• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Blomster

15 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Blomster
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 juni 2023
Regi Neil Wigardt

En lång LSD-tripp eller någon liknande drog. En ung tjej hänger med ett gäng ungdomar en sommarnatt med rave och droger. Allt flyter på, lite oklart och luddigt, som om jag som tittare också är med där och är påverkad. Jag har väldigt svårt för filmer som mer eller mindre är en hyllning av droger eller skildrar starka droger som en normal del i livet utan några större problem. Det gör mig väldigt ledsen, både för att jag själv har närstående som dött eller farit illa av droger och för att jag under min uppväxt förlorade skolkamrater i överdoser eller i trippar som slog snett.

Filmleverantören beskriver filmen så här:
Ung förälskelse, kicksökande och hallucinatorisk svensk sommarnatt i Neil Wigardts visuellt explosiva debut.

Att unga gärna berusar sig är ämnet i säkert mer än femtio procent eller kanske nittio procent av filmer och tv-serier. Ofta skildras det också som något som hör naturligt till ungdomen och väldigt sällan visas det som är en alltför vanlig följd: många unga dör i överdoser både i Sverige och i hela världen. Varje år dör uppemot 900 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Tre av fyra dödsfall beror på överdoser eller att personen tagit sitt liv, visar en genomgång av statistik från flera myndigheter. Det är många fler än gängkriminellas skjutningar resulterar i. Självklart förväntar jag mig inte att filmer behöver ha som syfte att upplysa om faran med droger. Men jag är ändå skeptisk till att alla ungdomar använder droger och jag är kritisk till när det så oförblommat skildras som något positivt att droga sig med starka medel.

Vad jag förstår ska vi av filmen känna att vi är med i detta kompisgäng där var och en accepteras som den är och får ha vill bakgrund och vilken sexualitet som helst. Det är inte direkt den första ungdomsfilmen som skildrar sådana kompisgäng. Det är väl det normala idag?

Vi får följa dessa ungdomar som under ett dygn rör de sig från skogsrave till hemmafester. De blandar alkohol och droger helvilt.

För mig var det plågsamt att se filmen, jag fick ont i magen och såg inom mig alla de känner som varit fast i missbruk eller vuxit upp med anhöriga med missbruk. Den enda anledningen att den fick högre betyg än 1 är de många små samtalen som tar upp existentiella frågor om meningen med livet, som när en av de unga männen säger att han vet hur allt kommer att sluta. Alla dessa små med reflektioner om kärlek och existens, omg klimatförändringar och om att hitta sig själv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Min Ensamstående Mamma – en rad spridda scener

15 juni, 2023 by Elis Holmström

Min Ensamstående Mamma
Betyg 2
Svensk biopremiär: 8 september 2023
Regi Emanuele Crialese

Min Ensamstående Mamma ser till ytan ut att vara ett koncentrerat och laddat familjedrama där två personlighetskriser blir till en malström för en redan ytterst dysfunktionell familj. De flesta dekonstruktioner av familjer brukar ske med intimitet och försiktighet – som The Ice Storm av Ang Lee. Emanuele Crialese som står som regissör väljer istället att presentera sin film likt ett fotoalbum där sammankopplingen mellan bilderna endast är fullt förståelig för dem som förekommer i motiven, vi i publiken får istället själva fylla i många av luckorna. Detta leder till en rad spridda scener som är menade att fånga den emotionella berg- och dalbana som är familjelivet, det kan vara alltifrån helgfirande till de mest mörka stunder.

Att fokusera på strukturen framför det intima behöver inte vara ett felaktigt beslut. Många regissörer har klarat sig bra på att göra relativt kallsinniga filmer som bländar och trollbinder genom perfekt mekanik och teknik. Se bara till Christopher Nolan som i sina bästa stunder briljerat genom att skapa film som liknar ingenjörsmässiga under, där berättarstrukturen och idéerna harmoniserar bortom förstånd och förklaring.

Men det räcker inte bara med att vända upp och ned på traditioner och mönster, någonstans måste det också finnas en genuin vision som avser att åstadkomma något. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett tillfredsställande slut som pliktskyldigt ger svar på alla frågor. Man brukar säga att resan är viktigare än målet men varken åkturen eller slutdestinationen är särskilt märkvärdiga vad Min Ensamstående Mamma anbelangar.
Crialese är uppenbart fascinerad av att leka med förväntningar och struktur, detta leder till en rad oväntade sekvenser som dyker rakt ned i det surrealistiska och drömlika. Dessa är tänkta som en form av emotionell förlossning, att genom ett tydligt stilbrott visa på längtan efter något annat än den ensidiga vardagen. Men eftersom Crialese glömmer bort att det måste finnas en koppling – eller ett mått av empati, för karaktärerna på vita duken blir dessa scener endast bisarra, i vissa fall provokativt löjeväckande. Då det görs ett kreativt val att prioritera form framför emotionellt engagemang bör utförandet vara fläckfritt, något som – givetvis, inte är fallet. Den lilla spänning som byggs upp försvinner som dammpartiklar i en orkan då Crialese irrar runt och aldrig kan fokusera filmen på något som intresserar tittaren. Sekvenser som är menade att vara hjärtevärmande framstår märkligt avslagna och pliktskyldiga. Väldigt sällan har ordet riktningslöst varit mer träffande vad gäller att beskriva en film, det är en kaotisk samling sekvenser som vägrar att samsas.

