Skivrecensioner

Aida Jabbari

Röst är det som återstår

3

Inspelad under 2018 av Göran Stegborn i Kapellet Produktion

Master Tomas Eberger Stockholm Mastering

Producent Aida Jabbari

egen utgivning

36:20

Releasedatum: 29/3 2019

80-talisten Jabbari är absolut inte eklektiker. Däremot någon som konstnärligt arbetar i flera genrer och för in vad hon påverkats av musikaliskt på debuten. Ett utmanande förhållningssätt, lika spännande som det är vanskligt. Röst åt det som återstår består av sju sånger, vars texter är skrivna av Forough Farrokhzad och Karin Boye. Aida Jabbari står för tonsättningarna, medan Elias Lousseief gjort de sinnrika arrangemangen. Sättningen är piano, kontrabas och stråkkvartett. Det är inte första gången poeterna med så olikartade bakgrund sammanförs. Gemensamma beröringspunkter avtäcktes i en volym med deras dikter (också på originalspråk) som utkom för drygt tjugo år sedan.

Såväl Boyes som frihetsaposteln och filmaren Farrokhzads biografi har drag av mystik över sig. Och deras gärning under alltför korta liv har avsatt bestående avtryck. Om den senares existens hade jag bara vag aning, tills jag nyligen recenserade utomordentliga Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater. Beträffande Karin Boye har jag exempelvis läst Jessica Kolterjahns litterära fantasi jämte vad Johan Svedjedahl redogör för i monografin om tidskriften/ förlaget Spektrum. Dessutom måste framhållas Stjärnornas tröst på ovan nämnda stadsteater ett par år tidigare, en formidabel fullträff med författarens lyrik framförd i ord och ton. Parentetiskt kan nämnas att Jabbari känner till dessa separata produktioner. Hon ser symbiosen mellan sina objekt, fast kvinnan som tog sitt liv i närheten av Alingsås skulle, enligt mig, kunna betraktas som den introverta.

Den 32-åriga debutanten har iranskt påbrå. Föräldrarna som träffades i Indien, flydde till Sverige på 80-talet. Konstnärligt utövande fanns rikligt i släkten. Aida blev redan i förskoleåldern uppslukad av sång och musik, tog pianolektioner, en färdighet hon använder sig av när hon komponerar och underhåller som barpianist. Hon har genomgått Studiomusikerutbildningen i Piteå, vilket tagit henne till Musicans Institute i L.A. Dessutom är hon utbildad arbetsterapeut, vilket blivit en försörjningskälla. Angående influenser är hon bred, alltifrån r&b till opera. I det digra pressutskicket florerar namn som Kate Bush, Mary J Blige och Lauryn Hill. Framgår att rösten som berörde mest från början tillhör Whitney Houston, vilket definitivt lyser igenom här.

Vokalt är inget inlindat eller otillräckligt, snarare tvärtom. Jabbari har i sitt dna en utstrålning likt Piaf, vågar sjunga ut, förlänga toner som om dessa vore livsavgörande. Det är passionerat osvenskt! Attityden motsatsen till varsamt utforskande. I första eldiga visan Svalornas ouvertyr flätas farsi ihop med svenska, poesi från 60-talets Iran med poesi från Sverige flera decennier tidigare. Vad som inledningsvis fungerar förträffligt, blir däremot komplicerat när Karin Boye tolkas. Genom sin hängivna satsning konkurrerar Jabbari emellanåt med de mångdimensionella dikterna, vilket är olyckligt. Trots föredömlig artikulation föreligger en risk att lyssnaren inte införlivar poemens budskap. Psykologiska bråddjup utvinns av en otrolig röst, vars bärighet har anstrykning av en wailande Whitney. Hade önskat att hon hållit igen emellanåt.

Pianisten Gustav Afsahi är en ypperlig ackompanjatör med utmärkta intron och dito melodiskt anslag, stråkkvartetten – Andreas Forsman (violin I), Hanna Wiklund (violin II), Erik Holm (viola) samt Jessie Langhard (cello) – fyller i snyggt genom dramatiska svängningar, medan jazzbasisten Arvid Jullander spelar homogent, lite i skymundan. I Världens hjärta sipprar influenser från r&b-alster igenom och Vägen hem är melodramatisk så det förslår. Successiv stegring är ett emblematiskt grepp i flertalet tonsättningar, liksom därpå stillsammare partier. Musiken formas till en hybrid av visa, kammarmusik, soulpop harmonier och några stänk jazz. I vissa sekvenser förekommer omkväden på så maximal inlevelse, att det resulterar i en hudlös attack, svårsmält för lyssnaren. När förtvivlan och kamplystnad belyses, uppstår stundom en slags överladdning.

Vill poängtera att stråkarna firar triumfer ett flertal gånger, allra mest i avslutande Man az To Mimordam (Farrokhzad). Flera explosiva arr bränner till. Den rytmiska hettan går inte att ta miste på. Ingen kan med hedern i behåll påstå att patos och pitch saknas, när inlevelsen går långt utanför mainstreammallen. Tekniska förmågan är förbluffande hög, i paritet med den enastående känslomässiga översköljningen. Men för mig drunknar Boye stundtals i detta högintensiva idiom. Nästa år är det tänkt att tonsättningarna ska utgöra stommen i ett scenkonstverk.

