• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

22 juni, 2026 by Redaktionen

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet – i en ny bearbetning förlagd till en svensk camping i 1980-talsmiljö. Här stundar ett bröllop men ordningen är skör och kaoset snart ett faktum. Premiär lördagen den 11 juli 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
En midsommarnattsdröm
Kaotisk komedi i campingmiljö

I Robin Kellers regi tar Shakespeares komediform som en förhöjd, smått skruvad scenisk värld. Campingplatsen på 80-talet är en miljö där makt och begär snabbt hittar sina sprickor och där försoningens krafter kan ta plats när natten väl gjort sitt. Pjäsen har gång på gång spelats i tider av kris, kanske för att dess rörelse från konflikt mot fruktbarhet är tidlöst sann.
Katharina och Robin Keller har gjort en moderniserad och humoristisk bearbetning som lyfter fram Stallebrottets särprägel: mötet mellan unga och äldre, professionella och amatörer, i en gemensam scenisk lek. Sångnummer framförs med komp av lokala musiker från ön.

– Jag kan inte tänka mig en bättre spelplats för En midsommarnattsdröm än Stallebrottet. Jag längtar efter att publiken ska få se vad vi har hittat på, vi kommer bjuda på en galen sommarkväll med musik och humor med en stor ensemble under bar himmel, säger Robin Keller, regissör.

Medverkande
Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Gustav Bloom, Jonte Ramsten, August Andersson, Mimmi Anderson, Bjarki Ardenheim, Sofia Källman samt lokala amatörskådespelare och lokala musiker.
Speldatum
Premiär: lördagen den 11 juli kl. 18.30
14 juli kl.19.30 • 15 juli kl.19.30 • 16 juli kl.19.30
17 juli kl.19.30 • 19 juli kl.17.00 • 21 juli kl.19.30
22 juli kl.19.30 • 23 juli kl.19.30 • 25 juli kl.18.30
Plats
Stallebrottets sommarteater, Bohus-Malmön
Produktionsfakta
Föreställning: En midsommarnattsdröm – Kaotisk komedi i campingmiljö
Originaltext: William Shakespeare
Bearbetning: Katharina Keller & Robin Keller
Regi: Robin Keller
Kostym: Matilda Söderling

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Shakespeare, Sommarteatyer, Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

18 juni, 2026 by Redaktionen

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen
Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin Tengvard i Östfrontens Trollkarlen från Chicago, nypremiär 12 augusti på Fri Scen. Foto: Adam Vesterbacka.

Först ut i höst på Fri Scen på Kulturhuset Stadsteatern hösten 2026 är Östfrontens prisbelönade musikal Trollkarlen från Chicago om Milton Friedman och nyliberalismen, som även kommer textas på engelska. Sedan är det dags för Lumors Händelsehorisonten, om minnets bedräglighet och hur återvändsgränder kan öppna nya dörrar.

Ett pressmeddelande berättar:
Fri Scen är Kulturhuset Stadsteaterns scen för samarbeten med det fria kulturlivet. Här kan frigrupper utvecklas, och Stockholmspubliken får chansen att uppleva nyskapande scenkonst inom teater, dans, cirkus och performance.

Trollkarlen från Chicago, nypremiär 12 augusti på Fri Scen, Kulturhuset Stadsteatern
Underhållande och upplysande om hur ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedmans idéer kom att omforma världsekonomin. En musikal av Östfronten.
Textas på engelska 14 och 15 augusti.

Händelsehorisonten, nypremiär 29 augusti på Fri Scen, Kulturhuset Stadsteatern
En pjäs om verklighetsupplösning, trauma och skuld, där språket tvingar in oss i nya loopar, återvändsgränder och ständigt öppnar nya dörrar i verkligheten. Ett gästspel från Lumor.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

17 juni, 2026 by Elis Holmström

Toy Story 5

Toy Story 5
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juni 2026
Regi Andrew Stanton, Kenna Harris

Efter fyra Toy Story-filmer – varav den första och tredje kan klassas som tidlösa mästerverk, är det nu dags att ännu en gång återvända till den filmserie som förändrade filmindustrin genom att tydliggöra kraften och potensen i digitalt animerad film. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig ett modernt filmklimat utan bidragen från Pixar. Även om studions dominans numera inte är densamma som då de verkade vara felfria och leverade succé efter succé, alla utrustade med fantastiska narrativa koncept samt teknisk briljans som fick tittaren att tro att deras filmer härstammade från någon absurd science-fiction utopi.

