• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Saint Omer – storartad film berättad i lugn takt

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Saint Omer
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Alice Diop
Skådespelare Kayije Kagame, Guslagie Malanda, Valérie Dréville, Aurélia Petit

En storartad film om svåra frågor och berättat återhållsamt, i lugn takt där mycket händer under ytan. Till nittio procent utspelas handlingen i en domstol men det är egentligen ingen rättegångsfilm. En ung kvinna, Laurence Coly, står inför rätta för att ha dödat sitt barn, en dotter på 15 månader. Men det är inte rättegången och hur domen faller som är filmens berättelse. Det handlar om hur vi människor påverkas av det vi utsätts för, de utmaningar vi möter och hur vi klarar av den, hur starka vi är när vi känner oss helt övergivna. Och hur kan människor få bli så ensamma att de förlorar kontakt med verkligheten?

Pä ett sätt är denna film mer teater än film. Kameran vilar länge på ansikten, låter oss känna in ansiktsuttryck på djupet, människorna får tala och får utveckla resonemang och ändå finns det en fördel med att det är en film. Om berättelsen framförs på scen är det många i salongen som inte skulle kunna se ansiktsuttrycken, nu sitter vi alla på första parkett.

Filmen är uppbyggd på två berättelser. Vi får följa utfrågningen av den åtalade Laurence Coly och hennes öde, vilka händelser som ledde fram till att hon dödade sitt barn och hur hon agerade efteråt. Vi får också följa en ung författare Rama som är åhörare vid rättegången. Rama är hyllad författare och vill skriva en roman utifrån Laurence Coly och dra paralleller till den antika pjäsen om Medea som dödade sina barn.

Medea är en tragedi av den grekiske dramatikern Euripides. Den skildrar myten om hur Medea genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man Jason. Pjäsen hade premiär vid Dionysiafestivalen 431 f.Kr. där den sattes upp tillsammans med tre förlorade pjäser av Euripides: tragedierna Filoktetes och Diktys och satyrspelet Theristai. Medea fick tredjepriset vid festivalen. (Wikipedia)

Rama upplever rättegången mycket djupt. Den berör henne starkt. Hon väntar själv barn och har liksom Laurence en infekterad relation till sin mamma och är rädd för att bli en dålig mamma. Rama börjar känna tvivel på sig själv. Det är dock flera viktiga skillnader mellan hennes situation och Laurence Colys. Rama har föräldrar med invandrarbakgrund från afrikanskt land och Laurence Coly kommer från Senegal. Båda är välutbildade unga kvinnor, men för Laurence gick det snett då hon studerade på universitetet medan Rama har lyckats etablera sig bättre. Rama har också en bättre och tryggare relation med sin partner, sin sambo.

En liten sidohistoria är en diskussion under rättegång om häxkraft (witchcraft). Laurence Coly menar att hon blivit förhäxad av två mostrar, att det är orsaken till att hon är deprimerad och till att hon inte kommer ihåg allt hos gjorde eller hur hon utförde saker. Det är tydligt hur en av polisens utredare försökte ge henne möjligheten att skylla på förhäxning på grund hennes afrikanska bakgrund. Laurence Coly fyller ju inte den vanliga klichéen av en utsatt, hjälplös och outbildad afrikansk kvinna. Hon är tvärtom mycket vältalig och utbildad.

Filmen har så många styrkor: dess poetiska sätt att berätta med lugna närbilder och stillsamma vidvinkelfoton över staden och hus till ackompanjemang av eftertänksam musik och säng som talar till våra känslor. Skådespelarna är väl valda, det är uppenbart. De fungerar alla så bra i sina roller. Ett extra stor plus för att filmen lämnar mycket åt oss själva att känna och förstå, den berättar på flera nivåer, mycket sägs utan att det påpekar tydligt.

