Skivrecensioner

Gabriel Kelley

utan titel

4+

Inspelad i Sound Emporium och Resistor Studio, Nashville USA

Mixning och producent: Lex Price

Mastring: Alex McCollough True East Mastering

Egen utgivning

28:13

Releasedatum: 14/10 2019

Vid möten med personer man inte tidigare träffat är första intrycket viktigt, om än inte avgörande. Ungefär på samma sätt fungerar det när jag placerar den runda plastbiten i cd-spelaren. Avvaktar ett antal sekunder för att instinktivt reagera på vad jag hör. Väldigt mycket kan hända och förändras när nya intryck fyller på. Revideringar sker ofta när jag lyssnar igenom upprepade gånger. Men faktum kvarstår: om musiken stimulerar mitt sinnelag vid premiärlyssning, då triggas lusten. Hos Gabriel Kelley märks omgående ett behagligt gung med stråkar, slide och utbroderad melodi via munspel. Både röstmässigt och musikaliskt verkar amerikanen influerad av Tony Joe White.

Just nu befinner sig 35-åringen på turné i Sverige. Han har vissa kopplingar hit. Talar vårt språk, vilket beror på att han varit utbytesstudent i Lerum. Den skäggprydde hattförsedde mannen har till och med vågat sig på att sjunga Ted Ströms klassiska Vintersaga. En cover som Shoreline (Henrik Berggren) blev framgångsrik singel. Bördig från landsbygden utanför Athens i Georgia och numera bosatt i Nashville, medverkade han som bekant med band i SVT:s Jills veranda. Kelley är en Grammynominerad singer-song writer som studerat klassisk gitarr och i tonåren började skriva låtar. Utan att vara bekväm i rollen engagerades han i Nashville som låtskrivare åt andra. Hoppade av för att bosätta sig i Guatemala, bli involverad i ett musikaliskt välgörenhetsprojekt.

Han lanseras som folksångare, vilket antagligen kunnat inordnas under den breda termen Americana. Senaste hyllade skivan Shades Of Blue blev starten för ett omfattande turnerande. Låtskrivaren har varit förband till akter som Allman Brothers, Sturgill Simpson och Steve Earle. På nya skivan tillför han nya dimensioner. Stilen kan kallas träskrock eller själfylld melodisk blues. En högst avsiktlig kursändring som resulterat i en synnerligen gedigen produktion.

Den elegant stuffande inledningen Red Tail övergår i högre intensitet, mer dramatik, på bluesiga On Your Way Down. Sången ljuder starkt med utmärkt frasering, möjligen en smula opersonlig. Tankarna går till Lyle Lovett, en vokalt sett jämbördig kollega. Skivans sound är en fullträff, värt högsta betyg. Arrangemangen är helgjutna, låter lagom ruffiga på ett häpnadsväckande polerat sätt. I Spell On Me öser man på med gnistrande gitarrer, fräckt munspel jämte pådrivande komp. Melodin liknar en uppdaterad version av Polk Salad Annie, släktskapet går inte att ta miste på.

Kelley verkar vara en artist vars mantra peace and love, medfört att han ser musik som medicin. Nya albumet bejakar denna hedrande inställning, vilket ska inbringa applåder. (Missade tråkigt nog konserten i Göteborg på grund av sjukdom.) I uppsluppna Lonesome And A Long Way From Home blir det blue grass – tendenser. Energisk fiol, stompigt piano och två kvinnor på kör. Föredömligt omväxlande, starka låtar får mig att associera också till en storhet som T Bone Burnett.

Anmärkningsvärt hög kvalitet på ljudet. I studio spelade man in live med ytterst få pålägg, vilket blev Kelleys finaste minnen någonsin av att jobba i studio. Varje instrument samsas inte bara i en stimulerande helhetsmix, utan gör sig också hörda separat. Will Harrison spelar gitarr, Gabe Dixon piano, Billy Contreras fiol, Jon Radford trummor, Pat Bergeson munspel och Lex Price bas/ slagverk för att nämna några av de som lirar så strålande. Blev rejält överraskad av högklassiga låtar, duktiga musiker och en strålande produktion. Ännu mer personligt avtryck från Kelley och fullpoängaren hade varit given.

