• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Babylon – genuint substanslöst

16 december, 2022 by Elis Holmström

Babylon
Betyg 2
Svensk biopremiär: 27 januari 2023
Regi Damien Chazelle

Sedan det spektakulära genombrottet Whiplash har Damien Chazelle gått från klarhet till klarhet. La La Land kan mycket väl vara en av det förra årtiondets mest ikoniska filmer. First Man, som följde två år senare, var också ett strålande stycke film. På mycket kort tid har Chazelle blivit en av filmvärldens mest eftersökta och omtalade regissörer. Intresset för Babylon har därmed varit enormt. Men även de mest talangfulla skapare kan snubbla. Även om Babylon är ambitiös och många gånger underhållande är detta Chazelles första riktiga misslyckande som långfilmsregissör.

Det är inte särskilt svårt att se var saker och ting gått snett. Sedan La La Land har Chazelle följt en bana där hans projekt växt i storlek. Omfånget, ämnena och filmernas speltid har accelererat för varje projekt. Babylon är större och mer omfattande än något Chazelle gjort förut. Det är en studie av kändisskap, rikedom och illusioner placerat i det dekadenta Hollywood under 1920-talet. Men som vi lärt oss genom åren betyder större inte nödvändigtvis bättre.

Gesterna, volymen och den häpnadsväckande storleken är uppskruvade och antar surrealistiska proportioner. Att finkänsligheten fått ta ett steg tillbaka är därför inte förvånande. Men Babylon är så pass högljudd och explosiv att den tappar sig själv, både narrativt och själsligt. La La Land och Whiplash har en orubblig målmedvetenhet vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Babylon känns – märkligt nog, velande och nästan nonchalant vad gäller att visa genuint engagemang för personerna i händelsernas centrum.

Där La La Land-paret Mia och Sebastians strapatser blev till oförglömlig filmdramatik blir misären för karaktärerna i Babylon mest exploaterande och obscena. Drömmen om filmindustrin som ett soligt paradis krossas snabbt. Istället visar Chazelle upp ett mardrömsscenario där framgången lett till vansinne. Mängden excesser vet inga gränser, inte ens de mest motbjudande och magstarka sekvenserna från Jackass kan mäta sig med det som visas upp här. Inom loppet av några minuter har vi fått oräkneliga orgier i kroppsvätskor, avföring och missbruk som till och med hade chockat porrmagnaten Larry Flynt.

Chazelle vill framföra en kraftfull kritik gällande vår längtan efter en svunnen era. I en tid då fler kräver att klockan ska vridas tillbaka visar Chazelle på faran i dessa vanföreställningar. Alla tankar på framgång slås sönder på rekordtid. Vad som återstår är en cynisk studie som ilsket sliter itu det forna Hollywood men även vårt moderna samhälle. En plats där ytlig influencer-kultur och snabba pengar blivit till samhällets fundament.

Denna tematik hade kunnat bli bärande och ge Babylon behövlig ryggrad. Tyvärr så nöjer sig inte Chazelle med detta. Istället fortsätter filmen expandera till den grad att den snart blir okontrollerbar. Antalet sidospår, karaktärer och händelser är så pass många att det knappt går att separera dem. Det mesta vad gäller tidig filmhistoria ska också avhandlas, som övergången till ljudfilm och de stora strukturella förändringarna i filmindustrin. Allt avhandlas i ett rasande actionfilm-tempo. En vansinnestur utan hastighetsbegränsningar är inte fel, men inte ens en regissör som Chazelle klarar av att kontrollera en film som oftast kan beskrivas som monstruös.

Det är inte bara en fråga om brist på måttlighet från filmens karaktärer, precis allting skall överdrivas, förhöjas och förlängas. Alltför ofta är det som att ha en skrikande huligan i ansiktet. Det initiala chockvärdet försvinner snart och försöken att tangera den makabra starten misslyckas då det finns en gräns för det groteska. Även om det finns stunder då kalabaliken och hysterin blir till stor underhållning är det inte tillräckligt för att kompensera för det faktum att filmens struktur är under all kritik. Trots att Babylon innehåller några av de mest spektakulära scenerna som Chazelle regisserat vad gäller koreografi och scenografi, är berättelsens kärna häpnadsväckande platt. Excesserna och hysterin känns som en ren potemkinkuliss för att dölja detta faktum.

