Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Veckans skivor: Kate Perry, Wildbirds & Peacedrums och Sonic Syndicate

by

Det är höst och visst märks det för att nu kommer det massor nya bra skivor.
Wildbirds & Peacedrums har släppt sitt tredje studioalbum: ”Rivers” och det är förmodligen veckans mest hyllade album. Underbara duon Wildbirds & Peacedrums från Göteborg består av de äkta makarna sångerskan Mariam Wallentin och musikern och trummisen Andreas Werliin.
Deras musik är säregen och speciell, går inte att placera i något förutbestämt fack. Visst har de jazzens drag av improvisation och att låta musiken flöda fritt, men samtidigt är tonerna popiga, uråldriga, sakrala.
Varje album de gett ut har fört dem vidare på nya outforskade områden i musikens värld.
Rivers” består på sätt och vis at två delar – ”Retina” och ”Iris” – tidigare utgivna på var sin vinyl-ep.
Temat som förenar låtarna på är vatten. Materialet på ”Iris” är mer avskalat medan.

De första fem spåren känns väldigt sakrala, vilket förklaras av att de är inspelade i en kyrka i Reykjavik tillsammans med kammarkören Schola Cantorum som också har medverkat på Björks album ”Medúlla”.

DN gav albumet betyg 4 och Kulturbloggen skrev redan tidigare om hur förtjusta vi är i albumet.
Betyg 4 i SVD också.

Här intervjuade Kulturbloggen dem, för snart två år sedan.

Katy Perry: ”Teenage dream”
Ingen av oss på Kulturbloggen är rätt person att recensera Kate Perrys album. Hennes genre ska väl närmast definieras som kommersiell pop och det är inte riktigt vår typ av musik. Jag såg att DN:s Mattias Dahlström gav betyg 2, men det är väl samma med honom. Han brukar väl inte vara den stora talesmannen för kommersiell tuggummipop. Det blir liksom fel då, betyget blir automatiskt lägre. Det bästa är nu när någon som älskar genren i fråga recenserar.
Också SVD:s recensent gav betyg 2.

Jag tycker att själva titelspåret är rätt OK, det är rak dunka-pop, som funkar rätt bra att skutta omkring till.

Sonic Syndicate – We rule the night
Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på mer än några spår av Falkenbergs hårdrockgrupp, men de spår jag lyssnat på har fastnat.
Expressen gav betyg 3, men de spår jag lyssnat på hittills gör att jag vill ge högre betyg,.
”My own life” är en ballad som Expressen kallar sliskballad, men det är just när Sonic Syndicate blandat in några lugnare spår som helheten blir bättre, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Wildbirds & Peacedrums – Rivers

by

Deras stil är såpass unik att det känns som att fokus är flyttat från att skriva poplåtar till att skapa en atmosfär.

Wildbirds & Peacedrums nya skiva heter Rivers och det framgår snabbt att temat är just vatten. Rytmiska ljud som stundtals låter som droppar blandas med atmosfäriska ljud som om du blundar för dig till de djupaste vatten. Du hamnar i en förlorad, ibland drömlik, ibland mardrömslik värld där Mariam Wallentins stämma, som är bandets främsta instrument i en annars rätt så minimalistisk orkester av ljud, är det enda som hindrar dig från att drunkna.

Första halvan av skivan är inspelad inuti en isländsk kyrka vilket säkert bidrar till de drömlika landskapen.

Låtlistan på Rivers:

1. Bleed Like There Was No Other Flood
2. Tiny Holes In This World
3. Under Land And Over Sea
4. Fight For Me
5. Peeling Off The Layers
6. The Wave
7. The Drop
8. The Course
9. The Lake
10. The Well

Recension i DN.

Så här har Stereogum skrivit om skivan.

Två indietips på skivor som förgyller hösten: SeLest och Fröken Underbar

by


SeLest: Kapellgatan 12
Skivan kommer 6 september.
Den har en enkel bild på två pojkar som inte blivit tonåringar än och i bakgrunden en tonårspojke som kysser en tonårsflicka med kortkort kjol.
En ganska enkel bild som ger många olika associationer. Jag tänkte att det nog är en skiva med texter om kärlek och om att växa upp. Det gör den, men den innehåller också så mycket mer.
SeLest är ett ganska nybildat band med åtta medlemmar och eftersom några av medlemmarna kommer från symfoniorkestrar och några från mer renodlat klassisk indiepop blir det en härlig blandning, ylande indiegitarrer möter kammarmusikaliska stråkar.
En slags episk pop fast med enkla, ärliga melodier och raka texter om livet, om att förlora en storebror, om att leva vidare med sorgen, om att bryta upp från en galen kärlekshistoria, om att starta ett nytt band …

