Skivrecensioner

Bill Öhrström

Ogift

4

Inspelad (utom spår 7 och 9) i Earcraft studio Jämtland av projektets initiativtagare Mats Lundin

Pålägg, mix och mastring: Nation of Sound i Stockholm

Producent: Håkan Bacchus

Egen utgivning

41:05

Releasedatum: 23/9 2021

Bill Öhrström från Södermalm är en institution i svenskt musik- och nöjesliv, i den sfär han verkat i sedan andra halvan av 60-talet. Info om hans gärning och mitt förhållande till den, ingick i en recension här i Kulturbloggen i somras i samband med minnesvärd konsert i Ljungskile. Nu släpper 78-åringen uppföljaren till kritikerrosade Gift. Tio nyskrivna låtar i mer eller mindre uttalade bluesiga fasetter, vars likheter med källorna de öst ur i flera fall är uppenbara. Tankarna far ibland iväg till hjältar som Ray Charles, John Lee Hooker, Albert Collins, Etta James, Paul Butterfield, Muddy Waters och soundet som präglade Muscle Shoals. Hedrar Öhrström att han ändå gör sin grej genom att sjunga på svenska.

Har hört honom minst fem gånger live. Man får vara beredd på att inte samma närvaro utan vidare uppstår i studio. Och jag behöver frigöra från den omtumlande upplevelsen i Ljungskile, då Öhrström och hans band bjöd på en heltäckande och så övertygande spelning, att ord inte förmår beskriva tilldragelsen, hur stormförtjust jag blev. . Med det sagt, första tre spåren på Ogift är rena dunderhonungen. Man blir stärkt och uppfylld. Helt enkelt ett knippe fantastiskt starka låtar.

Ljudet är skarpt, rent av kristallklart. Sången huserar längst fram, liksom den lysande behandlingen av munspel från mannen i centrum. Han omger sig med en följeslagare sedan femtio år, nämligen mästergitarristen Kenny Håkansson. Vidare en rytmsektion vars tjänster Öhrström använt sig av i trettio år. Rör sig om trumslagare Kjell Gustavsson (har cd med hans eget rythm & blues – storband) jämte elbasisten Manne Franzén. Producent Håkan Bacchus spelar keyboard plus syntar basgitarr, slide, lapsteel, banjo med mera. Dessutom gästar Kenneth Arnström och Bosse Gustafsson på blås – saxofoner och Arnström spelar klarinett i Klart, kört, punkt, slut. Anna Pauline och Zoie Finer körar på fyra låtar.

Efter full inlevelse på munspel knockas vi av (Du ville) tro på mig. Störtskön boogie där kompet får ligga i. En barytonsax färgar den tuffa låten. När jag beaktar sångarens aktningsvärda ålder, är slutsatsen att han rösten håller obegripligt bra. Underligt är den på skiva inte raspig. Avlöses av en komprimsslös rullande blues. Vi sugs in under ytan. Gläds åt nerven, svänget och känslorna som förmedlas. Medan dagen gryr har ett originellt arr med en slags fråga-svar teknik (call and response). Uppfriskande, lyckad komposition som biter sig fast. Hade inte trott att Bill Öhrström fortfarande skulle vara så ruggigt skicklig på att behärska ”trynorgel”. Makalöst spel när han utmanar Kenny Håkansson jämte kompet.

Tre nästkommande melodier innebär kursändring. Stilbrott som antar olika skepnader. Greppet om mig lossar, vilket sker utan att jag är beredd. Ligger nära till hands att dra till med klyschan ”ojämnt”, fast somliga kanske välkomnar de mer lättsamma infallsvinklarna. I en smäktande, bluesig visa märks två körande damer (varav en träffades efter jazzsång tidigare i höst). Ilskna Hat i mitt hus (svunnen ätenskapskonflikt?) är ett försök att inkludera cool shuffle i tillbakalutad form. Skönjer lustigt nog ingen vrede i musiken, däremot däremot, bubblande ystet gung. Lovar runt, håller tunt har rhythm & blues-kavajen på. En melodi med betvingande hook, vars kompletterande smattrande sound på congas exekverad av en glödhet Öhrström. Förr i tiden var han mest anlitad i egenskap av slagverkare.

