• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Roar och röjer runt med ironi, vrede, reflektioner och musikalisk begåvning – Glitterfittan revy på Aftonstjärnan

18 mars, 2024 by Mats Hallberg

Av Agnes Åhlund & Hilda Ekstedt

Regi: Carolin Oredsson

Kostym och scenografi: Karin Holm

Medverkande: Hilda Ekstedt (barytonsaxofon, dragspel, ukulele, sång och skådespel), Agnes Åhlund (cittra, ukulele, sång och skådespel), Julia Schabbauer (trummor, sång), Klittkören: Alexandra Nilsson (cello), Kristina Issa (harpa, piano), Siri Woxlin, Isa Holmgren (dans) och Petrix Hessel (dans).

9/3 16/3 2024 Aftonstjärnan på Hisingen

Glitterfittan bildades 2014 och består av två musikaliskt välutbildade kvinnor i 30-års åldern som träffades på folkhögskola. Fanns enligt dem ett behov av en feministisk folk-progg-jazz duo. Tillkomsthistorien skildras i lätt dråplig ton i den revy som framförs under ett par utsålda föreställningar, vilka det jublades åt. Duon provocerar inte bara till namnet. De praktiserar (själv) ironiska stilgrepp utifrån en kompromisslös radikalfeminism, med texter där det skämtsamma ibland avdramatiserar vrede, eller tvärtom. Konceptet bygger på att vi inte alltid kan avgöra var deras ilska börjar och humorn slutar. Paralleller kan dras till vad Mia Skäringer estetiskt och ideologiskt ägnat sig åt. Trots en låt med titeln Hatar män på stan från det album som släpptes 2020 var jag som inbjuden recensent långt ifrån ensam man.

Genremässigt skrudar de sina statements i en lekfullt demagogisk visformel med utvikningar till jazz, folkmusik och pop. Hilda & Agnes har jag sett i egenskap av duktiga teatermusiker tillsammans och var för sig. Hilda trakterar träblås, spelar i exempelvis swingband och med Aurelia Dey. Agnes leder bland flera andra projekt vokalkvartetten Åkervinda och sjunger exceptionellt ljusa toner i Björn Petersson kvartett. Att hon och en annan person på scen behärskar kulning demonstreras med komisk ackuratess.

foto Nike Ström

Revyn lanseras som en färgsprakande känslokavalkad av klassiskt snitt, där korta sketcher varvas med sånger/ instrumentalmusik och performance. Denna tilldragelse sägs vara genomsyrad av ”humor, samhällskritik och okuvlig feminism, en varudeklaration som stämmer. Blir ideliga bejublade humörsvängningar under två timmar( inklusive paus) i en show vars regissör förtjänar en särskild eloge. Kan inte vara okomplicerat att jobba med starka viljor, att vaska fram den bäst fungerande tågordningen.

Förväntad ton slås an omgående., Vi välkomnas genom att tackas för att vi lämnar den fula, kalla verkligheten för att ta oss in i feminismens värme. Det påstås dock, ve och fasa, att den är död. I en teatralisk skojfrisk begravningsceremoni tas det avsked från den livsavgörande emancipationen. Utlovas utan trovärdighet att patriarkatet inte längre ska ältas. Processen avbryts av ironiskt hållen duett varpå klittkören som innehåller en ickebinär person ger sig till känna.

Och sedan följer ett radband av sånger, slagkraftiga sketcher och diverse hyss. Blir uppenbart att det ligger i Glitterfittans DNA att i sina texter tillåta sig vara kategoriska och smått vulgära. Deras låtar har ofta refränger likt slogans, vilket gör att när Glitterfittan enstaka gånger rimmar fyndigt hajar man till. Överdrifter och utseendefixering driver revyns humor, på ett sätt som knappast skulle vara gångbart i en könsmixad revy. Både Agnes & Hilda har en fäbless för utslungade repliker med tillgjord röste, gärna med överklassigt tonfall. Hilda är den som tar dessa rolltolkningar längst, vilket givetvis genererar åtskilliga skrattsalvor. Tajmingen i entréer sitter perfekt. Samma sak med konstpauser och poser.

Julia Schabbauer tillför revyn muskler med välavvägda rytmer och en energi som understryker det patos som bär föreställningen. Och när ballad framförs eller skört instrument ackompanjeras tas visparna fram. Hennes tokroligt aggressiva frijazzduell med brölande barytonsax fick mig att le och höja på ögonbrynen. Effektfullt byte av perspektiv när kören utrustade med grytvantar lovsjungandes behagfullt uppassande kvinnor, får ge plats åt sanslösa stökandet i Arg på dig som följs upp med Jag mår skit. En sprudlande polska tillhör de mest lyckade musikinslagen liksom införlivandet av cello från Alexandra Nilsson. Agnes pastisch på Billie Holiday blir å andra sidan tyvärr tämligen platt.

