Skivrecensioner

Recension: Laura Pausini – Laura Live World Tour 09

8 december, 2009 by Redaktionen

Italienska sångerskan Laura Pausini har släppt sitt trettonde album som även är hennes tredje livealbum. Albumet består av en CD med tillhörande DVD och finns i tre utgåvor, en spansk, en italiensk och en kommande amerikansk. Efter en snabb överblick av de tre är det den italienska som vinner. Den har fler spår på CD:n än den spanska och mer material på DVD:n än den amerikanska. Det är helt enkelt lyxversionen av de tre.

Albumet bjuder på 18 spår, alla inspelade från olika konserter runtom världen, ett grepp jag gillar och som jag tror alla fans från dessa städer också uppskattar, med start i Helsingfors och slut i Sao Paolo.

Från första spåret till det sista är jag uppslukad och de sjuttiotvå minuter som albumet varar passerar snabbt. När jag är inne på min andra genomlyssning påminns jag om hur magisk musik kan vara. Jag kan njuta, bli gripen och leva mig in i Laura Pausinis musik trots att jag inte har en aning om vad det är hon sjunger om. Jag kan ett ord på italienska, och som tur är slänger hon in ett ”amore” här och där som gör att jag förstår att hon sjunger om kärlek. Men det är tillräckligt för mig. För hon sjunger bra, har inlevelse och trots att jag inte ser henne, får jag känslan av att hon levererar fantastiska konserter.

Det hörs även på publiken för de verkar helt förtrollade. I några spår är visserligen nivån på publiken lite för hög och jag hatar när det blir för mycket “medsjungning”. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något härligt, för det är uppenbart att Laura Pausinis fans kan alla Laura Pausinis texter och de är inte rädda att låta henne höra det.

Forza Laura! Men se där, jag kunde visst ett till.

Sika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Italien, musik, recension, Laura Pausini, live

Stefan Sundström – ”Ingenting har hänt”

30 november, 2009 by Redaktionen

”Ibland får jag för mig att det är tv som tittar på oss”. Ibland får jag för mig att Stefan Sundström har någon sorts direktnummer till mig. Som om han ringer upp mig för att berätta vad som hänt och understryka vad jag just går runt och känner men inte riktigt formulerat ens för mig själv. Förra gången var det på Hjärtats Melodi, i fantastiska låtar som ”Dina händer” och ”Somna lycklig”. Hur politisk och knivskarpt formulerad han än är i sina mer utåtriktade, burleska alster så är det ändå såhär jag gillar honom mest. Nedtonad, bitter och lätt uppgiven, med en svidande samhällskritik i de enkla, direkta fraserna.

Det är svårt när man öppnar en skiva med dess absolut bästa spår. Det är svårt att ta sig förbi, att släppa den där känslan som var så precis. Men ändå lyckas Sundström hålla mig fast även efter ”Glöm din dröm” som skulle kunna vara hans starkaste låt någonsin. Titelspåret tar självklart vid i samma gråskala och så går det på. Det självklara allvaret i musiken som enligt Sundström kom till efter en cykelolycka är inte bara klädsamt, det känns viktigt. I en tid då singer songwriters allt mer sällan sjunger såhär direkt på svenska känns Sundström oerhört välbehövd i all sin socialrealistiska svärta, utan att för den sakens skull hamna i det tråkproggiga träsket som hela tiden lurar runt hörnet.

De mer naturromantiska och folkmusikinslagen i låtar som ”Skogsnäs” och ”Nidelven” känns här mycket mer oforcerat än vad det gjorde på ”Fabler från bällinge bro”. När Sundström litar helt på sina texter och ett monotont komp, som han oftast gör, uppstår den sortens nakenhet och ärlighet som man inte kan annat än att lyssna uppmärksamt till. Från dödseposet ”Alla ska i jorden” till obarmhärtiga ”Blonde” märks logiken i att han flitigt tolkat Allan Edwalls visor.

