Skivrecensioner

Artist: Stefan Bellnäs

Titel: Podunk

Betyg: 5

Producent: Stefan Bellnäs och Bengt Berger

Mixad av Stefan Bellnäs

Mastrad av Göran Finnberg, The mastering room

Inspelad i Beard Sounds, Gamla skolan i Jarrestad, Studio Epidemin och Studio Underground

Skivbolag: Country & Eastern

53:05

Releasedatum: 3/11 2018

Vem kunde ana att musikernas favoritbasist, åtminstone  på Västkusten, därtill behärskar att lira steel gitarr och keyboard/ flygel (har däremot sett honom sköta bastrumma samtidigt med basspelande).  Och vem kunde tro att han i sin  debut skulle sammanställa ett dignande, läckert smörgåsbord av stilar?  Stefan Bellnäs har jag med stor behållning hört live ett stort antal gånger senaste decenniet, mest i Beches Brew och i Johan Johanssons (klaviaturspelaren) trio. Han ingår i konstellation som tituleras Göteborgs finest, vars temakonserter i Hagakyrkan är en stor begivenhet. Skulle tro att den anspråkslöse mannen är drygt 60 år och varit yrkesmusiker i större delen av sitt vuxna liv. Han är  expert på att accentuera starka melodier,  kompa med vitala basgångar, både  akustiskt och elförstärkt. Det här är hans baby, hans drömprojekt. Han ger lyssnaren en eggande, synnerligen varierad musikalisk resa. Lättsmält blandas med mer utmanande alster. Vi uppmanas spänna fast oss, för att kunna tillgodogöra oss den oförutsägbara färden.                                                                     

Albumet är otroligt stimulerande att ta emot, fast lika besvärligt att greppa som en hal tvål, helt omöjligt att etikettera  Finns inte direkt någon soul, pop, dansbandstakter eller svängig funk; trots att Bellnäs är väl bevandrad i flera av dessa genrer.  Annars hittas det mesta bortanför mainstream: Gladlynt americana,  fusion á la Miles, rockigt bökande, visa, blues, intensiv bebop, alt country, ambient, stänk av kammarmusik och spräckel, atonalt experimenterande, tangorytmer och en hel del psykedeliska tongångar. Podunk kan kallas  djupgående, högklassig inventering där den senfärdige debutanten är ensam upphovsman till samtliga titlar, undantaget en kort låt signerad instrumentkollegan Paul Chambers. Countrydoftande trudelutter spelade med skärpa och ömsinthet, utgör ett slags kitt mellan de mer komplicerade kompositionerna. Emellanåt uppvisar ljudlandskapet  likheter ned ett annat geni, nämligen Johan Lindström.

Ett gäng Göteborgsbaserade musiker är starkt bidragande till den konstnärliga framgången. Ett antal individuella insatser är remarkabla, får mig att häpna. Deras magnifika gärning är inte på minsta sätt lokalt förankrad, utan känns internationellt fulländad i sin approach. (Följdriktigt sker lanseringen av skivan på engelska.) Staffan Svensson målar tjusigt med sin  svävande, trumpet i Big Chief , medan han i Searching For The Lost Spice Rack  levererar ett formidabelt snärtigt solo. Anders Kjellbergs  underbara sinne för rytmik ramar in de låtar som äger ett jazzigt tillstånd. Lisen Rylander-Löve bereds flera möjligheter att sträcka ut med sin tenor, något hon förvaltar lysande. I Spokes uppträder blåsarna som fräcka frifräsare när de går loss, understödda av stadigt ljuvligt komp. Acka Matérn medverkar på tre spår med dragspel, vilket ger Podunk ytterligare färg. Molltoner influerade av Piazzolla mixas med en lycklig vals som utgör slutkläm på albumet.  Andra musiker som utmärkt kompletterar är Johan Kylén på trummor och kontraaltklarinett, trumslagaren Johan Håkansson samt Shree Sundarkumar på indisk tamburin (kanjira). De två förstnämnda har därtill fungerat som inspelningstekniker.

