Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Sleigh Bells – Treats

by

Du älskade Crystal Castles. Lär dig älska Sleigh Bells.

Sleigh Bells bildades i New York för två år sedan och består av Derek E. Miller som skriver låtarna och Alexis Krauss som sjunger.

Den amerikanska noise-pop duons debutskiva Treats släpptes förra veckan (11:e maj) och sommaren är räddad.

Lika rå som Crystal Castles debutskiva fast med melodier som får dig att rysa och en produktion som är helt genialisk. Varje låt är en kort dagdröm. Våldsamt aggressiva men sötare än socker. Singeln Tell ’Em är perfektion.

Sleigh Bells är dessutom aktuella med en klubbspelning på Way Out West i sommar.

Cinemascore – filmmusik

by

Jag har fått en cd-skiva att recensera, eller som jag hellre väljer att uttrycka det, lämna mina synpunkter på, med benäget bistånd från Rosemarie på Kulturbloggen och det tyckte jag lät som ett spännande uppdrag så den uppgiften tog jag på mig med glädje, även om det inte alls handlar om operamusik.

Skivan heter Cinemascore och musiken är komponerad av Thomas Lindahl som tydligen började sin karriär i min hemstad, Malmö, men han sysslar även med opera, även om jag tyvärr inte har hört något av honom, men det finns det ju möjlighet att ändra på…

Eftersom titeln på skivan är Cinemascore förstår du att det handlar om filmmusik och det är med verk från 1992 – 2005, av vilka jag är bekanta med några, medan andra är helt nya för mig.

Att lyssna på Cinemascore är som att ge sig ut på en musikalisk resa runt olika delar i vår värld.

I Svartlien Raphsody (det är inte min stavning) hamnar jag genast i Mexico, men också i Granada i Spanien och detta tack vare Joakim Agnas och hans trumpet. I Permafrost är vi på Nordpolen eller möjligen i det innersta av Sibirien. Melanchoolia för mina tankar till den ungerska pushtan och Min vän schejken leder mina tankar till magdans i Egypten men med Tango Rudolfo hamnar jag naturligtvis i tangons hemland, Argentina.

Förvisso gillar jag inte alla spåren på skivan, men de flesta och de som jag inte gillar, är inte dåliga, utan de är inte gjorda för mina öron.

Men jag har åtminstone för mig själv försökt förstå varför jag gillar vissa stycken mer än andra och jag tror att de som jag gillar mest, är de som spelas med orkester, till exempel ”Susanna och Roger”, ”Pip-Larssons”, ”Kastruller och kärlek”, ”Herr von Hancken” och ”Sunes sommar”.

De bästa spåren, enligt min uppfattning räknar jag ”Mördare utan ansikte”, med Robert Wiklander på cello. Det är ett fantastiskt stycke, men det är också melodin ”Morfars kostym”, även om melodin är i kortaste laget, i mitt tycke. Bästa spåret är dock utan tvivel ”Svartlien Raphsody”, men ”Erroll” med bl a Rigmor Gustafsson är inte så tokigt heller.

Avslutningsvis är det en skiva som jag gärna rekommenderar vidare och det skall bli oerhört spännande att höra vad som följer av Thomas Lindahl, nu när han är GöteborgsOperans huskompositör.
Vill du veta mer om Thomas Lindahl besök hans hemsida

Veckans nya skivor: H.E.A.T, The Dead Weather, Lady Antebellum, Club 8 och Pain of Salvation

by


HEAT med Freedom Rock
HEAT, relativt hårdrockande bandet från Upplands Väsby släppte ett nytt album i början av maj, Freedom Rock, titeln får mig att tänka på Neil Young. Riktigt till den nivån når de väl inte än. Jag gillar HEAT men det är ett band som känns ungt och att de har mer att utveckla och växa in i.
Jag gillar första spåret bäst, trots det sentimentala tilltalet. Jag är väl typen som gillar sentimental rock.
Expressens recensent gav betyg 3:

Det hurtfriska HEAT som kläckt ur sig en så fruktansvärt enerverande refräng som i singeln ”Beg beg beg” stoppas mest effektivt med en bensax. Sextetten lägger dessbättre band på sig själva i övriga tolv låtar, som har kuddkrig i AOR-genrens klassiskt rosa 80-talsmyshörna. Kenny Leckremos röst har blivit något fylligare och sträcks ut rejält, men detta är framför en skiva präglad av medryckande melodier som förstärks av blixtrande gitarrsolon.

