Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Solen – Till dom som bryr sig

by

solen

Artist: Solen
Titel: Till dom som bryr sig
Betyg: 3

Till dom som bryr sig: Året kunde ha varit 1996. Bandet kunde ha hetat Kent. Men året är 2014 och Solen är inte Kent. Men vem bryr sig, egentligen? Förvisso är det stora överraskningsmomentet redan borta sedan det här soundet först introducerades på 90-talet, men en liten överraskning i sig ändå att en grupp unga svenskar kastar sig över en typ av pop som nästan har blivit helig i takt med att den erövrat mark från Eskilstuna och vidare ut över landet. Fast idag, med närmare 20 års distans, känns det mer accepterat att ta sig an detta än det var runt millennieskiftet då man hade begått karriärssjälvmord med samma manöver.

Gitarrmattorna på Gävlekvartettens andra album är av typen som har en förmåga att förflytta fokus från faktiska melodier till själva ljudmassan, men glädjande nog är det ändock fullt av skiftande stämningar, och de lite lugnare numren ger ett djup som annars kunde ha gått förlorat. Sångaren Erik Hillborg personifierar trovärdigt ångesten i dagens unga vuxnas liv i det hårda sociala klimat som råder, med identitetskris och tillkortakommanden gentemot alla krav de ställs inför. Eller så kan man rent av ta det som ett rop på hjälp.

När Solen tillryggalagt en lika varaktig karriär som deras förebilder kanske de inte kommer att åtnjuta en motsvarande status, men Till dom som bryr sig lär alltjämt vara det album allmänheten refererar till som starten på en lovande karriär. Alldeles oavsett hur den kommer att utvecklas i fortsättningen.

Bästa spår: Låt mig gå, Glöm bort mig nu, Kom kom kom

Text: Tommy Juto

Skivrecension: Son of a Gun – No Bread

by

sonofagun

Artist: Son of a Gun
Titel: No Bread
Betyg: 5

Son of a Gun inleder sin albumdebut med den fantastiska Look So Good. Det är en nästan perfekt garagerocklåt: kort, skitig, intensivt röjig med ett riff som sätter sig och vägrar försvinna. Som presentation av bandet så är det klockrent, ett koncentrat av allt som är bra med Son of a Gun.

Bandet själva är på många sätt ett koncentrat av en massa andra band. Några delar skitig Dead Boys-punk, några delar tight Radio Birdman-garage, några delar intensiv Iggy Pop-rock. Det låter kanske som ett klagomål, men jag menar det som en komplimang. Det är inget fel med att stjäla i musik, så länge man gör det snyggt, och stjäl från rätt saker. För det är just det, Son of a Gun hämtar sin inspiration från helt rätt saker.

Den punk och garagerock som gjordes på sjuttiotalet var fantastisk och när man filtrerar den genom samtiden så blir resultatet ofta väldigt bra. Och när man gör det med en sådan självklarhet och skicklighet som Son of a Gun så blir resultatet helt lysande.

Bästa spår: Peel Off, Look So Good, Wrong Things

Text: Felix Lindén

Skivrecension: Hookworms – The Hum

by

hookworms

Artist: Hookworms
Titel: The Hum
Betyg: 4

Kvintetten från Leeds ställer sig i den samtida psykedeliska rockens framkant.

Away/Towards, det apokalyptiska öppningsspåret på förra årets albumdebut Pearl Mystic, sträckte sig över åtta minuter och lät som den skulle spricka av ren och skär ilska vilken sekund som helst. Om Pearl Mystic — och då särskilt Away/Towards — var ett statement som placerade psychrockarna från Leeds bland de mest spännande nykomlingarna på Storbritanniens experimentella musikscen så är The Hum ännu mer kompromisslös än sin föregångare.

The Hum är en fortsättning men i grunden är influenserna de samma: Hookworms är som ett råare Tame Impala som lyssnat på Primal Scream, Loop och Spacemen 3 istället för The Beatles. Stundtals finns det undertoner av Velvet Underground, fast det är mer kaotiskt med ekodränkt sång, maniskt drivande rytmer, orglar och fuzziga gitarrer vilket gör att det snarare känns tidlöst än retro. Och på låtar som nyinspelade Radio Tokyo och avslutande Retreat sjunger MJ (bandmedlemmarna använder sig ju enbart av initialer istället för namn) med sin bästa glamröst. Precis som i, ii och iii på Pearl Mystic så innehåller The Hum tre instrumentala mellanspår: iv, v och vi, vilket bidrar med lite ambient rymd mitt i allt väsen. Albumets höjdpunkt? Off Screen. Ett oväntat skört nummer som kontrasterar det annars manglande soundet, som vecklar ut sig och får samma episka proportioner som Velvet Underground-klassikern Heroin.