Det enda som blir något sorts ankare är Penelope Cruz. Trots en ytterst problematisk italienska, som är trasigare än svensk hushållsekonomi, får vi se prov på Cruz ständigt pålitliga scennärvaro som kan fascinera i vilken kontext som helst. Tyvärr vill inte Crialese inse att han har tillgång till en skådespelare i världsklass. Cruz blir istället andra fiol till debutanten Luana Giuliani, som blivit sadlad med en karaktär som är obegripligt platt och slarvigt skriven. Trots potential att utforska ett barn i identitetskris blir sekvenserna med Giuliani mest surmulna och utmattande kavalkader i tjurighet och ansträngt grubblande.

Först mot slutet börjar Crialese presentera scenarion och sekvenser som känns relevanta och intressanta. Då förekommer plötsligt en stor medmänsklighet och en specifik sekvens blir oväntat känslosam då Cruz tillåts agera fritt och inte bli placerad på avbytarbänken. Men när något av substans väl har framträtt visar sig filmen vara redo att packa ihop och gå hem. Någonstans där är det uppenbart att allting varit förgäves och att Crialese endast lyckats med uppgiften att misslyckas fatalt.

Trots en stark Penelope Cruz och en berättelse med potential att brinna blir slutresultatet endast poänglöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Flash – ett stycke god underhållning

15 juni, 2023 by Elis Holmström

The Flash
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2023
Regi Andy Muschietti

När det kommer till The Flash finns det inte bara en elefant i rummet utan en hel flock. Även för den som inte följer filmindustrin och dess många intriger har huvudrollsinnehavaren Ezra Millers (Miller har pronomen they/them på engelska och kommer därför tilltalas med hen i denna recension ) diverse olaga upptåg inte gått att undvika. Miller sitter nu på så många anklagelser och brottsmisstankar att man kan börja misstänka att hen inlett någon sorts bisarr form av metodskådespel för Flash ärkefiende Reverse Flash, i stället för den ordinarie och titulära superhjälten. Utöver det kantas DC och dess filmuniversum av tumult. James Gunn är i full fart med att starta om det mer eller mindre kollapsade försöket att lansera ett massivt filmuniversum – DCEU, som kunde konkurrera mot rivalen Marvel Cinematic Universe.

De senaste två DC-filmerna har också gått dåligt ekonomiskt och mottagit svidande kritik. Först med den gräsliga Black Adam som var så usel att jag än idag får sömnproblem då jag erinrar mig den upplevelsen. Den oväntat charmiga Shazam Fury Of The Gods visade sig inte heller falla någon i smaken. Därför är det glädjande att konstatera att The Flash är en utmärkt actionfilm och den bästa DCEU-filmen någonsin.

Att återigen dra upp de synder regissören Zack Snyder begått, vad gäller att suga musten, glädjen och livet ur DC på film, känns onödigt. Trots den lojala, närmast sektliknande, skara fans Snyder har går det inte att komma ifrån den grop som grävdes med filmer som Man Of Steel och Batman V Superman: Dawn Of Justice. Projekt som försatte hela DCEU satsningen i djup koma. Andy Muschietti är sannerligen inte en regissör som associeras med glädje och livlighet, framförallt efter de – enligt mig, ganska ointressanta adaptionerna av Stephen Kings tegelsten IT. Muschietti har dock valt att inte äntra projektet med någon bister uppsyn. The Flash känns istället som en enda lång hyllning till det tidiga DC, det vill säga serietidningarna och deras guldålder under 40- och 50-tal. En tid som idag har lämnat ett bestående intryck där män i mantlar besitter superkrafter och stoppar rånare. Genren har utvecklats sedan dess, men i dagens bästa DC-tidningar finns det spår av samma naiva optimism och berättarglädje som inte har några problem med att vara löjlig och humoristisk.

The Flash och Muschietti lyckas ta dessa koncept och integrera dem fläckfritt genom hela filmen. Trots stora insatser, där hela existensen står på spel, är det i grund och botten ett härligt och otroligt humoristiskt äventyr som tar inspiration från Tillbaka Till Framtiden och vansinnet som uppstår i och med tidsresor. Men humorn leder också till flera stunder av beundransvärd extas, detta är mest märkbart i filmens inledande actionscen. En sekvens som inte har några problem att kombinera vansinnig action med löjeväckande scenarion som kunde framstått infantila om det inte vore för att Muschietti genomför dem med sådan övertygelse.

