Skivrecensioner

Thåström

Klockan två på natten, öppet fönster

5

Inspelat under 2017-18 års turné i Göteborg, Stockholm och Malmö av Svenska Grammofonstudion Mobile

Mixad av Sankan Sandqvist i Toytown Studios, Palma Music Studios samt Mxm Studios.

Producerad av Thåström Management

Razzia Records (Sony Music)

Release: 15/5 2020

Måste bekänna att Thåströms larmiga kompromisslösa musik är något av ett stickspår för mig. Har sett honom ett antal gånger sedan 1982, men inte bemödat mig om att skaffa några soloskivor. Peace, Love & Pitbulls och dess efterdyningar avskräckte, vilket medförde att högst gedigna album missades. På senare år har jag delvis tagit igen skadan. Har antagit erbjudanden om att vid tre tillfällen i Kulturbloggen, liverecensera Sveriges mest framstående rockstjärna (enligt somliga vår enda riktiga stjärna). En av gångerna råkar vara starten på turnén 2017-18, vars premiär ägde rum i numera rivna Lisebergshallen i Göteborg. Blev en alltför massiv konsert vars brutala ljudvägg, fick till följd att jag för en gångs skull inte utdelade maxbetyg. Lyckligtvis ingen obalans på livealbumet. Nyanser gynnas. Trumhinnorna noterar istället bästa tänkbara tillförsel av bas och diskant, varför mixaren ska harangeras extra. Materialet från turnén 2017-18 har spelats in på Cirkus i Stockholm, Malmö Arena samt i Slottsskogen på WOW.

En del av publikens applåder har fått slinka med. I vanlig ordning varken presentationer eller mellansnack. Alla som är förtrogna med Joakim Thåströms scennärvaro vet att kroppen lever sig in i musiken, fast han i övrigt nästan beter sig som en Bob Dylan. Ett par gladlynta applådtack utgör undantaget. Ändå befinner sig 63-åringen från Högdalen och hans rutinerade band, på ett märkligt sätt i oavbruten förbindelse med mottagarna, som bombarderas av melodramatiska melodier.

• 

Omsluts av ett mäktigt livealbum!. Det gnisslar och dånar av en ruggigt vass repertoar, för att stundom bromsa in i ett par avskalade, hudlösa ballader. Fullträffar som ödesmättade hymnen Kom med mig, en självbiografisk skildring som för tankarna till en vindlande Lundell, jämte andäktiga elegin över Dan Andersson (Om Black Jim). Ofantligt suggestiva melodier kopplar greppet, tar oss in i ett annat universum, ett tillstånd bortom vardagen. Frontmannen och bandet har uppnått ikonstatus, ändå lyckas de lansera ett underifrån-perspektiv.

I allt vad enormt samspelta musiker och betvingande sångare företar sig, märks en superseriös inställning. Anspänningen skulle lätt kunnat bli pålågsamt pretentiös, då avväpnande självironi eller showmanship lyser med sin frånvaro. Fallgropen undviks via förmedlandet av ett böljande hav av sårbarhet, lika trovärdig som uppriktig hållning. Attityden aldrig påklistrad, däremot autentisk, vilket också gäller för de centrallyriska textsjoken. Fragmentariska betraktelser som inkluderar lyssnaren i en slags outsidergemenskap, delvis en motvikt till den tidigare agitatoriske rebellen. Text och musik frodas i effektiv symbios.

• 

Hör ett svindlande sound vars avtryck utan pardon, får mitt hjärta att pumpa snabbare Bandet besitter monumental integritet, utför sitt uppdrag med briljans i en för publiken överväldigande anda.

Samtliga på scen bidrar till ett genialisk helhet. Syntar, elektronik och vackert urskiljbara pianotangenter från Mikael Nilzén respektive Niklas Hellberg färglägger. Ovanpå eller vid sidan om identifieras den egensinnigt spelande Pelle Ossler (cirka sju soloskivor) med sin arsenal av effektboxar. Utan att hänge sig åt traditionella solon eller riffande, utgör feedback och andra finesser en omistlig ingrediens. Delikat omgivning i form av pådrivande komp: garvade trumslagare Anders Hernestam (Weeping Willows) och produktive basisten/ syntskötaren Ulf ”Rockis” Ivarsson kompletterar bilden. Män som vet exakt vart man ska ta sig och hur man förverkligar sin målsättning.