Stefan Bellnäs är rolig och underfundig, full av idéer och mästerlig på att improvisera. Att han visar sig vara en förträfflig gitarrist, fingerfärdig som en Leo Kottke, har varit en väl bevarad hemlighet. Och keyboards trakterar han med van hand, fast det enbart (?) förekommit i studio. Det pregnanta basspelet ömsom inordnas i låtarnas struktur, ömsom bryter sig ur i soloavsnitt. Otroligt njutbart och virtuost utan att hemfalla till enbart uppvisning. Den makalösa förmågan demonstreras smidigt i enda ”covern” Whims of Chambers,  en pulserande hyllning till autentisk bebop. 

   Här kan man verkligen påstå att musik-Sverige belönats med en egensinnig debut, av en mycket respekterad och seriös musikant, vars produktion växer vid varje genomlyssning.

 

Skivan har erhållit stöd från Statens Kulturråd

 

Grafisk design: Jon Edergren, Spektra

 

 

Foto: Acka Matérn

 

Foto Gina Mannberg

Artist: Lisa Grotherus

Titel: Dekontee

Betyg: 4

Producerad av Lisa Grotherus och exekutiv producent Daniel Lantz

Mixning  Daniel Bengtsson

Mastring  Johannes Ahlberg

Inspelad i studio Rymden

Do Music Records

Release 19/10 2018

38:15

Svenska jazzlivet blomstrar, spirar av talanger som propsar på att höras. En i raden av intressanta debutanter heter Lisa Grotherus, vars instrument är klarinett och basklarinett. Lägg därtill att hon sjunger, vilket ges fint prov på på två av spåren. Grotherus har bokstavligt och bildligt talat gjort en vindlande resa, Efter att ha gått musikklass i Uppsala bestämde hon sig efter gymnasiet att se sig om i världen. Hon flyttade till Australien, Portugal och reste runt i Chile, övade inte på sju år. Tog istället en kandidat i Internationella relationer, blev ett kort tag statsvetare och jobbade som handläggare. Men lusten att musicera återvände. Hon gick folkmusik- och jazzlinje på folkhögskola för att därefter påbörja studier vid Musikhögskolan i Stockholm, studier hon avbröt för att istället frilansa. Idag spelar  hon med bland andra Sallyswag, Fartyg 6, Trio Angels och ett Schweiziskt impro-band,   bevis för att hon sugit åt sig olika typer av musik sedan uppväxten med en pappa som musiker. Och hon har komponerat för teater, film och radio.

Debuten är inspirerad av en halvårs lång vistelse i Liberia, ett land hårt drabbat av inbördeskrig. Klarinettisten som stationerad i en by arbetade  med mänskliga rättigheter, tog djupt intryck av miserabla levnadsförhållanden,  varken kunde eller ville skaka av sig sina upplevelser efter hemkomsten. Har varit en lång skapelseprocess för Dekontee, det smeknamn Lisa fick i Liberia. Albumet har flera stilar och stämningar i sig. Enligt pressutskicket samsas folkmusik med jazz och poppig experimentlusta i luftiga och ärliga klangvärldar. Ett faktum som gör det marigt att landa i ett entydigt omdöme. Flesta gångerna jag lyssnar mig igenom låtarna tycker jag att i princip allt är ljuvligt och hänger ihop på något mystiskt sätt. Enstaka gånger har jag fått kämpa mer, sett vissa passager  som en spretig utmaning. Att recensenten i mig kan komma till olika konklusioner, är väl ett tecken på att här finns olika lager, framtagna av en medveten och målinriktad konstnärssjäl?  Som ytterligare info kan i sammanhanget nämnas att Grotherus engagerat sig i diverse intresseföreningar för musiker (IMPRA bland annat) och startat något som heter Jazz & Art.