Personregin verkar också åsidosatts i galenskapens tjänst. Brad Pitt gör ett hopkok av sina två Quentin Tarantino-karaktärer, Aldo Raine från Inglourious Basterds och Cliff Booth från Once Upon A Time In Hollywood. Pitt har som alltid en hög lägstanivå men är här skrämmande nära slentrian. Detsamma gäller Margot Robbie som gör en än mer oinspirerad upprening av sina mest kända roller.

Sedan har vi den omtalade speltiden på tre timmar. I och med det rasande tempot är det initialt oproblematiskt. Hantverket är också ypperligt, vår svenska stolthet Linus Sandgren har återigen gjort ett fantastiskt jobb som fotograf. Ljussättningen och kompositionen är i mångt och mycket det bästa vi sett i en film av Chazelle. Flera sekvenser är genuint förundransvärda då de hämtat inspiration från bland annat Stanley Kubrick. Vi får också en rad magnifika sekvenser där det trängs hundratals statister. Men den sista timmen är så utdragen och menlös att det känns som en ren efterkonstruktion. Finalen är dessutom hopplöst simpel. I slutänden känns hela filmen som ett rent experiment där slutdestinationen aldrig har varit uppenbar.

Även om det finns mycket att beundra i Babylon blir dess enorma ambitioner också dess fall. Att döpa filmen efter staden där högmodets torn byggdes blir självironiskt då projektet faller på alltför överdrivna ambitioner. För trots ett överflöd av droger och andra illegala substanser är slutresultatet genuint substanslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Triangle of Sadness fick flest nomineringar – här är listan över alla Guldbagge-nomineringar

15 december, 2022 by Redaktionen

Foto: Pelle T. Nilsson / SPA

Guldbaggenomineringarna för filmåret 2022 presenterades 15 december 2022. Triangle of Sadness fick nio nomineringar, följd av Boy from Heaven med sju nomineringar och Bränn alla mina brev, Comedy Queen och Jag är Zlatan med sex nomineringar vardera. Guldbaggegalan arrangeras av Filminstitutet i samarbete med SVT och äger rum på Cirkus i Stockholm den 23 januari 2023.

Ett pressmeddelande berättar:
En nomineringskommitté bestående av 33 ledamöter i fyra grupper har genom juryförfarande kommit fram till följande nomineringar till 2023 års Guldbaggar för filmåret 2022.

BÄSTA FILM
Boy from Heaven
Producenter: Kristina Åberg, Fredrik Zander

Comedy Queen
Producenter: Anna Anthony, Rebecka Lafrenz

Historjá – Stygn för Sápmi
Producenter: Pelle Nilsson, Mattias Nohrborg

Jag är Zlatan
Producenter: Fredrik Heinig, Frida Bargo, Mattias Nohrborg

Triangle of Sadness
Producenter: Erik Hemmendorff, Philippe Bober

BÄSTA REGI
Sanna Lenken
för Comedy Queen

Tarik Saleh
för Boy from Heaven

Jens Sjögren
för Jag är Zlatan

Ruben Östlund
för Triangle of Sadness

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE I EN HUVUDROLL
Sigrid Johnson
för sin roll som Sasha i Comedy Queen

Bahar Pars
för sin roll som Nilo i Maya Nilo (Laura)

Vera Vitali
för sin roll som Lisa i Länge leve Bonusfamiljen

Katia Winter
för sin roll som Hanna i Året jag slutade prestera och började onanera

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE I EN HUVUDROLL
Tawfeek Barhom
för sin roll som Adam i Boy from Heaven

Granit Rushiti
för sin roll som Zlatan i Jag är Zlatan

Oscar Töringe
för sin roll som Abbe i Comedy Queen

Sven Wollter (postumt)
för sin roll som Malte i Dag för dag

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE I EN BIROLL
Dolly de Leon
för sin roll som Abigail i Triangle of Sadness