Beat Funktion

Roots

3

Inspelat 18-19/8 2018 i Valley Sound Studios i Borlänge

Mixning: Daniel Lantz

Mastring: Tobias Carlsson

Producent: Daniel Lantz

65:06

Releasedatum: 29/11

Tänker på en aktuell dokumentär i flera delar på SVT betitlad Det svenska popundret. Vad är det som gör att somlig svenskproducerad musik slår utomlands? Slump, exotism, framgångsrik marknadsföring, uppfyllelse av behov? För mig är det obegripligt att exempelvis Europe, Roxette och Ace of Base blev så stora internationellt. Beträffande Beat Funktion som jag svävat i okunnighet om (vilket bevisar att det finns så många yttringar som går även en musikskribent förbi) är jag snarare förvånad. Förvånad över att de är det första svenska jazzbandet som flera gånger toppat radiolistor i både USA och Kanada och varit det nionde mest spelade bandet i USA. Dessutom har de blivit utgivna i Japan och inhöstat överväldigande kritik runt om i världen. Nu släpps deras sjunde skiva samtidigt som de drar ut på releaseturné i Europa.

Flertalet av gruppens medlemmar saknar jag kunskap om. Deras ledare heter Daniel Lantz, skivbolagsdirektör på Do Music Records tillsammans med saxofonisten Olle Thunström. Att Lantz präglar deras sound hörs från första takt, varför det inte kommer som en överraskning att han står för samtliga arrangemang och kompositioner. I övrigt består Beat Funktion av Karl Olanderson på trumpet, Johan Öijen på gitarr och i det massiva fundamentet till komp finns trumslagaren Jon Eriksson jämte basisten Pal Johnson. Kompletterar på slagverk som gästmusiker gör Ola Botzén. Av dessa män är det gudabenådade Karl Olanderson jag tämligen ofta hört live plus vid ett par tillfällen nämnde slagverkare.

Skivan innehåller nio låtar, flera av dem utsträckta i tid med avlösande solon. Speltiden är så pass väl tilltagen att plattan ges ut både som cd och limiterad dubbelvinyl. Som rubriken indikerar gör man klokt i att dela upp lyssningen, undvika att slurpa i sig allt i ett svep. Om inte är risken stor att man storknar, trots att variationer förekommer. En majoritet av låtarna kan lämpa sig för träningspass, förfest eller möjligen dansanta övningar. Enligt pressutskick gör de musik med 70-tals stämpel. I mina öron övergår deras jazzfunk ofta till en slags fusion. På föregående album samarbetade man med åtskilliga namnkunniga vokalister. Nu återvänder gruppen som titeln antyder till sina rötter. Konsekvent med inlagd ljudmatta som kännetecken.

Vill flika in att hårdsvängande musik ligger mig varmt om hjärtat. Har lyssnat mycket på the real thing, vilket är en avgörande orsak till mitt relativt ljumma mottagande. Är nog väldigt bortskämd! Har en hög plattor med funkens mästare som jag i flera fall hört live: James Brown, Prince, George Clinton/ Parliament, Rufus, Nile Rodgers, Alexander O´Neal med flera. Är förtjust i rytmiska mästerverk av Jimmy Jam & Terri Lewis, Bill Laswell, The Meters, Undisputed Truth och Sly & Family Stone. Fortsätter jag namndroppandet till våra breddgrader ska Stonefunkers respektive Per Cussion All Stars framhållas (har sett banden live i extatiska spelningar). Beat Funktion befinner sig alltför sällan på samma nivå. I sina ljusaste stunder påminner de om svenska kultgruppen Splash, EGBA eller Yellow Jackets. Men överlag låter de som olika versioner av Spyro Gyra eller David Sanborn, bortsett från solon där det satsas hängivet.