När Hjärtats melodi kom 2004 var det hans absolut mest helgjutna skiva hittills. Just nu känns det som om ”Ingenting har hänt” tangerar den. När skivan har fått snurra ett tag så får vi se.

Lyssna på spotify här.

Lyssna även på: Allan Edwall: Mina visor 1-3, Mattias Alkberg BD: ”Din hjärta är en stjärna”

Glöm din dröm

Stefan Sundströms hemsida.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet och i Expressen, Dagens Nyheter och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, Stefan Sundström

Skivnytt: Robbie Williams, Jessica Andersson, Tom Waits, Norah Jones och Martha Wainwright

18 november, 2009 by Rosemari Södergren

Skivnytt: Robbie Williams, Jessica Andersson, Tom Waits Norah Jones och Martha Wainwright. Det är många lugna plattor med höstvemod och eftertänksamma ballader som kommit ut den senaste veckan.

Robbie Williams nya album ”Reality killed the video star” släpptes i mitten av november. DN:s recensent gav den betyg 3 och menade att Robbie inte sjunger så bra utan det är hans känsla som ger låtarna värde.
Det är kanske så. Robbie Williams är kanske inte världens främste sångare, men han är ingen dålig sångare.
Som vanligt är det ganska smörigt och känslofyllt, på gränsen till sentimentalt ibland. Men aldrig för mycket.
Jag vet att jag inte borde gilla den typen av musik. Men ändå gör jag det. Det är något med Robbie Williams smäktande popsång som känns bra, det känns höstvemodigt på något sätt.
Brittiska Guardian gav skivan bra betyg:

You might expect an album this musically surefooted to be triumphalist in tone, but Reality Killed the Video Star is more complicated and interesting than that. The lyrics tremble with uncertainty about Williams’s return. Morning Sun worries about reviews and star ratings. ”Don’t call it a comeback,” pleads Last Days of Disco. A lovely, languid sigh of a song called Deceptacons touches on the beardy UFO-hunting years – it carries a definite hint of Calling Occupants of Interplanetary Craft – and their effect on perceptions of his sanity: ”Well, he’s never been right.” On Starstruck and the brilliant electro-wriggle Difficult for Weirdoes, he aligns himself with society’s outsiders, including make-up-wearing teenage boys and, a little bafflingly, the Futurists.

Nu ryktas det att Robbie Williams är på gång att spela in nytt material med bandet Take That också. Men det vete katten om jag ser fram emot att höra. Robbie Williams är bäst som soloartist, tycker jag.

Norah Jones nya album ”The Fall”

The Fall – hösten – är ett bra namn på hennes fjärde album. Hennes lågmälda jazzpop med drag av singer/songwriter har en unik ton, ett eget uttryck. Jag har gillat alla hennes tidigare tre skivor.
”The Fall” har som namnet antyder mer av höstdovhet, höstvemod i sig. Jag tycker det är ett underbart album.

Låtlistan:
1. Chasing Pirates (Norah Jones)
2. Even Though (Norah Jones/Jesse Harris)
3. Light As a Feather (Norah Jones/Ryan Adams)
4. Young Blood (Norah Jones/Mike Martin)
5. I Wouldn’t Need You (Norah Jones)
6. Waiting (Norah Jones)
7. It’s Gonna Be (Norah Jones)
8. You’ve Ruined Me (Norah Jones)
9. Back To Manhattan (Norah Jones)
10. Stuck (Norah Jones/Will Sheff)
11. December (Norah Jones)
12. Tell Yer Mama (Norah Jones/Jesse Harris/Richard Julian)
13. Man Of The Hour (Norah Jones)

Lite fakta om Norah Jones från Wikipedia:

Norah Jones, född 30 mars 1979 i New York, är en amerikansk sångerska, pianist och låtskrivare.