För övrigt betyg 3 i SVD också.

The Dead Weather med Sea of cowards
The Deat Weather har släppt ett rykande färskt bökgoth-album som doftar både punk och hårdrock emellanåt. Det är härligt med sådan odefinierbar musik.
Jag är inte den typiska lyssnare på musik som medvetet är inställd för att vara skräning, men Jack Whites sidoprojekt The Dead Weather har något som genomsyrar soundet. Det är ett slags kaos som är skön att lyssna på, den tilltalar något i mitt inre.

Kanske är det också sångerskan Alison Mosshart som gör att jag fastnat för The Dead Weather. Hon påminner om PJ Harvey.
Betyg 3 i Expresssen:

Om debuten var garagerock är det här Black Sabbath. Tunga riff, aggressiva trummor och mycket attityd.

Betyg 3 i SVD också.

Lady Antebellum med Need you know
Lady Antebellum är ett av de mest säljande grupperna i USA just nu. DN:s recensent är uppenbart inte rätt målgrupp som bara gav albumet betyg 2 (recension finns ännu så länge bara i pappersversionen av DN).

För att uppskatta Lady Antebellum ska man gillar country med drag av snäll rock. Eller som DN skrev: John Mellencamp light.
Lady Antebellum är för övrigt ett band som har ett sådant skivbolag som inte tillåter bloggare att lägga in deras musikvideos på sina bloggar. Det är alltid ett minus i mina ögon.

Club 8 med The people´s record
Club 8 åkte till Brasilien för inspiration, köpte skivor gjorda på 1970-talet i Västafrika, hämtad hem en percussion-spelare från Kuba och börjat jobba med Jari Haapalainen. Resultatet är albumet ”The People’s Record” som släppts i maj.
Resultatet blev fartfylld pop, rytmiskt och samtidigt akustiskt vänt på andra spår.
I ett infoblad beskrivs senaste skivan:
Club 8 har släppt sex album (exkl. kommande The People’s Record) som alla på något vis har tagit avstamp i korsningen mellan svensk melankoli, klassisk engelsk gitarrpop och brasilianska tongångar. På The People’s Record gör de musik som går långt utanför dessa gränser. Texterna utspelar sig inte sällan i dova drömlika scenarior med stundtals bitande ironier över livets meningslöshet, och ändå (eller kanske pga det?) känns skivan onekligen… ja, vågar vi säga det? Livsbejakande

Steget och The National:
Steget har jag redan tipsat om och intervjuat.
Debutalbumet ”Förändrar allting” Fick betyg 4 av DN och betyg 3 i Göteborgsposten och 4 i Sydsvenskan.
Det är mjuk pop av en duo vi kommer att höra mer av. En lovande debut.

The Nationals nya album High Violet har vi också tipsat om redan.
Fick betyg 5 i DN och fick betyg 4 i Expressen.

Pain of Salvation med Road salt one
HEAT är inte det enda svenska rockbandet som varit med i Melodifestivalen som släppt nytt album i maj. Eskiltunabandet Pain of Salvation har släppt Road salt one.
Jag har inte lyssnat på det så jag hänvisar till DN:s beskrivning:
Bäst är de dock när de håller igen och skapar mörka, stilrena ballader.

Betyg 3 i Expressen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The National – High Violet

by

Detta storslagna melankoliska mästerverk är amerikanska bandet The Nationals femte album. Inslaget av stråkinstrument, de mörka texterna och skivans genomgående atmosfär gör High Violet till årets kanske hittills bästa skiva.

Något intressant med The National är hur de lyckas behålla arvet från vad jag tror är någon slags amerikansk själ á Johnny Cash samtidigt som de påminner en hel del om gamla brittiska post punk-band som Joy Division.

Här kan du höra och se videon till Bloodbuzz Ohio:

The National – ”Bloodbuzz Ohio” (official video) from The National on Vimeo.

