• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Dansrecension: Change – för oss ut på en resa djupt in i vårt inre och långt ut i universum

22 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: José Figueroa

Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023

Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.

Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?

Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.

Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.

I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.

Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.

En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.

Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.

Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.

Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.

Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.

I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danskritik, Dansrecension, Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern, Virpi Pahkinen

Filmrecension: One More Time – en slags remake av Måndag hela veckan

21 april, 2023 by Rosemari Södergren

One More Time
Betyg 3
Premiär på Netflix 21 april 2023
Regi Jonatan Etzler

40-åriga Amelia (Hedda Stiernstedt) fyller fyrtio år. Hon är rätt ångestfylld inför födelsedagen. Tiden har flytt iväg och hon känner att livet inte blev det hon hade förväntat sig som artonåring. I gymnasiet var hon populär, hade en av de snyggaste killarna som pojkvän och var eftertraktad både som flickvän och som kompis. Nu har hon inte lika många vänner och hon är singel och jobbet går inte särskilt bra heller. Hennes gamla vänner tycks alla ha lyckats mycket bättre i livet. Hon säger till en av sina få vänner att hon önskar hon kunde bli arton år igen.

Ibland kan det vara farligt att önska sig saker. Önskningarna kan gå in och det kanske inte är så kul som man trodde. Natten till sin födelsedag blir hon påkörd av en lastbil och när öppnar ögonen vaknar hon upp i sitt flickrum, hos sina föräldrar år 2002 på sin 18-årsdag. Först kanske det känns spännande och att hon får chansen att återuppleva sitt livs bästa dag och skapa livet som hon vill att det ska vara. Det är bara det att denna dag upprepar sig. I ett, hela tiden. Vad hon tar för beslut och vilka val hon är gör på sin födelsedag vaknar hon upp igen och igen av sina föräldrars falsksång när de uppvaktar henne på 18-årsdagen. Ja det är en slags remake av den klassiska filmen Måndag hela veckan med Bill Murray.

Helt klart är denna film inspirerad och influerad av Måndag hela veckan. I en scen tittar Amelia till och med på Måndag hela veckan tillsammans med en vän för att klura ut hur hon ska ta sig ur loopen som hon tycks ha fastnat i.

Det är framför allt en komedi och som många svenska komedier är karaktärerna inte helt realistiska utan något skruvade. Det tillhör själv formatet. Det fungerar godkänt och är väl nästa enda sättet att låta rollerna spelas. Förstås är det lite kluvet att inspireras så tydligt av en klassisk film. One More Time är rolig och underhållande men också väldigt förutsägbar. Måndag hela veckan är ändå klassikern och ett betyg högre.

Hedda Stiernstedt är en av senare års svenska skådespelare som är på väg uppåt i karriären. Hon slog framför allt igenom för den stora svenska publiken i tv-serien Vår tid är nu. Jag tycker att hon var mycket bra i den serien. Komedier kanske inte är hennes starkaste kort. Fast man vet aldrig, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Andra människors barn – en eftertänksam film om stora känslor

21 april, 2023 by Rosemari Södergren

Andra människors barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Rebecca Zlotowski
Skådespelare Virgine Efira, Roschdy Zem, Chiara Mastroianni

En eftertänksam film om stora känslor. Om att längta efter att få ett barn. Rachel är en fyrtioåring lärare som är engagerad i sitt jobb som lärare, omtyckt av både kollegor och elever. Hon är en ganska lycklig människa och har vänner och en syster och pappa som hon har bra relation med. Hon har till och med en bra vänskapsrelation till sitt ex. Men innerst inne skulle hon vilja ha barn. Fast den tanken eller känslan har hon inte riktigt erkänt för sig själv heller. Hon är fyrtio år och tiden för att kunna bli med barn rinner undan.

Rachel tar gitarrlektioner och där träffar hon Ali. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Ali har en fyraårig dotter, Leila. Han är skild och delar vårdnaden om dottern med sin före detta fru. Rachel får finna sig i att det tar sin tid innan hon får träffa Leila. När hon väl får träffa Leila växer hennes känslor för Leila och hon vill bry sig om Leila som sitt eget barn, vilket inte går. Leila har en mamma. Att älska någon annans barn är inte alltid samma sak som att älska ett eget barn. Och Rachel får också finna sig i att alltid komma i andra hand. Leila är alltid Alis första prioritet och hennes mamma är alltid hennes mamma.

Rachel är en lättsam person och hon älskar livet, sina elever, sina vänner, sitt ex och sina gitarrlektioner. Hon börjar bry sig om mycket om Leila och hennes längtar efter att få ett eget barn växer.

Denna film är trovärdig och känns väldigt äkta. Rachel är väldigt charmig, ser bra ut och har lätt för att visa vänliga och omsorgsfulla känslor. Hon är klok och ger ett ärligt intryck. Men hon lurar ändå sig själv, hon vill inte släppa fram och erkänna sin sorg över att det verkar svårt att få barn för henne. Det är också svårt att leva i en relation där någon annans barn alltid kommer i främsta rummet. Att visa sin besvikelse då hon blir bort-prioriterad klarar hon inte riktigt av.

Denna film handlar inte bara om barnlöshet. Jag tänker att idag i Sverige där det finns många som lever i bonusfamiljer kan många säkert känna igen sig i känslorna kring förhållanden med andras barn iblandade.