Revyer innehåller ofta ett stående skämtsamt inslag. Här återkommer upprepade gånger en person ur kören kringvandrandes med plakat nedanför scen, varnar ljudligt med sur uppsyn för att fertilitet begränsas av biologiska klockan. Generellt verkar manusförfattarna se feminismen som en kollektiv kamp för samtliga kvinnor oavsett social ställning, vilket ju framstår som föga rimligt. Och att rörelsen flagrant svikit de hundratusentals utsatta för hedersförtryck måste läggas den till last. Överhuvudtaget finns inte sammansättningen av dagens Sverige med, skygglappar som på ett bakvänt sätt ändå passar in i ett intersektionellt mönster. Snacka om elefanten i rummet! Via sketch baserad på telefonsamtal (80-tals modell med fingerskiva) problematiseras ändå systerskap en gnutta, i form av att missunna andra framgångar och vilja bli inkvoterad.

foto Nikke Ström

Har en go känsla i kroppen fram till finalen. Har roligt åt skarpa utfall, imitationer och originellt drastiska sånger. Uppskattar musikens omväxlande skepnader inklusive ett expressivt solo på barytonsax. Klittkörens medlemmar har en brokig bakgrund från pop-, klassiskt eller folkscener. Fäster mig vid inslag om ensamhet, filantropens ”katalogaria” som så typiskt överröstas av misantropens argument, redogörelsen av vårt mobilberoende. Vågas dessutom skojas om allvaret i underlivsbesvär. Underhållande som i ett töntigt bygdespel blir det i båt-sketchen om lesbianen från Bohuslän.

Hög tid att meddela att den bekräftelse revymakarna sökte och fick, stötte bort mig i och med finalen, en uppdaterad version av Puckon, militanta låten som inleder vinylens b-sida. Den exalterade känslan försvann, saboterades av en omvärldsanalys renons på klarsyn. Genom att utmåla regeringen på grund av Tidö-avtalet som vilandes på fascistisk grund gör man sig skyldig till förödande polarisering. I en tid av förhöjt säkerhetshot, systemhotande kriminella klaner, tilltagande korruption, islamisering, cancelering och europarekord i bombdåd pekar man ut en demokratiskt vald regering, tillsatt för att försöka vända på utvecklingen, som motståndare och fiende. Ett intellektuellt magplask! Synd på så rara ärter vill jag hävda.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Bockarna Bruse På Badhuset

15 mars, 2024 by Elis Holmström

Bockarna Bruse På Badhuset
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Will Ashurst

Den norska animationsstudion Qvisten kan inte anklagas för att ligga på latsidan. Under oerhört kort tid har studion levererat en radda filmer som haft biopremiär. Något som måste ses som imponerande med tanke på det generella underskottet på europeisk – och i synnerhet nordisk animation. Men hög produktionstakt är knappast meriterande vad kvalitet anbelangar. Ett fåtal artister och kreatörer kan kombinera hög produktion med obegripligt hög kvalitet – se bara till Bruce Springsteen som under slutet av 1970-talet producerade så mycket att superhits som exempelvis Because The Night behövde skänkas bort till Patti Smith.

Qvisten verkar istället ignorera och förakta begrepp som kvalitet eller eftertanke. Ännu en gång är det en film som vältrar sig i misstag och kass regi och som förälskat sig i hurtigt och gapigt trams som får hjärncellerna att vilja hoppa från en hög bro.

Att begå ett misstag kan ursäktas, om det sker en andra gång är det aningen mindre förlåtligt men inte avgörande. Qvisten har nu lyckats begå multipla kardinalsynder vad filmmediet anbelangar. Det går inte längre att ha överseende med det förfasande usla skräp som Qvisten överöser publiken med. Att studion fortsätter förgripa sig på klassiska barnsagor som Folk och Rövare i Kamomilla Stad, och nu Bockarna Bruse, gör nonchalansen vad gäller ansträngning att framstå som motbjudande cynisk.