Av Pitchfork fick High Violet betyget 8.7 av 10 med motiveringen ”the sound of a band taking a mandate to be a meaningful rock band”.

Fler recensionser:
Helsingborgs Dagblad och Expressen.

Veckans bra skivsläpp: Anna von Hausswolff, Deftones och Broken Social Scene

by


Det är många bra skivor som släpps nu. Tre nya skivor som fått höga betyg men sinseemellan är väldigt olika är Deftones nya, Anna von Hausswolffs album och Broken Social Scene.
Rockigt, vemodigt och indiebökigt – tre skivor, alla tre bra, men på olika sätt.

Deftones: ”Diamond eyes”
Deftones har blivit kategoriserade som nu metal-band – men bandet själva tycker inte alls det är rätt. I nya albumet visar det verkligen att de inte ska placeras in i det facket.
Det är tung rock med melankoliska drag i musiken. DN.s Fredrik Strage menar att Deftones låter mer som The Cure än som bira­svennig hårdrock.

Nya albumet vill jag mer placera in någonstans förbi The Cure, bort mot hårdrocken, men mer melodiöst än AC/DC-rocken.

Strage tycker att Deftones sångare Chino Moreno ibland låter exakt som Thom E Yorke från Radiohead.

Deftones basist Chi Cheng var den 4 november 2008 inblandad i en bilolycka. Han ligger sedan dess i koma. Det nästan färdigställda albumet ”Eros” har lagt på is och bandet har istället spelat in ”Diamond eyes”.

DN ger albumet betyg 4 och det gör Expressen också.
Om vi på Kulturbloggen satte betyg på våra recensioner skulle det också hamna där någonstans.

Anna von Hausswolff: ”Singing from the grave”
Något helt annat än Deftones tunga rock är Anna von Hausswolffs musik. En vacker röst och ett piano och sånger med både smärta och rebellisk blues.

DN:s Nanushka Yeaman beskriver hennes albumdebut målande:

Naturkraften Anna von Hausswolff bygger dramatiska skräckkyrkor av PJ Harveys djävulsblues, målar dem med tidlös innerlighet och täcker taket med Kate Bush-falsett.

Unga sångerskor som spelar piano och har sånger med starka texter blir allt som oftast jämförda med Kate Bush. Men Anna behöver inte jämföras med någon, hon lyser av egen kraft.
Jag är glad att jag nu efter att ha lyssnar om och om igen på hennes debutskiva nu ska se henne live nästa vecka, 12 maj. Då spelar hon på Södra teatern i Stockholm som skriver om henne:

Alla som hör Anna von Hausswolff stannar upp, lyssnar, blir berörda. Hennes röst definierar uttrycksfullhet. Ibland smeker den medhårs, ibland ryter den upp en storm; alltid tar den plats i ditt hjärta. Perfekt kombinerar den kunnande med rå känsla, realism med romantik. Vill du jämföra den med något konkret? Avlägg besök till naturens mest spektakulära vyer – Angelfallen, exempelvis – eller hälsa på i änglakören där Joan As Police Woman och Antony Hegarty tar ton.


Albumet fick betyg 4 i DN och betyg 4 i Svenska Dagbladet.

Broken Social Scene: ”Forgiveness rock record”
Kanadensiska Broken Social Scene går inte att placera in i något fack.
Indiepop? Jodå, fast bökig, spretigt och storvulet.
”Forgiveness rock record” är bandets fjärde album och det första på fem år. Det har nog varit bra att låta låtarna växa långsamt, att de gett sig tid att skapa.
Albumet har tagits emot bra i stort sett av de flesta musikkritiker.
DN gav betyg 4:

Soundet är en brokig kombination av musikernas andra album­aktiviteter men helheten känns ändå mer sansad än delarna. Från soulslöa stunder till yvigt blås och skräniga gitarrer. Ett slags frisinnad friktion mellan stillhet och stojighet. Och till skillnad från vissa alternativpopband i det amerikans­ka Elephant Six-kollektivet under 90-talets senare hälft har Broken Social Scene och deras landsmän alltid lyckats undvika de värsta lekskole­kulörerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,