Andra människors barn är en film som väcker känslor och ger säkert publiken en del att prata om. Regissören har låtit berättelsen flyta fram i ett lugnt tempo och låter kameran vila på framför allt Rachels och Alis ansikten och låter oss förstå mycket genom små rörelser. Skickligt regisserad och berörande berättelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Evil Dead Rise – oväntad laddad, skarp och underhållande 

20 april, 2023 by Elis Holmström

Evil Dead Rise
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Lee Cronin

När Sam Raimi regisserade den första Evil Dead-filmen befann sig skräckfilmen i ett aningen stramt fack. Filmer som Exorcisten och Halloween hade förvisso briljerat men var oerhört allvarsamma produktioner som inte drog på smilbanden. Raimi valde en annan väg, genom att tillföra mörk och bisarr humor föddes en unik och oerhört älskad film som än idag anses vara en klassiker inom genren. Evil Dead har under åren byggt upp en skara nitiska fantaster som idag är orubbliga i sin hängivenhet till filmserien. De två uppföljarna har också blivit omfamnade av fantasterna då Raimi valde att gå än längre, vad gällde att göra filmerna till hänsynslöst våldsamma komedier som älskade att skratta åt sig själv.

Men försöket att uppdatera serien till 00-talet har visat sig svårt. Nyversionen från 2013 var en grotesk upplevelse som gjorde allt för att värja sig från den självironi och humor som är en pelare för seriens unika identitet. Resultatet var en anonym sörja som idag är omöjlig att minnas. Förväntningarna inför ytterligare ett nytillskott har därför inte varit särskilt höga. Regissören Lee Cronin har inte heller åstadkommit några stordåd, bokstavligen menat, hans tidigare filmer varit så små att de får Gamla Stans bakgator att framstå rymliga. Det finns med andra ord inga större anledningar att förvänta sig något annat än ytterligare ett menlöst mähä.

Men ibland slår en blixt ned från klar himmel … Evil Dead Rise visar sig vara en oväntat laddad, skarp och underhållande film som spelar alla sina kort rätt. Formulan som Raimi satte upp för mer än fyrtio år sedan är inte helt lätt att efterlikna. Rise är sannerligen inte fullkomlig vad gäller att följa i dess unika fotspår. Humorn är spretig och känns forcerad i ett flertal scener. Det förekommer också en helt menlös intrig som framstår som en usel ursäkt att fylla ut speltiden till dryga 90 minuter. Försöken att bygga några emotionella band mellan karaktärerna känns som bäst taffliga och håller inte vatten ens om livet hängde på det.

Cronin lyckas dock kompensera för dessa brister genom ett gigantiskt engangemang och en brinnande passion. De regissörer som en gång växte upp med filmserier som exempelvis Star Wars eller Evil Dead, har frälsts och döpts i dem. Se bara till Gareth Edwards och Rogue One. Dessa unga filmskapare är som gjorda för att föra facklan vidare genom en passion som originalskaparna inte längre bär med sig. Cronin verkar flera gånger ha förvandlats till ett barn i en godisbutik. Seriens klassiska inslag behandlas med lika stor vördnad som om då Louvren bevarar Mona Lisa. Cronin är dock inte alltför låst vid det förflutna, han bär med sig ett större allvar än Raimi.

Flera sekvenser blir därför oväntat laddade och krypande otäcka genom effektiv regi som får uttjatade skräckklyschor att framstå som inspirerade. Vid ett tillfälle lyckas filmen till och med alstra fram snillrik psykologisk skräck som gärna hade fått vara än mer framträdande. För övrigt är skräckelementen helt och hållet baserade på att demonstrera massaker utan dess like. Serien har alltid varit känd för sin ohämmade förmåga att stympa, stycka och förgöra mänskliga kroppar. Denna tradition fortsätter även här. I filmens marknadsföring skryter man med att det behövdes 6500 liter låtsasblod under hela produktionen. En siffra som känns underdriven då den mängden blod tycks förekomma i varannan sekvens. Våldet blir dock aldrig pornografiskt eller cyniskt, istället blir det som en extrem krydda som adderar till att bygga upp en förvriden och förförisk fantasivärld.

Ett inslag som också måste applåderas är den helt utomordentliga ljusdesignen. Evil Dead Rise bombarderar tittaren med den mest aggressiva ljudbild jag hört på år och dagar. Detta skapar en förvånansvärt fysisk upplevelse som mörbultar tittaren. Givetvis förkommer även de aggressiva kameraåkningar och udda kompositioner som blev lite av ett signum för Raimis filmer.

Genomförandet är lysande och Cronin vet exakt hur han skall maximera sitt material. Flera referenser är också implementerade med precis rätt mängd kärlek och respekt, något som skapar en pulserande stämning i salongen. Även skådespelet är oväntat stabilt, främst genom en god insats av Lily Sullivan som lyckas med att uppdatera det vanligtvis menlösa skräckvåpet till en handlingskraftig och sympatisk karaktär som utan tvekan har potential att bära upp både en och två uppföljare.

Evil Dead Rise är en uppfriskande överraskning som har alla möjligheter att göra serien till en spelare av rang i en genre som kantas av slentrian och brist på engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

20 april, 2023 by Rosemari Södergren

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Göteborg, Göteborgskravallerna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in