För att vara en film som i grund och botten mynnar ut i ett patos som understryker vikten av försoning, acceptans och att inte kedja sig fast vid sitt förflutna känns The Flash som en enda lång tillbakablick, och det inte negativt menat. Stunderna då superkrafter först prövas, eller hur det största av kriser kan avföras med en klackspark, påminner om hur Sam Raimi regisserade den allra första Spider-Man-filmen. Samma precision och kraft som Raimi visade upp är förvisso inte närvarande, men det finns tydliga spår. Men den sanna favoriten i repris är – såklart, Michael Keaton. Efter mer än trettio år får vi se Keaton som en åldrad, bitter och ensam Bruce Wayne. En roll som Keaton fullkomligt briljerar i, faktum är att Keaton aldrig varit en bättre Batman. Med hjälp av digitalteknik och en mer flexibel dräkt bjuder Keatons Batman på en rad fantastiska actionscener. Sedan till det verkliga frågetecknet, Ezra Miller…

Att separera konstnär och person är inte alltid en så lätt uppgift. Och initialt går det inte att skaka av sig en mycket olustig känsla då Miller – sedan Justice League, valt att porträttera Barry Allen/Flash som neurotisk och udda, något som inte gör publiken mer bekväm. Men Miller lyckas till slut övertyga genom att göra Allen oväntat intelligent och empatisk. Hen bidrar till att göra den mycket grovhuggna emotionella kärnan potent nog för att göra filmen medryckande och intressant bortom det bombastiska.

Även om det finns mycket att gilla i The Flash finns det också problem som tyvärr håller filmen ifrån de riktigt höga betygen. Många gånger om haltar filmen vad gäller att få igång berättelsen, flera sekvenser känns överflödiga och onödiga. Först mot filmens mitt får filmen en mer greppbar form. Slutsekvensen ska applåderas för sitt försök att bryta trenden att kulminera i en massiv strid mot en motståndare med gudalika förmågor. Men tyvärr är klimax rörigt, forcerat och ger inte det fullkomliga avslut – för det snart döda DCEU, som utlovats. Slutligen måste de digitala effekterna rentav fördömdas. I en tid då flera har ifrågasatt kvalitén på specialeffekter tar The Flash priset vad gäller totalt inkompetens. Flera nyckelsekvenser, som involverar människor, ser ut som smältande leksaksfigurer, vilket gör det omöjligt att inte dras ur upplevelsen. Finalen är också den sektion där effekterna är som mest beklämmande och det är ofattbart att de kunnat stämplas som färdiga.

Trots felen är det svårt att inte vara imponerad över vad Andy Muschietti åstadkommit, ett stycke god underhållning som visar att DC har eldkraft nog att konkurrera med vem som helst… Om det hade gjorts rätt från början vill säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Happy Valley 3 – en av sommarens bästa serier

15 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Happy Valley 3
Betyg 4
Premiär på SVT 4 juni 2023
Regi Fergus O’Brien och Patrick Harkins

Den kärva och jordnära polisinspektör Catherine Cawood som löser brott i en småstad i Yorkshire är tillbaka i den tredje säsongen av Happy Valley. Sarah Lancashire gör rollen som Catherine och hon gör det med bravur. I denna tredje säsong skakas hennes tillvaro om rejält och vi får se Catherine Cawood mer skakad än tidigare. Likaså Siobhan Finneran i rollen som hennes syster Clare träder fram mer än tidigare och gör en stark skådespelarinsats.

Serien bygger på kriminalromaner av Sally Wainwright som också var med som regissör i tidigare säsonger. Som i det mesta Wainwright skriver är det människorna och det mänskliga som är i fokus. Catherine har haft det tufft med en syster som varit heroinmissbrukare och en dotter som dött på grund av psykopaten Tommy Lee Royce som våldtog dottern. Resultatet av våldtäkten blir Ryan, Catherines dotterson som hon har hand om.

Säsong tre startar med att några arbetare hittar ett skelett på en strand och Catherine svarar på larmet. Några stöddiga kriminalpoliser kommer dit en stund efter henne och hon kan verkligen sätta dem på plats genom att hon kan identifiera vem den döde och har massor mer information. Men i efterskalven efter detta makabra fynd dyker psykopaten Tommy Lee Royce upp. Han sitter i fängelse men har troligen sett mordet och skulle kunna vittna. Men han har förstås en egen agenda. James Norton visar än en gång vilken enastående skådespelare han är i rollen som Tommy Lee Royce.

