• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Upphetsande fyrverkerier och rogivande ballader – Norby & Danielsson med Blue Heaven Big Band i Lerum

26 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

Stipendiekonsert med Ceacilie Norby & Lars Danielsson med Blue Heaven Big Band

Dergårdsteatern i Lerum

24/11 2021

Egentligen brukar jag vara betänksam, rent av restriktiv beträffande konserter med artister/ konstellationer jag i närtid sett, vilka avsevärt fyllt på energiförrådet. Nästa konsert med samma artister kan ju näppeligen inte toppas. I sällsynta fall hamna på ungefär samma himmelska nivå. Äkta paret Caecilie Norby och Lars Danielsson har jag bevittnat och skrivit om minst tre gånger senaste åren. Svensk-danska duon gör aldrig något halvhjärtat, utan siktar varje gång på att förmedla magi. Inget undantag i fantastisk akustik på Dergårdsteatern, inför uppskattningsvis uppemot trehundra personer. Under hösten har sångerska och basist/ cellist repat med det lokala storbandet Blue Heaven Big Band under ledning av Hans Nordström.

Konserten genomförs med generös speltid. I paus bjuds vi på glögg och pepparkaka av arrangörerna. Trevligt! Båda avdelningarna inleds med prisutdelningar förrättade av Lerums kommun respektive Musik i Lerum. På grund av pandemin mottogs kulturpris för såväl innevarande år som 2020. Kompositören och jazzmusikern Kjell Jansson (2020) och författande lokalhistorikern David Riccius (2021) hade utsetts till pristagare av Lerums kommun.

Första stycke musik blir Both Sides Now, Joni Mitchells tidiga ikoniska hit. Caecilie framför den med suverän kontroll ackompanjerad enbart av Lars försynta basspel med stråke. Resulterar i oöverträffad skönhet. Därefter äntrar orkestern scen. Första gången jag hör dem och kan notera att de tål definitivt att jämföras med Mölnlycke Storband. Storbandet i Mölnlycke har jag recenserat flera gånger när de gästats av celebriteter. Och för några år sedan konserterade tillsammans med just Norby & Danielsson. BHBB spelar prydligt understödjande när sådant sound beställts. Förmår glädjande nog också spänna musklerna i fräsiga arrangemang.

David Riccius – Kjell Jansson foto Christer Åkerlund

Caecilie Norby har en bredd som knappast någon i Norden kan matcha. Behärskar opera lika ledigt som standards, soulklassiker och sofistikerade popdängor med pådrivande beat. Dessutom skriver både hon och maken eget högklassigt material. som de använder i gemensamma program. Norby demonstrerar sitt makalösa register i egna originalet Big Time, soulklassikern Man´s Got Soul, The Princess (ett arr på Ravel) samt blåssektionernas smaskiga utmaning i Blood, Sweat & Tears-favoriten Spinning Wheel. I sist nämnda medryckande svängfest trumpetar Anders Lindström med den äran. David Clayton – Thomas största hit görs med ackuratess. Flitigast solisten är Tomas Olsson på tenorsax, medan Henrik Gadelii får en liten stund i rampljuset med några gnistrande ackord.

Lars Danielsson har de senaste gångerna jag bevistat Ystad Jazzfestival ingått i konstellationer vilka utgjort absoluta höjdpunkter. Blir lycklig av ofattbart dynamiska tongångar från hans sjungande bas, särskilt som virtuosen konstant bejakar vackra, alternativt spännande melodiska linjer. Behagliga känsla konfirmeras gång på gång i Lerum. Man häpnar och ryser. Uppfattade jag rätt gjordes optimistiskt hållna, småfunkiga Lviv, hämtad från hans Liberetto-projekt. Trumslagare Per Burström hade tilldelats en nyckelroll, vilket grejades galant. Hans rytmiskt lyhörda spel imponerade.