Ett av albumets mest skinande juveler tituleras Älskling, kom hem. Följdriktigt släppt som singel för över en månad sedan. Lysande text och väldigt suggestiv melodi. Ska absolut klassificeras som en hit av bästa snitt. Hör Öhrström på percussion, lapsteel av Bacchus, och framför allt underbart kvidande ackord från the one and only Kenny Håkansson. Av svänget och energin i En lång väg utan slut åker man med av bara farten. Ett glädjetåg impregnerat av orubblig musikalisk kraft. Enda låten utan Håkansson införlivar Mari Grass-vibbar genom banjo och andra taktarter. Ogift avrundas med flaggan i topp. Påminner en smula till karaktären om Svante Thuressons Beppe-platta. Bill going strong vars harmonik jag associerar till Muscle Shoals-sound kombinerat med en sprittande Ray Charles, har en fräck livsbejakande text värd att framhålla. Musikerna driver på i släpande inramning. Noterar ljuva slingor på keyboard i bakgrunden, medan Kenny Håkansson öser på i fullkomligt lysande solo.

Visst spretar skivan. Den kaxigt rebelliska bluesen har övertaget över den ledsna varianten. Fast anslaget är som framgått bredare. Minst hälften av materialet är femstjärnigt. Ändå framstår Bill Öhrström för mig i första hand som storartad liveartist. Ljudet är fantastiskt!

Eric Bibb

Derar America

4

Inspelad november 2019 i London, New York, Chicago, Nashville och Quebec

Producerad och mixad av Glen Scott

Provogue

52:29

Release 10/9 2021

Sjuttioårige sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Bibb är uppväxt i New York. Fadern sjöng i musikaler, gjorde sig ett namn på folkmusikscenen i Greenwich Village och gick i täten på Medborgarrättsrörelsens demonstrationer. Gudfadern Paul Robeson har ett likartat cv, medan farbrodern John Lewis utgjorde en väsentlig beståndsdel i kammarjazzeleganterna Modern Jazz Quartet (vilka jag sett på Liseberg). En av familjens nära vänner var Pete Seeger. Bibb avbröt studier på universitetsnivå för att resa till Paris. Efter ett tag styrde han kosan till Stockholm där han bott i långa perioder. Giftermål med finska som blivit hans manager, resulterade i att flera år tillbringades i Finland. Bibb är far till dansaren, musikalartisten och skådespelaren Rennie Mirro. Far och son har jag sett tillsammans på scen i ett sånger på Scandic Europa i Göteborg.

Kan lätt beläggas att Eric Bibb har högt anseende. Storheter som Pops och Mavis Staples, Taj Mahal, Charles Musselwhite, Odetta och Mamadou Diabate har medverkat på hans skivor.. Och påkostade Dear America gästas av musiker som jobbat för Miles Davis, Keith Richards/ Rolling Stones, Bruce Springsteen, Eric Clapton och ett otal andra stjärnor. Helt otroligt! Ändå tror jag han är något av en doldis för en bredare musikintresserad allmänhet. Av de minst tre gånger jag hört den sympatiske artisten live, måste samarbeten med finslipande gitarristen Staffan Astner och trumslagarikonen Paul Robinson (vars tjugo år med Nina Simone sticker ut) särskilt poängteras.

Vill beteckna den hattförsedde mannen med sin andliga framtoning, som en högklassig representant för medveten countryblues i en slags trubadurtradition. För att ringa in vidden av hans produktivitet upplyses om, att på meritlistan finns cirka tjugotre(!) studioalbum, fyra liveskivor, Nästan lika många samarbeten samt åtskilliga samlingsplattor och medverkan på skivinspelningar med bland andra Jools Holland och Cyndee Peters. En av dem äger jag, A SHip Called Love från 2005.

Är tydligen första gången på allvar som Bibb på skiva, avger en komplicerad kärleksförklaring till sitt hemland. I explicita texter både gläds och oroas han. Finns en uppriktig tyngd i referenser till rasism, diskriminerande orättvisor och Martin Luther Kings organisering av fredsmarscher. Titeln Emmett´s Ghost syftar på en uppmärksammad lynchning där offret skulle fyllt åttio år i år.

Röstens frasering bär, som alltid i Bibbs fall, fram berättandet ledsagad av den känslomässiga framtoningen. Det är som han vore predestinerad till en karriär, krönt av Grammy-nomineringar och ett par fina utmärkelser. Sången är så mjukt rundad, välartikulerad med ett så engagerande driv, att hans utomordentliga akustiska (Levin) eller tolvsträngade spel i fingerpicking-style, riskerar att hamna i skymundan. På nya plattan exponeras tack och lov, dessa färdigheter förträffligt, speciellt i de mer avskalade låtarna.