• 

Upptäcker nya saker vid varje genomlyssning av Klockan två på natten, öppet fönster. Stick i stäv med annan gotiskt präglad industrirock med drag av ”shoegazing”, är musiken befriad från allt vad harvande och malande heter. Låtarna, musikerna och Thåström själv befinner sig på en nivå skyhögt över liknande konstellationer. Hade utlandet erövrats om sången varit på engelska?

Att några livefavoriter saknas beror på att de funnits representerade på tidigare liveproduktioner, exempelvis Som jordgubbarna smakade (2012). Av nio spår är endast tre från den då nysläppta Centralmassivet, lika många från Den morronen, två alster hämtas från Skebokvarnsvägen 209 samt att mitt i låtlistan har Det enda du behöver placerats. En av få melodier med rakt, röjigt beat som hämtats från tjugo år gammal cd-singel.

• 

Varje vistelse i detta landskap är lika fascinerande, varje låt lika imponerande. Den tar lyssnaren i besittning. Jag blir uppfylld av mörker och livsglädje. Hör en övertygande attack i uttrycket, som även bereder plats åt nedtonade, vackert formulerade tongångar.

Thåströms röst flödar nästan över av patos, således ingen skillnad mot hur det brukar låta. När han tar i från tårna i sina refränger hörs rosslande stämband ( punkperioden har inte gått spårlöst förbi), mer explicit än på studioinspelningar. Hans lätt igenkännbara stämma befäster en pockande nerv. Det är gripande, omvälvande och auran omkring honom är intakt. I två melodier lanserar han vältajmade kontraster, genom att anföra på akustisk gitarr.

Som nämnts noteras tillfredställande ljud. Vill dock poängtera att jag endast kunna lyssna via länk på datorn, ett allt vanligare förfarande – standard hos de stora bolagen tyvärr – jag så gott som alltid vägrar godta. Har således inte kunnat se skivans design och dessutom fått stå ut med långt ifrån optimal ljudåtergivning. (Tror det är andra gången jag gör avsteg från min högst rimliga princip.)

• 

Varje vistelse i denna potenta och lite skrämmande värld är lika lockande, varje låt lika imponerande självklar. Blir uppfylld av livsglädje och mörker. Den råa kärnan draperas av omvälvande, sofistikerade lager. Oavsett om du såg turnén eller ej, tas du förmodligen i besittning. Svenska musikscenen vore avsevärt fattigare utan tyngden, energin och skönheten hos Thåström live.

obs Fotografierna från Lisebergshallen har tidigare publicerats i Kulturbloggen 12/10 2017.

Carl Anton och Titti

Det vackraste ljuset

3

Inspelad och mixad i Atlantis studio, Stockholm

Idé och exekutivproducent: Titti Nordemar

Ladybird (Naxos)

36:40

Releasedatum: 1/5 2020

Första nya skivan efter decennier (33 år sedan tror är en korrekt angivelse) från någon som bara identifieras genom sitt förnamn. Den råkar släppas på 1:a maj. Få trubadurer känns mindre synonyma med arbetarrörelsens helgdag än naivisten Carl Anton. Jämför med kollegor som Cornelis, Ola Magnell eller Stefan Sundström. Förenklat kan man påstå att hans visor istället präglas av tacksamhet över tillvarons glädjeämnen. Det var brorsdottern, arbets- och musikterapeuten Kristina Titti Nordemar som övertalade sin farbror att göra comeback. Av sexton spår, samtliga med text & musik av Carl Anton, sjunger hon två på egen hand och gör tre duetter. Nyskrivet varvas med tolkningar av klassiker och tidigare utgivet material.