Första intrycket ger vid handen programmering av syntar och trumbeats, noterar en lager på lager – teknik. Ett sound som styrs av basgångar, betoning av takt samt klanger från keyboards. Ovanpå läggs solon av blåsarna var för sig och en kvidande expanderande elgitarr. Inledningsvis låter det som Jon Eriksson tar fram exakta rytmer som om han spelade efter metronom. I jämförelse med de akter jag listat är låtarna ofta tämligen statiska, rent av mekaniska. Min främsta invändning handlar om att duktiga musiker tvingas tampas med flera ganska tråkiga alster. En melodi på uppemot tolv(!) minuter illustrerar precis vad jag menar. Kompet maler oförtrutet på medan solister breder ut sig. Saknar hookar och bryggor, blir istället statiskt och stelt. Svängfaktorns utfall alldeles för lågt. Det är djärvt att förlita sig helt på original. Tyvärr håller långt ifrån alla låtarna av Daniel Lantz måttet, om jag tillåter mig att generalisera.

Eftersom den samlade bedömningen ger dem godkänt, finns ändå en hel del enskildheter värda åtskillig uppskattning. Big Chang har ett snyggt tema och Lord Summerisle för oss tillbaka till slickad jazzfusion á la George Benson och Groover Washington Jr. Meanderthal är en fräsig ballad där saxofonisten släpper loss å det vildaste, blir avlöst av en makalöst inspirerad trumpetare. Låten filtreras genom reverb/ delay jämte en trumslagare i framkant i beundransvärd Ginger Baker – style. Ett av de mest lyckade spåren! Apropå solister: Alltid en fröjd att höra trumpetfantomen Karl Olandersson.

Går vi vidare till den andra lp:n framträder basen skarpare, vilket blir en tillgång i deras sound. Hacienda är en släpig sak vars pumpande bas och fender rhodes slingrar sig fast hos lyssnaren. Bryter mönstret ganska radikalt gör följande komposition, framstår som Roots självklara kulmination. Den närmast tassar fram i skönt tillbakalutad stil med Karl Olandersson i förarsätet. Trevligt att instrument här har separerats i olika kanaler. Långsamt framväxande Leave Me avrundar i en luftigare båge. Inramningen lika attraktiv som sympatiskt!

Stundom tänder det som sagt till och flera solon är ruggigt skickligt utförda- Men jag är förhållandevis oförstående till att gruppen höjts till skyarna av amerikanska bedömare.

Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic

Vayter

4

Inspelning och mixning: Martin Ehrencrona Studio Cobra och Calle Nilsson UR 2015 – 2016 (spår 7 och 9 mix Andreas Almqvist)

Mastring: Cleas Persson CRP Mastering

Producent: Tove Jonstoij och Anne Kalmering (exekutiv)

Kakafon Records

40:32

Release: 30/8 2019

Trots en räcka av framträdanden i diverse sammanhang under flera år, är Vayter (= vidare, framåt) gruppens debut. De består av sångerskan och centralgestalten Anne Kalmering som kommer från rysk-judisk familj och har sjungit i både gympasalar och riksdagshuset, Semmy Stahlhammer på violin vars släktmedlemmar spelade i klezmerorkester i Polen under mellankrigstiden, Miriam Oldenburg på dragspel samt cellisten Isabel Blommé. Kvartetten är var för sig såväl som tillsammans ofantligt meriterade. Oldenburg har medverkat i teve, radio, teaterproduktioner jämte turnéer i skilda sammanhang som kabaré och Cirque de Soleil. Blommé har arbetat med Kungliga Operan, Sveriges Radios symfoniorkester samt stått på scen under många internationella festivaler. Stahlhammer har varit anställd som förste konsertmästare på Kungliga Operan, undervisat på KMA och en av landets mest anlitade på sitt instrument. Kalmering, Stahlhammer och Oldenburg lirade ihop första gången redan 1999.

Finns all anledning att dryfta spännvidden, eftersom den avspeglas på skivan med sitt judiska koncept. Världsmusik på jiddisch och ladino möter kabaréns glädje och influenser från kammarmusik. Det judiska arvet, en kultur nära att förintas, förs vidare genom folksånger och musik i ashkenazisk och sefardisk tradition. Merparten av albumets tolv låtar har arrangerats av olika medlemmar. För den som vill fördjupa sig hänvisas till löstagbart texthäfte inuti ett påkostat album, vars tre sidor illustreras av Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic i vinterlandskap. Förutom att innehåll förklaras är sångerna tryckta på originalspråk, engelska samt svenska. Snacka om service för den vetgirige. Och skivan stöds av Katz judiska kulturfond.