Saint Omer är en märklig, annorlunda, stark och tankeväckande film där regissören vågar låta berättelsen ta den tid den behöver. En storartad film berättar i lugn takt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Frankrike

Filmrecension: Fucking Bornholm – verklig feel-bad

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Fucking Bornholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Anna Kazejak
Medverkande Agnieszka Grochowska, Maciej Stuhr, Grzegorz Damiecki, Jasmina Polak, Magnus Krepper

En feel-bad-film från Polen. Två polska familjer åker tillsammans på en långhelg tillsammans med husvagn till Bornholm. Familjerna har barn i lågstadieåldern. Redan första natten händer något mellan barnen som river upp känslor mellan de vuxna. Känslor som är komplicerade och gör att allt vänds upp och ner.

Filmen gav mig ont i magen. Det var en film som visade hur omöjligt det är för em del människor att prata, att vara ärliga och mötas när något svårt händer. Jag tycker att man som filmkritiker inte ska berätta hela handlingen och inte avslöja för mycket hur en films handling, därför går jag inte in på exakt vad det är som händer mellan barnen och som sätter igång all panik bland de vuxna.

De lyckliga fasaderna brys ned och det blir ett rent helvete för några. Egentligen tycker jag det är en fruktansvärt sorglig handling och en berättelse om vuxna, framför om den ena mamman, som inte alls kan möta livets hårda törnar och löser sin smärta med att orsaka ännu mer smärta för andra.

Filmens handling är på sätt och en slags handbok i konsten att fördjupa en tragedi, konsten att riva i sår så de blir ännu värre. Men det är välgjort, bra prestationer av skådespelarna. Bra berättat men oändligt sorgligt och samtidigt väldigt mänskligt, absolut trovärdigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Detaljrikt, komplext och övertygande om våldsamma manipulatörer – Du är min nu på Göteborgs Stadsteater

20 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Gérard Watkins (översättning Lisa Lindberg)

Regi: Gérard Watkins

Scenografi: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Anne Vaglio

Kostymdesign: Gérard Watkins

Ljuddesign: Kristoffer Svedberg

Maskdesign: Yevgeniia Pakhomiva

Kompositör/ /musik: Karin de Frumerie

Medverkande: Johan Gry, Caroline Söderström, Hannah Alem Davidsson, Johan Hafezi och Karin De Frumerie

Premiär 17/3 2023 på Studion

Spelas till och med 27/4 (varav nio datum med eftersamtal och 25/3 arrangeras temadag)

OBS Produktionen är delfinansierad av EU. Att Göteborgs Stadsteater ingår i ett nätverk av institutionsteatrar i Europa innebär i detta fall att en regiassistent från Wales ingår i konstnärliga teamet.

Underrubriken lyder ”Våld i nära relationer”, vilket ska förstås som mäns våld mot kvinnor de har relation med. Ändå ska kvinnors våld mot män i nära relationer vara ungefär lika vanligt förekommande och lika lite på tapeten är våld i samkönade relationer, något som är ett reellt problem. Presenterade undersökningar ger förvisso vid handen att kvinnor i förövarposition inte på långt när står för samma fatala statistik. Påpekanden som inte på något sätt ska förringa ett gigantiskt samhällsproblem, endast ses som behovet av en bredare bild. Inte utan att man åtskilliga gånger upprörts över hur otillräckligt utsatta/ anmälare skyddats. Alltför ofta har deras vädjanden nonchalerats, brottsliga handlingar inte renderat i konsekvenser för gärningsmannen.

Under premiärdagen publicerades två uppseendeväckande nyheter i media om kvinnliga förövare. Rörde sig dels om en kvinnlig maffialedare i Italien, dels om de två tjejenar i Vetlanda vilka åtalas i det så kallade Tove-fallet för att ha orsakat dennes död. Och könet på de som ingår i kickers-gäng skulle också kunna betraktas som normbrytande. Mannens psyke, testosteronhalt och svårighet att kontrollera ilska flyter som en underström i Du är min nu (urpremiär 2013), vars upprinnelse var uppmärksammade sexbrottsanklagelsen riktad mot fransk IMF-chef och reaktionerna som följde. Den lika eviga som olösliga konflikten kring kollektiv skuld blir lyckligtvis inte alltings fokus, även om diskussionen är central. Vem gagnas av synsättet? Underligt nog fanns tydligen inga pjäser skrivna tidigare på samma tema, det vill säga våld i nära relationer där männen är förövare.

foto Ola Kjelbye

Fransk-engelske dramatikern Gérard Watkins är en mångsysslare av rang.. Medverkat med kritikerrosade roller i ett antal filmer och teaterproduktioner, är sedan -94 konstnärlig ledare för ett ansett teaterkompani, regissör och låtskrivare. Hans Du är min nu har framgångsrikt spelats också i Polen och Italien. På Stadsteatern både regisserar 57-åringen och gör kostymerna.

