Skivrecensioner

Srocco

El Faro

4

Inspelad och producerad av Patrik Bonnet i Cherry Road Studio och Teater Mo

Mixning: Martin von Schmalensee

Sirocco Music

53:32

Releasedatum: 21/4 2022

Enligt Folkmusiken i P2 intar gruppen med nya skivan en topposition. – ”bäst just nu”. Musiken befinner sig en bit bort från min ordinarie sfär, men ibland kommer påstötningar om att studera dylik musik. Och då kan ansträngningar löna sig. Första fullängdaren släppte Sirocco 2014. Till egenskrivna och traditionella melodier adderas texter på jiddisch, ladino, hebreiska och arabiska. Texthäfte medföljer cd:n med låttexter både på originalspråk och engelska. Poetiska texterna sägs omfattas av både nutid och historia.

Kvartetten består av fyra personer med ytterst gedigna cv:n. Minst tre av dem har examinerats från KMH och i flera fall har de byggt på sin utbildning. Samtliga bidrar till den ädla konsten att arrangera. Sofia Berg-Böhm är skådespelare och sångare, medverkat i stort antal filmer plus teve-inspelningar och erhållit pris av Kungliga Musikaliska Akademin. Patrrik Bonnets föräldrar är från Chile. Han har tilldelats kompositörstipendium av Stim, turnerat världen över och rankas som en av Nordens främsta flamencogitarrister. Hanna Stenlund Monthan heter gruppens cellist. I likhet med sin kvinnliga kompanjon är hon skådespelare och sångare. Har en klassisk bakgrund, ingår i Lotuskvartetten och komponerat för Dramaten, film och tv. Percussionist Fredrik Gille har spelat i fler än femtio länder och samarbetat med åtskilliga storheter – exempelvis Väsen, Bazar Blå, Andreas Vollenweider, Sofia Karlsson och ett par danskompanier. Instrumenten som främst kännetecknar Sirocco är gitarr, cello och slagverk. På två spår spelar Bonnet oud (arabisk luta). Givetvis åtnjuter kvartettens ”enheter” oreserverad respekt.

El Faro består av tio låtar i omväxlande skrud. Kvartetten bestämde sig för att ta kontrollen över den konstnärliga processen, vilket medförde att de tog hand om inspelningen i egenbyggd studio. Albumets titel betyder fyrtorn på spanska och vi får veta att havet gjorts till genomgående tema.

Det händer som sagt att jag på beställning dyker ner i icke-västerländsk världsmusik. Men då krävs acklimatisering, i synnerhet när det sjöngs på dessa speciella språk och ofta med annan tonal klangbildning. För kännare är skivan sannolikt en fullträff rakt av, medan jag stundtals måste kämpa, hela tiden med öppna öron. Det esoteriska kan i lika hög grad stöta bort som locka. Produktion är ur konstnärlig synvinkel aldrig ojämn, men ibland blir harmonierna svårfångade.

Det första man möts av är en utsträckt sorglig klang, efter ett tag hoptvinnad med ödesmättad sång. Föga tillgänglig öppning. Behöver nästkommande melodi för att hitta in till kärnan. Tycker om soundet på Yam lid, denna sång som ändar med klockspel. Gitarrerna i Di goldene pave, särskilt den stålsträngade trakterad av Sofia Berg-Böhm, skänker en skön eftertänksam stämning. Tjusas av ljuvligt arr, inte minst när cello och slagverk lekfullt förstärker harmoniken. Suggestivt knäppande på strängar införlivas efterhand med exakt tajmad cellostämma och försynta rytmer i titellåten. Då och vid åtskilliga fler tillfällen bjuds på örongodis. Det enkla temat med subtila variationer framförs med ackuratess, sätter sig i skallen; vilket tyder på att Sirocco faktiskt tillverkat en hit.