foto Christer Åkerlund

I andra akten händer mycket av ett raffinerat slag. Stipendiat verksam som lärare i Kulturskolan, inleder som saxofonsolist tillsammans med orkestern i Summertime. Vemodet går fint fram. Publik som inte lyssnat live på danska sångakrobaten riskerar chocktillstånd, fast i så fall av positiv art. I ett par melodier fusioneras nämligen fraser från opera med världsmusik eller arty pop. Ett formidabelt sjok med duon rymmer Lars på cello, trolsk sampling, förförisk sång som lutade mot Balkan-sound, rytmiska crescendon i Together (L. Danielsson) samt betagande schwung när en nyskrudad Girl Talk (C. Norby) lanseras. Sist nämnda låt ackompanjeras av helt fenomenala basgångar. Stor eloge till ljudteknikern. Storbandet får till det snitsigt i Party On The Planet (L. Danielsson), vars tema äger hypnotisk verkan. Noterar trevligt solo på baryton.

Duon har säkerligen lyft Blue Heaven Big Band över deras normala nivå. Får för mig att det förhåller sig på det sättet, vilket gagnar entusiastisk publik såväl som utövarna själva. Svensk-danska duon skyr det alltför välkammade och gillar att förnya sig. Istället prioriteras emellanåt experimenterande. Lars gnisslande cello förstärkt med effektbox, låter i ett avsnitt som om den hörde hemma i heavy metal eller brutala industrirock-genren. Makalöst fräckt spräck! Åtföljs givetvis av en ballad: What Do You See In Her? Frejdigt latin-groove avrundar i form av Cuban Cigars invirad i impro-sekvenser. Ett ystert original av den vidunderliga vokalisten, vars kolossala energi man inte begriper var den kommer ifrån. Det otroligt samspelta paret hänger sig åt att lysande förmedla musik rik på känslouttryck och därmed också på variation.

Två extranummer får vi. Ingen Bowie som utlovat. Däremot ett av duons paradnummer signerat Leonard Cohen. Magi uppstår. Till cellon har Danielsson adderat en atmosfärisk syntslinga. Subtilt! Allra sist öser samtliga på i medryckande If You Love Somebody Set Them Free (öppningsspår på The Dream Of The Blue Turtle av Sting).

ps Lars Danielsson tog tillfället i akt och gratulerade sin äldre instrumentkollega till dennes kulturpris. Passade då på att berätta en rolig anekdot om första mötet med sympatiske Kjell Jansson.

Arkiverad under: Musik, Scen

Filmrecension: The Magnettes – om drömmar och musikbranschens mörka baksida

25 november, 2021 by Rosemari Södergren

The Magnettes
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regi Frida Tuneström, Martin Åhlin

En film om musikbranschen mörka baksida, som vi alltför sällan för en inblick i. Filmen är en dokumentär som känns som det ärligaste skildring på länge om hur det är att satsa på sin dröm men samtidigt börja bli vuxen och det börjar bli dags att få övriga delen av livet att fungera också. Filmen handlar om popgruppen The Magnettes och följer dem under två år, från att haft släppt ett hyllat debutalbum och nu ska turnera runt om i världen samtidigt som de ska få ihop ett uppföljande album och det ska fungera med övriga livet.

The Magnettes består av Rebecka Digervall, Sanna Kalla och Tomas Bäcklund Thuneström men till gruppen räknas i filmen också deras alltiallo Frida Thuneström som hjälper dem med det mesta bakom scenen. Frida är sambo med Tomas och i filmens början har de en dotter tillsammans. I slutet av filmen har de fått fler barn.

Frida och Tomas försöker skapa en familj samtidigt som de kämpar för The Magnettes framgång. Det är en utmaning att ständigt behöva prioritera. Det är intressant skildrat hur Tomas växer i sin roll som pappa men samtidigt ger sig själv tid att skapa musik.

Jag tror att filmen talar till många som själva håller på med musik eller annat kreativt. Om de inte blir världsstjärnor utan måste få ekonomin att fungera genom att ha andra arbeten vid sidan om möter de samma utmaningar som Tomas, Rebecka och Sanna möter.