Norah Jones är dotter till den kända sitarspelaren Ravi Shankar. Hon växte dock upp med sin mamma Sue Jones.
Jones musik blandar pop och jazz, men även andra genrer som blues, folk och country. Hon har gjort tre album, Come Away With Me (2002), Feels Like Home (2004) och Not Too Late (2007). Sedan 2003 är hon med i bandet The Little Willies, som 2006 gav ut sitt självbetitlade debutalbum.
På www.norahjones.com kan man läsa om Jones fjärde album The Fall som kommer släppas den 17 November 2009.
Jones har vunnit nio Grammy Awards, bland annat för bästa nya artist 2003 och årets album (Come Away With Me).

Recensioner i DN och i Göteborgsposten och i Aftonbladet.

Jessica Andersson: ”Wake up”
Jessica Andersson fick inte så bra kritik för sitt första soloalbum ”Wake up” av Dagens Nyheter.
På ”Wake Up” sjunger hon tio örhängen från tidigt 60-tal plus en nyskriven låt som låter 60-tal.
60-tal kan betyda allt möjligt, så det säger väl inte så mycket.
Det är en mjuk, flyktig ton över sångerna och när jag provlyssnade hade jag svårt att ta till mig någon låt. Ingen sång sticker ut särskilt.

Två nya skivor jag inte hunnit lyssna på än och som jag är mycket nyfiken på: Tom Waits: ”Glitter & Doom Live” och Martha Wainwrights Edit Piaf-tolkningar ’”Sans fusils, ni souliers, à Paris. Martha Wainwrights Piaf record”.

Norah Jones – Chasing Pirates (AUDIO)

Tom Waits – Glitter and Doom Live

Martha Wainwright Piaf Show Pigalle Club La Foule

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, singer/songwriter, höst, vemod, Edit Piaf, Robbie Williams, Norah Jones, Martha Wainwright, Tom Waits

Recension: Michael Bublé – Crazy love

3 november, 2009 by Redaktionen

Jag borde gilla det här. Jag borde. Borde. Borde.

Och det gör jag också. Typ. Men det är något som stör mig med Michael Bublé. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Han har en fantastisk röst, ser bra ut och verkar vara en trevlig och charmig kille från Kanada. En riktig svärmorsdröm. Och som stort American Idol fan gillar jag låten ”Home” från 2005 som spelades varje gång någon stackars förlorare blev hemröstad och var tvungen att ”titta på sin tid i Idol”.

Jag gillar också nya singeln ”Haven’t Met You Yet”, en poppig historia om kommande kärlek. Men istället för fler låtar av den varan, så bjuds jag på nya albumet ”Crazy Love” istället på, precis som tidigare album, ett gäng covers. Helt seriöst, behöver världen ännu en version av ”Georgia on My Mind”?

Det tycker uppenbarligen Michael Bublé. Han verkar vilja vara en coverartist, och bara det faktum att skivan döpts efter Van Morrisons ”Crazy Love”, ännu en cover som finns med bland spåren, tycker jag bekräftar det. För jag har svårt att tro att det inte finns talangfulla låtskrivare där ute som skulle kunna skriva ett fantastiskt album till honom. Det måste vara självvalt. Och jag tror det är där skon klämmer för mig.

Istället för att etablera sig i en modern genre så gömmer sig Michael Bublé bakom straffsparkscovers som ”Cry Me a River”, ”All Of Me”, ”Your Nobody Till Somebody Loves You” och ”At This Moment”. Det är fint och tillrättalagt. Tryggt och säkert. Omöjligt att misslyckas. Och en säker kassako.

Jag vet att de miljontals fans han redan har älskar honom och får allt de vill ha med den här skivan. Personligen skulle jag hellre köpa singeln och samtidigt plocka upp My Way: The Best of Frank Sinatra. Men det är jag.

Sika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, recension, skivnytt, Bublé

Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

28 oktober, 2009 by Redaktionen

banhart-what-will-we-be-album
Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)

Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.

Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.

Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.

Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.

Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)

Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.

För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.

Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.

Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.

Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.

Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.

Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband

Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg

Willy Clay Band LIVE!

Läs även andra bloggares åsikter om mjusik, recension, singer/songwriter, country, Devendra Banhart, Tegan and Sara, Willy Clay Band

Skivrecensioner

Footer

Om oss