I Cholemen chaloymes gästar Martin von Schmalansee på kontrabas. Melodin till den troligen hebreiska sången bärs fram med sällsam värdighet, skulle kunna vara ledmotiv i hjärtskärande film. Fäster mig vid en suggestiv sak i medium-tempo som bildar övergång till två avslutande starka låtar, båda i arrangemang av Bonnet på traditionellt material. De är rogivande, betonar gruppens fäbless för vemod. Melankolisk atmosfär genomsyrar till en början, accentueras med eftertryck av cellon jämte ackordföljderna på gitarr. Lama bada kännetecknas av vackert spanskinfluerat gitarrspel i världsklass. Rent musikaliskt låter skivan oklanderlig, rent av delikat. Att ljudet är strålande är också värt att understryka, vilket gör lyssning i bra hörlurar till en fröjd.

Emellertid, vokala inslagen och sättet att sjunga stänger mig stundom ute. Blir då för uppfordrande. Uppskattar mest när rösterna är ordlösa eller när texter beslutsamt framsjungs på arabiska. Är ett lika smalt som värdefullt projekt den rutinerade kvartetten formats kring. Mitt utlåtande bottnar i personlig smak och preferenser. Det påstår inget om själva kvaliteten. På El Faro speglas föredömligt skiftande sinnesstämningar med aptitligt sound, övervägande i moll.

Jan Allan

Nonet/ Octet

5

Inspelad av Lars Johansson på Village Jazz Club i Västerås 20/2 o 27/11 1991

Producent: Lasse Zackrisson

Vax Records

Releasedatum: 8/4 2022

Lasse Zackrisson med säte i Vaxholm har återigen åstadkommit en kulturgärning, släpper på en fullmatad dubbel-cd tidigare ej utgivna konsertinspelningar från tidigt 90-tal. Det nio- respektive åttahövdade bandet under Jan Allans ledning tillkom, för att påvisa hur det kunde låta på 50-talet när danslystna ungdomar begav sig till folkparkerna, något veteranen har egna minnen av från utomhusscener. Förvisso djupt skeptisk till om det ens var möjligt att bete sig dansat till dessa liveupptagningars snirkliga toner från Monk eller hetsande rytmer från Mingus.

”Jazzarkeologen” Jan Olsson har skrivit en medföljande booklet-text, vari en insiktsfull översikt av Jan Allans ofattbart långa karriär ges. Jag har förstås hört mannen med det karaktäristiska soundet live ett antal gånger, bland annat i Falkenberg, med Trio Con Tromba på Nef, på Skeppsholmen och i Midsommarkransen under Sthlm Jazzfestival då konsert kompletterades med bildspel ur trumpetarens intressanta fotobok.

Vill omgående lyfta fram vilka som ansvarat för arrangemangen till det digra materialet. Jo, inga mindre än Georg Riedel, Bengt Hallberg, Claes Rosendahl, Lars Sjösten, Carl-Henrik Norin samt Gösta Theselius. Finns inget kompakt eller osmidigt över deras finurligt utformade stämmor, snarare tvärtom. Arren är överlag underbart välgjorda och renons på klichéer, vilket gör att man inte alls storknar trots i det närmaste maximal speltid (tekniken sätter stopp vid 80 min per cd).

Ljudbildens olika lager är förträffligt hanterade, vilket framgår bäst med hörlurar (äger förstklassiga Sony-hörlurar) kopplade till stereo. Händelserika låtar utkristalliseras! Oavsett om de befinner sig i framkant genom skickliga solister uppbackade av övriga, eller står stadiga mitt i centrum genom elegant ensemblespel. Rekommenderar lyssning via ovan nämnda ljudkälla, också för att koncentrationen lättare upprätthålls. Charmigt nog har sekunder av förnöjsamma skratt från scen efter snyggt synkade slut behållits.

Hur ser då laguppställningen ut? Jo, den är nästan identisk under dessa separata gig. Jan Allan har omkring sig tre saxofonister vilka heter Rolf Blomqvist på tenor, Hans Åkesson på alt och på baryton Erik Nilsson. Fingerfärdige, nära nog mytomspunne elgitarristen Rune Gustafsson tillför signifikanta ackordföljder. Vidare hörs en rytmsektion bestående av Johan Dielemans bakom trumsetet och nestorn Georg Riedel samt två olika pianister. Den första konserten sitter Ove Lundin på pianopallen medan platsen upptas av den mer kände Lars Bagge på cd nummer två. I nonetten ingår också trombonisten Torgny Nilsson. Två relativt ovanliga sättningar vilka tycks ha förekommit oftare under tidigare decennier. Blåsarna flankerandes trumpetaren är långt ifrån lika berömda som Jan Allan, vilket inte hindrar att utmärkta insatser görs. Dessa idag lite bortglömda musiker håller förbluffande hög standard.