Stockholmsskildraren är främst förknippad med vad som föregick Allsång på Skansen, nämligen underhållningen i Vita Bergen på Söder som tevesändes i cirka femton år. Sommarunderhållningen under hans värdskap startade redan 1965, samma år som Carl Antons megahit Om maskros och tjärdoft i månader låg överst på Svensktoppen. Genombrottet kom i Hylands hörna några år tidigare. 86-årige veteranen fick som utbildad tecknare anställning på DN som illustratör. Fram tills för några år sedan hade han ateljé med oslagbar utsikt i Stadsgårdshissen. Tre böcker har det också blivit. Och motiven från huvudstaden i akvareller och texter har renderat i S:t Eriksmedaljen och andra priser.

Två musiker står för allt ackompanjemang, en storstilad bedrift. Pianisten Per-Erik Hallin som mest varit verksam i ett kristet sammanhang och vars berömmelse vilar på att han engagerats av självaste Elvis Presley. Den andre prisade musikern har på skivan försynt framtoning, tillför oftast takter i bakgrunden på sin kontrabas. Han heter Backa Hans Eriksson och är bland annat stadigvarande basist hos Cajsa Stina Åkerström. Att ha lirat med Ulf Lundell är en gemensam nämnare för rutinerade superproffs.

Första intrycket: tveksamhet över projektet, vars osäkerhet om bärkraft delas av huvudpersonen själv i öppningslåten. Ehuru ambivalent kommer han emellertid fram till att han fixar uppdraget. Man får göra sig beredd på att åttiosex år är en respektingivande ålder, samt att den timide mannen inför inspelningen var ”ringrostig”. Begränsat omfång kompenseras företrädesvis genom att använda en deklamerande teknik. Efter hand fungerar detta lite knarriga sätt att sjunga nöjaktigt, eller till och med mer än så. En positiv sak är att Carl Anton bemödar sig om betoningens konst. Den välklingande stämman från hans yngre släkting utgör välgörande komplement. Hon sträcker ut alldeles lagom på ett älskvärt vis.

Välkända Överby vals känns en aning blek, trots sin sprudlande refräng. Även om det inte är troligt att visorna spelats i samma ordning som de placerats, inträffar ändå en nivåhöjning i och med duetten Stan är tjusig ikväll och framledes.. Den har något kuplett-artat över sig med drivande spel från Hallin. I samma anda lanseras ett av albumets absoluta höjdpunkter, vars intro levereras av Backa Hans Eriksson. Associerar Gårdstango till Elton Johns glansdagar tack vare dess rytmiska förskjutningar.

Ömsinta melodier och glädjerika betraktelser kännetecknar Carl Antons komponerande, vilket blir påtagligt på detta hans antagligen musikaliska testamente. Anmärkningsvärt ljust sinnelag, ingen bitterhet eller ilska över förtryck hittas i visskatten. Utan att det minsta vara lika dramatisk , påminner han i ord och ton stundom om en ålderstigen Evert Taube.

I dessa gruvliga tider skulle i högtalarna på äldreboenden spelas skivans avslutande låtar som tröst. Jag ser dem som en fristående trilogi. Därför att dessa innerliga visor erbjuder oceaner av tröst och tacksamhet. I finalen toppas stämningen av bedårande barnkör understödd med extra kraft från musikerna. Före ”trilogin” hörs en textmässig fullträff om tillvarons skiftningar betitlad Blommorna blommar blott tillfälligtvis. Kan påpekas att illustrerat texthäfte medföljer den snygga produktionen.

Viktigt att inte missa, viktigt att fästa avseende vid musikernas prestation. Den forne Elvis-pianistens signum är ju hans driv. Här kommer hans kunnande också till sin rätt, genom att formulera en helt annan sida med oftast varsamt anslag. Medan melodisnickraren anger riktning hörs från basisten, diskret sammanbindande toner. Per-Erik Hallin och Backa Hans Eriksson har löst sina olika uppgifter strålande.

Sällan jag använder det oprecisa uttrycket trevlig inramning. I fallet med Det vackraste ljuset yppar sig emellertid tillfället, eftersom omdömet dröjer sig kvar.