Enaktarens längd uppgår till två timmar utan paus, vilket inte är okomplicerat. Inser att man inte vill bryta stämningen,. Men ofrånkomligt skruvar jag på mig sista kvarten, trots att nya rollfigurer introduceras och det avläggs bekännelser och vittnesmål i mikrofon. Således händelserikt med nya infallsvinklar. Att jag skruvar på mig beror att det blir fysiskt ansträngande att sitta still så här länge i kvav luft. Borde definitivt ha skurits i överflödet av förbluffande detaljer till förmån för ett mer hanterbart format.

Hävdar ändå att pjäsen har avsevärda förtjänster, gör ett gott helhetsintryck genom sättet den tacklar livsfarlig maktutövning. Dramats bitvis drastiska humor ger relief, gör skildringarna av två pars förhållanden uthärdlig att beskåda. Fast paradoxalt nog blir det på samma gång minst lika otäckt. Belysandet av förövarnas offermentalitet och blixtsnabba humörsvängningar tillhör pjäsens definitiva styrkor.

foto Ola Kjelbye

Vi möter välbeställde fotografen och vegetarianen Pascal (Johan Gry), hur han tillsammans med kvinnlig främling (Caroline Söderström) reagerar på potentiell fara, vilket svetsar dem samman. Tycke uppstår och gemensam planering påbörjas. Tämligen omgående antyder han dock missnöje med kvinnan han flyttar samman med och en accelererande spiral av destruktivt beteende tar vid med oregelbundna intervaller. Handlingen korsklipps med incidenter från det andra paret där han är mekaniker från Algeriet (Johan Hafezi) och hon viljestark muslin som inte bär slöja (Hannah Alem Davidsson). I en av flera märkligt komiska scener befinner sig båda paren samtidigt på visning av exklusiv lägenhet.

Scenografin är som synes futuristiskt grå, stiliserat elegant på ett känslokallt sätt. Samma dekor förändras med några enkla grepp av skådespelarna, från upprätt exteriör påminnande om skulturpark till ändamålsenlig interiör. Attiraljer manus relaterar till får publiken föreställa sig. Vad ansvarig för mask uträttat för arbete går inte att avgöra. Bortsett från enstaka armrörelse visas nämligen inte effekterna av männens fysiska misshandel. Att vi får föreställa oss kroppens skador överraskar. Huruvida greppet gör destruktiva spiralen mer uthärdlig eller lika skrämmande, skiljer nog från person till person. Kan bero på vilka ur publiken som har egna erfarenheter som utsatt eller anhörig.

foto Ola Kjelbye

Ett ytterligare inslag vars införlivande får anses vara udda är musiken, en annan naturlig yttring för Watkins som har eget band. .Den kommenterar skeendet, parens trasiga samliv. Antingen genom uttrycksfullt formulerad tenorsaxofon eller electronica framställd via laptop. Dessa ledsagande moment sköts av Karin De Frumerie som setts i många större roller senaste decenniet. Här tar hon också hand om ett par viktiga biroller. Det markeras också att hon är höggravid, vilket blir till en av flera utplacerade lustigheter. Ett av flera tecken på att skrämmande övergrepp kan äga rum mitt i vardagens glädjeämnen och bestyr. Ska understrykas att pjäsförfattaren lämnar utrymme för hopp om förändring i ett öppet slut där såväl brottsutredare som psykolog introduceras. Vi får uppleva att de kontrollerande, dysfunktionella och kärlekstörstande männen kommer till viss insikt. Pjäsen bygger på material från workshops och omfattande research.

