Skivrecensioner

Fjarill

Midsommar

4

Inspelad och mixad i Walden studio Hamburg vintern 2019

Inspelad och mixad av Jürgen Spiegel

Produktion: Jürgen Spiegel, Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel

Butter & Fly Records/ Indigo

54:14

Releasedatum: 3/5 2019

Åttonde skivan från en svensk-sydafrikansk duo, vars gemensamma hemvist hela tiden varit Hamburg sedan de sammanstrålade 2004. Duon har funnits i cirka tio år. Jag skrev uppskattande och utförligt om dem i fjol, när föregående album släpptes. Fjarill består av svenska Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel, boerättling från Sydafrika. Deras huvudinstrument är piano respektive violin. Lika viktiga verktyg utgör deras röster, vilket avspeglas i förnämlig stämsång på flera ställen. Annars är det Aino som med skör och betagande röst sjunger alla verser. För att fortsätta redovisningen av fakta ska sägas att Hanmari också spelar viola, piano och i en låt elgitarr.

Fyra män finns listade som gästmusiker: Friedrich Paravicini på ondes martenot (sällsynt klaviaturinstrument som frambringar theremin-liknande ljud) och cello, Jürgen Spiegel på trummor och slagverk, Sandro Giampietro – akustisk gitarr samt Hans-Georg Spiegel – dragspel. Med dessa till buds stående medel formar en driven duo, sina visor genom sinnrika arrangemang, oftast nära folkmusiktradition, några gånger experimenterande. Musiken kan i det senare fallet ha drag av kammarmusik eller sofistikerad pop med beat.

Av skivans tretton melodier genomsyras en majoritet av vemod. Vi hör tre original, lika många tonsättningar av Per Lagerkvist-dikter, medan resterande låtar hämtats från svenska traditionell folkmusik. I ett exceptionellt omfattande pressutskick framhålls kvaliteter som universell värme och empati, längtan och tillförsikt, glädje och melankoli. Finns absolut täckning för de tillstånd och värderingar som anges. Att musiken kan verka designad för rådande årstid gör inte saken sämre, tvärtom förstärks känslan.

Att duon är så stora publikmagneter i tyskspråkiga länder, beror säkerligen på hur intelligent de förädlar nordiskt vemod, inbegripet vår dyrkan av naturen och ljumma sommarkvällar (själv njuter jag av promenader längs en havsvik i Halland efter skymningen). På kontinenten ses tillståndet som exotiskt. Fjarills nischade nya platta består i just denna exploatering av förväntan och sagans magiska värld, jämte budskapet om att ta tillvara tiden på jorden. Möjligen en smula överraskande berättar duon att man improviserar flitigt. Instämmer i påståendet att förtroendet dem emellan framgår tydligt, får dem att omvandla energi som överförs till exalterade öron.

Löwenmark uppväxt i Tällberg i Dalarna, sjunger med finkalibrerad frasering, ofta ut på kanten mot det bräckliga, med antydan till darr på stämbanden. Hon vet verkligen hur man gör intryck. Inledningsvis hörs en uppfriskande annorlunda version av Den blomstertid nu kommer. Kristallen den fina är den första av åtskilliga höjdpunkter, där text och musik samverkar idealiskt i en visa vars tema skulle kunna te sig utslitet i fel händer. I ett strålande stick tillåts violinen breda ut sig. Den signade dag görs acapella. Efter några magnifikt utförda verser av Aino tar himmelsk stämsång vid. Och lika obeskrivligt vackert låter det i Jag vet en deijlig rosa när den ordlösa sången lyfter och glider iväg, utsökt ackompanjerad av piano och stråke.

Att få till varsamma tonsättningar av älskade dikter är en grannlaga uppgift. Lagerkvists Kärlekens hem förlänas en strålande skrud. Löwenmark excellerar vokalt och Sandro Giampietro gör sammalunda på akustisk gitarr. En visa där texten skiftar mellan afrikaans och svenska har en melodi uppbyggd av försynt trummande. Ytterligare en höjdare! Uti i vår hage inramas av ett otroligt fyndigt arrangemang featuring dragspel och cello. Lekfullt och originellt tangeras etnopop-domäner. Utdelar extra eloge till dragspelaren.

Dikten Slut dina ögon domineras av ett märkligt vinande instrument, lite väl apart. Fjarills egen instrumentala låt Trolldans bryter mönstret, en frisk fläkt som ruskar om, genom att fräckt väva ihop bas och diskant. Tolkningen av Värmlandsvisan demonstrerar subtilt vilken duktig pianist som finns i duon. Och sången vibrerar fullkomligt hudlös. Sista etappen på den drömska resan formar sig till ett underbart stämningsfullt sound. Hör en modernisering av traditionell folklåt från Dalarna med läckra Terje Rypdal-liknande ackord. Avslutande vokala toner svävar iväg på ett underskönt sätt.

Midsommar tröstar och läker, genom att öppna fönster mot nya världar. I fel händer hade det kunna blivit patetiskt. Lyckligtvis behärskar Fjarill totalt sina verktyg och uttrycksmedel. Duon skänker styrka, får oss att andas djupare (en formulering från pressreleasen). På vippen att erhålla allra högsta betyg.