Per Störby Jutbring

The Thief Bunny Society

4

Inspelad i olika studios och på olika platser av Per Störby Jutbring. Kompletterande inspelningar Otto Wellton, Kingside

Mixning och produktion: Per Störby Jutbring/ Executive prod: Josef Kallerdahl

Hoob Records (med stöd från Statens Kulturråd)

47:31

Release: 24/4 2020 (framflyttad datum)

Per Störby Jutbring har hunnit med väldigt mycket inom ett brett spektrum. På meritlistan finns bland annat fjorton producerade och komponerade album, varav fem varit soloprojekt. Utöver dessa har han medverkat på cirka femtio skivor, spelat med exempelvis Povel Ramel, Sven- Bertil Taube, Laleh och Frida Hyvönen. Därtill har verk av honom framförts i New Orleans, Peking och Brasilien. Per har haft stor framgång med electropop, skrivit musik till flera filmer (Searching For Sugarman med flera) och till ett antal större teateruppsättningar. 2013 utsågs han av SKAP till årets tonsättare. Han har startat det mångförgrenade konstkollektivet Zeigeist och haft ljudstudio ihop med Lisa Nordström.

Jag känner till hans musik, huvudsakligen genom att ha sett enastående New Tide Orqesta (tidigare New Tango Orchestra) – vilka genomfört flera världsomspännande turnéer – fyra gånger plus att kvintettens Live In Rio gavs högsta betyg i Kulturbloggen för fyra år sedan.

48-åringens nya alster innehåller tretton stycken, varav The Lynx, The Fawn, The Squirrel släppts som singel med vidhängande video. Att botanisera i barndomens gåtfulla landskap, med dess grogrund för naiv oförutsägbarhet och oförklarlig mystik. har utgjort själva utgångspunkten för komponisten denna gång. Passande nog är han trebarnsfar och driver en föräldrapodd tillsammans med hustrun.

Den stockholmsbaserade hallänningen spelar piano, orgel, celesta (ett slags klockspel) och elektronik. ( I NTO trakterar han främst bandoneon.) Piano lärde han sig från och med tio års ålder och längre fram blev det studier i jazzimprovisation. På ett par spår gästar Nils Berg på basklarinett samt cellisterna Linnea Olsson (hört med egna låtar på konsert) och Johanna Dahl. Den sist nämnde ingår i New Tide Orqesta. I alla stycken utom två spelar eftertraktade Malvakvartetten, vars medlemmar heter Linnea Hällqvist (violin), Knapp Britta Pettersson (violin), Maria Jonsson (viola) och Maja Molander (cello).

Titellåten kommer först. Låter som ett strilande vårregn, som för med sig optimism. Växligheten spirar. Livet tar fart. Den naiva bekymmerslösheten slår om till moll när nämnda singel avlöser. Låter outsägligt vackert, lanserar vördnad inför tillvaron. Skivan definieras av växlingarna mellan dur – moll, intensivt – stillsamt. En palett värd namnet måste också använda de mörka färgerna. Och att växa upp innebär att stöta på rädsla och motgångar, kanske rent av sorg. Per Störby Jutbring fångar skiftningar utomordentligt fint.

Ett oavvisligt villkor för att kunna tillgodogöra sig denna musik, är att man avhänder sig alla störande faktorer. Man kan försöka följa artistens anvisningar om hur kliva in i ett annat universum, eller bara bestämma sig för att släppa nuets störande tankar. Koncentrerat lugn anbefalles! Själv släckte jag ned, tände ett stearinljus, tog på mig hörlurar och halvlåg i soffan. Efter att vidtagit mina förberedelser sjönk jag in i musiken.

Vilsamt böljande klang fungerar som meditation, med retrospektiv inriktning. Fundamentet i tonsättarens harmonier bygger på repetitiva ackord, vilka modifieras och återkommer i identisk eller snarlik skepnad. Associerar i olika utsträckning till Philip Glass, Michael Nyman och mönster i egna NTO. Atmosfären hos låtskrivande pianisten Anders Teglund uppvisar också vissa likheter med The Thief Bunny Society. Anslaget signalerar magi, sällsamt förankrat i en tydlig hållning.