Dielemans minns jag från tevesända konserter och som publik. Rune Gustafsson fick jag njuta av några gånger live medan basistklippan Riedel stått på scen i min åsyn desto oftare, till och med ett par gånger i min hemstad.

Nonetten framträder med femton melodier, oktetten spelar ännu fler. Räknar jag rätt framförs sex låtar vid båda tillfällena. Repertoarens spännvidd är monumental. Från swing-standards över upphovsmän som Horace Silver, Art Farmer, Duke Ellington och Ernie Wilkins till avancerad bebop jämte kontrasterande nordiska inslag i form av Lars Gullin och framför allt folkmusikinfluerade tonsättare Georg Riedel.

Där idealet varit att återknyta till dansant jazz har musiken en yster lätthet, vilket varieras med tjusiga tryckare, lyriska avsnitt samt energifyllda utvikningar i form av kluriga taktarter utbroderade i angenäma solopartier. Allt genomsyras av extrovert musicerande i glädjens tecken! Rytmsektionen lägger grunden till ett lika vitalt som betagande verk som får sin definitiva skepnad i ”stundens hetta”. Riedel får ligga i, befinner sig mestadels i bakgrunden för att i vissa moment kliva fram och då osvikligt färga ett fulländat sound. Johan Dielemans (Monica Z, Svante Thuresson, Stockholm Jazz Orch.) bevisar under dessa klubbspelningar vilken otrolig tillgång han var i detta format, han vars storhet varit på väg att falla i glömska. Dielemans imponerar kolossalt på en skribent med extra förkärlek för sofistikerade batterister.

Märker ytterst få transportsträckor, desto fler krön. Listar ett axplock: snärtigt bluesiga pulsen i Sister Sadie, Jan Allans distinkta solo till nära vännens pregnant pumpande kontrabas i Mox Nix, Stan Getz-vibbarna i ikoniska Body and Soul, Avigt svängande Friday the 13th (T. Monk) i två snarlika tappningar, Rune Gustafssons fenomenala toppnoteringar, Lars Bagge utför minst ett hänryckande solo, vackert utkristalliserade fraser av Rolf Billqvist i exempelvis en Ellington-komposition samt det folkloristiska groove som uppstår i tolv minuter långa Bilder från Norden (G. Riedel). Åtskilligt fler höjdpunkter skulle kunna adderas.

Musikerna verkar i totalt samförstånd, kommunicerar innerligt. Solistiska bedrifterna måste betraktas som extraordinära och ensemblespelet som oklanderligt, tillika oerhört kreativt tack vare ovan nämnda förstklassiga arrangemang. Man vistas på en sådan imponerande höjd, att det hundraprocentigt manliga perspektivet utgör så gott som enda detalj värd att kritisera. Betonar ånyo att upplevelsen gynnas om lyssnandet sker via bra hörlurar.

Tolvan Big Band

Interacting

4

Inspelad 10/10 2021 i The End Studio, Vallkäratorn

Ljudtekniker och mixning: Peter Dahlström

Prophone Records (Naxos distr.) / med stöd från Kulturrådet och Swedish Jazz

31:49

Releasedatum: 8/4 2022

Tolvan Big Band är ett modernistiskt storband med säte i Malmö som startades omkring 1980 av deras primus motor Helge Albin; saxofonist, kompositör, arrangör, producent och pensionerad professor. Jag äger fyra av deras skivor och har sett dem cirka tre gånger. När det begav sig kollaborerades med stjärnor som Michael Brecker, Davie Liebman och Tommy Körberg. Uppmärksammade samarbeten vilka resulterade i turnéer, album och teveinspelningar. Föga förvånande har Albin mottagit flera priser för sin omfattande gärning.

