölja sin egentliga plan.
Men president Jack Ryan ser ett mönster och tvekar inte att slå tillbaka. Problemet är bara att Volodin har fem tusen soldater som står redo att invadera ett Nato-land. Skurken är alltså den ryske presidenten Valerij Volodin, inte helt olik Putin, som planerar att återta svunna Sovjetstater. Kommer den amerikanske presidenten Jack Ryan att hinna stoppa Volodins hänsynslösa planer?

Tom Clancy skildrar i sina romaner övergången från kalla krigets konflikt mellan supermakterna till det mer splittrade politiska läget i det tidiga 2000-talet, där kampen mot terrorism och narkotika får en alltmer framträdande roll.

Hans mest välkända karaktär är Jack Ryan, en marinkårssoldat som första gången dyker upp i Clancys första roman Jakten på Röd Oktober och som sedan avancerar inom CIA och den amerikanska politiken tills han i boken Presidentens order blir USA:s president. Röd storm, SSN och Against All Enemies är de enda romaner av Clancy där Jack Ryan inte är med. Jack Ryan dyker upp åter i denna senaste roman och är som vanligt en äkta amerikansk hjälte.

Det är lite av falsk marknadsföring, egentligen, att marknadsföra boken med Tom Clancy som författare. Thomas Leo ”Tom” Clancy, Jr., som föddes 12 april 1947 i Baltimore, Maryland, dog 1 oktober 2013. Hans böcker är storsäljare och drar in många miljoner åt bokförlaget.Hans första bok var Jakten på Röd Oktober, som blev en överraskande bästsäljare, snabbt följd av flera. Vad har då bokförlaget gjort när mjölkkon gått ur tiden? Jo en annan författare, Mark Greaney, fortsätter att skriva i Tom Clancys anda. Hur blir det? Tja … Det är ofta lite krystat när en författare ska skriva i en annans namn och stil. Det blir lätt att klichéer överdrivs och det som bryter det förväntade (och ger kvaliteten) saknas. Nu är väl just Tom Clancys stil inte så svår att efterfölja, i alla fall inte för den om delar hans inställning. Clancys patriotiska, konservativa ståndpunkter har lett till att hans böcker åtnjuter stor popularitet inom den amerikanska militären. Så den som delar denna syn på världen får en rejäl tjock thriller att avnjuta.

Jag delar dock inte riktigt den synen på världen och samhället så för mig var det inte riktigt lika kul att plöja igenom denna tjocka bok, som dock är lättläst med ett språk som flyter på.

Julklappstips: Popåret 1967 – 50-års jubileumsbok

by

poparet1967

Popåret 1967
Av Rolf Hammarlund och Peter Torsé
Utg.datum: 2016-09-12
Förlag: Vaktel förlag
Medarbetare: Torsén, Peter (form)
ISBN: 9789198218046

Har du någon vän eller anhörig som älskar popmusik då är den här boken en given julklapp. De två författarna, Rolf Hammarlund och Peter Torsé, har gjort en fantastisk djupdykning i ett av popmusikens viktigaste år 1967. Läsaren får fakta, spännande texter, underbara bilder – ja som det står på förlagets hemsida:
Här kan du dyka rakt ner i Summer of Love, vara med om känslan när Beatles LP ”Sergeant Peppers” släpptes, ta del av chocken när publiken på Monterey-festivalen såg den nyupptäckta artisten Jimi Hendrix tända eld på sin gitarr, ”vara med” när Twiggy anlände till New York i mars 1967, känna uppståndelsen när Janne Halldoffs film ”Livet är stenkul” (om popålderns livsstil) släpptes.
Du kommer att upptäcka hur det var när Jan Myrdal greps för en protest mot Vietnamkriget och känna av reaktionerna på mordet på Che Guevara, ta del av reportage om Tages och andra popband i Bildjournalen – ja, kort sagt, leva i 1967.

Författarna Rolf Hammarlund och Peter Torsén är välkända för sitt stora engagemang och kunnande i ämnet. Rolf Hammarlund har bland annat gjort TV-serien ”Sixties” för Sveriges Television.

Kommande år 2017, är det femtio år sedan 1967. Det är en fascinerade resa popmusiken har gjort. Generationen som en gång var rebellisk och lyssnade på pop- och sedan rockmusik är nu pensionerade eller på väg in i pensionsåldern. Den generation som för evigt är tonåring, som aldrig riktigt blivit vuxen, i alla fall inte som vuxen kategoriserades före popmusikens födelse. 1967 är inte det år då popmusiken föddes, men det är ett viktigt år för popmusiken, ett år då den formulerades tydligare, skulle jag vilja säga. I vilket fall som helst är boken den bästa julklapp den kan ge den som gillar popmusik och som vill återuppleva dess magiska år 1967 – och därmed förstå mer av vad popmusiken är och vad den betytt och betyder för människor och samhället.