Nästa gång duon som väcker berättigat uppseende, ger konserter i Sverige är i augusti!

Tommy Kotter

Poem

5

Inspelad av Mikael Dahlvid i Nilento Studio i oktober 2017

Sounddesign, mix och master: Lars Nilsson

Producent: Tommy Kotter

Nilento Records

58:14

Releasedatum: 10/8 2018

Hade en stående inbjudan till internationellt ansedda skivstudion Nilento, belägen i min hemkommun. Förra månaden bestämde jag mig för att cykla till dem för ett besök. Kom i middagsrasten en dag när vänner till mig höll på att spela in ny musik. Efter guidning i lokalen, fick jag på väg ut en skiva i näven av Mikael Dahlvid. Han önskade sig en text om en inspelning han verkade vara särdeles nöjd med. Efter att noga ha lyssnat ett antal gånger är jag redo att uppfylla ljudteknikerns önskan, eftersom skivan definitivt är värd förnyad uppmärksamhet. Sett att Lira publicerade recension i mars.

Pianisten Tommy Kotter är en livefavorit, vars spel jag hört åtskilliga gånger i Göteborgstrakten senaste decennierna. Han har en egen trio som jag recenserat för Orkesterjournalen och en fanpage på Facebook. Vidare är den skäggprydde, timide mannen känd för sina utsökta insatser i exempelvis Bohuslän Big Band och Kjell Jansson Quartet.

Vad som direkt ska framhållas är det exceptionella anslaget. Hur varje fingersättning, varje pausering, känns som en förlängning av en ödmjuk mentalitet. Det är så hänförande välavvägt och exakt, utan att sätta fokus på det stora kunnande som Kotter besitter. Bortsett från andra halvan av Tulpaner från Amsterdam en pianoplatta nästan renons på kvicka löpningar. Musikern jag träffat off-stage håller låg profil, talar hellre genom musiken än via åthävor kring sin person. Saknar ärelystnad, däremot finns förmågan att åstadkomma spetskvalitet. Klaviaturspelaren som kan få det att svänga kopiöst på konserter, har på denna skiva tagit fasta på tjusigt utförda kontemplationer.

Av tretton melodier har tio Tommy som tonsättare, ett knippe av dem är fantastiskt vackra. Han inleder med en fin, eftertänksam version av Visa vid midsommartid. Förutom Håkan Norlén används musik av Charles Trenet och Ralph Arnie. Överlag serveras tillbakahållna stycken, lyriska betraktelser doppade i ett skimmer av impressionism. Ljudet är förträffligt, kristallklart utan att bli vasst, med precis lagom efterklang. Den genrefria musiken är ett mellanting av kammarjazz, stillsamma evergreens och folkmusikalisk anstrykning, några gånger med österländsk touch. Svårt att likna den i Göteborg bosatte pianisten med kollegor. Tvingas jag ändå dra paralleller, hamnar jag hos Bill Evans, Dollar Brand, Keith Jarret, Mattias Nilsson och möjligen Bengt Hallberg. Vad beträffar komponerandet nämns föga förvånande Erik Satie som en referens.

Poem fungerar som ett meditativt reningsbad, rensar öronen från slagg och skval. Kotter upprättar en humanistisk trygghetszon, i vars omgivning man vistas oerhört tacksam. Märkvärdigt hur ett enstaka instrument och en solist kan trollbinda. Blir aldrig tråkigt, istället infaller ett rogivande lugn. Heartland är ett mästerverk, på samma gång söt och stram i japansk anda. Till saken hör att Kotter turnerat i Japan jämte musicerat många år med basisten Yasuhito Mori (flyttade till Göteborg 1980). Andra bedårande melodier har titlar som Speldosan, Ljuset från Krubban samt Winterpoem. Genomgående framförs ballader och valser.

Framgångsreceptet bottnar i spröda men ändå självklara toner. Genom främst egna kompositioner praktiseras, såväl ett högst naturligt handlag med flygeln som ett utvecklat sinne för sparsmakade melodier. Kotter väljer på denna produktion att snarare gå på känsla än teknik och kraft. Han befinner sig här på en sällsynt avslappnad nivå som gör mig rörd. Tulpaner från Amsterdam låter fullkomligt bedårande, inte minst urladdningen i slutfasen tillfogar dynamisk briljans. Fyra stycken, var för sig döpta efter årstider, har en utforskande gemensam struktur som fångar lyssnaren. Skönheten i flera stycken är av den art att de når bortom ordens begränsning. Enda gången jag tappar fokus en smula är sista minuterna på Cherry Blossom som inte tillför förväntad spänst.

I Mori Song som ligger sist bjuder Tommy Kotter på extra tillskott av positiv energi i form av sång på japanska. Dikten han tonsatt finns återgiven på cd:ns innerflikar på både engelska och japanska. Oemotståndligt vackert tema avrundar en sällsam soloskiva. Glad och tacksam för gåvan från Nilento. Hoppas min hyllning får fler öron att upptäcka detta fynd.