Foto Gina Mannberg

Plattan består av tio låtar,  börjar och slutar med västafrikansk touch. Kajan flyger framkallar mycket välbehag i en genomkomponerad formel. Noterar omgående att Milton Öhrström på piano och philicorda (elorgel från 60-talet) visar sig vara en mycket angenäm, för mig ny bekantskap. i Interlude gör han en remarkabel, mycket hörvärd insats. En annan musiker bekräftar omgående mitt sedan tidigare mycket goda intryck. Konrad Agnas är för närvarande en av landets bästa och mest efterfrågade jazztrumslagare. Han har en fantastisk tajming, flexibilitet och näsa för rytmiska finesser. Överlag  attraktiva teman med Grotherus och Öhrström tillsammans i tätposition,  superb växelverkan mellan dur och moll. Och när mina öron är rätt inställda för mottagning: en intrikat avvägning mellan rätlinjiga och småkrångliga melodier.

Berörande dragspelaren Lisa Långbacka färgar vackert Till slut med sina melankoliska utdragna toner, vilka flätar in sig sömlöst med Grotherus basklarinett (ett underskattat instrument). Låten är en skimrande pärla, en utstuderat långsam tango. Tonsättningen av Barbro Lindgrens Nu och nu med innerlig sång jämte Oskar Schönnings pregnanta basspel,  ännu en ädelsten putsad till fulländning. Avslutande Hemåt hem  måste betecknas som en enda lång, jublande poprefräng, konfirmerar hur härligt det kan vara att leva trots alt. I somliga sekvenser uppfattar jag annars, att sorgen och smärtan från våldet i fattiga Liberia sipprat in i musiken. I Dekontee (”allt har sin tid”) har Lisa Grotherus hällt några droppar  akustisk bebop, ett par skopor finkalibrerad pop och  klanger från kammarmusik samt pumpat på med världsmusikens friskt brusande källvatten. Beträffande ljudet ska framhållas att resonansen är magnifik, likaså balansen emellan instrumenten.

 

 

 

Artwork Jeannine Han

Artist: Shida Shahabi

Titel: Homes

Betyg: 4

Inspelning i olika hem i Stockholm av Elias Krantz

Mixad av Hampus Norén

Mastrad i Lichte Studio av Martin Heyne

Sing a song fighter / Fat Cat

Release digitalt och på vinyl 19/10 2018

Solodebut av en musiker född i Stockholm 1989 vars föräldrar flydde hit från Iran. Shahabi har komponerat skivans alla åtta stycken. I en omfattande presentationstext får vi reda på vilka strömningar  som utgjort den breda referensramen, sedan hon vid nio års ålder börjat studera piano och skriva musik. Hon har lyssnat på persisk pop, MTV och Mozart.  Upptäckte i tidiga tonåren postpunk, indie, grunge, krautrock, ambient och annat av mer experimentell natur. Under åren hon gick Kungliga Konsthögskolan sysslade Shida Shahabi med ljudrelaterad konst. Hon har komponerat för dans, film och teater och samarbetat med bland andra Sara Parkman. Vilka som influerat under  arbetet med Homes? jo, bland andra Chopin, Debussy, en pianist från Etiopien,  Satie, ett album med Aphex Twin och Sverigebekantingen Nils Frahm (spelat på såväl WOW som Music & Arts).

Trött på teknologi ville den innovative artisten göra musik enkelt och harmoniskt, skapa ett romantiskt sound. I  förutsättningarna har ingått att acceptera begränsningar, att bejaka ett orent ”dammigt” ljud där till och med pedaltramp kan identifieras. Inspelningarna har skett i flera lägenheters vardagsrum. Hon har använt sig av ett preparerat Malmsjö kammarpiano från 1900-talets början  och på några ställen subtilt adderat keyboard modell Roland och synth. Som utvidgande förstärkning medverkar på några spår två olika basister. Visst kan man delvis hålla med skivbolaget om att greppet med knastrig akustik är såväl charmigt som emotionellt präglat, men också en provocerande utmaning.  Studsade till när jag lyssnade i hörlurar. Infogade bredvid-ljud fungerade på mig som avledande störningsmoment, varför lyssning via hörlurar avrådes.