Det är klart att det sliter att åka på turné runt om i världen. I filmen får vi bland annat se när de spelar i Austin, Taipei, Liverpool och Mannheim. De är filmade på scen och i loger, hotellkorridorer, tågvagnar, krogkök och förlossningssalar. De flesta konserter får de inte ens betalt för.

Filmen tar upp hur flera baksidor inom musikbranschen och visar hur kreativa människor som kämpar hårt går in i väggen, blir utbrända. På olika sätt drabbas gruppens alla medlemmar av psykiska besvär då turnéer, skivor, förväntningar och krav tar energi. För att få ekonomin att gå ihop måste de ha andra jobb också.

Gruppen manager Peter Åstedt berättar i dokumentären hur han i sitt jobb måste pressa artisterna mot den berömda väggen och samtidigt gäller det att förhindra att de går in i väggen.

Filmen ställer frågor som: Har ens barndomsdrömmar ett pris? Vad är man villig att offra för framgången och vad gör man när det inte räcker till?

För den älskar deras musik är filmen The Magnettes en tidig julklapp förstås men massor av deras unika musik. De har ett alldeles eget sound som fått namnet 21 century Fuck Pop av skivbolaget Digsins chef Jay Frank.

Tomas, Rebecka och Sanna, tre ungdomar från Pajala som lyckades få musikbranschens uppmärksamhet, berättar öppet och ärligt om utmaningarna kring att satsa på sitt popband, om motgångar och vänskap, om ångest och glädje. Men berättelsen handlar om mycket mer än The Magnettes, den blir en berättelse om många band som kämpar för att kunna fortsätta satsa på sin ungdoms dröm. Och vi får också en inblick i musikbranschen mörka skrymslen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Popmusik, The Magnettes, The Magnetts

Foto: David Ritschard och Krokodiltårarna på Pustervik

25 november, 2021 by Peter Birgerstam

Svenske countryartisten David Ritschard och hans band Krokodiltårarna håller på att få ett smärre genombrott hos den större publiken. Onsdagskvällen 24 november 2021 spelade de på Pustervik i Göteborg varifrån de här bilderna är hämtade, på fredag spelar de på ett utsålt Debaser Strand i Stockholm och på lördag på Babel i Malmö.

Arkiverad under: Scen

Samspelt styrkebesked som heter duga – Mikael Ramel Bäst Band på Nefertiti/ Valand

25 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Valand (jazzföreningen Nefertiti) i Göteborg

23/11 2021

Genom egna ansträngningar har Mikael Ramels 70-tals plattor – särskilt debuten från 1972 framförd i sin helhet live – fått en renässans senaste åren. Bäst Band bildades för cirka fem år sedan. Man ger sig nu ut på tredje turnésvängen på lika många år. En beundransvärd bedrift i sig under rådande omständigheter, vilket också kan tillskrivas tur med tajming. Mikael meddelade från scen att försäljningen av dubbelalbumet ”Bäst Band – Lajv” tvärdog när covid-19 drabbade världen, en skiva som erhöll högsta betyg i Kulturbloggen. Och en månad före restriktionerna trädde i kraft, blev undertecknad synnerligen belåten med gig på gamla Nef, vilket resulterade i entusiastisk text (många delningar och publicerad på artistens hemsida).

Ramels minst sagt meriterade uppställning består av rytmsektionen Göran Lagerberg på elbas och trumslagare Benna Sörman. De som fyller i, tillika utsmyckar låtskrivarens melodier är Kenny Håkansson på (enligt uppgift från vän i publiken) likadan Gibson som Larry Carlton använder, samt nykomlingen Kettil Medelius på tvåradigt keyboard. Sin vana trogen nöjer sig inte frontmannen med att sjunga, utan spelar därtill akustisk gitarr på varje låt.