Ensemblen är otroligt skicklig. Männens sårbarhet och farliga omnipotens gestaltas trovärdigt. Att paren månar om varandras välbefinnande fram tills de maskulina ägarbegäret förgör respektive förhållande, redogörs för med psykologisk skärpa. Kvinnorna kämpar, kräver respekt innan situationen är bortom räddning.

Hannah Alem Davidssons spelar med verbal intensitet frustrerat viljestark. Johan Gry framställer utstuderat manipulativa drag, hans beräknande överklassiga figur får andra att nå dåligt när han blottar sitt inre trassel. Han är kusligt duktig på att porträttera denna typ av individ. Johan Hafezis gestaltning av en rädd och plågad själ berör, Han spricker nästan i tu ansatt av destruktivitetens demoner. Har sparat den styvaste prestationen till sist, hon som nog har de mest omfattande monologerna och vars minspel raffinerat genomgår ideliga skiftningar. Pjäsens enskilt största behållning är Caroline Söderströms hudlösa agerande. Prestationen är än mer anmärkningsvärd med tanke på att nästan alla repliker utslungas som tveksamheter, tillrättalägganden eller ändringsförslag. Genom enastående skådespeleri skildras hur rollfiguren gradvis berövas sin frihet och sitt människovärde i förhållandet samt strider för att återerövra vad hon förnekats.. Ångestladdad frustration väller fram ända till bakersta raden.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Hävdelsebegär exponeras roande fartfyllt – Vilda inuti på Backa Teater

19 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Idé & koncept: Anne Jonsson och Moa Backman

Dramatiker: Moa Backman

Regissör: Anne Jonsson

Koreografi: Anne Jonsson i samarbete med ensemblen

Scenograf & ljussättare: Charlie Åström

Kostymör: Kajsa Hilton Brown

Maskdesigner: Josefin Ekerås

Ljuddesigner: Jesper Lindell

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin

Musiker: Daniel Ekborg, Krostina Issa (sång), Mats Nahlin och Jonas Redig

Medverkande: Eleftheria Gerofka, Anna Harling, Navar Hermez, Soledad Hpwe, Rebecca Riggio, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg,

Från 6 år

Urpremiär: 17/3 2023

Spelas till och med 9/5 på Backa Teater, Lindholmen i Göteborg

Uppsättningens repetitionstid fick skjutas på framtiden när pandemin bröt ut. Dekor och scenkläder magasinerades i för Operan och Stadsteatern gemensamt lager. I januari i år lastades innehållet i en långtradare av på Backa teater igen och ett lustfyllt arbete kunde påbörjas. Uppsättningen växte fram på barn- och ungdomsteaterns stora black box, vars ”svarta låda är en av Europas största. Här finns ingen upphöjd scen, ingen ridå och fixerat publikutrymme saknas. Hela det stora rummet med sina svarta väggar tas i anspråk.

Ena hörnet har reserverats för musikerna och deras instrument. I fonden finns ett antal runda kreationer i grönt hängandes från taket, vilka föreställer vajande trädstammar. Mitt på scen ligger vad som i dunklet ser ut som klipphällar. Ljuset avtäcker inledningsvis formationens överdel. Visar sig vara ett ansikte vänt i profil mot publiken. Mycket fiffigt förverkligad idé av Charlie Åström, som ju också ansvarar för ljussättningen. Likt ett mantra upprepar framspringande varelser att de ”kommer ur kroppen”.

foto Ola Kjelbye

Stimuleras av scenkonst under femtio minuter uppbyggd på flängigt exalterade rörelser, ett par sånger framförda av Kristina Issa samt stämningen musiken förmedlar. Föreställningens målgrupp kan mycket väl vara förstagångsbesökare av teater då man vänder sig till publik från sex år. Råkar sitta intill Konstnärlige ledaren vars påpekande om målgruppens påtagliga upprymdhet på bänkraden nedanför, signalerar den bekräftelse han lever för. Konstens förmåga att ge perspektiv och barnen utlopp för sin fantasi. Vilda inuti kan beskrivs som en på samma gång humoristisk och lite läskig saga. Den replikknappa föreställningen lämpar sig synnerligen väl för samtal efteråt, då den inte drivs av ett explicit narrativ inbjuder den till tolkningar.