Munter inledning när passionerad sång backas upp av virtuosa musiker. Cuando El Rey Nimrod blir ett framgångsrecept på en vass komposition, vars kännetecken är mixen av toner från fälten folk- och kammarmusik. Avlöses av en väldigt vacker låt som sträcker på sig, töjer ut formatet featuring violin. Utan att mottagaren tyngs ner rullar det stora vemodet in i ett av rekommenderade radiospår, vars svenska titel är Vår (en sång från Vilna getto).

Klezmer med sedvanligt schwung interfolieras utsökt av utdragna melodier. Hade inte rytmisk nerv infogats och accentuerats lite varstans, skulle albumet kunna bli segt för ovana öron. Och vill man sätta sig in i vad de traditionella sångerna handlar om, löses det enkelt genom att ta fram nämnda texthäfte.

Varje musiker tar vara på möjligheter att glänsa. Vilken ekvilibristisk förmåga de besitter uppenbaras då och då. Ljuvligt att höra hur de i en längre sekvens lägger solon efter varandra. En randanmärkning skulle kunna vara att Stahlhammer tar täten lite väl ofta. Vaggvisan Durme Durme öser på med känslor av sorg och saknad. Ett gripande tema som erövrar lyssnaren. Konstmusik av den mest smäktande sort tar vid. Toner av diskant skär igenom alla hinder, slår nästan knut på melodin. Blessing Nigun är längsta spår, tillika ett instrumentalt stycke så fullödigt att det skulle platsa på soundtracket till Zigenarnas tid. En fin sång påminner till sitt sound om Kavaljersvisa från Värmland. Som finish en yster vals fullproppad med ord, fast refrängen är ordlös. Såväl det vokala som musikernas samspel tas till sin spets.

Anne Kammerling har gått i sin farfars fotspår som skådespelare och sångare. Hennes karismatiska röst är kongenial med traditionen hon verkar i. Och som redan framgått behärskar Stahlhammer Klezmer Classic fullkomligt sitt uttryck. Att sent om sider ta beslut om att upplysa om albumet, har inneburit en mognadsprocess för undertecknad. Det oberoende skivbolaget i Dalarna ska ha en jätteeloge för att de investerar i musik bortom det gängse. Befogat att kalla produktionen viktig kulturgärning!

Artistens musikalutbildning, stiftelsen Gyllenkroken, Martin Schaub, Patrick Rydman, Axel Mårdsjö med flera

Närmare Kanten

3

Inspelning, mix och mastering av Hans Olsson Brookes i Svenska Grammofonstudion

Producent: Martin Schaub

Rooftop Music (med stöd av Arvsfonden)

48:57 / 39:43

Release: 22/11 2019 (Original Cast Recording, föreställningarna på Högskolan för scen och musik i Göteborg hade urpremiär i våras)

Jag gillar musikaler så pass att det blivit flera recensioner från GöteborgsOperan. Tidigt 80-tal hade jag nöjet att se några minnesvärda produktioner på West End och i Stockholm gillade jag Saturday Night Fever. Tror man måste vara blödig, kunna acceptera det svulstiga formatet. Ibland störs jag av att den narrativa berg och dalbanan, vars brist på nyanser premierar trubbig, grovkornig dramaturgi. Att vara hänvisad till lyssna på en uppsättning, innebär förstås att gå miste om en avgörande visuell dimension. Står det man hör på egna ben? Självfallet blir dubbel-cd:n en bekräftelse för de som upplevde musikalen på Artisten och för de som känner någon som stått på scen. Har man på sin arbetsplats eller i bekantskapskrets kännedom om personer med suicidal problematik, då blir man särskilt tagen. Mig veterligen första gången jag ställs inför utmaningen att bedöma en musikal utifrån en skivinspelning.

Närmare kanten har regisserats och skrivits av Mattias Palm, efter workshops med personer från stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg. En tragedi för sexton år sedan är på väg att upprepas. Psykisk ohälsa och lidandet det medför, för den direkt drabbade och dennes närstående utgör tema. Man är inte annorlunda som människa för att man har demoner som tankemässiga följeslagare, fast förmågan att prestera givetvis påverkas. Denna slutsats har varit central i arbetet som pågick under fyra terminer. Storyn som växte fram är förankrad i verkliga händelser, även om historien är fiktiv.

