• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

5 september, 2026 by Marja Koivisto

Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh
Foto: Carl Thorborg

Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh
Koreografi Faye Driscoll
Scenografi Jake Margolin och Nick Vaughan
Kostymdesign Irene Ip
Ljuddesign Julia Giertz
Ljusdesign Mira Svanberg
Dramaturg Dages Juvelier Keates
Koreografisk assistent Amy Gernux
Premiär 4 september 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Dans är till för att ses – men kanske ännu mer för att kännas.

I kvällens premiär av Flesh av Faye Driscoll blir kroppen både språk, minne och fråga. På scenen står suveräna dansare, men det är inte bara deras tekniska skicklighet som berör. Det är deras förmåga att göra något osynligt synligt – att låta kropparna bära sådant som orden inte riktigt räcker till för.

Vad gjorde egentligen covid med oss människor?

Före pandemin levde många av oss i ett tempo där relationer, krav och förväntningar ständigt skavde mot varandra. Stressen var närvarande, friktionerna många. Vi möttes, arbetade, skyndade vidare. Men hur ofta stannade vi egentligen upp? Hur ofta fanns det tid för den djupare reflektionen – för mötet med oss själva?

Sedan förändrades världen.

Plötsligt blev kontakterna färre. Avstånden större. Tystnaden mer påtaglig. För många innebar isoleringen ensamhet och saknad, men också något annat: en stillhet som det tidigare livet sällan hade gett utrymme för. När omvärlden stängdes ute blev vi i högre grad hänvisade till oss själva.

Och kanske är det där Flesh tar sin början.

I dansen finns spåren av människan efter ett kollektivt trauma. Kroppar som söker kontakt, drar sig undan, stöter emot och försöker hitta tillbaka. Närheten är både efterlängtad och komplicerad. Vi bär erfarenheten av isolationen med oss, men också minnet av den tid då vi levde så tätt inpå varandra att vi knappt hann känna efter.

Det är en föreställning som inte nödvändigtvis vill ge svar. I stället öppnar den ett rum för känslan och den egna tolkningen.

Och kanske är det just där dansen är som starkast.

Den talar inte bara till vårt intellekt. Den går förbi orden, förbi analysen och rakt in i något mer svårfångat. Något kroppsligt. Något mänskligt.

Flesh påminner oss om att vi är kroppar bland andra kroppar. Att vi behöver varandra, men också behöver möta oss själva. Att närhet kan vara både trygghet och friktion. Och att det som hände oss under pandemin kanske fortfarande pågår inom oss, långt efter att restriktionerna har försvunnit.

Dans är att se. Men än mer att känna.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

3 september, 2026 by Rosemari Södergren

De levande döda i Rojava

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

3 september, 2026 by Ulf Olsson

För döva öron - nyanserat, personligt, autentiskt, levande

För döva öron
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Eva Libertad
I rollerna Miriam Garlo som Angela, Álvaro Cervantes som hennes man Hector.

Filmen handlar om Angela som är icke-hörande och hennes hörande man Hector. Hon föddes som hörande men hörseln försvann redan i tidiga år. Relationen mellan Angela och Hector är mycket kärleksfull, särskilt som Hector behärskar teckenspråket i det närmaste perfekt och att Angela är bra på att läsa människors läppar. Även hennes närmaste släktingar behärskar teckenspråket. Hon umgås ofta med en grupp icke-hörande vänner, en grupp som fungerar som en fristad för henne. Här kan hon leva ut hela sin potential. Men samtidigt för hon en ständig kamp för att möta alla utmaningar som hon ställs inför i de hörandes samhälle. När hon blir gravid blandas glädjen med en malande oro, kommer barnet bli hörande eller icke-hörande. Det finns skäl till oro eftersom Angelas dövhet är medfödd och för att åtminstone två nära släktingar har varit döva. Därför drar sig Angela för att berätta för sina föräldrar att hon är med barn. När de så småningom får veta det så har åtminstone mamman först svårt att glädjas åt graviditeten, innan hon till slut i glädje gratulerar Angela och Hector. Av Angelas kroppsspråk kan man ana att hon tar föräldrarnas avvaktande hållning personligt, som ett ifrågasättande av henne själv, trots att också hon oroar sig för hur det kommer att bli för barnet.