Foto Nadja Hallström

Likt  strilande vårregn i frisk vind droppas ackord  ömsom organiskt, ömsom kantigt.  Genomgående en suggestiv karaktär när toner upprepas, bildar nya mönster. Första stycket betitlat Abisme, är försiktigt inbäddad i en syntetisk ljudmatta färgad av Erik Satie. Petula med Joe Williamson på bas är en kort karismatisk komposition i dur, har potential att bli en i en instrumental hit. Slingrande repetitiva Pretty In Plums för tankarna till Aphex Twin och i ännu högre grad till Ryuichi Sakamoto och hans ledmotiv till Merry Christmas Mr Lawrence. Botaniserar vidare och fastnar i Vassen, en långsamt spelad melodi som gör ett förtrollande intryck. Hade föredragit att höra den på opreparerad flygel. Epilog tar vid i samma angenäma anda, med skillnaden att soundet utökas med en behaglig synth.

Svårbedömt då produktionen är väsensskild från det mesta som släpps idag.  Den fungerar överlag utmärkt som undersökande melodibaserad ljudkonst, utan att på något sätt vara motsträvig.  Låter stället optimistisk och harmonisk, till och med när grundtonen är elegisk.  Att göra meditativ ambient på preparerat klaverinstrument och med ofiltrerat ljud är troligen ett unikt grepp, en process som pågått för Shida Shahabi i flera år. Ödmjukhet, ärlighet, integritet, stort hjärta och välkomnande atmosfär är några av skivbolagets fina omdömen om 29-åringen och hennes musik. Är man som lyssnare bara ute efter att flyta iväg, sugas in i ett fascinerande universum; då rekommenderas i första hand Nils Frahm, Nik Bärtsch´s Ronin och förstås pionjären Brian Eno. Vill du testa något nytt och hyperintressant är Homes en vinyl värd att införskaffa.

 

 

Miriam Semb Namork

Artist: We Float

Titel: What´s Really Real

Betyg: 4

Producent: We Float och Tobias Ekqvist

Inspelad och mixad av: Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio

Mastrad: Thomas Eberger

Havtorn Records

51:09

Release 9/11 2018

Kände diffust till gruppen till namnet, missade deras spelning på festival i Göteborg. Efter att de högst sensationellt vunnit utmärkelsen Årets grupp på Jazzradions gala Jazzkatten, kom erbjudande om att recensera. Har nu lyssnat minst ett halvdussin gånger i omgångar. Skivan är inte lätt att greppa, vilket nog är en avsiktlig estetik. Det kanske mest anmärkningsvärda är att de har mer gemensamt med  indie-band som Spiritualized och Cocteau Twins än samtida jazzgrupper, fast de ibland kan påminna en smula om David´s Angels. Kvartetten från Malmö domineras av kvinnor, varav Fanny Gunnarsson – rhodes, piano, orgel och dragspel – kunde höras i somras på Ystad jazzfestival i ett helkvinnligt intressant projekt. Utan att förringa någon kan påstås att Anne Marte Eggen på bas och synthar, drar det tyngsta lasset genom att vara konstnärlig ledare.  Hon har gjort musik, text och arrangemang på det andra albumet från We Float. Övriga medlemmar heter Filip Bensefelt på trumset och percussion och vokalisten som också spelar på klockspel och microkorg heter Linda Bergström. De har därtill anlitat fem gästmusiker.