Simon Ljungman, en av de som startade bandet berättar:

För fyra år sedan kraschlandade jag hos min vän Sebastian. Jag var slut. Slut på kärlek, slut på liv och slut på död. Åren efter millenieskiftet hade tagit kol på mig. Det började med att min älskade storebror född den 4 juli klämdes ihjäl under en bil en septemberdag. Han var en sån storebror som lär en allt: att gå, springa, kicka boll, kärleken och musiken. Tomrummet efter honom blev enormt och tröstlös drog jag längs gatorna i Göteborg.
Fann kärleken men vi gjorde till slut bara varandra galna.
Det var då jag flyttade hem till Sebastian på Kapellgatan 12. Min plats på soffan byttes snart mot en egen säng och så småningom startade vi ett band – SeLest.
Gitarr, piano, trummor, bas och en stråkkvartett.
Långsamt började vi tillsammans bygga något som idag betyder mer än allt.

Nöjesbloggen på Aftonbladet har också berättat om skivan:
Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band).

Mer om SeLest på bandets hemsida.

Hoppas de gör en spelning i Stockholm snart.

Fröken Underbar: Innan. Under. Efter
Släpps 18 augusti
Fröken Underbar är ett band och kallar sig själv Sveriges mest jämställda band. Bandet består av:
Sandra Vilppala (text, musik, sång), Pia Påltoft (munspel, klockspel, kör), Ulf Jonsson (bas), Mattias Ljung (gitarr), Annika Olsson (piano, dragspel, rhodes) och Daniel Trobell (trummor, slagverk).

Albumet är bandets andra. Debutalbumet har sagts framkallade nyproggsvibbar.
Men ”Innan. Under. Efter” har bandet tagit ytterligare några kliv in i nyproggvärlden.
Bandets sångare, Sandra Vilppala beskriver det och berättar om bakgrunden:

Opretentiöst högtravande och på nördigaste allvar. Jag samlade på ljud och arr i mitt huvud en hel sommar, vilket till slut blev ganska enerverande men det skapade samtidigt nåt djupt att ösa ur när vi äntligen kunde börja experimentera i studion. Tidigt kände jag at vi rent ljudmässigt ska ta ett redigt steg från det tidigare livesound-tänket till något mer konstruerat, skraltigt och tillskruvat.

Det finns förstås en del som också påminner om Säkert!, Fröken Underbar är ett band i deras efterföljd eller inom samma kategori. Och en sak är säker: albumet växer ju fler gånger jag lyssnar på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett av årets bästa indiealbum: Ludwig Bell: ”Jag har försökt att förklara”

by


Ludwig Bell släpper sitt första album 25 augusti: ”Jag har försökt att förklara”. Jag tror att denna solodebut blir en av årets bästa debutalbum. Han är en ny Winnerbäck, kryddad med Håkan Hellström och Broder Daniel.

Ludwig Bell är sångare och låtskrivare i bandet Dreamboy, men som bestämde sig för att skriva på svenska. Resultatet blev enkla, raka poplåtar med text om livet om om politik, kärlek, barndomen och om Stockholm. Första singeln, ”Jag är en idiot”, blev en omedelbar indiehit när den släpptes tidigare under våren och låten spelades mycket flitigt på radio och TV.

Ludwig Bell har spelat på Stockholms kulturfestival och spelar på Way Out West i helgen.

Fredrik Swahn har producerat skivan. Ett pressmeddelande berättar att Fredrik och Ludwig är barndomsvänner.

Ludwig och Fredrik har spelat musik tillsammans sen högstadiet. 2007 släppte de ett album med det gemensamma bandet Dreamboy där Ludwig sjunger och skriver låtarna. Albumet hyllades av en enig kritikerkår för sina självklara poplåtar, låtarna spelades också flitigt i radio och bandet turnerade i Sverige och Japan. Ludwig har även bandet Pasadena och Fredrik har spelat live med artister som Dungen, Anna Järvinen, Hello Saferide, [ingenting], Taken by trees m.fl.

Ludwig säger själv:
– Så länge jag kan minnas har jag haft melodier och ord i huvudet. Jag vet inget bättre än att skriva låtar. Och ingen är mer självkritisk än jag, texten och melodin måste kännas helt rätt för att jag ska göra klart en låt. Jag tycker att varenda låt på den här skivan är jättebra och känns viktig för mig, så jag är omåttligt stolt över skivan.