I Dugong Pavement får stråkarna träda fram i helfigur, vilket luckrar upp och ger spännande resonanser. Stycket därefter ger mig Allan Pettersson-vibbar. Mäktigt med massvis av diskant! Märks att multiinstrumentalisten under karriären gjort åtskilliga verk att betrakta som programmusik, musik skapad för att understryka dramatiska händelser och tillstånd. Fast instrumenteringen rör sig i ett anspråkslöst format, genomsyras produktionen av en ödmjuk storskalighet, vilket ter sig som en paradoxal bedrift. Noterar noll spektakulära eller lättsinniga inslag, bortsett från de sagoinspirerade titlarna.

Oavsett omfattningen av förmedlat bildspråk, känns somliga teman som besvärjelser. Melankolin sköljer i våg efter våg över mig i The Faraway Forest. En förtrollande melodislinga! När cellisterna musicerar på egen hand i ett stycke, uppstår i några minuter en gripande, ödesmättad stämning.

Idésprutan Per Störby Jutbring har sannerligen ett profilerat, högklassigt uttryck inom skilda genrer. Att döma av nya skivan är den smått excentriske esteten, någon som oavvisligen fyller ett stort behov på en internationell musikscen , en konstnär i paritet med sin supergrupp New Tide Orquesta. Alltid vanskligt att landa i exakt omdöme. The Thief Bunny Society ska definitivt ses som 4+.

Fredrik Lindborg

A Swedish Portrait

4

Inspelad och mastrad i Atlantis studio 7-8/10 2019

Producerad av Fredrik Lindborg

Prophone (Swedish Jazz)

60:00

Release: 17/4 2020

Samtliga tretton låtar är skrivna av Lars Gullin, en legendarisk musiker och kompositör porträtterad på frimärke. Kan med fog påstås att den Gotlandsfödde barytonsaxofonisten blev världsberömd tack vare sitt originella tonspråk Han har fått ett sällskap jämte ett pris instiftat, erhöll Gyllene Skivan två gånger och blev den förste svensk som belönades i kategorin Legend In Jazz av Django dÓr (postumt 1999). Gullin dog endast 48 år gammal efter ett ohälsosamt liv sargat av droger. Det remarkabla i sammanhanget råkar vara att jag såg honom med band i Burgårdens gymnasium, vilket bör ha varit en av hans sista konserter. En jämnårig konnässör har intygat att jag vid tillfället var en av få receptiva åhörare.

Ytterst välutbildade Fredrik Lindborg har gått både på Södra Latins jazzlinje, Fridhem, Skurup samt Musikhögskolan i Göteborg, fast han är en 08. Senaste femton åren har jag hört honom åtskilliga gånger live. Av konstellationer kan nämnas Marmaduke, Klas Lindquist nonet, Stockholm Swing All Stars, LSD, egna kvartetten och gästspel i flera renommerade storband. Lite kuriosa: gestaltade i spelfilmen om Monica Z Arne Domnérus vars pris han också fått. På A Swedish Portrait spelar Fredrik saxofoner. Inte bara baryton, även tenor- och sopransax

. Mycket meriterade kompet består av basisten Martin Sjöstedt tillsammans med trumslagaren Daniel Fredriksson. Varken pianist eller kompletterande blåsare har involverats. Istället en kvalificerad stråkensemble med musiker, vana var för sig att vara solister. De heter Daniel Migdal (violin), Henrik Naimark Meyers (violin), Ylva-Li Zilliacus (viola) samt Amalie Stalheim (cello). Virtuosen Migdal har jag hört flera gånger under Stockholm Jazzfestival.

Avsikten med albumet är enligt uppgift att hitta egna infallsvinklar på ett unikt sound, vars kännetecken utgörs av en mångbottnad blandning. Lars Gullin tog intryck av amerikansk bop och swing, adderade rikligt med influenser från klassisk musik plus åtskilliga nypor vemod, hemmahörande i svensk folkmusik. Vill parentetiskt tala om att jag under jazzfestivaler i Trollhättan och Ystad hört fina körkonserter helt ägnade åt Gullins tonsättningar.