foto Leif Wivatt

En nackdel med att inhysa livemusik hos en annan nöjesidkare är att deras villkor gäller, till exempel avseende garderob och prissättning på drinkar. Till yttermera visso anordnade Valand baluns för studenter senare på tisdagskvällen, vilket påverkade förutsättningarna. Ramel och hans spelglada mannar fick inte lov att omsätta publikens gensvar, i den utsträckning de önskat. Ett extranummer hanns med i en väldigt lyckad tillställning över två set. Tillfredsställande ljud premierade Ramels sång, även hans trakterande av instrument. Enda att beklaga i den svåra konsten att uppnå idealisk balans: att Göran Lagerbergs magnifika basgångar hamnade alltför mycket i bakgrunden

foto Leif Wivatt

Första set innehåller uteslutande låtar från Till Dej, Ramels debut anno 1972. Sången gick fram strålande medan kompet tassande bistod med konturer i öppningen. Inledningsvis glatt tempo där ett par hambotakter petats in. Kenny Håkansson kom in i tredje låten när sväng tas ut taktfast. Pengar symboliserar mitt tydligaste minne av Mikael Ramel i tidiga tonår. Den görs snyggt med mycket influenser från folkmusik. Benna Sörman sitter vid scenkanten och spelar på cajón. Övergår i fräsch utsvävning (brukade förr benämnas flum). Benna Sörman färgar raffinerad struktur. I 5emtaktaren kommer på bred front både Kettil Medelius och maestro Håkansson in i skeendet. Låter som om de improviserar, ges förhållandevis fria tyglar när de förlänger melodin i svävande, fräcka mönster. Associerar till Kebnekajse, Bo Hansson och förstås Fläsket Brinner, där två av musikerna på scen förekommit. Följs av en av aftonens höjdpunkter, snirkliga I morron e en ny da featuring solo från gitarrfantomen vars ackordföljder hänför. Lagerberg och Sörman hänger på, accentuerar den smarta texten.

Möjligen premiär för min del när det kommer till att upplevt Kettil Medelius live. Tippar på att han tjänstgjort som kapellmästare i ett antal shower i Stockholm. På skiva har han medverkat hos bland andra Kjell Höglund, Viktoria Tolstoy, A-K Hedmark och Monica Törnell. Det är han som på klaviatur tar ut melodin till 70-tals typiska ( syftandes på texten såväl som progressiva arret) artificiell prana efter publikens handklapp i introt. Lång låt som åtminstone live är uppbyggd i sektioner. Sveriges till synes piggaste 75-åring avlöser med svajarm i solistrollen, varvid värdefulle batteristen på hårt spända skinn går loss. I en kort sekvens får basnestorn utrymme att lira funkigt. Fräckt laddas intensiteten ur genom fade out-sekvens.

foto Leif Wivatt

Efter paus dras det igång med Extra Vagansa – publikfriande titellåt från 1974 , ånyo en stänkare där text och musik sitter tätt ihop. Licks broderas ut maximalt av den inspirerade veteranen, medan övriga i bandet idkar lika mycket hårdkörning. Vi har kul! Följs av anspråkslöst struttigt beat där Medelius solar. Resulterar i ytterligare en upphetsande episod, inte minst tack vare den goa stämning som sprids i just Jag hade fel, när välfyllda Valand uppmanas förstärka trycket i slagkraftiga refrängen. Sedan följer en upphottad version av hit med blå botten från Ramels ungdom, nämligen från Steampacket vars pärlor samlats för första gången på skiva. Gurus att anamma från 3:dje skivan (enda i Ramels katalog utgiven av YTF) tillhör raddan av tankeväckande grubbel omsatt i konturskarp visa, Den bidrar till att stilla publikens begär efter flummiga tendenser. Egentligen fel att kalla sången visa i denna tappning, eftersom Göran Lagerberg adderar läckert groove.