Men frågan är om inte detta är höjden – eller rättare sagt botten? Det som utspelar sig på duken är bortom alla ordinarie bedömningskriterier. Det är svårt att avgöra vad som är mest beklämmande, precis allt är en frånstötande olycka. Bockarna Bruse På Badhuset misslyckas fatalt med precis allt. Som barnfilm är den alltför grov och närmast snuskig, med sin konstanta fascination för avföring och otrevliga odörer. För de äldre är filmen så pass fånigt juvenil och banal att det inte går att utvinna något som helst underhållningsvärde. Utöver det är animationen – som alltid med Qvistens produktioner, vanvettigt ful. Det finns skräpiga YouTube animationer som håller högre klass och har mer följsamma rörelser. Det kvittar att filmen försöker efterapa visuella kvalitéer från förlagan, resultatet som tittaren tvingas se på orsakar samma reaktion som att vakna upp med en jättelik giftspindel på bröstet. Trots sin sparsamma speltid på drygt 60 minuter känns upplevelsen längre än samtliga fjortontusen avsnitt av Våra Bästa År.

Eländet blir hundraprocentigt skräp då det kastas in ett par vedervärdiga musiknummer som kunde ha använts som tortyr i valfritt mardrömsfängelse. Bockarna Bruse På Badhuset är anskrämlig smörja som befäster Qvisten som ett av de sämsta produktionsbolagen i världen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Knox Goes Away

15 mars, 2024 by Elis Holmström

Knox Goes Away
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Michael Keaton

Michael Keaton har haft en bisarr karriär som var i full blom under 1980-talet i och med sina Tim Burton-samarbeten, där både Beetlejuice och Batman gjorde Keaton till ett namn på allas läppar. Karriären skulle sedan svalna avsevärt. Keaton drog sig tillbaka på en jättelik ranch och medverkade bara sporadiskt i ett antal ansiktslösa produktioner. Först med den snillrika Birdman för tio år sedan lyckades Keaton göra storstilad comeback. Efter det följde ett antal lysande roller, bland annat som Spider-Man-skurken Vulture. Keaton har också fått visa att han besitter en god scennärvaro som varit ett trevligt tillskott i filmer som Spotlight och även The Flash då han återvände till att spela Batman.

Keaton har idag nya möjligheter, något som nu lett till film nummer två där han deltar som både regissör och skådespelare. Erfarenheten av en karriär som åkt berg- och dalbana kunde ha resulterat i en markant förbättring vad Keatons förmåga som regissör beträffar, framförallt med tanke på att The Merry Gentleman – Keatons förra regiprojekt, visat sig vara lika minnesvärd som det senaste avsnittet av Bingolotto.

Men någon uppryckning blir det inte tal om. Istället är hela Knox Goes Away en kavalkad klyschor, som i rätta händer kunde ha blivit en effektiv thriller med ett starkt emotionellt patos. Olyckligtvis kan filmen aldrig resa sig över det faktum att allt som utspelar sig är presenterat med en mördande tristess befriat från all form av spänning eller intensitet.

Yrkesmördare på film kan vi det här laget vara lika återkommande som brustna förhållanden. Det är ett inslag som numera behöver oerhörd kreativitet och kompetens för att framstå någotsånär intressant. Inte ens faktorn där huvudpersonen kämpar med en alltmer påträngande demens är särskilt innovativt. Se bara till den erbarmliga Memory med Liam Neeson som i sin tur var baserad på en belgisk förlaga.

Knox Goes Away önskar att minnesproblemen, tillsammans med en mycket oläglig familjekris, skall samverka och skapa en tickande klocka som får publiken att hålla andan. Problemet är bara att filmen är makalöst ointressant. Keaton regisserar som om han befann sig i en djup slummer, hela filmen känns groggy och avslagen. Förvirringen som uppstår för huvudpersonen är varken emotionellt drabbande eller särskilt effektiv för att bygga spänning.

Det är svårt att inte spekulera i hur allting hade manifesterat sig om exempelvis David Fincher hade valt detta projekt framför den ganska menlösa The Killer. Även om den berättelsen om hämnd och vedergällning hade grava fel fanns det segment som höjde pulsen, dessutom var hantverket av hög kvalitet. Om lite av Finchers intensitet och snillrika sätt att bygga spänning hade letat sig in i Knox Goes Away hade de olika strapatserna och striden mot ett alltmer opålitligt sinne kunnat bli en förstklassig upplevelse.

Tyvärr så kan Keaton aldrig gräva sig ur det djupa hål som filmen placerar sig i från första början med en rysligt seg introduktion som söver tittaren. Inget känns uppriktigt, omsorgsfullt eller särskilt engagerat. Det är bara en såsig exkursion, ett halvhjärtat försök att återvända i rollen som regissör. Skådespelet är minst lika oinspirerat, Keaton själv muttrar och grymtar, James Marsden spelar över och Al Pacino himlar med ögonen. Det blir uppenbart att Keaton behöver en regissör som kan inspirera och frammana hans bästa sidor, då han själv försöker göra det blir det platt fall. Till och med filmens visuella attribut är fullkomligt ointressanta, med ett platt foto och grå scenografi.