Man finner när låtförteckningen studeras fem titlar från samlings-cd:n Fäbodjazz, medan endast en kompostion tagits med från Portait Of My Pals fast det på den skivan förekom stråkar på flertalet låtar. Två av låtarna tillhör de som ingår på Nannie Porres Gullin-platta. Modigt att göra andra melodier än de mest välkända. Lindborg har arrangerat merparten alster. Plattans två avslutande arr bär trumpetaren Lars Almquists signatur. Har hört från musiker att det är lika stimulerande som krävande att framföra Gullins noter.

Vid första kontakten blev jag en smula konfys, nästan besviken. Öronen behövde fininställas på grund av avsaknad av piano och kompletterande blås. Tredje lyssningen, då i hörlurar, hittade jag in i musikens lekfulla allvar. Mitt i det finstämda kan man bjuda upp till dans eller odla punkig attityd. Noterar flera enskilda mästerverk! Har någon sett/ Baritonome är en spännande sak med vibrerande saxofonspel, jämte uppfinningsrika manövrar från batteristen.

Late Date formas till en fullträff. I balladen sammansmälter jazztrion superbt med kammarmusikerna. Finns gott om liknande bedrifter. Skivan utmärks av kombinationen skenbart lättsam elegans och invecklade harmonier som skänker friskhet.. Fyra- fem spår in uppstår exakt den åsyftade kontrasten. Avslutande toner och åtföljande intro förmedlar två skiftande perspektiv. I Merlin ligger 41-åringen nära kompositören utan att framstå som epigon. Att begära att han ska beröra i samma utsträckning som Gullin himself, framstår som ett lika orimligt som omöjligt uppdrag. Sjöstedt gör i senast nämnda melodi ett läckert inpass, medan vackra stråkar assisterar.

Toka Voka Oka Boka artar sig till en kanonad i folkmusikens tecken med ystert spel på sopransax. Fröjdas åt ett roligt, rivigt arr vars innehåll aldrig tippar över till kakafoni. Vissa låtar består av dynamiska schatteringar. Djupt vemod kan övergå i obändig livsvilja. Mästerliga Holy Grail är ett perfekt illustration, en låt som går från att låta nordisk till svarta motiv. Och i MA hörs efterhand en mix av blues á la St. Infirmary och förädlad svensk spelmansmusik.

Trumslagaren Daniel Fredriksson har en viktig funktion, kommer galant till sin rätt med finstilt spel och rytmisk resonans. Martin Sjöstedt har inte samma centrala position, däremot ett par solon med schwung. Kompet excellerar i den sprittande avslutningen fullastad med synkoper. Och Lindborg tillhör numera våra sax-stjärnor, vilket han bevisar på flera ställen. I princip samtliga solon äger han en självklar auktoritet Trion har kunnat öva upp imponerande samspelthet genom att musicera under namnet LSD.

Stråkkvartetten understryker den gränslösa dimensionen hos Gullin. Håller med den bedömare som hävdat att de aldrig blir smetiga. Fusionen mellan dem och utforskande jazztrion utvecklas till en synnerligen stimulerande mix. Det inhemskt finstämda varvas med ösig jazz jämte bångstyriga influenser från Europas klassiska tradition. Fredrik Lindborg och hans musiker har lyckats i sitt avancerade uppsåt.

obs Releasekonsert sänds 28 april 20:30 i P2

Epidot

Åskgudens son

4

Inspelad i Beard Sound Studio och Bunkern i Göteborg maj 2019

Mixning Thomas Andrén

Producerad av Epidot

Imogena

Releasedatum: 24/1 2020

Epidot är en blågrön mineral, rent av kristaller. Bandet från Göteborg gjorde för ett par år sedan Vilse i Bremen, vars uppföljare döpts efter roman av Aarto Paasilinna. Trion är formad kring Erik Ivarsson som skrivit samtliga kompositioner, var och en har fått litterärt anstrukna titlar. Inne i den mystiska värld han skapar med sex- respektive tolvsträngad gitarr, lierar han sig med Adam Lindblom på ståbas jämte trumslagaren Johan Horner. På några spår förekommer vibrafon spelad av Johan Håkansson , tillika albumets ljudtekniker. Ska påpekas att jag inte tidigare hört trion. Däremot flera gånger diggat Ivarsson live (Bluesbandet Black Cat Bone, tribut-konsert till Neil Young med mera) och i jazzsammanhang stött på pålitlige Adam Lindblom. Hade ingen kunskap om Johan Horner tidigare, en musiker mest förknippad med den New Orleans-stil han utövar i Second Line Jazzband.