Sensmoralen är att människan inte klarar sig själv. Samhällen fungerar bara genom att olika förmågor tas till vara och hänsyn råder. Om den starkes rätt triumferar skapas ett krackelerande samhälle. .Återkommande egoistiskt utrop blir till en mycket underhållande antites i sagan. När framrusande gestalter förvandlas till samlare och därpå bildar rivaliserande gäng går tanken till exempelvis West Side Story. Här finns inslag som implicit påminner om fablernas värld. Gränser testas, territorier utforskas.

foto ola Kjelbye

En styltinstruktör har anlitats för att framställa en imponerande figur. I kombination med ljud vilka illustrerar några av skogens invånare, blir det antagligen lite otäckt när oidentifierad figur stryker omkring i periferin i öppningsscenen. Apropå ljud av det organiserade slaget blir jag förtjust i sagans soundtrack. Om jag rätt kunde urskilja spelades elbas, orgel, trummor (kul att Kristina Issa i en sekvens tog hand om trummandet på ett avsiktligt taffligt vis) och vid ett tillfälle harpa. Dessutom hade (tippar jag) Jonas Redig sammanställt sound som spelades upp i högtalare. Medryckande, suggestiv musik förstärker fräckt avsedd stämning. Strategiskt placerad står Kristina Issa och med patos sjunger ut motiv ur föreställningen, något hon ganska ofta gör på Backa Teater.

”Flocken” av skådespelare behöver säkerligen träna, för att det intensiva rörelseschemat med klättringar, springande och hopp inte ska slita ut kroppen. Ytterst sällan har lika mycket dans/ kroppsspråk förekommit på denna hyllade barn- och ungdomsscen. Ensemblen är en samtrimmad mix av veteraner och ett par nya (åtminstone för mig) namn. Maskör, kostymör och modist har gjort ett förstjäntfullt jobb. Somliga skådespelare är så pass maskerade att de är knepiga att identifiera. Tillsammans med regissören exploaterar ensemblen pedagogiskt viktiga frågeställningar kring självständighet och samarbete.

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Beck – Quid pro quo

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Beck – Quid pro quo
betyg 3
Premiär på C More 17 mars 2023

En ny Beck-film har släppts och nu är Kristofer Hivju tillbaka som den norske superpolisen Steinar. Han är lika rå och envis som tidigare medan Martin håller en låg, eftertänksam profil. För övrigt är det inte mycket som är sig likt. Denna Beck-film är mycket mörkare än de tidigare och har tappat fokus på samhällskritik. Nu är det korruption på alla nivåer som är temat.

Steinar och Josef får i uppdrag att utreda ett dödsfall på en loppmarknad i Stockholms-förorten Vårberg. En immigrant från Belarus som kom i början av 1990-talet har blivit brutalt mördad eller så är det en olycka. Utredningen tar oväntade vändningar då Säpo blandar sig i och kräver att bli uppdaterade under utredningens gång. Utredningen påverkas under ytan av att polischefen Klas Fredén (som alltid suveränt gestaltad av Jonas Karlsson) troligen ska bli chef på Säpo. Påverkas mer än de utredande poliserna inser.

Filmen titel, Quid pro quo, är ett latinskt talesätt och betyder att byta tjänster. Hjälper du mig så hjälper jag dig. Ett uttryck väl använt om korrumperade sammanhang.

Handlingen är spännande och har en hel del oväntade vändningar men känns inte helt färdig. Den är aning rörig också, fast å andra sidan kan livet vara precis så okontrollerat viltväxande rörigt. Filmens styrka är de duktiga skådespelarna.

Det är den andra filmen av fyra i den senaste Beck-omgången. Det behövs en fortsättning. Det bara måste komma en uppföljning. Även om vi som tittare får en hel del svar så är det ändå alldeles för många frågor som händer i luften efteråt, som väntar på svar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck-film, Quid pro quo

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in