• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

2 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Nya skivan kretsar kring den dåliga självkänslan hos många

Var tog självkänslan vägen? Maia Hirasawa jobbar med sitt mindervärdeskomplex på nya plattan ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”. I en exklusiv intervju med Kulturbloggen berättar hon om utbrändhet, karriären i Japan och om musiken som räddar liv.

Det är en kylig förmiddag i ett frostigt Aspudden när jag möter upp Maia utanför spärren till T-banan. Vi hälsar artigt och hittar snabbt en hemtrevlig pizzeria som utgångspunkt för vår intervju. Det var drygt två år sedan den svensk-japanska sångerskan och multiartisten Maia Hirasawa släppte “Bättre”, en skiva med utgångspunkt från artistens stundande 40-årskris. Kanske gjorde krisläget att Maia fick nya insikter. “If This is the End It Sure is a Beautiful One” handlar om bristande självkänsla och egenkärlek.

Det är bisarrt. Trots att Maia varit aktiv som artist under en längre tid och trots en självsäkerhet i hennes kapacitet som artist brister ofta självkänslan.
– Jag vet att folk lyssnar på mig och att det jag säger har viss tyngd hos andra. Som artist sätter jag enkelt upp gränser och leder andra i processen, men jag har svårt att se mitt egenvärde och mäter det utifrån de egna prestationerna. Det räcker inte att bara få vara jag.

När Maia är i studion eller står vid scengolvet känner hon sig självsäker, men så fort hon kommer hem bubblar de negativa tankar upp till ytan.
– Tankar som “ Jag är egentligen ingenting, min trummis tycker säkert jag är dum i huvudet” eller “Jag är egentligen inte så smart” framträder.

I processen med nya skivan förstod Maia att hon varit en för hård domare. För att förändra negativa tankemönster och orealistiska förväntningar började hon arbeta med acceptans.

– Förr i tiden försökte jag att trycka bort de jobbiga tankarna. Idag är strategin annorlunda. Jag hanterar känslorna genom att acceptera dem och jag säger snällt till mig själv, ”det är okej att känna så som jag gör. Det går över”.

En utveckling har skett och idag känner Maia en större trygghet i sig själv. Hon har förstått att hennes tankar inte är någon absolut sanning. Känslan av otillräcklighet återfinns på ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”.
– Texterna handlar om att värdesätta dig själv och om att tro på att man är bra nog. “You should love your self first” sjunger jag i låten ”Okay”. Jag har länge trott att jag tyckt om mig själv, men innerst inne har det skavt.

Press och stress har varit bidragande faktorer till Maias välbefinnande. Som artist slog hon igenom 2007 med skivan “Though Im Just Me”. Sedan dess har det blivit sex album och en julskiva. Livet har rullat på, men utbrändhet och tuffa förväntningar gjorde till slut att Maia sökte sig vidare.
– Jag kände ingen glädje längre med att skapa och då var det lika bra att ta en paus från alltihop.  

Riktigt så blev det inte. Istället hittade Maia ett nytt hem för att fortsätta utmana musikens ramar. I och med pappan Suguru Hirasawas ursprung – Japan var tillflyktsorten given. Under drygt ett års tid, mellan 2010-2011, var Maia bosatt i Nintendos och Manga-seriernas förlovade land.
– Tanken var aldrig att jag skulle göra karriär I Japan, men oväntat nog blev jag en ännu större artist där än jag var i Sverige.

Till en början tog Maia det ”lugna gatan”. Hon höll sig flytande med olika gigg och små uppdrag tills en dag då ett större japanskt företag hörde av sig till henne om att göra musik till deras reklamfilm
– Plötsligt hörde fler och fler företag och filmbolag av sig. Alla ville de samverka med mig. Det sköna med ”Japan-tiden” var att det inte fanns någon press eller större förväntningar på mig. Istället kunde jag göra exakt det jag ville. Det var ett utmärkt sätt att hitta tillbaks till musiken. 