Caecilie Norby

Sisters in jazz

5

Inspelad av Thomas Vang i Village Studios juni 2018, Köpenhamn / med tillägg av Lars Danielsson i Tia Dia Studios, Mölnlycke

Mastrad av Klaus Scheurmann

Producent: Siggi Loch i samarbete med Caecilie Norby

ACT

55:53

Releasedatum: 25/1 2019

På det München-baserade skivbolagets hemsida finns en längre redogörelse för bakgrunden, vilken återges i korthet på albumets insida. Den berömde skivbolagsdirektören Siggi Loch satte samman ett enkönat all star team hämtat från olika länder i Europa , Idén presenterades för danska sångerskan Caecilie Norby, som förstås nappade eftersom hon såg projektet delvis som ett statement. Hon konstaterade att hon väldigt sällan fått musicera tillsammans, med det inom jazzen underrepresenterade könet. Har minst tre gånger senaste åren, entusiastiskt recenserat helkvinnliga konstellationer när de stått på scen i Stockholm respektive Ystad. Och denna sextett, live kallad European sisters in jazz, skrev jag om i lyriska ordalag i Orkesterjournalen efter att ha sett dem på Nefertiti.

Norby med en utomordentlig katalog på cirka nio skivor i eget namn, är en kolossalt omfångsrik vokalartist med stjärnstatus, vilket också i olika utsträckning stämmer in på de jazzsystrar hon omger sig med. Medlemmarna i bandet heter Rita Marcotulli på piano från Italien (har bott i Göteborg), Nicole Johänntgen från Schweiz på tenorsax, Norska Hildegunn Öiseth på trumpet, Lisa Wulff från Tyskland på kontrabas samt Dorota Piotrowska från Polen på trummor. Dessutom gästar Marilyn Mazur på slagverk i fyra spår, en firad musiker som jag hört live.

Kvinnligt musikskapande celebreras genom att ett dussin låtar framförs, där kompositören inte någon gång är man. I och med denna medvetna logik återfinns en jazzstandard som Willow Weep For Me, urstarka melodier av Betty Carter och Abbey Lincoln plus en bitande blues från Nina Simone. Vidare har mitt i låtordningen lagts tre original fyllda av dynamisk skärpa. Är du det minsta förtrogen med Norbys sångkonst, vet du att hon gärna fiskar efter pärlor vid sidan av centrum. I det genuskonsekventa urvalet hittas Joni Mitchell x 2, Rickie Lee Jones (vid tiden för debuten) och överraskningen Bonnie Raitt från tidigt 90-tal. Ett villkor den 54-åriga kvinnan ställt på texterna är att de ska lämpa sig att sjunga i hennes ålder. Att livserfarenheten återspeglas i orden hon bearbetar på ett förunderligt sätt, märks om en lyssnar noga.

I denna fruktbara frizon frodas en beslutsam jazzig stam, vars grenar slingrar sig i olika remarkabla riktningar. Stilar med skiftande geografiskt ursprung avlöser varann. Tempo och stämningar växlar på ett utsökt sätt. Norby, Öiseth och Peter Jensen har bidragit med några arrangemang. Halländske pianisten Magnus Hjorth är ansvarig för fyra spänstiga, spännande arr. Särskilt vid lyssning i hörlurar blir man absorberad av skivans förnämliga sound. Akustiken och balansen emellan instrumenten är superb, likaså avvägningen mellan ensemblespel kontra solon. Ingen musiker behöver underordna sig. Samtligas output bildar en strålande helhet. Det låter synnerligen avspänt och svängigt. Fantasifulla klanger och fräcka rytmer blandas.

I de första låtarna märks välfunna inpass från Johänntgens saxofon, jämte flott ensemblespel. Man From Mars (Mitchell) innehåller underbara löpningar över tangenterna av Marcotulli, interfolierade med tankfullt glidande toner på trumpet. Blir till en makalöst elastisk cover bestående av flera faser. Kompet både backar upp och lägger till avgörande beståndsdelar med stor finess. (Framför allt live noterades vilken tillgång trumslagaren Piotrowska är.) Beträffande instrumentalisternas goda teknik och känsliga handlag, måste understrykas hur formidabelt Hildegunn Öiseth spelar. Hennes fraser i ett slags mellanregister uppvisar ett fantastiskt djup som går rätt in i hjärtat, något som bevisas på till exempel All at Once. Norskan som ingått i omtalade storband, blommar här på ett sätt som för tankarna till Miles. Hon och den rutinerade pianisten hamnar flest gånger i framkant, vilket resulterar i magiskt musicerande.

Caecilie Norby är som antytts en fenomenal förmedlare av sånger, därtill en duktig låtskrivare. Originalen på sisters in jazz kommer från hennes penna ( Mästerliga Puzzled är ett samarbete med Rita Marcotulli). Norby behärskar till fullo konsten att förena excellent teknik med starka känslor, vilket medför att varje hängiven lyssnare blir uppfylld av livsmod. Ett flertal gånger vill jag påstå att vad hon gör är fenomenalt, rent av världsklass. Några titlar som besannar mitt omdöme är Dropping Things, Naked In The Dark, Love Has Gone Away och Do I Move You.