Marika Lindström
för sin roll som Karin Stolpe i Bränn alla mina brev

Liv Mjönes
för sin roll som Ullis i Tack för senast

Carla Sehn
för sin roll som Stella i Stammisar

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE I EN BIROLL
Håkan Bengtsson
för sin roll som Nils-Åke i Jag är Zlatan

Zlatko Burić
för sin roll som Dimitry i Triangle of Sadness

Fares Fares
för sin roll som Ibrahim i Boy from Heaven

Sten Ljunggren
för sin roll som Sven Stolpe i Bränn alla mina brev

BÄSTA MANUS
Tarik Saleh
för Boy from Heaven

David Lagercrantz och Jakob Beckman
för Jag är Zlatan

Lovisa Sirén och Peter Modestij
för Maya Nilo (Laura)

Ruben Östlund
för Triangle of Sadness

BÄSTA KLIPPNING

Theis Schmidt
för Boy from Heaven

Åsa Mossberg och Line Schou
för Döttrar

Fredrik Morheden och Crazy Pictures
för UFO Sweden

BÄSTA FOTO
Simon Pramsten
för Comedy Queen

Stellan Runge
för Bränn alla mina brev

Jonas Alarik
för Svart krabba

BÄSTA LJUDDESIGN
Ted Krotkiewski
för All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars

Johan Johnson
för Historjá – Stygn för Sápmi

Fredrik Jonsäter
för Jag är Zlatan

BÄSTA ORIGINALMUSIK

Irya Gmeyner och Martin Hederos
för Comedy Queen

Eirik Havnes
för Historjá – Stygn för Sápmi

Lisa Montan
för LasseMajas Detektivbyrå – Skorpionens gåta

BÄSTA VISUELLA EFFEKTER

Simon Sandin
för Svart krabba

Peter Hjorth, Peter Toggeth Karlsson och Ludwig Källén
för Triangle of Sadness

Jacob Danell och Crazy Pictures
för UFO Sweden

BÄSTA KOSTYMDESIGN
Denise Östholm
för Boy from Heaven

Ingrid Sjögren
för Bränn alla mina brev

Sofie Krunegård
för Triangle of Sadness

BÄSTA PRODUKTIONSDESIGN
Josefin Åsberg
för Bränn alla mina brev

Linda Janson
för Svart krabba

Josefin Åsberg
för Triangle of Sadness

BÄSTA MASKDESIGN
Eva von Bahr
för Bränn alla mina brev

Eglė Mikalauskaitė-Gricienė
för Hilma

Stefanie Gredig
för Triangle of Sadness

Särskilda nomineringsgrupper för kort- och dokumentärfilm har vid sina sammanträden den 28 och 29 november 2022 enats om följande nomineringar till 2022 års Guldbaggar i kategorierna Bästa kortfilm och Bästa dokumentärfilm. Vid jurymötena medverkade Guldbaggens juryordförande Anna Carlson och Jurykoordinator Ebba Rydqvist.

BÄSTA KORTFILM
Dansa min docka
Regi: Jasmijn Kooijman

Historien om Bodri
Regi: Stina Wirsén

Little to Big
Regi: Ellen Fiske och Ellinor Hallin

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

Döttrar
Regi: Jenifer Malmqvist

Historjá – Stygn för Sápmi
Regi: Thomas Jackson

Nelly & Nadine
Regi: Magnus Gertten

The Scars of Ali Boulala
Regi: Max Eriksson

Övriga priser på Guldbaggegalan

Utöver dessa kategorier delas även priserna Hedersguldbagge, Gullspira och Guldbaggens publikpris ut.

Fakta om årets nomineringar

Totalt 23 svenska filmer har nominerats. 20 långfilmer, varav fem dokumentärer, och tre kortfilmer.