Visste inte att de fortfarande höll igång verksamheten på projektbasis. Kändes nästan som om tiden stått still i trettio år efter min förnyade bekantskap i och med Interacting, lanserad som fjortonde plattan. Blev ett kärt ”återhörande” .Dock, i denna upplaga får de klara sig utan gitarrist. Inte istället för, men en nyhet för mina öron är att elbas introduceras. Trakteras snyggt diskret och samtidigt distinkt av Patrik Albin, antagligen son eller annan släkting till lokomotivet Helge. Kan tänka mig att Tolvan de senaste decennierna mestadels spelat utomlands, eller så har jag bara råkat missa info om gig på festivaler och dylikt.

Helge Albin som fyllt 80 år komponerade fyra rejält utsmyckade låtar under pandemin. I pressutskick hävdas att musikens syfte generellt är att uttrycka och variera känslor, bortom vad språk förmår. Han har i likhet med andra gånger haft målet, att få orkestern och dess sektioner att låta flexibla, likvärdigt en kvartett. Sättet att jobba med orkestrering och medlemmarnas nära samverkan, märks enligt honom bäst i titellåten. Albin har tilldelat sig två solon på altsax. Andra stöttepelare som stannar kvar i Tolvan är bland andra instrumentkollegorna Cennet Jönsson och Inge Pettersson, trombonisten Vincent Nilsson samt trumslagardynamon Lennart Gruvstedt.

Nya skivan innehåller fyra kompositioner, varav merparten tämligen trixiga. Bångstyriga melodier vänds in och ut i ett antal lager utan att fotfäste tappas. Det är förstås en konst i sig att synka alla stämmor, något kompositören och samtliga musiker behärskar till fullo. Blir en smula överraskad över att storbandet ännu frodas, har vitaliteten i behåll. Energin, spelskickligheten och en rejäl portion kontraster renderar i ett eggande verk, om än inte något som plöjer ny mark.

Tajmingen i ensemblespelet är nästan kusligt precis. Överlag förbluffas man av nivån, formfulländade attacker och gnistrande energileverens. Utan att hemfalla åt kakafoni vurmas för utmanade tonspråk när ”anfall” sker på bred front, på tvärs mot det strömlinjeformade. Som mest bökas det runt i Gumdrops. Kul med lite lagom friktion. Titellåten och inledande Lightsome sticker ut mest och är indelade i spännande faser. Övrig musik antar skepnader vilka kan behöva fler lyssningar, för att substansen ska framstå som alldeles självklar.

I trumpetsektionen ingår inte några för mig välkända storfräsare. Ändå imponerar de kolossalt med fabulöst klipp i fraseringen. Solisterna man blir mest betagen i heter Fredrik Davidsson på trumpet, Cennet Jönsson (övertygade i somras på YSJF) på sopransaxofon samt Peter Dahlgren på trombon. Nu vet jag att Tolvan Big Band också nuförtiden kan leverera på topp och därmed en dignitet att räkna med. Och eftersom jag lyssnat ansenliga timmar på svenska storband live och på skiva senaste åren finns gott om jämförelsematerial.

Ellah Grace

Give Me Just A Minute

4

Inspelad i LAB259 Studio i Stockholm

Mixning: Ludvig Larsson

Producent: Mats Björke (även inspelning)

GN-Entertainment

30:53

Releasedatum: 6/4 2022

Den skivdebuterande sångerskan heter egentligen Ida Maipambe. I gymnasiseåldern för över tjugo år sedan kom hon med i kören Afro med säte i Uppsala – vars inriktning varit soul, gospel och reggae. Att ingå och utvecklas i kören har tagit denna rutinerade debutant ut i Europa och till stora scener. Under större delen av sitt liv har Ellah Grace kunnat jobba som professionell sångerska, i ensembler eller solo. Själv rankar hon högt att ha framfört Du gamla du fria på Globen och körat i Carola-show. Soulmusik är vad som ligger varmast om hjärtat, för någon som önskar sprida hopp och glädje och möjligheten att reflektera.