Som det står på bokens försäljningssida:
Här finns svaret på frågan i låten som sjöngs tio år senare: ”Sextiosju, sextiosju, vart har du tagit vägen?” – Sextiosju är tillbaka i denna färgsprakande praktvolym.

Kulturrådet fördelat tio miljoner till biblioteksverksamhet för nyanlända

by

bocker

Kulturrådet fördelar närmare tio miljoner kronor till biblioteksverksamhet för nyanlända och asylsökande, berättar ett pressmeddelande:

Tanken är att stärka bibliotekens roll som demokratiska arenor där människor med olika bakgrund kan mötas, ta del av kunskap, litteratur och kultur.

Några exempel på aktiviteter är språkcaféer, svenska med bebis och skrivarworkshops. Uppsökande verksamhet är också ett återkommande inslag. Det kan handla om bokbussar, besök på asylboende och pop-up bibliotek. Många bibliotek skapar möjligheter för möten mellan nyanlända och svenskar på orten.

51 projekt från alla 21 län tilldelas stöd av Kulturrådet.

Här kan du läsa mer om fördelningen av de tio miljonerna: Biblioteksverksamhet för nyanlända och asylsökande

Eländet av Andrzej Tichÿ – rätt eländig ropar barnet när kungen kommer i sina osynliga kläder

by

elandet

Eländet
Författare Andrzej Tichÿ
Utg.datum: 2016-08-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100158231

Eländet av Andrzej Tichÿ är ännu en av årets Augustpris-nominerade romaner som är skriven utan indelning i kapitel. Författaren tar detta ett par steg längre än de övriga nominerade. Texten är skriven i långa, långa sjok utan nya utgångar. Texten blir därför väldigt kompakt och svårläst. Det finns ju mycket forskning kring hur vi uppfattar text och hur text blir smidigare att läsa. Att texter kan vara krävande för läsaren är acceptabelt och kan också vara bra, all kultur ska inte vara lättsmält och alltför lätt-tillgänglig, men när texten är upplagd som i Eländet är texten definitivt svårläst för många, många grupper, inte för innehållets skull utan för ytan, presentationen. För en dyslektikter torde texten vara omöjlig att ta till sig och likaså för den som har problem med synen.

Ja texten är experimentell på flera sätt, inte bara att den är till format svår att läsa – innehållet följer ingen tydlig handling. Den börjar med en musiker som är på väg till några kollegor. Bokförlaget beskriver handlingen i korthet så här:
En cellist väntar på sina musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Hans liv präglas för tillfället av stillhet, men ett plötsligt möte med en ung hemlös man får något att brista. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande, tar över och förändrar slutligen allt. Eländet är en roman i ständig rörelse, ett ostoppbart flöde där nuet är delat i två lika omöjliga som ofrånkomliga samtidigheter. Andrzej Tichÿ skriver skoningslöst och vackert om fattigdom och våld, missbruk och broderskap.

Det betyder att texten följer inte någon yttre handling, utan innehållet följer huvudkaraktärens tankar. Han tänker på en sak som ger upphov till ett annat minne och det ger i sin tur upphov till ett annat minne. Det är ett intressant förhållningssätt och jag tror att jag skulle uppskattat det mer om dels texten inte varit skriven i så långa, långa textsjuk utan utgångar: det är som att höra någon prata i ett utan att den som talar hämtar andan. Det är inte behagligt att lyssna och det går till slut inte att lyssna på.

En annan sak som är störande är att författaren så tydligt ska låta sin huvudkaraktär tänka på och tala på ett slags rinkebysvenska. Han och hans vänner som han möter i minnena kallar varandra för ”mannen” hela tiden. Ja det talar till varandra typ så här: ”Ok då gör vi så, mannen”. Visst, det är intressant att läsa en gång, två gånger och tre gånger men sedan blir det tjatigt, överdrivet, övertydligt, som om jag som läsare inte förstår deras bakgrund i Rinkeby-liknande områden annars.

Att en sådan här roman blir tryckt och hyllad är för mig ett exempel på när ingen vågar som barnet ropa att kejsaren är naken.

Bokrecension: Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna – den gör mig ledsen

by

depolyglottaalskarna

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.

En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.

Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.

På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.

Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.

Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.