Nu har manegen krattats för upploppet. Mikael Ramel Bäst Band goes progressive, demonstrerar utan skyddsnät sina ”böjelser”. Håll takt med sin sömlösa medley-påbyggnad försätter mig i extas. Vad som börjar med boogie-formel utvecklas i underbara psykedeliska sjok. Och Mikael Ramel bevisar ånyo att han bär upp titeln rimsmed. Att jag inte förmår höra orden han sjunger när man rejält tar ut svängarna, har ingen större betydelse. Explicit hommage till Frank Zappa och dennes avancerade taktbyten utgör framgångsrik inriktning. Vidare kan i hisnande övergångar referenser till exempelvis Gentle Giant och King Crimson skönjas. Salig publik vill ha ännu mer att gotta sig åt. Extranumret blir en lättsinnig sak i avslappnad stil med Kettil Medelius i rampljuset, avlöst av konstruktör Kenny som skapar en båge av gnistrande ackordföljder.

foto Leif Wivatt

Ingen kan ha varit missnöjd med konserten. Bandet högpresterar i vanlig ordning, besannas återigen att Mikael Ramels vitala låtskatt har extraordinära kvaliteter. Som bonus hade vi fans, glädjande nog, extra utbyte av strängbändare Håkanssons flödande förmåga, vilket säkerligen stämmer in också på hans yrkesverksamma instrumentkollega (recenserats i Kulturbloggen) jag hejade på efter konserten.

Arkiverad under: Musik, Scen

Möt Manuel Concha, regissören bakom Suedi

24 november, 2021 by Rosemari Södergren

Manuel Concha är en erfaren svensk filmregissör. Han har en enastående bakgrund av serier, filmer och musikvideo i sin portfolio men är själv en doldis och har inte helt klivit ut i rampljuset.
Först med filmen Suedi som släpptes i höstas berättar han mer om sin bakgrund. Suede är baserad på hans egen bakgrund och tidigare livserfarenhet. Kulturbloggen fick möjligheten att ställa frågor till Manuel Concha.

Manuel Concha är själv född och uppvuxen i Malmö men hans föräldrar kom från militärdiktaturen i Chile. Hans intresse för att skapa film började tidigt och han vann sin första filmfestival redan vid 16 års ålder. Han fortsatte att göra kortfilmer tillsammans med sina vänner, varav filmerna blev hyllade och kom att vinna ett flertal priser. Han hann också att studera film i en filmskola i Los Angeles i två år och hade gästlärare som Christopher Nolan och Oliver Stone.

I Manuel Conchas portfölj som har skrivit, regisserat samt producerat finns tv-serien ”ALEX” för Viaplay (säsong 1) med Dragomir Mrsic som blev den mest sedda tv-serien under 2017, långfilmen “Den Enda Vägen” som är inspirerad av en sann historia berättar Manuel, då hans dåvarande flickväns lillebror blev skjuten av Peter Mangs.

Kulturbloggen: Du har hunnit skapa ett brett spektrum med filmer och tv-serier, både mer spännande och djuplodande och andra mer humorfyllda, men ändå finns det alltid ett allvar i botten. Tänker jag. Håller du med?
– Ja, jag håller med. Jag kan göra olika genre men det är alltid viktigt att historien har något att säga, ett allvarligare djup.

Du har fått en hel del priser och redan som tonåring. Vad betyder det att få pris och som så ung?
– Det var avgörande för min utveckling inom film och för mig som människa. Det gav mig ett förtroende och en insikt att jag var bra på något. Var jag växte upp fanns det inte mycket framtidshopp, och att jobba med film var ett privilegium, något som en övre medelklass kunde hålla på med för det fanns inga pengar inom film sa de.

Varför blev du filmskapare? Vad fick in dig på den banan?
– Mina föräldrar. Vi gick på alternativ bio en gång i månaden. Det fanns det en gammal videokamera på fritidsgården och jag började göra kortfilmer med mina kompisar från gården. När jag var 16 år vann jag min. Första filmfestival och det gav mig just det självförtroende att jag kunde jobba med film.