Den fjärde filmen nådde inte samma svindlade höjder som sina föregångare, men var det till trots ett stycke kvalitetsfilm. Del fem borde inte kunna vara något annat än ytterligare en uppföljare, en gladlynt men i slutändan menlös repetition. Men Toy Storys koncept visar sig vara lika obrytbart som titanium. För återkomsten är inget annat än bländande, djupt rörande och så pass underhållande att de flesta helgnöjen lär behöva pensioneras permanent.

Vanligtvis brukar eventuella fel sparas till recensions slut. Men de små – och mestadels obetydliga, snedstegen kan lika gärna avverkas nu, detta då hyllningsorden och applåderna förtjänar mer tid. Trots vitaliteten och viljan att förnya sig går det inte att undkomma att flera inslag är – aningen, för bekanta för att kunna klassas som helt snillrika. Tematiken och studierna – i frågor som att växa upp, lojalitet och behovet av mänsklig kontakt, har berörts tidigare och haft aningen mer kraft. Flera av de komiska scenarion har också tappat lite av sin uppfinningsrikedom.

Med allt det där ur vägen återstår bara lovord. Konceptet och karaktärerna som skapades för mer än trettio år sedan är fortfarande lika briljanta, sympatiska och underhållande då som nu. Denna gång vågar regissörerna Andrew Stanton och Kenna Harris ta nästa steg vad gäller att lämna över stafettpinnen. Woody och Buzz må vara med men är denna gång mer av biroller, istället är det Joan Cusacks underbara Cow Girl Jessie som får leda trupperna. Beslutet är lika självklart som genialiskt, detta då vänskapen och äventyren mellan de två tidigare ikonerna redan har utforskats och delvis avslutats. Jessie må vara gjord av garn och polyester men är en avsevärt annorlunda karaktär än de två ikoniska hjältarna från förr. Jessie bär med sig en ångest, en osäkerhet kring sin betydelse och har djupa trauman gällande ensamhet och saknad, något Buzz och Woody var mer distanserade till. Att använda så ödesmättade och djuplodande ord gällande en film om leksaker och äventyr är bisarrt men beskriver också briljansen i Toy Story så väl. Balansen mellan allvarsamma teman som saknad och avund har kanske aldrig utforskats bättre än i denna filmserie. Ännu en gång lyckas Pixar träffa helt rätt vad gäller att göra det emotionellt komplexa enkelt samtidigt som det drabbar lika hårt som då en stridsvagn kör igenom en gipsvägg.

Här finns en av årets mest emotionellt förödande scener, så bortom det svenska språkets begränsningar vad gäller superlativ. Det blir också stora doser av lättsam underhållning, både vad gäller ren action men också ett par snillrika skämt kring att även dessa – i praktiken, odödliga leksaker känner av ålderns rätt. Sedan kommer en rad nytillskott som är betydligt mer minnesvärda än det aningen ointressanta gaffelparet från film nummer fyra. Framförallt är det Conan O’Brien i rollen som vanvettig ’’lära sig göra saker-leksak’’ som fullkomligt briljerar. Detta genom en hysteriskt rolig animation men också det patenterade vansinne som O’Brien gjort sig känd för. Men det är Joan Cusack som får stå för den stora insatsen denna gång. Sättet hon blandar förtvivlan, hopp och entusiasm i Jessie är briljant och hennes uppenbara kärlek till rollfiguren är rörande.

Att det hela är paketerat i det bästa teknik kan åstadkomma idag behöver knappt nämnas. Det är absurt följsam animation och en detaljrikedom som får röntgenbilder att skämmas.

Det må finnas brister, som en uppenbar brist på originalitet men invändningarna är alltför få för att inte ta fram det största betyget som finns.
Toy Story kan ta sig an de mest vuxna och mest svårsmälta ämnen på ett sätt ingen annan kan, detta trots att något så barnsligt som leksaker spelar huvudrollen. Det är ännu en triumf som många gånger om saknar motstycke, något som förtydligas än mer då eftertexterna rullar och världens – just nu, största artist bjuder på en – fantastisk, specialskriven låt ämnad för detta magnifika tillfälle.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

9 juni, 2026 by Elis Holmström

Disclosure Day

Disclosure Day
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2026
Regi Steven Spielberg

Jag kan inte minnas något tillfälle då jag stått så splittrad, konfunderad men samtidigt upprymd efter en film av den skala som Disclosure Day representerar. Steven Spielberg fortsätter att vara regissörernas motsvarighet till den eviga våghalsen Tom Cruise. Trots oerhörda projekt som kan ses avgörande för filmhistorien, som Hajen, Schindler’s List men också Indiana Jones, behåller Spielberg en avsevärt mer inbjudande och tillgänglig profil än flera av hans jämnåriga kollegor. Spielberg har – oavsett ämne eller genre, värderat publiken och aldrig velat vara vag, otydlig eller pretentiöst intellektuell för att bevisa sin status som en av historiens viktigaste filmskapare.