De två spår som flest troligen hört är förstås de två som finns som klipp på Youtube: ”Jag är en idiot” och ”Kärlek slutar alltid med bråk”. Men jag har fastnat ännu mer för den politiska ”Normandie – Landskrona”.
Här texten från den sången:

Min älskling, du och jag
Vi tror på nåt
Vi kommer aldrig rösta blått
Men det finns de
Som vägrar tro på oss
Min älskling, därför måste vi slåss

Säga nånting sant, göra allt vi kan
Fast det känns så svårt
Och jobbigt ibland
Och du, du tar hand om mig
Jag tar hand om dig
Lovar dig att allting ska bli okey4

Min farfar åkte båt i tusen mil
Och klev i land vid Normandie
Och dryga sextio år har gått förbi
Vi måste ta en annan strid
För alla som vill ska få komma hit
Och slippa elände och krig
Att vissa inte håller med om det
De lever kvar i en annan tid

Älskling, du är allt
Älskling,, håll min hand
Nu när isblå vindar blåser så kallt
Och du, du tar han om mig
Jag tar hand om dig
Lovar dig att allting ska bli okey

Här nedan är två av sångerna från albumet som finns på Youtube, men du kan också lyssna på Ludwig Bell på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivor på gång med Dungen, Katie goes to Tokyo och Lisa Pedersen

by


Fyra skivor som snart släpps:

Dungen: Skit i allt
Släpps 1 september.
Dungen återvänder till mer jazziga toner och melodislingor i sitt nya album.
Gustav Ejstes är frontmannen för Dungen och övriga i bandet är gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson och trummisen Johan Holmegard.
Dungen kan vara svårt att kategorisera, om nu musik ska kategoriseras. De har släppt skivor som har drag av pop, psydelisk rock, hrådrock, folkmusik och tempofylld jazz.
Men det nya albumet hamnar mest i jazzfacket.
Dungen har på senaste turnén spelar med Fleet Foxes. Samma lugna pop som Fleet Foxes har kännetecknas också Dungens nya album med det talande namnet ”Skit i allt”.
I ett pressutskick berättar Dungen om tankarna bakom titeln:

Skit i allt – gör som du vill, tiden går och det förändras, glöm rädslor och hang-ups, vi är små och allt är ganska betydelselöst i det stora hela, hur ska det bli? Vad ska vi göra? Oroar oss ofta i onödan – Skit i allt, dte är nu det händer, inte då och inte sen.

Mer om Dungen och nya albumet på bandets hemsida.

Katie Goes to Tokyo: My naked Heart
Går det att motstå en artist med namnet Katie ’goes to Tokyo?

Katie Goes to Tokyo är inte en band, utan en soloartist som egentligen heter Karthrine Bergström. Hon har bland annat varit förband till de amerikanska banden Big Star och The Posies.

”My naked Heart” är andra albumet av ”Katie goes to Tokyo” och är ett album med mjuk indiepop med låtar som handlar om avsked, saknad och längtan. Låten ”Will you be gone all summer”” beskriver ensamheten i en övergiven sommarstad. ”Suburban streets” handlar aom längtan bort och singelspåret ”Little sister” handla rom saknaden av en lillasyster som plötsligt växer upp och går sin egen väg.

En av sångerna på albumet är förresten en ballad skriven av den kanadensiske singer/songwritern Hawksley Workman som Kulturbloggen skrev om här.

Lisa Pedersen: Heart Monster Fear Machine
Lisa Pedersen har spelat piano i David Urwitz kompband och varit trummis för Elin Lanto i Melodifestivalen.
Det märks att Lisa har känsla för rymt och tank. Kompet i hennes album ”Heart Monster Fear Machine” är så där rakt på och övertygande som bara bra trummisar kan få fram.
Albumet släpps i slutet av augusti.
I ett pressutskick säger Lisa Pedersen:

– För mig har det aldrig varit intressant att definiera mig med en specifik genre. Jag ville göra en platta som sammanfattar en känsla. Stökigt och stillsamt på samma gång. Och under arbetets gång kände jag att det fanns en ton i mötet mellan det elektroniska och akustiska som omfamnade vemodet i mina låtar. Maskiner möter mjuka kroppar.

Jag tycker hon beskriver det bra själv på det sättet.
Det är mycket av elektronisk musik i albumet, men med texter och en känsla som handlar om livet och om att övervinna sina rädslor.
Lisa Pedersen har i intervjuer berättat om sin rädsla för att visa upp sin musik.

Hon berättar i pressmeddelande om nya albumet att det handlar om försoning, om att lära sig leva med den man själv är och det man varit med om, som att bli mobbad under skolgången och att växa upp med en frånvarande pappa. Att försöka komma ut lite klokare på andra sidan och se humorn i allt det svarta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,