Du har utbildat dig i självaste filmstaden. Hur var det? Hur tänker du att det har påverkat ditt filmskapande?
– Jag sålde ett trumset och köpte en flygbiljett till Los Angeles när jag var 17 år för att besöka skolan som jag hade läst i nån tidning och ville gå på. Jag blev kär i Los Angeles och allt som tillhör den. Jag kom till skolan och till min besvikelse hade skolan väldigt låga tekniska resurser så jag fick liksom tänka om. Det extremt positiva med den perioden var att jag fick se människan i dess olika skepnader, lära känna mig själv, växa och mogna. Sedan hade skolan väldigt bra gästlärare som Oliver Stone, Sidney Portier och Christopher Nolan. Jag var under 21 så jag kom inte in på några nattklubbar, så jag satt hemma och skrev manus och drömde om att en dag arbeta med film.

Vad skulle du vilja ge för råd åt unga som vill jobba med film?
– Ta en kamera/ mobiltelefon och börja filma. Finns en massa filmskolor i världen som är fantastiska men dom kommer aldrig göra dig till filmskapare, det är bara du som kan göra det. Man lär sig bäst film genom att göra film, att misslyckas och göra om, göra annorlunda. Träffa människor som inspirerar dig och ett team som har samma vision som du. Bara kör!

Vad är ditt nästa projekt?
– Jag har projekt som jag dragit i gång och skriver tillsammans med andra manusförfattare, något jag ser så fram emot att bli en verklighet. Det är just dom här möten som jag är tacksam till filmen. Filmen har tagit mig världen över och jag har träffat så många talangfulla människor.

Vad är ditt drömprojekt?
– Det finns ett som jag bär inom mig 🙂

Det är lite kul att Mahmoud i Suedi är uppväxt på Malmvägen i Sollentuna. Jag bor på en gata bredvid och promenerar förbi Malmvägen med mina hundar dagligen. Tidigare var Malmvägen gatan med White trash, den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson bodde där till exempel och gatan var rätt farlig att gå på. Jag känner människor som blev rånade på den tiden. Men sedan Malmvägen blev mer ett område med människor från andra länder har det blivit mycket lugnare och tryggare. På somrarna sitter gamla muslimska damer utomhus och det är liksom mycket lugnare än på den tiden när det var White trash.
Hur kom det sig att ni valde just Malmvägen som hans uppväxt?
– För att jag baserade filmen rätt mycket på mitt eget liv och skrev Mahmod först som Chilenare som växte upp i Sollentuna. När jag växte upp i Malmö att Sollentuna kallades för ”Chilentuna” för att så många med chilenskt bakgrund tydligen bodde där. Så det blev rätt enkelt att placera huvudkaraktären i Sollentuna. Jag ville att familjen skulle ändå bo tillräckligt nära Lidingö eller Täby som det var tidigare tänkt, så det var ett konstant hot att bli avslöjad.

Suedi är underhållande, humoristisk, men också med ett djupt allvar. Jag kunde nästan inte andas ett tag när Mahmoud/Sebastian sprang rätt in i katastrofen.
På ett sätt kan filmens sensmoral föras över till alla: som en varning för att inte vara sig själv. Vad tänker du om det?
– Det var exakt det som jag ville lyfta fram och att alla skulle kunna ta till sig. Idag tänker jag väldigt mycket på att första alltid vara mig själv och säga vad jag tycker och tänker. Förut ville jag vara en del av något och försökte vara en version av mig själv som inte var kanske direkt jag.

Vad tänker du om framtiden i Sverige: växer misstänksamheten mellan människor eller är vi på väg åt rätt håll? Kommer unga om tio år att känna igen sig lika mycket i Suedi som många gör idag?
– Jag ser ett land där ekonomiska olikheterna växer och klyftorna växer. Vi är inte på väg åt rätt håll i min mening, tyvärr. Jag tror det krävs politiska åtgärder för att nå en förändring, men rent kulturmässigt så behövs filmer som SUEDI. Filmer vi kan skratta åt varandra och hitta varandra genom varandras fördomar. Ja, jag tror definitivt att unga kommer känna igen sig om 10 år. Gör dom inte det så är det extremt positivt, då lyckades vi förändra den negativa utveckling vi ser idag.

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 458
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in