I mödosamma resan från ax till limpa har många involverats, ifrån projektledaren Annica Engström, programansvarige Nina Norblad på Högskolan och Hans Olsson Brookes på Svenska Grammofonstudion till sångcoacher, regissören Mattias Palm, ett engagerat sexmannaband och musiker som gästat på enskilda spår. De tio rollerna har fördelats till studenterna, varav sju är kvinnor. Därtill utgör de kör tillsammans med ensemblen ur stiftelsen Gyllenkroken under ledning av Jenny Schaub. Musik och sångtexter ansvarar Patrick Rydman och Martin Schaub för. Den sist nämnde har haft många bollar i luften. Sång- och orkesterarrangemang har också legat på hans bord. Vad gäller arr för orkester har sysslan delats med Axel Mårdsjö.

Mäktigt intro! Det unga paret första duett ger oss förutsättningarna. Hurtfrisk yta störs av huvudpersonens oro. I Allt som jag drömt om exponeras en fin röst som låter autentisk. Det är David Lindell som pojkvännen Gabriel. Så befriande att han ratar ett tillgjort sätt att sjunga, alltför synonymt med genren. Ändå hamnar han i skuggan av Karoline Dons, vars skälvande genomträngande röst är musikalens främsta behållning . Otroligt berörande återger hennes stämma vad som gnager Jonna, vars namn åtskilliga gånger oroligt adresseras. Här serveras ett stjärnskott vars tonträff och hundraprocentiga satsning måste locka castingfolk. Vad månde bliva? Vokalistens passionerade förmåga är av den magnitud att tankarna otvivelaktigt går till Helene Sjöholm (antagligen ett ideal för Dons). En av rollerna görs förresten av Frida Linnell, som fixar att ha fullt upp i Stadsteaterns Brechtsatir i höst. Noterar goda röstresurser, tillika imponerande patos hos kören. Hade gärna hört fler körpartier.

I (Vi talar aldrig om) Det där märks ett tungt närvarande beat. Färgas snyggt och massivt av keyboards, elgitarr och inte minst Maja Molanders cello jämte klarinettspelet av Mårdsjö. De omväxlande arrangemangen präglas av finess och föredömliga klanger. I vissa recitativ (framsjungna pusselbitar) fyller piano och stråkar en oumbärlig, stämningsskapande funktion. Bara släpp det sticker ut som ett ösigt, snärtigt nummer. Bjuder på musikalatmosfär när den är som mest övertygande. Första akten avslutas med en hisnande urladdning.

Andra cd:n inleds storartat. I en flammande hit featuring Mats Jenséus på gitarr, Petra Lundin på cello samt otvetydigt Per Svenner som rytmleverantör; hörs hur huvudrollsinnehavaren Karoline Dons nails it för att använda en engelsk term på modet. Ofantligt mycket energi har investerats i ett dramatiskt berättande i ord och ton. Intensivt upptrappade melodier varvas med finstämda ballader i moll. Lågan hålls brinnande hela tiden! Väldigt förtjust i kören, vars stämmor kryper under huden. Samma uppskattning hyser jag för avsnitt med isolerade instrument, såsom piano, cello och olika blåsinstrument. I den långa upplösningsfasen repriseras vissa sånger, jämte att en portion nödvändigt mod ingjutes som slutkläm.

En frank bedömning landar ändå i slutsatsen att resultatet över 2 cd är förhållandevis ojämnt. Somliga sångscener blir lite platta, närmast banala. Suckar exempelvis över texten och framförandet på tangosmäktande Perfekt. Några gånger till tippar det tyvärr över kanten när man lyssnar i hörlurar. Återigen behöver påpekas att musikaler skall ses. Formen är en audiovisuell helhet med scenografi, mimik, kroppsspråk, interaktion färger, kostym och dylikt som skivlyssnare går miste om.. Samtidigt som det ingår i uppdraget att vara smakdomare, känns det således en smula hänsynslöst att peta i ett storstilat projekt. Högsta beröm utdelas för val av ämne. Att skildra ångest och förtvivlan, i ett land där en miljon sägs kämpa mot depression av och till, hedrar samtliga som bidragit till Närmare kanten.