Skivrecensioner

Artist Zara Larsson
Titel So Good
Betyg 3
Release 13 mars 2017

Zara är en artist, näst intill unik i svensk musikkontext. Hon har talangen och framförallt rösten som lätt mäts med storheter som Rihanna och Beyonce. Hon har utstrålningen som har tagit henne hela vägen till de större arenorna. Zara är kvinnokämpen som på sociala forum för en feministisk kamp för unga flickors rätt till sin egen kropp. Nyligen nämndes hon av MTV som en av årets “ The Rising Stars”. Vår nya svenska storstjärna har framträtt på stora amerikanska talk shows som “The Tonight Show Starring Jimmy Fallon” och “¨The Ellen Degeneres Show”. Musikkritiker som Markus Larsson från Aftonbladet har hyllat henne som en av vår tids mest betydelsefulla svenska artister. Förväntningarna är på topp inför andra skivan som nu finns att lyssna på via streamingkanalerna.

Så hur bra är ”So Good”? Skaplig. Som andra skiva är den stark. Men Zaras Akilles häl är fortfarande musiken. Hennes popiga sound är tråkigt kommersiellt och opersonligt. ”So Good” består av 15 låtar med musik som klätts i popklänning med fluffiga beats, förvrängda röster och pådrivande syntslingor. Det är proffsigt och slimmat med medverkande musiker som Charlie Puth, Ed Sheeran, Ty Dollar, MNEK och Wizkid och textförfattarna Ed Sheeran, Jocke Berg, Erik Hassle och Christian Waltz.

Resultatet är splittrat. Gästartisterna vill lämna sitt avtryck på produktionen. Det gör att albumet drar åt många håll. Ibland är det klubb, ibland house och ibland kommersiell pop. Här finns pärlor som Never Forget You, välavvägd popmusik och R&B där Zara samverkar med den brittiska sångaren MNEK och kärleksballaden One Mississippi, om olycklig kärlek, en låt som inte lämnar någon oberörd. Beatsen i Sun Down där Zara och wizkid teamar ihop är tunga och skapar en maffig ljudbild. Symphony, den sista strofen på skivan, är lågmäld och stilig Avicii conutry-house om att få tillhöra någon annans symfoni. Desto blekare är dunderhiten Lush Life och What They Say. Jag är tudelad. Å ena sidan är det befriande att höra en Zara som inte låtsas vara någon annan. Hon är nittonåringen som med pondus och power äntrar varje scenrum. Å andra sidan är siktet felinställt mot de kommersiella radiokanalerna. ”So Good” är välgjord men ospännande radiopop. Men för en ung Zara är det ett självklart och självsäkert kliv i rätt riktning.

Petter Stjernstedt

Artist Nino Keller
Titel The Hunt
Betyg 4
Release 24 mars 2017

Nino Keller har varit och är med i en rad uppskattade musikkonstellationer (Les Big Byrd, Caesars, The Slaves, Taken by Trees, Teddybears och Håkan Hellström, Bröderna Lindgren med mera). Till viss del medverkar han som medkompositör men i huvudsak som en svängig trummis. Nino Keller blev känd i musik-Sverige först som trummis i det internationellt kända Caesars och sedan också som medlem i svenska popgruppen The Slaves tillsammans med sin bror Robin Keller. Han spelar trummor på Håkan Hellströms album ”För sent för edelweiss” (2008) och han har syns även ofta live tillsammans med rockgruppen Teddybears. ”The hunt” är hans debutalbum som ensam kompositör och soloartist. Ett album han kan vara stolt över och där han går sin egen musikaliska väg.

I ett pressmail beskrivs albumet:
… det är en djupt ambitiös och imponerande intrumentalskiva, som tar ett stort steg bort från rocktrummor och larm.

Beskrivningen är mycket träffande. Det är helt enkelt underbar musik att lyssna på, att låta sig föra med på starka inre resor. När jag sätter mig bekvämt, blundar och lyssnar på albumet, som är helt instrumentalt för den med ut på en universell resa. Musiken skapar bilder och känslor och uppenbarelser inom mig.

De nya musikstyckena är i stort sett pianobaserade och har orkestrala arrangemang som fyller mig med filmiska, visuella upplevelser.

Musiken är dock så långt från hissmusik det går att komma. Det är inte ett album som kommer till sin rätt medan du sitter och stojar och för högljudda samtal. Helst ska du avnjuta musiken i lugn och ro, kanske med en kopp te vid din sida. Helst i tystnad eller åtminstone endast till lågmält samtal.

Debutalbumet visar absolut Nino Kellers musikaliska släktskap med både Philip Glass, franske Sebastien Tellier och italienske filmmusikkompositören Piero Umiliani) men han har samtidigt en egen stil, han är ingen kopia utan står stolt på egna ben och kan mäta sig med dom bästa i genren. Det finns en som det står i pressmailet: en enkelhet och naturlighet i dessa nio spår som utgör ”The Hunt”. Liksom finurlighet, äventyrslusta och stora och små känslor.

Artist: Mattias Nilsson
Titel: Dreams of Belonging
Betyg: 5

Inspelad på Musikhögskolan i Malmö
Producent: Mattias Nilsson
Utgiven och inspelad 2016
Speltid: 47:34

   Foto Anja Emzén

Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan  ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre.  Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har  spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren.  Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren.  På solodebuten märks  en underliggande strömning: förtjusningen i  det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.

Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent  ådra.  Dreams of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell  pianist som avvisat  studier på musikhögskola – och  vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.

Noterar hans  anslag på flygeln  som i förstone kan  uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar  blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik.  Associerar  istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarret, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.  Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa  funnits med som följeslagare hos 37-åringen.

Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen.  Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till.  Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland  går igen i åtföljande Serenade ( ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.

En melodi av  berömde  storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet  Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt.  En på samma gång  utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir  ett fint exempel på Nilssons storhet.  Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen”  På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott en dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier,  gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.

En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck.  Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning  En ensam pianist  kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams of Belonging.