9 st nomineringar: Triangle of Sadness
7 st nomineringar: Boy from Heaven
6 st nomineringar: Bränn alla mina brev, Comedy Queen och Jag är Zlatan
4 st nomineringar: Historjá – Stygn för Sápmi
3 st nomineringar: Svart krabba
2 st nomineringar: Döttrar, Maya Nilo (Laura) och UFO Sweden

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Yuku och fjällets blomma – en hyllning till kraften i berättelser, i sång och musik, i rytm och dans

14 december, 2022 by Rosemari Södergren

Yuku och fjällets blomma
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 december 2022

En tecknad berättelse för hela familjen och speciellt för familjer med små barn om en modig musflicka som ger sig ut på en farlig vandring för att hitta en magisk blomma som ska hjälpa mormor. Visst, det finns många filmer, speciellt för barn med samma budskap om att våga något och att hitta något, att göra något för av kärlek till sin mormor och längs vägen dyker utmaningar och farligheter upp. Men denna berättelse gör mig så glad, den ger hopp i vinterkylan och mörkret.

Huvudpersonen är den lilla musen Yuku som bor med sin mamma och hur många småsyskon som helst i källaren på ett slott. Yuku och alla småsyskon älskar kvällens godnattsaga då mormor läser ur en bok. Yuku har blivit mormors hjälpreda och har fått en ukulele för att kunna sätta musik till sagorna. En dag dyker den farliga katten upp och mormor blir skadad och berättar att hon snart måste följa den lilla blinda mullvaden ner i jordens tunnlar. Det är en metafor för att mormor snart ska dö. Yuku och småsyskonen blir förskräckta, mest allt för att mormor måste ner i mörka tunnlar. I en av mormors böcker har Yuku läst om en magisk evigt lysande blomma som växer på en svårtillgänglig bergssluttning. Yuku bestämmer sig för att ge sig av för att hitta denna blomma med evigt ljus för att mormor ska få den med sig på vägen med den blinda mullvaden.

Längs vägen möter Yuku farligheter, förstås, och hon får nya vänner. Det är som i många liknande berättelser. Att jag ger denna högre betyg beror på att den får mig att bli så glad, får mig att känna hopp och för att det känns bra med en film för barnfamiljer där lösningen inte alltid är ett stort krig mellan de onda och de goda. Hur många Disneyfilmer avslutas inte med ett gigantiskt slagsmål mellan den onda och den goda?

Ett plus för barnfamiljer är också att filmen har svenska röster med bland andra: Kodjo Akolor, Leif Andrée, Karin Bertling, Farzad Farzaneh, Clara Henry, Fredrik Lindström, Alexandra Reveman, Vanna Rosenberg, David Sundin och Jan Åström.

Denna film är en hyllning till kraften i kulturen: den pekar på magin och kraften i berättelser, i sång och musik i rytm och dans.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Avatar: The Way of Water – gammal skåpmat

13 december, 2022 by Elis Holmström

Avatar: The Way of Water
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 December 2022
Regi James Cameron

Även om Avatar kan stoltsera med att vara den mest inkomstbringande filmen – icke justerat för inflation, har den aldrig lyckats göra samma djupa avtryck i populärkulturen som exempelvis Star Wars eller Star Trek. Avatar beskrivs av vissa som ett temporärt rus, en slags sommarromans som snabbt försvann. Där stora delar av 2009 och 2010 upptogs av James Camerons skapelse har den successivt tappat sin relevans under de gångna åren.

Det faktum att produktionstakten för uppföljaren har rört sig i samma tempo som en snigel nedkörd i gyttja, har lagt en våt filt över hela filmserien. Men skam den som ger sig, nu tretton år senare har uppföljaren slutligen anlänt. Efter denna långa väntan och James Camerons eviga hype, vars väloljade munläder lovat manna från himmelen, borde slutresultatet vara omskakande, genialiskt och helt oemotståndligt. Även en skeptiker som jag själv hade hoppats att Cameron skulle lyckas återskapa hysterin från den första filmen. Så är tyvärr inte fallet och estradören Karl Gerhard summerar det hela väldigt väl i Jazzgossen: ’’kulturen har gått framåt när vi nutidsmänniskor har fest’’.