Förnekar att jag blivit förbluffad av det kvinnliga kunnandet och därför tar till överord. Det är oomtvistat ett magnifikt album i sin egen rätt. Enda plumpen består i att den rullande, explosiva bluesen i albumets final, tonas alltför abrupt. För övrigt talar dynamiken och spelglädjen, soundet och skönheten, den vokala förmågan och överföringen av stämningar; otvetydigt för en fullt motiverad fullpoängare. Hoppas med recensionen kunna sprida kännedom om denna musikfest skapad av solid kvinnokraft.

Kaja

Origo

4

Inspelad 2017-2018 i Östansjö, Östra Granhammar och Örebro kulturskola.

Mix och samproduktion: Daniel Ögren

Mastering: Claes Persson , CRP Mastering

Producerad av Kaja

Kakafon Records

39:53

Releasedatum: 1/3 2019

Beroende på hur man räknar kan detta sägas vara femte fullängdaren från en grupp, vars egenartade och karismatiska sound tagit dem långt, faktiskt ända bort till Sydkorea. Jag har sett trion live minst tre gånger, senast med gäster i Göteborg en regnig lördag då de framförde merparten av materialet ur Origo. Fram tills för några år sedan hade de också sin bas i Göteborg. Musikaliskt har de sina rötter i klezmer och annan melankolisk folkmusik från Östeuropa. Korsbefruktningen av kammarmusik och instrumentala folkliga tongångar, har lett till att de kunnat uppfinna ett eget vidsträckt revir. På nya albumet har man införlivat gäster , vilket enligt pressutskick resulterat i att deras spektrum blivit än bredare, genom att fragment av pop, afro och electronica plockats in. Ska inte invända mot påståendet, istället kungöra hur otroligt diskret denna utvidgning skett.

Origo har storstilade anspråk som ändå har täckning.. Enligt uppgift är skivan en hyllning till livet och döden, resan och evigheten. Trion avlöser varandra i skrivandet och deras enormt genomarbetade kompositioner suger sig verkligen fast. Kaja som blivit tonåring, består av Livet Nord på Quinton ( =femsträngad violin), Daniel Wejdin på kontrabas samt dragspelaren Camilla Åström (även piano). Dessutom ägnar de sig åt handklapp.  Trion assisteras på fyra låtar av gäster. Spelas då bland annat på saxofon, kalimba, synth och percussion. Ansvariga för denna varsamma integration är jazziga Lisen Rylander Löve, Daniel Ögren och Lise-Lotte Norelius. 

Av trions medlemmar har jag mest hört Livet Nord (fenomenala New Tide Orquesta, Beches Brew mm). Hon är en driftig entreprenör som tillhör grundarna av Kakafon.Records med säte i Siljansnäs.  Wejdin har ingått i Räfven och El Perro, medan Åström  ackompanjerar visartister och ingår i världsmusikprojekt. I deras vidsynta mix mellan  tradition och förnyelse kan alltifrån tango till fransk vals och stillsam ambient höras. Det är så originellt och betagande att jag närapå beslöt mig för en fullpoängare.

Origo  börjar med pizzicatospel jämte utdragna molltoner på dragspel. Omgående skruvas tempot upp för att därpå sjunka in i en småjazzig fas. I denna fascinerande metamorfos hörs i förgrunden kalimba som Lisen Rylander trakterar. Vals till döden är ett mästerverk signerat Wejdin, ett stycke som skulle lämpa sig förträffligt på begravningar. I en kolossalt vacker melodi gnider stråken omsorgsfullt över strängarna. Denna imploderande vals ruskar om lyssnaren. Irrfärden kombinerar rytm och harmonik på ett förbluffande sätt. En magnifik låt som bär på påtaglig melankoli. Steget är inte långt till det berömda soundtracket från Zigenarnas tid. Diskant och bastoner flätas raffinerat samman. Inte det minsta förvånad över att den valts ut som singel.

Stains har ett tema som ständigt upprepas. Återigen uppstår filmiska associationer i ett pågående flöde. Bas-Daniel har fått till en utsökt melodi, vars kännetecken är drypande vemod parat med en känsla av smärtsam förlust.  Trion avrundar elegant med en tredelad svit, en svit vars intro har så mycket molltoner i sig som det överhuvudtaget går att uppbringa. Ödesmättat är sammantaget bara förnamnet på denna svängiga kammarmusik. Noterar  en aura av vördnad inför livets glädjeämnen och sorger.

Musikälskare som inte till vardags umgås med fiol och dragspel – grundbultarna i melodibygget, kan behöva en inslussningsperiod. När ni har vant er ”riskerar” ni att bli beroende. Det här är nämligen en lika delikat som suggestiv skiva från en ytterst samspelt, gränsöverskridande treenighet. Gästerna kompletterar utan att rubba balansen i kärnan.