Sättningen är ovanlig, genererar en osedvanlig mix av bärkraftiga klanger och rytmer. Och genomgående försätts lyssnaren i ett svävande, glidande tillstånd.  Olika gäster kompletterar med påstridig elgitarr,  sköra stråkinstrument, pregnant flygelhorn, trombon och altsax. Plattan består av elva låtar inramade i en överlag sammanhängande helhet, som växlar mellan att vara  optimistisk och en melankolisk betraktelse. Tankegången exemplifieras väl av kontrasten mellan första och sista spår. Fanny Gunnarssons pianospel är majestätiskt i Follow You.  För att vara fullständig ska noteras att några avsteg görs från den luftiga huvudfåran. Då fräser det om musiken med skarpa konturer och dissonanser. I Out There uppstår ett närmast chockartat stök i slutet, oklart varför.

Första intrycket ger mig positiva vibrationer. En repetitiv slinga byggs på, växer genom expansion, åstadkommer ett minimalistiskt groove. Den banar väg för två poporienterade, drömska låtar  betitlade Run och We, varav den sist nämnda släppts som singel. Skiftande tempon och höga toner doppas i pulserande electronica. Sången är strålande klar, glider oproblematiskt in i ljudbilden, för att ibland dra med sig instrumenten in i ny omgivning. REM som även den plockats ut som singel, är en lågmäld pärla. Den kännetecknas av vackra vokala inslag, markerade basgångar och efter hand tassande beats. Att det ändå inte blir full pott, beror på att vissa kompositioner är för anonyma, lämnar inte tillräckligt bestående intryck.

Foto från gruppens hemsida

Linda Bergströms sång fängslar genom att segla iväg högt i registret, med eller utan ord. Rösten bidrar starkt till den viktlöshet,  frihetslängtan och det allvar som karaktäriserar We Float. Vore spännande att höra dem live. Text & musik sägs handla om konsten att vara människa, relationer, sanningsbegrepp och olika perspektiv. Ser det inte som något väsentligt att jag inte tolkat in detta specifikt i mitt lyssnade. Var och en äger ju rätten att ta till sig ett verk på sitt sätt.

Måste verkligen betona hur få stänk av jazz som fått plats i den melodiska strukturen, ingen värdering utan ett konstaterande. Själva drar de föga förvånande paralleller till andra stilar. Jag identifierar en flerfilig väg av minimalism, skira arty poplåtar och progressiva tendenser. En komposition präglas av stämningsfullt spel av Ellen Pettersson på flygelhorn, med takter som upprepas i ett par minuter, känns det som. En annan låt färgläggs med läckra ackord från distinkt klingande gitarr  av Samuel Hällkvist. På ett ställe låter det som att en smärre blåsorkester understödjer. Arrangemangen är otroligt genomarbetade, med i princip skiftande instrument för varje låt. Ansamlingen av klaviaturinstrument, inklusive klockspel, gifter sig med varann och det snygga kompet. Gillar hur de lite varstans lagt in friktion och utmanande sekvenser, på en skiva där vänliga, hoppfulla harmonier dominerar.  Eggen har informerat om att den kreativa processen pågått i åratal och inneburit ansträngningar. Vilken lycka då att slitet lönat sig och att produktionen är helgjuten. Ljudet är förstås oklanderligt.

 

 

 

Stewen Quigley

Artist: Claes Janson

Titel: Ett ord till mina polare

Betyg: 4

Producent: Lasse Zackrisson

Mix och Mastring: Per Hallgren,  Konfonium Audio

Inspelad i Munsö, Uppsala och Vällingby

Skivbolag: Vax Records

62:06

Release 26/10 2018

 

Claes Janson är en mycket erfaren mångsysslare såväl inom musiken som inom andra gebit, något Jan Olsson rekapitulerar i den upplysande biografi som föregår albumets texthäfte. Good Morning Blues Band, enligt mig  årets konsert 2001, som han frontar har firat 50-års jubileum.  71-åringen har befunnit sig i tätposition som förmedlare av låtar, oftast med hemvist i jazz, blues eller kategorin visa. Som bekant är han inte någon Tommy Körberg-typ även om rösten kan ha klös i sig. Istället färglägger han sånger med personlig patina och föredömligt textande, i arrangemang som vanligtvis har något sofistikerat och ombonat i sig.