Men det sägs också att åldern spelar en roll vad gäller att inte bry sig längre. Bruce Springsteen fick nylien frågan varför han – efter att i så många år ha värnat om sitt privatliv, tillät regissören Scott Cooper att göra film om hans psykiska besvär i fjolårets Deliver Me From Nowhere, svaret var att han numera var gammal nog att inte bry sig – ’’I don’t give a fuck’’. Ungefär den inställningen tycks Spielberg ha haft då han gjort Disclosure Day. Detta kan vara den mest o-genanta och skamlösa filmen regissören gjort och han tycks älska varenda sekund av rent och skärt vansinne.

För en film som delvis utgår från konspirationer och mörkläggningar har marknadsföringen varit minst lika effektiv vad gäller att bygga upp rökridåer och illusioner. Tidiga uttalanden har pratat om att detta hör till det bästa Spielberg gjort på två decennier. Det hela känns nu som en noga kurerad kampanj för att skapa förvirring kring vad som väntar. Ingångspunkten blir – med flera stora uttalanden från regissören själv, att detta kan vara ett avgörande, samhällskritiskt och kommenterande drama kring det rådande världsläget. Istället är detta Spielbergs försök att ännu en gång göra sin drömversion av den kultklassiska TV-serien Twilight Zone. För efter den minst sagt omdiskuterade och inte helt bejublade versionen från 1983, som också kantades av horribla olyckor och missöden, är det nu dags för Spielberg att plocka fram sin mest barnsliga, fåniga och övertygade persona.
Disclosure Day är en udda upplevelse i en tid då filmer oftast antar en tematisk eller stämningsmässig skepnad. En allvarlig film stannar oftast i sin fålla även om humor kan förekomma som ett sorts andrum. Spielberg – med sin oerhörda kompetens och sin otroliga fingerfärdighet, lyckas mot alla tänkbara regler att skapa en film som tar sig på gravallvar samtidigt som man – med oerhörd charm, kan höra regissören fnissa och skrocka. Det är som att Spielberg låter sitt inre barn sätta sig i förarsätet och låta fascinationen för det okända, och frågorna om vi verkligen är ensamma, helt dominera.

Många gånger är innehållet så pass fånigt, extremt – för att inte säga dumt, att man måste skaka på huvudet, men allt hålls samman av en märklig magnetisk och förförisk kvalitet. Det är som att Spielberg drar in publiken i sin egen maniska fascination. Parallellerna med den kända TV-spelsmakaren Hideo Kojima är alltför bekanta, Kojima korvstoppar spelarna med nonsens utan dess like men har ett sätt att koppla ett järngrepp som gör att allt dravel köps med hull och hår.

Och som brukligt då Spielberg gör film tar han med sig ett hantverk och några av de bästa filmarbetarna som finns. Den legendariske kompositören John Williams står för ett grandiost och imponerande alster som elegant refererar till tidigare samarbeten honom och Spielberg emellan. Fotot av den gamle vapendragaren Janusz Kaminski är klassiskt grynigt men har också ett par imponerande och ytterst sofistikerade kameraåkningar.

Sedan är Spielberg fortfarande en expert på att skapa den mest elementära sortens pulshöjning. Vi får två superba actionscener som osar äventyr och fara på ett sätt som genast tar oss tillbaka till de stunderna då Harrison Ford låg under en rullande lastbil. Mer än något är Disclosure Day ypperligt underhållande och alla klassiska element som Spielberg månat om i sina publikfester är på plats här – moralism, förundran och nyfikenhet.

Området där det finns mer frågor – förutom de gällande filmens narrativa innehåll, träffar istället skådespelarna. Den fantastiska Emily Blunt tycks ha tilldelats en karaktär som skrivits om ett par gånger för mycket, något som inte förvånansvärt då manusförfattaren David Koepp sägs ha gjort oändliga mängder utkast. Blunt gör vad hon kan men flera sekvenser demonstrerar en obekvämhet då Blunt inte har fullt grepp om sin karaktär. Josh O’Connor som har den andra huvudrollen är tyvärr lika färglös som brukligt och har samma personlighet och utstrålning som våt wellpapp. Istället görs det starkaste skådespelet av Colin Firth och Colman Domingo vars scener osar närvaro och kompetens.