Sedan den första trailern anlände har orosmolnen varit tydliga, i alla fall för egen räkning. Efter tretton år borde saker och ting ha förändrats, justerats och förbättrats, framförallt tekniskt. Men Way Of Water är i många avseende tekniskt identisk med sin föregångare. Förvisso var Avatar revolutionerande vad gällde att digitalisera sina skådespelare, men det som var spjutspets-teknologi 2009 är gammal skåpmat idag. Med tanke på den absurda väntetiden är det chockerande att konstatera att flera av specialeffekterna inte har förändrats nämnvärt. Förutom bättre texturer och ljussättning går det många gånger inte att se skillnad på Way Of Water och originalfilmen. Därmed kan Cameron inte blända publiken tekniskt utan måste istället förlita sig på sin berättelse. Något som visar sig inte fungera då vi har att göra med ett manus som är lika förutsägbart som trafikljus. Dansar Med Vargar-berättandet från den första filmen må ha varit djupt kritiserat, men det skänkte projektet en traditionell dramatisk struktur. Något som behövdes i ett bombardemang av specialeffekter och storslagna vyer. Denna gång har Cameron nöjt sig med det mest slapphänta och fantasilösa av manuskript. Vi får nu möta ett gäng unga protagonister vars uppväxt, omognad och misslyckanden ska få stå i centrum. Att ändra fokus från föräldrar till barn har fungerat utmärkt i en rad artistiska uttryck. Men i sådana fall måste författarskapet och dess idéer vara betydligt mer skarpsinniga och livfulla än det vi får här. Det simpla och grovhuggna smittar av sig på allt. Se bara till filmens tre akter, de kan enklast beskrivas såhär: kort resumé, outhärdlig tonårsdramatik och slutligen ett action-kalas som orsakar tinnitus.

Cameron har på senare tid blivit en framträdande miljöaktivist. Att det finns en förkärlek för havet och vår natur råder det inget tvivel om. Men det ursäktar inte att han låter stora delar av filmen bestå av evighetslånga bilder på digitala korallrev. Övergripande etos, gällande miljöförstöring, är dessutom så simpelt att det känns som en pliktskyldig fernissa.

Att något så simpelt som Way Of Water behöver tre timmar för att förmedla en berättelse, som inte är mycket mer avancerad än böckerna om Totte, känns som ren och skär hybris från alla inblandande. Cameron har talat om hur Way Of Water skulle kännas mer emotionell, hur spektaklet skulle åsidosättas för att istället studera persongalleriet. Detta visar sig vara ett rent falsarium då Cameron är totalt ointresserad av personregi. Trots magiska skådespelare som Sigourney Weaver och Kate Winslet, är deras karaktärer smärtsamt marginaliserade. Vad som återstår är en muttrade Sam Worthington som påminner om varför hans karriär kraschade likt Hindenburg. Zoe Saldana som visat på både ömhet och iskall beslutsamhet i Guardians Of The Galaxy gör en erbarmlig insats. Saldana kan dock få viss dispens då hon brottas med ett manuskript som gör hennes karaktär Neytiri till ett hysteriskt nervvrak.

Men allt det här hade kunnat ursäktas om Way Of Water hade fängslat och fascinerat biopubliken som för tretton år sedan. Där det visuella gick hand i hand med den simpla storyn

Men den här gången har Cameron slut på tricks. Även om Way Of Water besitter ett vackert foto och miljöer räcker det inte för att begeistra publiken 2022. Slutligen måste det riktas stark kritik mot Camerons vanföreställning om 3D-bio som ett format för framtiden. Ännu en gång tvingas publiken köpa usla 3D-glasögon för att få en filmupplevelse som är fysiskt ansträngande och mörkare, till följd av glasögonen. Än värre än 3D-otyget är att Cameron beslutat ändra antalet bilder per sekund. Istället för traditionella 24 rutor i sekunden har Cameron dubblat det till 48. Detta prövades senast av Peter Jackson med The Hobbit-trilogin där resultatet var förödande.

Cameron har dock valt att återuppliva denna teknik. Oavsett ens personliga preferenser gällande 48 rutor i sekunden, finns det nog ingen som hade hoppats på att filmen skulle skifta mellan de två lägena. Detta gör att filmen uppträder som om den håller på att krascha likt ett alltför avancerat datorspel där ens hårdvara inte är kapabel att hänga med. Detta är lika absurt som den gången Michael Man valde att filma Collateral med både analoga och digitala kameror. I dessa stunder känns det som att Cameron behandlar hela filmen som en förvriden pojkdröm. En plats där de värsta impulser och vansinnesidéer är tillåtna utan översikt från någon som kan stava till ansvar och måttlighet.