Japansk musikindustri beskriver Maia som mer tillåtande och kreativ. Där finns en uppsjö av subkulturer och här tillåts kommersiell musik att vara konstig och svår. Som artist kan man släppa en låt på fem minuter och trettio sekunder utan att få märkliga reaktioner tillbaka. För Maia var det en befrielse att befinna sig i detta sammanhang.
– I Sverige är allt så ängsligt. Man måste ställa upp på intervjuer för specifika tidningar och medverka i de TV-program som har den högsta status. I Japan kunde jag testa mig fram, pröva mina vingar och få kasta mig ut i ovishetens dimma. Det var för mig en nyttig erfarenhet och det gjorde att jag kunde släppa på ängsligheten.

I och med Japan-vistelsen blev Maias syfte med musiken allt tydligare. Succén kom i och med megahiten Boom, låten som fick Maia att inse musikens sprängkraft. År 2015 slog en jättetsunami ner över Japans kustremsa. Där och då kände Maia maktlöshet.
– Jag kunde inte kontakta mina vänner eller min familj. I och med låtens enorma framfart, med miljoner kommentarer och visningar på sociala medier, insåg jag hur musik kan påverka, hur den kan skänka hopp och ge styrka till människor i nöd.

I dagens skakiga omvärld ser kriserna ut att avlösa varandra. Efter pandemin kom kriget i Ukraina och sen Iran-protesterna. I svåra tider vill Maia ge oss en gnutta hopp.
– När jag såg hur människor gick samman och riskerade sina liv för något större än dem själv kände jag en hoppfullhet. Som artist vill jag bidra till den känslan, en känsla om att möjligheterna äro oändliga.

Albumets titel ”If This is the End It Sure is a Beautiful One” kom till i och med Maias reflektion över tillvaron.
– Jag tyckte den sammanfattade väl mitt och hela mänsklighetens nuvarande tillstånd och det stämningsläge som just nu råder. 

Musiken på skivan är mångfacetterad. Här finns så väl Annika Norlin-visa som Robyn-synthig popmusik. Texterna handlar om svek, kärlek och dålig självkänsla. Det mesta är självupplevt.

– Jag målar bilder därutifrån. Ibland har jag själv upplevt det beskrivna, andra gånger är det någon i min närhet som hamnat i liknande sits. Jag hämtar stoff från mitt eget liv.

Maia tycker plattan musikaliskt är mer spretig än tidigare alster, men det finns en charm i det.

– Den röda tråden är fortfarande jag. Det är min musik, mina erfarenheter, min röst.

Även om ängsligheten på senare tid släppt finns den kvar i Maia. Men det finns en plats där hon känner maximal trygghet , där hon kan slappna av och tillåts vara sig själv fullt ut.
– Det är när jag spelar live. I och med pandemin var det ett tag sedan nu så jag är riktigt pepp inför spelningarna i vår.

På scenen är Maia en kreativ själ som gör upptåg , improviserar och testar nytt.

–När publiken är med, när de klappar till takten och jublar är jag som gladast. Där och då är ängsligheten som bortblåst.

 ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”  släpps den tredje februari.

 Turnédatum för Maias vårturné: 9/3 Jönköping, 10/3 Malmö, 11/3 Göteborg,12/3 Stockholm.

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Intervju, Musik, Scen, Toppnytt

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

2 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Mats Becker och Nadja Sjöström

The Turn of the Screw

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: David Björkman.
Dirigenter: David Björkman / Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.

Medverkande
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Matheo Lindberg Vivien / Oscar Svensson.
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Scen: Folkoperan, (premiären 1 feb 2023)

Modernisten Henry James novell från 1898 om två utsatta föräldralösa barn, som Benjamin Brittens opera från 1954 bygger på, blev av flera anledningar berömd. Det psykologiskt intressanta innehållet och sättet varpå den är skriven har gjort den till underlag för flera skräckfilmer. Novellen skrevs före Freud initierade psykoanalysen runt år 1900 – och långt före psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet upptäckte anknytningens avgörande roll för barn. Fram till dess ansågs mat och husrum viktigare än banden barn har till sina första vårdgivare, föräldrarna. Utan att få träffa sina föräldrar hade barn dittills i England – och i Europa – sänts bort till landet under krig och barn hade med skadliga följder vårdats i långa sjukhusvistelser övergivna.