Oaktat egna färdigheter ser Bibb alltid till att omge med elgitarrister som behärskar sitt uttrycksmedel till fulländning. Ovärderliga bidrag från bluesrockande Eric Gales på Whole World´Got The Blues , Tommy Sims, Glen Scott, Staffan Astner med flera färgar melodier högst angenämt. Glen Scott, producenten på Dear America, drar ett tungt lass. Visar sig vara multiinstrumentalist av sådan omfattning att det blir ogörligt att lista alla instrument han använder, all programmering han ansvarar för. Att en av samtidens främsta jazzbasister, Ron Carter (som jag såg för drygt tio år sedan på Nef) figurerar på två spår framstår som smått osannolikt. Likaså att Steve Jordan, nyligen utsedd till Charlie Watts ersättare, sätter groovigt gung i flera låtar.

Vill påpeka att ljudet är fantastiskt. Varje nyans och tonfall fångas upp lysande, oavsett om soundet är naket eller försett med elektronik och pålägg. Låter luftigt med mycket rymd. Bibb har skrivit så gott som allt material i samarbete med Glen Scott, av vilka nästan rubbet genererar avsevärt välbehag. Ibland associerar jag till Memphis Slim och Lighnin´ Hopkins, ibland till glädjens viljestarka blues med tillsats av gospelarom. Svart kultur möter vit i fruktbar spännvidd. Som i duetten med Shaneeka Simon med svidande snygga licks och maffigt trumsound. Man har framgångsrikt jobbat målmedvetet med att framställa skiftande stämningar och stilistiska grepp. Många medverkar i merparten spår utan att det blir överlastat.

I Different Picture featuring Chuck Campbell på pedal steel, titellåten och Tell Yourself med körande producent och Staffan Astner som enda tillskott; får vi ett samlat statement om klassklyftor och kamp. Bibb formulerar sig entydigt och genomträngande uran att bli alltför dogmatisk, vägrar ge upp hoppet om en ljusare framtid, ruckar inte på sin optimistiska grundhållning. För den som önskar fördjupning medföljer texthäfte, som också inkluderar essä och fakta om varje inspelning.

Riffen som karaktäriserar majoriteten låtar är av exceptionellt hög kvalitet. Man njuter kopiöst. Samma sak med olika bemanning av rytmsektion. Musikerna är experter på att ta fram laddningen och dynamiken i varje komposition. White & Black där vokalisten André De Lange gästar har med en kör på glädjeoffensiv goda förutsättningar att bli en hit. Talkin´`Bout A Train 2 påminner i sitt oemotståndliga ”häng” om en hybrid mellan Bill Withers och D´Angelo.

Ställer mig frågande till ett par av spåren allra sist. En popfunkig partypralin faller ur ramen, gör en tämligen slät figur. Finns också en duett som inte riktigt funkar. Hade dessa slopats vore fullpoängare varit given. Oerhört starka och innerligt präglade låtar suveränt sjungna med patos, briljant musicerande samt attraktiv cross over-estetik; är argument nog för 4+ som omdöme.

Gibrish

Ådalsbanan

3

Inspelad i Nevo studios i Sundsvall

Mix/ mastring: Henrik Heinrich

Paraply Records

42:35

Release: 24/9 2021

Gibrish från Sundvall och skogarna i Medelpad är ett genreöverskridande, riktigt bra liveband. Alldeles före pandemins utbrott såg jag dem spela i Göteborg, upplevde energin de utstrålade. Nu släpper gruppen sin femte skiva. Text och musik har skrivits av femmanna-bandet och frontmannen Christer Sunesson. Ligger nära till hands att anta att sångaren Sunesson står för texterna. Övriga medlemmar heter Klas Ullerstam (keyboards, piano, dragspel), Erik Barthold (trummor, slagverk och saxofon), Thomas Östensson (gitarr och sång) samt på bas och sång finns Johan Selin.

Två omständigheter kännetecknar Gibrish. Dels att de duktiga musikerna är något av musikaliska kameleonter. Man behärskar åtskilliga stilar, vilket gör att de sticker ut i konsertsammanhang. De hör hemma i en slags cabaret-tradition i sin förmåga att ta sig från innerlig visa över blues och tangotakter till vräkigt oborstad rock & roll. Deras musik skulle vara idealisk som förstärkning av ett narrativ i en konfliktfylld scenföreställning talande till våra hjärtan. Det andra kännetecknet som är högst påtagligt handlar om sången. Sunesson har en teatralisk anstrykning som kan stöta bort, lika mycket som den kan vara en tillgång. För mig blir det vokala bombardemanget ibland för mycket att absorbera. Stundom skiftar han uttryck genom reciterande pratsång. Ligger nära till hands att jämföra med Lars Demian, Stefan Sundström och i viss mån gebitets mästare Tom Waits.