Finalen är synnerligen demonstrativ för detta hedonistiska överflöd. I minst en timme överöses tittaren av ett sorts digitalt konfettiregn där det rivna pappret ersatts av explosioner och oupphörlig förstörelse. Förödelsen vet inga gränser och efter en kort stund går det inte längre att registrera vad som händer.

Sällan har begreppet ”för lite och försent” varit lika uppenbart som med Avatar: The Way Of Water. Trots en massiv budget och en evighetslång produktion är slutresultatet som bäst en axelryckning och i värsta fall provocerande slentrian.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avatar, Avatar: The Way of Water, Filmkritik, Filmrecension, James Cameron

Filmrecension: Guillermo del Toros Pinocchio – den bästa versionen av Pinocchio jag sett

8 december, 2022 by Rosemari Södergren

Guillermo del Toros Pinocchio
Betyg 5
Premiär på Netflix 9 december 2022
Regi Guillermo del Toro

En förtrollande saga, både mörk, skrämmande och spännande och samtidigt rolig och berörande.
När skräckmästaren Guillermo del Toro tar itu med den klassiska sagan om marionettdockan Pinocchio som får liv blir det något helt annat än den tecknade Disneyberättelsen från 1940. Det är fortfarande tecknat men på ett mer skarpt sätt och inte alls lika sött. Och berättelsen är grymmare och mörkare. Rent av så mörk att jag av och till får ont i magen. Det behöver inte vara dåligt. Men det gör att det känns att denna film är inte någon gullig familjefilm. Långt ifrån. Den fungerar att se med barn men då ska någon vuxen vara med och kunna prata med barnen. För frågor dyker helt klart upp. Det är en film som väcker tankar.

Guillermo del Toro har placerat handlingen i Italien under 1930-talet under den tid då Mussolinis fascism växte fram. Frågan man ställer sig är: vem är marionett egentligen? Den som lyder order blint eller den som vågar säga vad hen tänker? Filmen ställer viktiga frågor och sätter igång tankar och helst bör man se den tillsammans med någon för att kunna prata om den.

Gepetto, mannen som skapade trädockan, sörjer sin son Carlo, som dog som tioåring av en bomb son fälldes över ortens kyrka av misstag av ett bombplan. Den delen av berättelsen som skildrar den sörjande pappan tycker jag haltar och den rent av irriterar mig. Det är inte möjligt att en sörjande förälder så snabbt tar till sig en trädocka, tänker jag. Men min inställning bygger på att jag har kontakt med tiotusentals föräldrar över hela världen som förlorat barn. Så jag tänker att den som inte tillhör gruppen av föräldrar som förlorat ett barn köper säkert Gepetto sätt att agera. Men i stort är det en bagatell.

Men trots mitt missnöje med skildringen av en sörjade förälder är filmen stark, berörande, välgjord. Ganska träffande visar den hur lätt det är att försöka forma barn till någon de inte är. Jag tror det är den bästa versionen av Pinocchio jag sett. Jag kommer att se om den flera gånger. Den berättar om relationen mellan en förälder och ett barn men också så mycket mer, om samhället, om vänskap, om att få vara den man är, om moral och att våga stå upp emot det som är fel, oavsett om det är makten som har fel eller någon annan.

Jag måste också ge flera plus till hur filmen är animerad. Pinocchio är en docka av trä och det är tydligt, han är inte förfinad till något sötsliskigt. Alla karaktärer känns levande fast de så tydligt är skapade med skavanker. Om du ser den med engelskt tal (vilket du bör göra) har den flera fantastiska skådespelare i rollerna som Ewan McGregor och Tilda Swinton. Musiken och sångerna är en annan viktig bärande del i detta mästerverk.

Guillermo del Toro Oscars-nominerades 2018 i tretton kategorier för The Shape of Water, som vann som bästa film. Han har skapat många storverk och är just nu också aktuell på Netflix för skräckserien Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Guillermo del Toro, Netflix, Pinocchio

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in