Illustrerar med ett uttalande av Nikke Ström från retrospektiva utställningen Musiklivet i Göteborg på Stadsmuseet. Den flitige basisten menade där intervjuad att trösklarna i staden är närmast obefintliga, istället uppmuntras samarbeten över genrer. Hur definiera soundet hos Epidot? Jo, som surfpop möter psykedelia möter rockabilly. Ur denna korsbefruktning hämtar man sin näring. Det skitiga och taggiga mixas med det ofiltrerade i häftigt skiftande intervaller. Infallen är legio utan att sinnet för melodier tappas bort. Resulterar i högenergiskt tidlöst groove, som kanske bättre ringas in genom att gitarrister och troliga bandinfluenser listas. Tycker mig höra Gretsch-kungen Duane Eddy, soulsvängiga Steve Cropper, klangen av Chris Spedding, Rundgångens främste utforskare Thurston Moore, genialiske Jeff Beck, The Ventures och fuzziga Cramps. Av inhemska kollegor vill jag påstå att Bosse Winberg (Spotnicks), Jojje Wadenius och Kenny Håkansson ligger närmast.

Epidot låter aldrig baktunga, vilket beror mycket på en osvikligt uppbackande kontrabasist jämte en fenomenal trumslagare. Johan Horner gör sig gällande omgående i inledande titelspåret. Hör klurigt sammansatta ackordföljder, sanslösa eruptioner jämte ett glimrande komp vars lyhördhet är hisnande. Djupt originellt och stimulerande att ta till sig! Vet inga andra på den här ypperliga nivån att jämföra med

Njuter av medryckande melodier som för oss längs kuperad terräng. Musiken sluggar sig ibland fram i snårskog, ibland öppnas den genom drömska passager. Deras explosiva beats och stämningsmättade klanger förför. På flykt undan det löpande bandets monotona rytm suger in lyssnaren i en oemotståndlig virvel. Och i Den bortglömda staden vid horisontens rand märks, medan hattförsedda kompositören graciöst plockar ackord, ett polyrytmiskt trumspel av högsta klass. Åtskilliga hetsande tongångar kräver att kompet är på tårna, en utmaning de antar med ackuratess.

Genomgående instrumentalmusik rik på kontraster och ljudeffekter, oavsett om trion går loss på full styrka eller laborerar mer återhållsamt. Vet inte hur mycket av teknik som används, men tippar på flitigt bruk av svajarm. Riffande på Gretsch-gitarr (live hörs Erik Ivarsson vanligtvis på sådana) kombineras med fuzz, vibrato och distortion. Framgångsrikt odlas audiell kreativitet. Hör elastiska, spännande kontraster. Det är innovativt och snarast motsatsen till sömlöst.

I en lika kul som märklig låt låter det som om inspelningen frekvent switchas av och på, ett nydanande koncept. Här upprepas maniskt ett slags glissando-hook varvid Lindblom har tilldelats en huvudroll. I en annan förtrollande sekvens spelar han med stråke, medan Håkanssons musicerande på vibrafon noteras. Första låten på vinylens B-sida heter längs rälsen i vargtimmen och ska framhållas för sin hit-potential. Den kännetecknas av skönt distade riff, snirkliga vändningar samt raffinerat cymbalspel.

Svindlande samspelta Epidot har åstadkommit en exceptionell skiva. Mannen som själv lyfter fram musicerande med Parallell Activity, Elina Ryd samt Arvid Nero, bevisar att han är kapabel att skriva såväl slagkraftiga som snillrika låtar. Hans fingerfärdiga coola gitarrspel hade jag redan koll på, jämte hans kompanjon på bas. Nu har jag också upptäckt doldisen Johan Horner, en strålande grooverarbetare. Epditot sticker ut i skivfloden!