
Av Agnes Åhlund & Hilda Ekstedt
Regi: Carolin Oredsson
Kostym och scenografi: Karin Holm
Medverkande: Hilda Ekstedt (barytonsaxofon, dragspel, ukulele, sång och skådespel), Agnes Åhlund (cittra, ukulele, sång och skådespel), Julia Schabbauer (trummor, sång), Klittkören: Alexandra Nilsson (cello), Kristina Issa (harpa, piano), Siri Woxlin, Isa Holmgren (dans) och Petrix Hessel (dans).
9/3 16/3 2024 Aftonstjärnan på Hisingen
Glitterfittan bildades 2014 och består av två musikaliskt välutbildade kvinnor i 30-års åldern som träffades på folkhögskola. Fanns enligt dem ett behov av en feministisk folk-progg-jazz duo. Tillkomsthistorien skildras i lätt dråplig ton i den revy som framförs under ett par utsålda föreställningar, vilka det jublades åt. Duon provocerar inte bara till namnet. De praktiserar (själv) ironiska stilgrepp utifrån en kompromisslös radikalfeminism, med texter där det skämtsamma ibland avdramatiserar vrede, eller tvärtom. Konceptet bygger på att vi inte alltid kan avgöra var deras ilska börjar och humorn slutar. Paralleller kan dras till vad Mia Skäringer estetiskt och ideologiskt ägnat sig åt. Trots en låt med titeln Hatar män på stan från det album som släpptes 2020 var jag som inbjuden recensent långt ifrån ensam man.
Genremässigt skrudar de sina statements i en lekfullt demagogisk visformel med utvikningar till jazz, folkmusik och pop. Hilda & Agnes har jag sett i egenskap av duktiga teatermusiker tillsammans och var för sig. Hilda trakterar träblås, spelar i exempelvis swingband och med Aurelia Dey. Agnes leder bland flera andra projekt vokalkvartetten Åkervinda och sjunger exceptionellt ljusa toner i Björn Petersson kvartett. Att hon och en annan person på scen behärskar kulning demonstreras med komisk ackuratess.

Revyn lanseras som en färgsprakande känslokavalkad av klassiskt snitt, där korta sketcher varvas med sånger/ instrumentalmusik och performance. Denna tilldragelse sägs vara genomsyrad av ”humor, samhällskritik och okuvlig feminism, en varudeklaration som stämmer. Blir ideliga bejublade humörsvängningar under två timmar( inklusive paus) i en show vars regissör förtjänar en särskild eloge. Kan inte vara okomplicerat att jobba med starka viljor, att vaska fram den bäst fungerande tågordningen.
Förväntad ton slås an omgående., Vi välkomnas genom att tackas för att vi lämnar den fula, kalla verkligheten för att ta oss in i feminismens värme. Det påstås dock, ve och fasa, att den är död. I en teatralisk skojfrisk begravningsceremoni tas det avsked från den livsavgörande emancipationen. Utlovas utan trovärdighet att patriarkatet inte längre ska ältas. Processen avbryts av ironiskt hållen duett varpå klittkören som innehåller en ickebinär person ger sig till känna.
Och sedan följer ett radband av sånger, slagkraftiga sketcher och diverse hyss. Blir uppenbart att det ligger i Glitterfittans DNA att i sina texter tillåta sig vara kategoriska och smått vulgära. Deras låtar har ofta refränger likt slogans, vilket gör att när Glitterfittan enstaka gånger rimmar fyndigt hajar man till. Överdrifter och utseendefixering driver revyns humor, på ett sätt som knappast skulle vara gångbart i en könsmixad revy. Både Agnes & Hilda har en fäbless för utslungade repliker med tillgjord röste, gärna med överklassigt tonfall. Hilda är den som tar dessa rolltolkningar längst, vilket givetvis genererar åtskilliga skrattsalvor. Tajmingen i entréer sitter perfekt. Samma sak med konstpauser och poser.

Julia Schabbauer tillför revyn muskler med välavvägda rytmer och en energi som understryker det patos som bär föreställningen. Och när ballad framförs eller skört instrument ackompanjeras tas visparna fram. Hennes tokroligt aggressiva frijazzduell med brölande barytonsax fick mig att le och höja på ögonbrynen. Effektfullt byte av perspektiv när kören utrustade med grytvantar lovsjungandes behagfullt uppassande kvinnor, får ge plats åt sanslösa stökandet i Arg på dig som följs upp med Jag mår skit. En sprudlande polska tillhör de mest lyckade musikinslagen liksom införlivandet av cello från Alexandra Nilsson. Agnes pastisch på Billie Holiday blir å andra sidan tyvärr tämligen platt.
Revyer innehåller ofta ett stående skämtsamt inslag. Här återkommer upprepade gånger en person ur kören kringvandrandes med plakat nedanför scen, varnar ljudligt med sur uppsyn för att fertilitet begränsas av biologiska klockan. Generellt verkar manusförfattarna se feminismen som en kollektiv kamp för samtliga kvinnor oavsett social ställning, vilket ju framstår som föga rimligt. Och att rörelsen flagrant svikit de hundratusentals utsatta för hedersförtryck måste läggas den till last. Överhuvudtaget finns inte sammansättningen av dagens Sverige med, skygglappar som på ett bakvänt sätt ändå passar in i ett intersektionellt mönster. Snacka om elefanten i rummet! Via sketch baserad på telefonsamtal (80-tals modell med fingerskiva) problematiseras ändå systerskap en gnutta, i form av att missunna andra framgångar och vilja bli inkvoterad.

Har en go känsla i kroppen fram till finalen. Har roligt åt skarpa utfall, imitationer och originellt drastiska sånger. Uppskattar musikens omväxlande skepnader inklusive ett expressivt solo på barytonsax. Klittkörens medlemmar har en brokig bakgrund från pop-, klassiskt eller folkscener. Fäster mig vid inslag om ensamhet, filantropens ”katalogaria” som så typiskt överröstas av misantropens argument, redogörelsen av vårt mobilberoende. Vågas dessutom skojas om allvaret i underlivsbesvär. Underhållande som i ett töntigt bygdespel blir det i båt-sketchen om lesbianen från Bohuslän.
Hög tid att meddela att den bekräftelse revymakarna sökte och fick, stötte bort mig i och med finalen, en uppdaterad version av Puckon, militanta låten som inleder vinylens b-sida. Den exalterade känslan försvann, saboterades av en omvärldsanalys renons på klarsyn. Genom att utmåla regeringen på grund av Tidö-avtalet som vilandes på fascistisk grund gör man sig skyldig till förödande polarisering. I en tid av förhöjt säkerhetshot, systemhotande kriminella klaner, tilltagande korruption, islamisering, cancelering och europarekord i bombdåd pekar man ut en demokratiskt vald regering, tillsatt för att försöka vända på utvecklingen, som motståndare och fiende. Ett intellektuellt magplask! Synd på så rara ärter vill jag hävda.