Denna mångsidiga konstellation med intensiv sång längst fram, drivs av sådan attacklusta, att de lyckligtvis inser att de behöver lägga in andhämtningspauser. På Ådalsbanan finns fyra kortare instrumentala mellanspel. Klokt att inlemma dessa emellan övriga tio låtar.

I mars i år skrev jag på begäran en artikel om Trumpetaren, vars upprinnelse är en fantastisk historia. Låtens motiv är militärens vedervärdiga dödsskjutningar mot demonstrationståg, katastrofen som kommit att kallas Ådalen 31. Tomas Gathe, till vardags musikpedagog, spelar på just den renoverade trumpet som tonåringen Tore Andersson blåste eld upphör i. Erik Bartholds far var släkt med den unge trumpetaren, vars hjältemod stod honom dyrt. Värdigt äreminne låter oss ana historiens dystra vingslag. Vilken slump att trumpeten kunde användas, på ett album vars tema kretsar kring urbanisering jämte Ångermanländska rötter.

Ljudet är till att börja med skramligt och skoningslöst hårt. Engagemanget går inte at ta miste på. Inledande rockröjiga Vita Linjen ska enligt uppgift handla om en särling, en återkommande karaktär hos Gibrish. Fräckt gitarrsolo av Thomas Östensson och övertygande sång! På medryckande Ådalsbanan fäster jag mig särskilt vid solot på klaviatur. Begåvade Klas Ullerstam framstår som bandets musikaliske motor. Han glänser med charmerande dragspelstoner på deras enda cover, det vill säga Stormen. Det är en svensk cirkusdoftande version av Eye of the Storm med Blue For Two. Vad som startar som innerlig ballad i tangotappning, övergår i kongenialt inferno. Stegras till ett rått och skrämmande sound, vilket kan få anspela på obevekligheten hos skivbolaget Radium och Freddie Wadling som person.

Noterar i Regnbågens slut en snygg basgång som påminner om The Cure. Långsam gnisslande melodi, definitivt ett av skivans krön. Tillägnar mig också refräng(er) i tangotakt centrerad(e) kring Ullerstams känsliga trakterande av dragspel. Dahlias blues gungar skönt, något som främst beror på att Erik Barthold och Klas Ullerstam briljerar. Inte utan att tankarna far iväg till Ray Manzarek i The Doors. Slump eller medvetet inlån? En annan högtidsstund infaller i Tango lätt på tå. Sången sitter perfekt, medan ovan nämnda bandmedlemmar firar triumfer. Barthold i denna fräscha uptempo-bit med vispar.

Borde kanske ha skrivit mer om texterna som ju innehåller mycket patos och passion. Nästan allra sist uppfattar jag en flerdimensionell, tänkvärd text betitlad Vi gick fel någonstans. Registrerar en lyckad naken ballad där Sunesson ackompanjeras med varligt anslag på piano. Man avrundar nästan lite högtidligt genom ett kort stycke, präglat av vackra ackordföljder av elgitarristen Thomas Östensson.

Som antytts förhållandevis ojämn kvalitet, Ibland när jag lyssnar på väg att storkna, ibland gläds jag oreserverat. Tror Gibrish lämpar sig ännu bättre för mig live.

Peter Dahlgren

Unicorns First

4

Inspelad i Studio Möllan 27-28/3 2021

Mixad av Peter Danemo

Producerad av Peter Dahlgren och Johnny Åman

Prophone

41:19

Releasedatum: 17/9 2021

Jazztrombonisten Peter Dahlgren är sexton är yngre än undertecknad. Ändå har han försörjt sig på sitt instrument, främst i storbandsmiljö, under tjugofem års tid. Efter tio år i Norrbotten Big Band har han återvänt till Köpenhamn, där han utnämnts till förstetrombonist. i Danska Radions Big Band. Efter studier på Rytmiskt Musikkonservatorium i vårt södra grannland gick karriären spikrakt uppåt. Vid sidan om sejourerna i nämnda storband, har Dahlgren lirat med exempelvis Joakim Milder Quintet, Peter Danemo Kapell, Magnus Lindgrens Paradise Open, Monday Night Big Band och Stockholm Jazz Orchestra. Han har delat scen med storheter som Carla Bley, Joe Lovano, Dave Liebman, Toots Thielemans, Maria Schneider och Randy Brecker, Thomas Sztanko och Chris Potter (hört fem av dem live). Han har deltagit i flera världsomspännande turnéer och ingått i handplockad europeisk elitorkester.