Allt material är signerat artisten i samarbete med producent Mats Björke (klaviaturspelare i Mando Diao under drygt ett decennium) och Martin Engström. På Monsters utökas den låtskrivande skaran med Ida Hammarbackens namn. Sugande medryckande öppningsspåret I´m Not Running står artisten bakom på egen hand.

Det är sällan jag numera vistas i dylik hitbetonad värld, varför de involverade inte är så bekanta överlag. Ett undantag utgör givetvis gitarristen Jonas Isacsson. För somliga en omistlig ingrediens i Roxette. Jag associerar främst till Eva Dahlgren och Hansson De Wolfe United långt tillbaka i tiden Mats Björke präglar soundet genom programmering, mellotron, pianospel, rhodes och syntar. För kännedom kan meddelas att studion man använt är hans. Tove Lund har hand om stråkar på två melodier och Jeff Suri lirar trummor i låten som ligger sist placerad. Rytmsektionen har mångårig erfarenhet från Robert Wells och hans shower med prominenta gäster. Trumslagare Roine Johansen har ingått i husbandet på Så ska det låta, Johnny Olssons storband och backat upp Tommy Körberg. Basist Lars Risbergs arbetsgivare har bland annat varit nämnda Johnny Olsson och Lili och Susie. Hos mig smäller det högst att han kompat Gino Vannelli (minst tre plattor i min ägo). Bonusinfo om Björke är att han producerat slipade virtuoserna Beat Funktion, vilka recenserats i K-bloggen.

Ellah Grace förfogar över ansenligt oktavomfång. Skivbolaget har täckning för referensen till Amy Winehouse. För mig framstår den magnifika rösten som en korsning mellan Seinabo Sey och Miriam Bryant. Ett angenämt faktum ingen lyssnare med god hörsel kan bestrida. Fullkomligt obehindrat seglas det iväg längs en soulstänkt allé, upplyst av dignande refränger och hookar en masse. Musikaliska frukter vilka plockas likt Baloo i Djungelboken. Tre första låtarna befinner sig i gränstrakterna till ”Hitsville” (smeknamn på Tamla Motown), möjligen saknas den sista pusselbiten. Don´t Give Up On Me har alla förutsättningar att bli en megahit i radion. Och Let It Rain är en skön sak, dansant otyglad. På pluskontot finns också variationen av tempon samt att spindeln i nätet – Mats Björke som förmodligen står för arren – aldrig överbelastar melodierna med teknologiska utsvävningar.

Överlag hörs ett rätlinjigt uptempo-beat vars uppgift att brodera ut ankommer på flitigt riffande Jonas Isacsson. Intar en avspänd hållning vars anmärkningsvärda kompetens framgår som mest uppenbart i extensivt solo på A Beat. Görfräckt understöd ges av rytmsektionen med trummis Roine Johansson i spetsen. Avkopplande poplunk serveras i Guiding Light. Trevlig melodi vars kontur är så lättsam att den skulle platsa i Mello, vilket förvisso inte är meriterande i min värld. Singer-songwriteraktiga nakna balladen Monsters har ett lika efterhängset tema, lättnynnad refräng som sätter sig i skallen. Tänker som en jämförelse ibland på Shirley Clamp.

Man knyter begåvat ihop säcken med ett nedtonat nummer där klaviaturer och gitarr frotterar sig snyggt. Ljuvligt behaglig sång i Be Alright. Salsadansarens (tävlat i VM) texter på engelska har jag inte särskilt studerat. De avspeglar säkert hennes förmåga att ge energi och verka för jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Ska inte ta till klyschan skaver. Ofta saknas dock en djuplodande dimension. Karriärdrömmen Eurovision-succé är en black om foten, inte minst eftersom den anas. Samma förhållande med Carola-kopplingen. Stundom blir det näst intill ogörligt att urskilja egenarten hos just Ellah Grace i denna prunkande bukett av slagkraftiga melodier. Musikerna behärskar förvisso hantverket oklanderligt. MEN vill påstå att flera i för hög grad påverkats av ytliga sammanhang, såsom att frekvent spelat med Robert Wells. Som sagt en snygg och genomtänkt produktion, remarkabel röst samt en klase låtar med hitpotential. Fast jag lutade åt 3+ på grund av ovan anförda argument..