Handlingen i novellen The Turn of the Screw är i korthet: En ung kvinna blir guvernant för två föräldralösa väluppfostrade, tysta barn, Miles och Flora, på ett övergivet gods. Deras farbror och förmyndare lämnar helt över dem i guvernantens händer – med ett kontrakt som säger att hon inte ska höra av sig. När hon anländer visar det sig att godset hemsöks av ondska. Till hälften sedda gestalter (som visar sig vara döda tidigare anställda såsom en guvernör och hennes älskare) stirrar genom dammiga fönster och visar sig plötsligt i trappor, tysta, skrämmande. Dag för dag, natt efter natt, kommer de närmare, och närmare. Fasan växer och guvernanten inser att varelserna vill åt barnen, försöker äga deras sinnen och själar. Ensam och allt svagare vill hon av hela sitt hjärta skydda barnen. Husan är hennes enda samtalspartner. Ännu värre blir skräcken när hon upptäcker att Miles och Flora själva inte är rädda för gestalterna. De vill komma dem nära, lika starkt som de döda vill närma sig dem.

Kritikern Edmund Wilson 1934 beskrev novellen som en ”studie i sjuklig psykologi” snarare än en spökhistoria. Tio år senare skrev kritikern och poeten Allen Tate 1942 i samma linje och menar att James ” visste i stort sett allt som Freud visste innan Freud ännu inträtt på scenen.”
En utomordentligt bra skräckeffekt skapas också av att novellen är skriven enligt tidig modernism – utan en allvetande berättare. Handlingen blir istället sedd ur karaktärernas egna vinklar (”point of view”). Sanningshalten i det som utspelar sig blir därför – in i det sista – även för läsaren ett ämne för tolkning. Läsaren tvingas avgöra själv. Guvernörens berättelse, varifrån det mesta i handlingen beskrivs, är ett tidigt exempel på ”stream of conciousness”.

När Benjamin Britten, tipsad av en väninna, tog tag i James text på 50-talet var han lite nedstämd för fiaskot med operan Gloriana. Därför gladdes han stort över att resultatet gav fina och flerfalt internationella omdömen. Operans fasta struktur och rigorösa sparsamhet, berömdes, och den sändes även ut över radio. Folkoperan uppger att uppbyggnaden av ett tema på tolv noter – som består av stegrande kvartar och fallande små terser – gör att verket är ett av Brittens musikaliskt sett mest komplicerade. Utifrån dessa formas ett tema ”en skruv” som dras åt vartefter operan fortgår. (Ej att förväxla med den sort av tolvtonsserie som Arnold Schönberg gjorde). Titeln hör just samman med denna musikaliska plan, en skruv som dras åt mer och mer. Genom att temat förändras och varieras behålls och förstärks stämningen.

I Folkoperans uppsättning utspelar sig handlingen i 50-talsmiljö. Orkestern är gömd bakom scenrummet som gestaltas med dova färger och fina tidstypiskt mönstrade tapeter. Här är ett bord, ett piano, en trappa upp och en ner, mörkt trä som detaljer, och ett handfat med en dimmig spegel ovanför. Guvernanten bär figursydd kappa med pälskrage till nätta avrundade skor. Husan hon möter står i enkel klädsel med rufsigt hår. Barnens är välkammade och de förväntas lära sig latin och föra sig.