För ett par år sedan började den efterfrågade trombonisten att besöka jamsessions i Malmö. Träffade då en trio baserad på denna sidan sundet, frilansare med många järn i elden. Musikalisk frändskap uppstod, varvid ett upplyftande samarbete tog form. Kvartetten var ett faktum. Under pandemin infann sig tid och lust för Dahlgren att skriva låtar till sin nybildade grupp. Hans team består av Per-Oscar Nilsson på elgitarr, Johnny Åman på kontrabas och bakom trummorna Olle Dernevik. Har till min förnöjelse kunnat höra dem live på Västkusten ett otal gånger. Gitarrist och trumslagare jobbar gärna och framgångsrikt tillsammans i olika koalitioner. Erinrar mig att jag i höstas på Unity, satt bara en dryg meter ifrån grooviga pulsslagaren Dernevik. Vilken lycka!

Unicorns First är enligt uppgift en lovsång till det udda, människor med annorlunda perspektiv. Den frihetliga och gränslösa genren jazz passar perfekt för ett sådant idiom. Att på skiva ha trombon som huvudinstrument på bekostnad av exempelvis piano är kanske inte en raritet, men likväl ett tecken på lite udda instrumentering. Och att leda jazzgrupper med detta dovt ljudande blåsinstrument får betraktas som ganska ovanligt. På rak arm dyker Nils Landgren, Karin Hammar och Arvid Ingberg upp som främsta företrädare.

På föreliggande debut har Dahlgren skrivit sex av albumets nio låtar. Resterande kommer från Chick Corea jämte My One And Only Love och Farewell My Lovely (a.k.a Marelow´s Theme vibrerande av nostalgi som signaturmelodi till radioprogrammet Smoke Rings). Undrar över låtskrivarens erfarenhet. Främsta anledningen till att det förhållandevis höga betyget inte är odiskutabelt, handlar om att jag kan sakna teman som hakar tag i mig här och var. Förvisso stimulerande med tämligen obunden, utbuktande form. Men om man hårdrar resonemanget finns fog för påståendet att musikerna håller högre standard än flertalet låtar. Ofta vanskligt när originallåtar utgör stommen och officiella bollplank (producent eller dylikt) inte funnits med i processen.

Kvartetten vistas i ett öppet, luftigt ljudlandskap. Vet exakt var man har varandra. Tillåter sig att ge plats för varandra på bandledarens initiativ, ser till att det är händelserikt. Mycket framförs i uppdrivet tempo, fartfyllt och hetsigt. Ett spelsätt som kräver att rytmsektionen är på tårna, så är fallet lyckligtvis. Åman spelar lyhört, mestadels som sammanhållande bakgrund. Trumslagaren Olle Dernevik imponerar kolossalt. Hans insats är formidabel och en ren fröjd att tillägna sig i hörlurar. Rytmiska finesserna på Unicorn First, inklusive spelet på cymbaler, är hisnande läckert, på ett sätt som får mig att associera till Elvin Jones.

I elastiska The Sniper bubblar det av virtuos energi. Samtliga drar på anförda av skicklig instrumentalist med inkopplad elektronik. Låten avlöses av omisskännliga toner från Smoke Rings. I deras lyckade, egenartade version märks ett stilbrott. Vi får ett gitarrsolo av Per-Oscar Nilsson. Chick Corea – kompositionen You´re Everything kännetecknas av latinvibbar och snyggt tassande rytm. Avslutningen ur American Songbook är lika med ett strålande solo av Peter Dahlgren. Utvecklas till trombonlektion av en stjärna med oklanderlig teknik, uppvisning från en musiker som inte behöver bevisa något.

Albumet innehåller frapperande många solon, vilka stundtals bejakar den öppna anda som rådde på 60-talet. Ensemblespelet känns inte lika prioriterat. Duktige Per-Oscar Nilsson tar vara på möjligheten till solistiska utflykter, tar vid naturligt efter Dahlgrens fyrverkeri av fraser.