Senast i somras recenserade jag i lyriska ordalag  Jansons medverkan i Falkenbergs jazzdagar, ett evenemang han förärat med sin närvaro åtskilliga gånger. Därutöver har jag hört honom i Stockholm, Göteborg, på Visingsö  i Ljungskile och antagligen  fler ställen.  På sist nämnda ort blev det  både recension och ett gemytligt möte backstage. Fast jag äger hans Ray Charles-tribute, har han  för mig således mest varit en framstående liveartist.

Första intrycket cd:n ger upphov till är att det låter livsbejakande röjigt. I den mån man angående sättning kan tala om en grundstomme, består den av Thomas Arnesen på smakfullt kvidande gitarr  och Anders Hellqvist på hammondorgel, vars toner bäddar in soundet på många av plattans fjorton(!) låtar. Deras samspel firar allra störst triumfer i mycket varsamt framförda Golden Star. Vilken fröjd att få ta emot Arnesens subtila ackord! Kjell Gustavsson (trummor) och Björn Lundquist (bas) bildar antingen pådrivande eller tillbakahållet komp. Efter inledande rivig blues ändrar Ett ord till mina polare inriktning, det första av åtskilliga lappkast.  En finstämd visa om årstider tar vid, i arrangemang av Anders Neglin. Här hörs förutom dennes pianospel, stråkar och Leif Lindvalls flygelhorn. Och i tredje spåret, en nostalgisk ballad om filmhjältar, märks Anders Widmark känsliga piano. Han far Hasse, har återigen varit textleverantör åt sin kräsne uttolkare, ett samarbete som fungerat ypperligt under decennier.  Stilar och sättningar skiftar sålunda på ett förbluffande sätt. Skivbolaget har sannerligen inte sparat på krutet, verkar ha haft oanade resurser. Beroende på inställningen hos lyssnare, kan resultatet ses som rikt varierat eller som spretigt och svåröverblickat.

Merparten av materialet är nyskrivet.  Flitigast av låtskrivarna har Jocke Jonsson och Thomas Arnesen varit, medan covers har hämtats från Ray Charles jämte Tony Joe White. Därtill har en  skridande hymn, använd vid amerikanska inbördeskriget, införlivats för att berätta en sorglig historia om en rumlares bortgång.  Stämningen av obönhörligt allvar fördjupas i nästa ballad betitlad Stjärnfall och bibehålls i utsökta, spröda Spela din sång. Den ruffiga fartfyllda euforin som dominerade inledningsvis, övergår alltså, förvånansvärt nog, i sin diametrala motsats. Stråket av melankoli fullbordas i titelspåret som obevekligt lunkar fram, ledsagad av Karin Hammars uttrycksfulla trombonspel.

Magnus Karlsson

Överlag låter det  helgjutet och ett fång låtar förtjänar beteckningen femstjärnig. Arrangemang, texter och instrumentalister tillför ansenliga kvaliteter.  Huvudpersonen själv, vokalt vid mycket god vigör, kan upprätthålla en avspänd förbindelse med musikerna eftersom alla involverade  är i samklang.  Vi tror oavkortat på sympatiske Claes och vad han förmedlar. Han bär fram varje textrad med beundransvärd intonation och inlevelse. Dock har jag haft avsevärda problem med att tillgodogöra mig ett par låtar mitt i, vars vibbar av glättig country och utslätade dansbandsharmonier gjort mig brydd.  Först efter sju-åtta genomlyssningar upphör jag att studsa till, börjar vänja mig. Nicke Widén förekommer på pedal steel fyra låtar på raken, varav en blek vals och en Cash-doftande bagatell  känns mest malplacerade.  Det är istället fullträffar  som En sång (skulle kunna bli efterfrågad på begravningar) ,vars text och musik  skrivits av far och son Widmark, som gör  interpreten Claes Jansson och hans kollegor rättvisa.