Disclosure Day kan vara sommarens största vattendelare. Vissa lär fördömda dess absurda innehåll, andra lär jubla över vansinnet. Oavsett är det omöjligt att inte fängslas och – kanske, motvilligt bli helt förförd av den grandiosa cirkus som Spielberg skapat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Comic Con Stockholm Summer 2026

8 juni, 2026 by Elis Holmström

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026
Mässor och konvent är en aningen udda företeelse att beskriva – eller för den delen bedöma. Den typen av catch-all tillställningar som Comic Con Stockholm representerar må variera vad gäller storlek och utbud – vad gäller kändisgäster och utställare, men fundamentet är detsamma oavsett region eller tid. Även de största tillställningarna som Comic Con i San Diego, New York och London är i grund och botten detsamma. Det är tänkt som breda evenemang avsedda att appellera till alla. Allt som på något sätt faller inom den popkulturella ramen har en plats här. Formulan för eventet är redan satt, det är en blandning av stora och små utställare, alltifrån SF Studios som är på plats med stora bås för Masters Of The Universe men också sommarens koloss Spider-Man Brand New Day till de lokala artisterna i den otroligt tätbefolkade Artist Alley.

Det finns dock skillnader mellan sommarupplagan och det som kategoriernas som det sanna flaggskeppet – det vill säga höstens upplaga. Kistamässan fortsätter att vara hemmabas för arrangören men också för sommarversionen, ett faktum som fortfarande är djupt problematiskt. Trots att traditionellt stora gästnamn lyser med sin frånvaro – framförallt med tanke på Ewan McGregors närvaro ifjol, är detta ett osannolikt välbesökt evenemang. Genom att appellera till maximalt antal människor – oavsett om de gillar anime, Marvel eller klassisk fantasy, blir besökstrycket så pass intensivt att det påverkar upplevelsen. Beslutet att endast låta mässan pågå under två dagar – kontra tre som är fallet på hösten, leder till omåttligt hög trafik och gör att det fortfarande blir till att trängas för att ta sig runt på mässan. Att stöta på stillastående köer som bildats då en specifik utställare intresserar och folk stannar upp för att se över sortimentet händer konstant och skapar en frustrerande känsla av stress.

Det finns också vissa frågor kring varför det inte görs en ansats att skapa en viss distinktion mellan vår och sommar. Förutom lokalbytet blir årets första mässa aningen mer klen och långtifrån lika avgörande som på hösten. Det finns en avsikt med att se sommaren som en enda lång uppvärmning men det finns också öppningar vad gäller att nyttja de olika formaten. Med åren har serietidningar och skaparna bakom blivit alltmer av ett bihang då filmmediet men också TV-spel blivit de primära medier som karaktärer som Spider-Man och Wolverine har störst genomslagskraft inom. Men på Comic Con har allt som relaterar till serietidningar samlats på en plats kallad Comic Village, här sitter – som brukligt, en rad profilerade författare såväl som tecknare. Denna sektion känns som den mest distinkta men också visuellt mest intressanta sektionen på mässan. Här har också auktionsfirman Stanley Gibbons Baldwin’s placerat sig och de tar med historiska artefakter, bland annat det första numret då Spider-Man förekom. En relik som – i så kallat mint condition, såldes för nästan fyrtio miljoner kronor för ett par år sedan.

I Comic Village finns också flertalet av de eldsjälar och företag som varit med från början vad gäller samlarobjekt och att hålla liv i serietidningar långt innan de olika karaktärerna fick de breda massorna intresserade. Att alla dessa nu samlas likt Avengers under ett och samma tak är något som borde få än större utrymme, framförallt om mässan önskar ha två olika skepnader från sommar till höst.

För i övrigt kvarstår försäljare som basunerar ut lådor av piratkopierat skräp som bryter mot alla tänkbara varumärkesskydd. Detta är en konstant trend på mässor världen över som tycks vara svår att åtgärda. Nog för att det skall finnas ett utbud för alla vad gäller pris, men att det figurerar produkter utan licens och med en kvalitet som är skamlig är inte acceptabelt med tanke på inträdet på fyrahundra kronor – om biljetten inte köps mycket tidigt vilket då innebär en viss rabatt.

Att se detta utbud bredvid utställare som säljer fantastiskt kurerade Magic- och Pokemon-kort, i detta fallet Röda Goblinen och TCG Gauntlet, skaver i nördsjälen och det är bara att sätta sin tillit till att besökarna söker sig ifrån utställare som varken värderar kvalitet eller sina kunder.

Stämningen är dock – som alltid, på topp. Antalet cosplayers tycks bara öka för varje gång, vägen till mässan är fylld av alltifrån Tanjiro från Demon Slayer till Darth Vader. Även om detta varit närvarande förut tycks allt fler omfamna cosplay och skapar en – mer än brukligt, entusiasmerande stämning redan utanför mässhallen.

Att Comic Con på svensk mark fortsätter attrahera och glädja är i sig fantastiskt, men möjligheterna till profilering och att göra eventet till något mer än bara ytterligare en popkulturell mässa i mängden tycks – ännu, inte vara på tapeten.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in