Serien har för övrigt samlat flera av de starka brittiska skådespelarna som Derek Riddell i rollen som Richard Cawood, journalist och morfar åt Catherines dotterson Ryan.

Catherine har hand om dottersonen Ryan som har en del problem och som är på väg att råka in i händerna på en lärare som fula baktankar. Men det är långt ifrån det enda hotet mot Ryan som Catherine ställs inför. Det avslöjas för henne att några av de hon litade på svikit henne och hjälpt Ryan att i hemlighet ha kontakt med sin pappa Tommy Lee Royce. Ryan har regelbundet besökt Tommy i fängelset.

Serien är stark och berör och det är lätt att identifiera sig med och känna med både Catherine och hennes syster Clare. Det går inte att se serien utan att bli berörd. Happy Valley säsong 3 är en av de bästa serierna som visas i sommar.

”Happy Valley” säsong 3 hade premiär på SVT och SVT Play den 4 juni 2023. Säsongen består av av 6 avsnitt som portioneras ut med ett avsnitt i veckan.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Happy Valley

Recension av tv-serie: The Swarm – ett bottennapp och en stor besvikelse

13 juni, 2023 by Rosemari Södergren

The Swarm
Betyg 1
Premiär på Viaplay 28 maj 2023
Regi Luke Watson, Philipp Stölzl, Barbara Eder
Medverkande Alexander Karim, Cécile De France, Leonie Benesch, Joshua Odjick, Takehiro Hira mer flera

Serien har marknadsförts stort som en miljöthriller av Game of thrones-producenten Frank Doelger så förväntningarna har varit stora. Serien är påkostad och har flera intressanta skådespelare. Hotet mot mänskligheten kommer från havet och tyvärr blir det en enda stort magplask av denna serie.

Runt om i världen dyker det upp egendomligheter. Valar attackerar båtar och dödar människor genom att krossa skepp. En hummer skickar ut ett gift som dödar människor. Miljontals krabbor kravlar upp på land och dödar allt i sin väg. Tsunamier förstör och dödar allt i sin väg.

Vad ligger bakom? Hur kan havet skapa sådana mutationer? Forskare runt om i världen samlas. Några av dessa forskare kommer fram till att de tror att det är en intelligent varelse som ligger bakom. I ledningen för dessa forskare står Dr. Sigur Johanson som spelas av den svenska skådespelaren Alexander Karim, som inte gör sin bästa roll precis. Han är styltig och svår att tro på liksom en rad av övriga skådespelare som är en del i att serien är ett botten-napp.

Två andra roller som är svåra att känna för är några karaktärer otroligt trista och svåra att känna någon sympati för som Charlie Wagner (som spelas av Leonie Benesh som inte tycks ha mer än ett par stela ansiktsuttryck) och sockersöta Leon Anawak (spelas av Joshua Odjick, söt ung man men väldigt förutsägbar i sin näpna roll).

Nå skådespelarinsatser beror ju på anvisningar från regissör och producent. Det som gör serien tså plågsam att se alla avsnitt från är att det är så många intressanta frågeställningar som inte tas upp. Mänskligheten står inför ett hot från en okänd intelligens i havet och det enda vi får se är hur forskare och övrig personal på forskningsfartyget står och tittar in bildskärmar som visar rörelser i havet. Obegripliga bilder som inte går att tolka för oss som inte är havsforskare. Totalt ointressant och ansiktsuttrycken är överdrivna och stela. För att inte prata om hur många andra reaktioner från människor kring attackerna från havet som skulle kunna skildras. Någon enstaka diskussion förekommer, mest mellan de olika forskarna och någon gång med finansiärer. Men det finns så många spännande aspekter som kunde tas upp.

En del i serien som skulle kunna vara spännande är kommunikationen med denna intelligens i havet.
Jag tänker på Arrival som Oscarsnominerades i som bästa film, bästa regi och ytterligare fem kategorier. Där var det också en del fokus på hur mänskligheten kunde kommunicera med intelligens som tänker och kommunicerar på ett helt annat sätt. Men The Swarm kommer aldrig upp på samma nivå kring detta ämne.

Aftonbladet skrev om The Swarm:
Påkostad miljöthriller som tyvärr strandar
Ibland räcker det inte med ett hett ämne, en ”Game of thrones”-producent och jättemycket pengar.

Jag håller med vartenda ord i den recensionen. Den är oerhört påkostad med foto och miljöer från haven, men det räcker inte. Handlingen är för tunn och karaktärerna griper inte tag i mig och det är alldeles för mycket som är förutsägbart och alla de nivåer i berättelsen som skulle kunna finnas med saknas.

Jag besviken på en serie som tar upp ett ämne som skulle kunna vara så spännande och har så många nivåer och existentiella frågor.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: The Swarm, TV-serie, Viaplay

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Sida 308
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in