Hela Knox Goes Away är en seg parentes som tyvärr påminner om varför Keaton spårlöst försvann under ett antal årtionden. Förhoppningsvis är detta bara ett temporärt snedsteg för en skådespelare som under de senaste åren visat sig vara en av branschens mest intressanta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: 3 Body Problem – wow en av de bästa serierna på länge

13 mars, 2024 by Rosemari Södergren

3 Body Problem
Betyg 4
Premiär på Netflix 21 mars 2024
Regi Minkie Spiro, Jeremy Podeswa, Derek Tsang och Andrew Stanton
Manus David Benioff, D.B. Weiss, Alexander Woo, Cixin Liu, Rose Cartwright, Madhuri Shekar

Wow, en serie som totalt slukar mig, jag måste bara se mer. Äntligen kommer det en tv-serie som har möjlighet att bli lika omtalad och omdiskuterad som Game of Thones. Första säsongen av 3 Body Problem har åtta avsnitt och släpps globalt på Netflix 21 mars 2024. Den bygger på en science fictionserie av Liu Cixin som är mycket populär i Kina. Trots att boken innehåller viss kritik av kulturrevolutionen och Mao tillåts boken i Kina. Eftersom bokserien består av tre delar tror jag det kommer både en andra och tredje säsong. Det ser jag fram emot.

Plötsligt börjar världens främsta forskningscenter, bland annat det i Cern, att ge konstiga svar och resultat. Inget stämmer längre inom världens framstående forskning. Fem yngre forskare gör chockerande upptäckter som utmanar tid, rum och naturlagar – och som ställer dem inför det största hotet någonsin mot mänskligheten. Men allt börjar under kulturrevolutionen. Det som hände där är fröet som sätter igång kedjan av händelser.

Serien tar upp vetenskapliga teorier på ett spännande och begripligt sätt och den tar också upp olika reaktioner hos människor och grupper. Hur människor agerar inför tanken på att utomjordiska varelser kan komma till jorden och vilja leva tillsammans med oss. Kan vi lita på de utomjordiska? Kan det till och med vara bra om det kommer några som är mer avancerade och kan stoppa allt våld och krigande bland människor?

Serien har en ganska ovanlig hjälte i polismannen Da Sri (spelas helt underbart charmigt av Benedict Wong). Han är en överviktig polisman med ärrat ansikte som har enorm charm mitt i sitt buffliga beteende.

Serien bygger alltså på Liu Cixins serie. Del 1 i serien har släppts på svenska 8 mars. Vill man läsa hela serien finns den på engelska. Tv-serien följer boken rätt bra men så klart har en del dramatiserats på annat sätt och en del karaktärer har bytts ut. I boken finns det mer av de vetenskapliga diskussionerna också, fast på ett begripligt sätt. Man behöver inte vara fysiker på universitetsnivå för att hänga med i resonemanget. I serien finns en del av detta med men i boken får jag mer på djupet. Det fungerar alldeles utmärkt att både läsa boken och se serien. Eller bara göra det ena.

I böckerna utspelas handlingen i Kina. TV-serien är till stor del förflyttat till USA, fast det finns en anknytning till Kina.

I fysikens värld beskrivs Trekropparsproblemet som ett klassiskt olöst problem som beskriver ett system med tre kroppar. Problemet går ut på att hitta matematiska uttryck för rörelserna för tre kroppar som påverkar varandra med gravitation. Medan tvåkropparsproblemet brukar ha stabila lösningar brukar trekropparsproblem vara kaotiska.

Tv-serien 3 Body Problem är spännande, intressant, charmig och sätter igång många tankar och funderingar. Den är utan tvekan en av de bästa serierna på länge.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Fängslande djupdykning ner i antikens avgrund – Agamemnon av ADAS teater

12 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Aischylos

Bearbetning: Fia Adler Sandblad & Ian Magilton

Regi: Ian Magilton

Musik, ljuddesign & projektioner: Jonas Franke-Blom

Kostym & mask: Nonno Nordqvist

Ljusdesign: Ian Magilton

På scen: Fia Adler Sandblad

Premiär 10/3 2024 på ADAS teater, Konstepidemin i Göteborg

Spelas till och med 4/4

Premiären äger rum en kylig söndagseftermiddag i frigruppens intima black box inför närmare 20 personer, vilket är maxkapaciteten. I ”foajén” i sluttningen mitt emot kan man ta del av en installation som i gycklande ton behandlar en skrämmande skildring av teaterkonstens fader förlagd 2 500 år tillbaka i tiden. ADAS gestaltar sedan drygt trettio år tillbaka ett kvinnligt perspektiv och har en bakgrund i fysiskt inriktad estetik med ett både poetiskt och innovativt scenspråk. Deras filosofi går ut på att berätta om angelägna, ofta obehagliga ämnen, vilka negligerats och samtidigt förmedla ljusglimtar och hopp.

Konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad etablerade redan 1987 ett samarbete med engelsmannen Ian Magilton, vars regi jag förutsätter varit ovärderlig för henne i uppsättningen av Agamemnon. Magilton ingick i Roy Heart Theatre. Han lämnade London för femtio år sedan för att vara med och dra igång specifik verksamhet på ett slott i södra Frankrike. Där har den prisbelönte mannens livsgärning bestått i att undersöka mänskliga rösten, dess möjligheter och uttryck. Adler Sandblad besökte honom för drygt fyrtiofem år sedan. Influerades då till den grad att hon kom att tillhöra dem, vilket resulterat i att hon är den enda i Sverige diplomerad i röstarbetet.

Enaktaren som utspelas under cirka 55 minuter ingår i trilogin Orestien, för övrigt det första verk Lars Norén satte upp under sina år på Folkteatern. ADAS kompletterar välgörande nog sitt programblad med en summering av intrigen i form av ett behändigt synopsis. Gör du anspråk på att hänga med i monologerna vilka rappt eller eftertänksamt avlöser varandra, är det värt att läsa på i förväg. Snappar upp efteråt att detta obevekliga ödesdrama innehåller åtta roller, varav några tämligen perifera.

Makabra tragedin handlar om hur Klytaimestra hämnas på kung Agamemnon på grund av att han offrat deras gemensamma dotter Ifigenia för att blidka gudarna. Den sluga Klytaimestra idkar dubbelspel när hon glatt välkomnar beskedet om att Troja intagits. Falskheten hos henne vid makens hemkomst avslöjas av sierskan Kassandra. Vidare har en äldre kvinnas utsagor en sammanbindande funktion, talar om vad som komma skall och vad som förevarit. Våld och passioner sätter såldes stenen i rullning. Röster mot krigets vansinne saknar motmedel, när en vrede ackompanjerad av maktbegär gått överstyr. Det är fascinerande att skåda och att lyssna till högstämda texten, ålderdomlig retorik men ändå egendomligt tidlös.

På ett avstånd av ett par meter kan skeendet följas. Rekvisitan är sparsmakad. Ser ett bord i sten och på den en vattenfylld skål i keramik. Får mig att associera till altare och dopfunt. I första scenen sitter skådespelaren på en stol i ett hörn, knappt synlig i den svaga belysningen. Pratsjunger verser i karaktäristiskt deklamerande stil. Under pjäsens gång har hennes rörelser och position avgörande betydelse för de gestaltades sinnestillstånd. Bevittnar exempelvis stolta, bittra och resonerande individer som famlar efter förnuftiga tankar. Att agera med mask i såväl i ansikte som nacke blir ett verkningsfullt grepp för att åstadkomma kvicka replikskiften. Stämningen i dramat med sin okuvliga logik, understryks av föredömlig ljussättning, eggande projektioner samt ett spännande spektra från sköra cellotoner till sorl från folkmassor och noise-crescendo konstruerat av Jonas Franke-Blom. Till denna produktion har han skrivit ny atmosfärisk musik.

Klänningarna framtagna av Nonno Nordqvist är otroligt iögonfallande, liksom tyget som ska föreställa purpurfärgad matta jämte det blodiga förkläde som markerar själva dådet. Två sortier ingår, genomförs antagligen för byte av klänning. Dessutom bär ett skärp på stor symbolisk betydelse. Fia Adler Sandblad gör en beundransvärd prestation, agerar med precision i ett antal röstlägen och lika skiftande kroppshållning. Växlingarna emellan rollfigurer av olika ålder och kön genomförs med ackuratess. Att hon förmått memorera all text med enbart få detaljer att hänga upp den på är närmast surrealistiskt. En fantastisk bedrift i sig, förhöjs ytterligare av hur meningarna yttras och illustreras. Regissören vet exakt hur publikens uppmärksamhet bäst bibehålls. Rytmen i pjäsen, dramatiska humörsvängningarna och hur orden förstärks av aktörens fysiska framställning bidrar till en ytterst meningsfull timma i ADAS intima black box. Regissör Magilton och ADAS konstnärlige ledare Adler Sandblad har sedan 2011 fört samtal om samarbete utifrån antika dramat. Stort att duon nu realiserat sina planer.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in