Bästa spår: On Leaving, Beginners, Off Screen

Skivrecension: Spiders – Shake Electric

by

spiders

Artist: Spiders
Titel: Shake Electric
Betyg: 4

70-talsrock där melodierna får stå i fokus. Ja, precis som med skivbolagskompisarna i Graveyard och en hel våg av likasinnade band som kommit fram de senaste åren hör en direkt från vilken era musiken de fyra medlemmarna i Göteborgska Spiders har vuxit upp på kommer från: varje ton osar 70-tal, fast med mindre betoning på det hårda. Det är mer glamrock; ekon av T. Rex, Kiss och Heart går att urskilja. Vissa gitarrslingor för till och med tankarna till Bowie-gitarristen Mick Ronsons dagdrömmar från månåldern. De här spindlarna kanske inte kommer från Mars, men de sticker ut från mängden.

Shake Electric följer upp det P3 Guld-nominerade debutalbumet Flash Point från 2012 och är deras mest melodiska samling låtar hittills. Mycket är sig likt men om förra albumet var smalare, råare och mer rakt på så är ljudbilden denna gång lite mjukare. Lite snyggare, betydligt mer intressant. Mattias Glavå som tidigare jobbat med band som Broder Daniel och Dungen står för produktionen och resultatet är att de hittat lite nya vrår att utforska, som i nedtonat bluesiga Hard Times, titelspåret som har ett oslagbart driv eller Give Up the Fight med sina utsökta gitarrslingor. Och så sångerskan Ann-Sofie Hoyles röst som kommer fram som ännu mer karismatisk än på debuten. Shake Electric är ett album som inte bara placerar Spiders som ett av landets mest intressanta rockband utan dessutom borde kunna attrahera fans av andra genrer.

Bästa spår: Shake Electric, Give Up the Fight, Hard Times

Skivrecension: Beatrice Eli – Die Another Day

by

beatriceeli

Artist: Beatrice Eli
Titel: Die Another Day
Betyg: 3

Äntligen! Äntligen första plattan. Äntligen ut ur skuggan, fram i ljuset. Och äntligen får hon – Beatrice Eli – visa på sin fulla potential. Att hon kan stå på egna ben. Die Another Day är Äntligen skrivet i versaler.

Det började med Godheten, Kent-låten där Beatrice sjöng tillsammans med Joakim Berg och Co och lyckades överglänsa huvudmännen. Därefter Girls, vårens mest befriande popdänga om hur Beatrice vart än hon vänder blicken ser sexiga, vackra och intressanta kvinnor.

Att Beatrice är gay är inget hon sticker under stolen. Tvärtom. Die Another Day är en feministisk pamflett om att komma ut och om gränslös kärlek till kvinnor. Beatrice är arg, förvirrad och lycklig, allt på samma gång – lycklig över att äntligen få uttrycka allt det hon känner, få öppna sitt hjärta för oss och samtidigt spy galla över de som förtjänar det. Hon är trött – trött på att hålla tyst, trött på alla heteros och trött på fega kvinnor som inte vågar vara ärliga med sig själva och sin omvärld.

Destruktiviteten når sin kulme i Equality – ”I don’t care about equality, don’t have time to care about myself, I’ll be anything you like, I’ll be anyone you want me to be as long as you need me”. Smärtsam lyssning är också Coward – en fin pianoballad a la Frida Hyvönen om att inte våga visa sina känslor. Det är kraftfull popmusik framförd av en självsäker och kaxig Beatrice som sjunger med övertygelse likt en ung Debbie Harry. Som helhet är skivan ooriginell och andra hälften känns ojämn, men frihetskänslan hålls intakt albumet igenom. Beatrice går från klarhet till klarhet i Die Another Day, hennes Moment of Clarity.

Text: Petter Stjernstedt