Först slås jag av pojken Miles klara ljusa stämma, som tenderar att skära genom luften för att visa på hans ensamhet, starkt och imponerande framförd av Matheo Lindberg Vivien. I snabba duetter med sin lika klart sjungande syster, ikväll framförd av Nelma Kollberg, går det inte att skilja på vems röst som är vem. Guvernantens oftast ledande stämma är dynamisk och vackert bärande, och Marie Arnet får den att andas just ungdomlig godhet. Husan Mrs Grose (Hege Høisæter) har kraft i sin röst som är perfekt något mörkare. Efter prologen återkommer Kristofer Lundin senare som Mr Quint med sin mörka lagom skrämmande bärande ton. Som inte alltför van vid detta stramare sätt att tonsätta en text som Britten gör här, där inte utsvävningar och inlevelse är inskrivna musikaliskt, kan jag ändå konstatera att det är vackert och tonsäkert allt. Men mest stannar ungdomarnas röster kvar, i sina snabba skärande dialoger, särskilt Miles/ Matheo Lindberg Vivien.

Frågor om barn och deras livsavgörande anknytning, väcks i Folkoperans version, eftersom guvernanten skildras trovärdig i sin syn på barnens tillstånd och behov. Dock landar hennes ungdomliga sätt att förhastat närma sig barnen helt galet. Det trauma barn bär på när deras tidigare omsorgspersoner (byts ut), försvinner eller dör, gör att de fortsatt inom sig kan ha ett behov av att – oavsett vad som passerat – behålla anknytningen till dessa tidiga omsorgspersoner. Man talar om en intakt ”föreställning om det goda objektet” . Detta går att se som ett tema för Folkoperans version, men är såklart min högst personliga tolkning. Objektrelationsteoretikerna var just gruppen psykoanalytiker i London som Bowlby på 50-talet anslöt sig till. Det beteende som förr bara beskrevs som ondska, eller sjukt, kan idag med psykoanalytisk hjälp avväpnas och förstås och få ett namn lättare att förlåta och bära.

Folkoperans format för publik, fyllt av en ensemble med stödjande väl samspelta musiker omfamnar på ett bra sätt ett verk som har ett så angeläget tema.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

2 februari, 2023 by Redaktionen

”Quasimodo” av Jens Ohlin får urpremiär på Folkteatern den 18 februari

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 februari, berättar ett pressmeddelande:

Jens Ohlin är regissören och dramatikern bakom succéföreställningar som Marie Antoinette och Misantroperna på Folkteatern och senast (Macbeth) på Dramaten. Nu är han tillbaka på Folkteatern med en helt nyskriven historia om jordens undergång och hur vi människor förhåller oss till en eventuellt förestående sådan. Bot och bättring eller njuta så gott det går innan allt är över? Det är frågan.

I Quasimodo tar Jens Ohlin nu sig an jordens undergång med hjälp av klockringaren Quasimodo och hans outvecklade tvilling, som får uppenbarelser om guds straff och mänsklighetens utplåning. Hur ska vi leva våra sista dagar? Med botgöring, eller gå all in i det som kallas synd? Med ett brandhärjat Notre-Dame som fond får vi möta sju karaktärer som förhåller sig till den eventuella undergången på helt olika sätt.

– Att vara barn på 1980-talet innebar en ständig skräck för att någon skulle trycka på kärnvapenknappen. Den möjliga apokalypsen har upptagit mig sedan dess. På senare tid också tanken på att jag själv möjligen är en del av den. Inför mig själv och samtiden pendlar jag mellan vilt hopp och djup hopplöshet. Båda tillstånden använder jag för att slippa förändras. Jag kommer på mig själv med att längta efter en metafysisk, tvingande princip. Tanken på att glatt begränsa mitt liv och underkasta mig en högre idé är både lockande och ohygglig. Och kan, som allt annat, missbrukas. Hur vet vi att det är rätt idé vi ägnar vårt liv åt? Och hur vet vi att domedagen kommer? Det enda som förenar domedagsprofeter i alla tider är att de har haft fel, säger Jens Ohlin som både skrivit manus till och regisserar Quasimodo.

Jens är naturligtvis inte ensam när han skapar karaktärerna i föreställningen och den värld de befinner sig i. Med sig har han, som flera gånger tidigare, scenografen och ljussättaren Susanna Hedin, kostymdesignern Matilda Hyttsten och mask- och perukdesignern Suz Åberg. Och som vanligt blir det visuella väldigt uttrycksfullt: gotiskt, asketiskt, och när guds straff (eller vad det nu är) kommer får vi se en aska, smutsiga och slitna kläder och otäcka bölder på kropparna …

Lördagen den 18 februari är det urpremiär för ”Quasimodo” som närmast kan beskrivas som en dystopisk komedi med sång och dans, med få och mycket lösa kopplingar till ”Ringaren i Notre-Dame”. Upphovspersonen Jens Ohlin känner Folkteaterns publik från Marie Antoinette och Misantroperna. Förra året var han aktuell på Dramaten med den kritikerrosade (Macbeth) som gick för utsålda hus under lång tid.

Quasimodo av Jens Ohlin
Urpremiär 18 februari 2023, Stora Scenen, Folkteatern

Regi: Jens Ohlin
Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin
Kostymdesign: Matilda Hyttsten
Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Medverkande: Nina Haber, Sanna Hultman, Kim Lantz, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Shada Sulhav.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Knock At The Cabin

1 februari, 2023 by Elis Holmström

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Stockholms stadsteater uppmärksammar att det är tio år sedan tvångssteriliseringarna

1 februari, 2023 by Redaktionen

Cash is Queen – Vad gjorde du med pengarna? är en föreställning som tar upp tvångssteriliseringar. Föreställningeningen ges på Stockholm Stadsteater 2, 3 och 4 februari 2023.

Ett pressmail berättar:
”Han heter Louis, men oftast kallar jag han bara för bäbis, jag har han alltid med mig. Och inte vilken Louis som helst, en äkta Limited Edition. Men det är ingen väska! Det är min bäbis. Min historia. Allt som har gjort ont. Jag älskar det, att bära omkring på den som om det förflutna aldrig hade hänt. Eller, som att jag tillslut tagit kontroll över vad som hänt mig. Äger det. Bär det, och det är inget tungt.”
Cash is Queen – Vad gjorde du med pengarna?

I år är det tio år sedan tvångssteriliseringarna av transpersoner avskaffades av Kammarrätten i Stockholm. Regeringen valde dock att utreda frågan ännu en gång innan kravet togs bort helt. Mellan perioden 1972-2013 steriliserades 700 människor av den svenska staten för att få byta juridiskt kön.

Någon ursäkt blev det aldrig. Men efter påtryckningar beslutades att 225 000 kronor skulle delas ut i ersättning. Med avstamp i frågan ”Vad gjorde du med pengarna?” sätter kvalitetsteatern upp föreställningen ”Cash is Queen” för att ta reda på vad 225 000 kronor betyder i deras – våra – liv.

Cash is Queen är en dokumentär föreställning som bygger på vittnesmål av och djupintervjuer med personer som beviljats denna ersättning och berör teman som strukturellt våld, sorg, barnlöshet, pengars värde och vad som egentligen går att kompenseras för. Föreställningen är ett levande historisk dokument över transpersoners liv och livsvillkor i Sverige nu som då.

”Samhället glömmer fort. Det har gått tio år sedan tvångssteriliseringarna upphörde. En ny generation transpersoner ställs inför andra frågor och farhågor. Samtidigt lever många människor fortfarande med psykiska och fysiska konsekvenser av ingrepp de aldrig ville göra. Vi ville veta vad 225 000 kr betyder i deras – våra – liv. Vi skickade ut en enkät och fick svar, begärde ut offentliga handlingar, intervjuade transpersoner samt advokaten Kerstin Burman och läste böcker om nittonhundratalets många tvångssteriliseringar. Vårt bidrag är en liten skärva i det stora pusslet som är den oskrivna transhistorien. Bit för bit kan vi upptäcka varandra.” säger Nino Mick och Xenia Klein, dramatiker.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Sida 347
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in