Förlossningen blir en utmaning för Angela eftersom hon får svårt att följa med i allt som händer omkring henne. Direkt efter förlossningen är det inte möjligt att fastställa om dottern Ona är hörande eller icke-hörande. Men en undersökning några månader senare visa att dottern definitivt är ett hörande barn. Dotterns födsel förändra samspelet i familjen på ett påtagligt sätt och ställer också Angela inför nya utmaningar i det sociala livet. Angela kämpar för att försöka hitta sin roll som förälder i en värld som inte är anpassad för icke-hörande personer. Hon känner sig mer och mer utanför och beroende av att Hector tolkar samtalen i sociala situationer, vilket han ofta glömmer eller helt enkelt inte hinner med när alla pratar i munnen på varandra. Hon börjar känna sig utanför också i relationen till dotterns utveckling. Det utlöser en kris i relationen till Hector. Hon tycker att Hector tar över allt som har med dottern att göra och att dotterns språkutveckling enbart handlar om det verbala och att teckenspråket hamnar i skymundan. Det slutar i ett våldsamt gräl där de anklagar varandra för än det en och än det andra. Grälet slutar med att Angela flyr till sina icke-hörande vänner, sin fristad. När hon till slut återvänder hem firar förskola dottern Onas födelsedag. En situation som trots att den på ett påtagligt sätt illustrerar Angelas känslor av utanförskap erbjuder familjen en möjlighet att börja fungera igen.

För döva öron utgår från regissören Libertads relation till sin egen icke-hörande syster Miriam Garlo som har huvudrollen som Angela i filmen. Det gör att filmen på ett nyanserat, personligt, autentiskt, levande och närgånget sätt skildrar hur det kan vara att leva som icke-hörande i de hörandes världen, en värld som bygger på ljud i alla dess former såsom samtal, musik, fågelkvitter och vindens susande. Allt detta illustreras på ett ljudtekniskt sätt i filmen. Både Miriam Garlo och Álvaro Cervantes är strålande i sina roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Så tuktas en argbigga tillbaka på Stora scenen på Dramaten

31 augusti, 2026 by Redaktionen

Så tuktas en argbigga tillbaka på Stora scenen på Dramaten

Föreställningen Så tuktas en argbigga har haft nypremiär på Stora scenen på Dramaten och spelar fram till 24 november 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Systrarna Katarina och Bianca är varandras raka motsatser. Bianca är en soft girl-influencer och friarna står på rad för att göra henne till hemmafru. Katarina däremot är kaxig, fysisk, högljudd och totalt ointresserad av att behaga någon. Vilket är ett stort problem, eftersom Bianca enligt familjens regler inte får gifta sig innan storasystern.

Så tuktas en argbigga är en komedi av William Shakespeare. Älskad av många, men också kritiserad för att vara kvinnofientlig och i princip ospelbar i vår tid. Förra hösten sattes den upp på Dramaten i en nyskriven tolkning av regissören Farnaz Arbabi där resultatet blev en explosiv, bjussig och maximalistisk föreställning som tar oss till en värld där 1500-tal möter nutid – via 1980-talet. Där clowner rör sig i salongen och reagerar på det som händer på scenen. Och där musiken och 15 dansare från Balettakademin förhöjer stämningen och lockar till fest.

Förra hösten blev snabbt slutsåld, men än finns det platser kvar till höstens föreställningar. Vänta dock inte för länge med att säkra din plats – vi lovar att du inte vill missa Så tuktas en argbigga.

I rollerna: Maia Hansson Bergqvist, David Book, Adam Dahlström, Livia Millhagen, Sara Shirpey, Alexander de Sousa, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Kristina Törnqvist och Pierre Wilkner

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö

31 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö
Bashkim Neziraj och Yakin Mestour Bustos spelar far och son i nyskrivna pjäsen Killar, som får urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september 2026. Foto: Johan Sundell

Den 17 september 2026 har föreställningen Killar urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård. Pjäsen, skriven av Nanna Berner och regisserad av Hedvig Claesson, växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö och skildrar en pappa och en son som navigerar i sorgen efter Ali – son, bror och förebild – som försvunnit in i kriminaliteten.

Ett pressmeddelande berättar:
I Killar möts Emir och pappa Florjan i tomrummet efter Ali. Två som blev kvar, och som gång på gång stöter bort varandra men ändå fortsätter försöka nå fram. Det är en berättelse om sorg och identitet, men också om hopp – och om att hitta sin egen röst i skuggan av den som inte längre är där. Huvudrollerna spelas av Bashkim Neziraj som pappan Florjan, och Yakin Mestour Bustos som Emir.

Under ett och ett halvt år har regissören Hedvig Claesson och dramatikern Nanna Berner mött killar i Malmö genom samtal på bland annat Lindängens Allaktivitetshus, Fryshuset, Röda Korsets barnverksamhet och SiS ungdomshem Råby. Ur dessa möten har en väv av berättelser vuxit fram som ligger till grund för pjäsen.

Om att hitta hoppet i sorgen, och det som håller en pappa och en son samman, säger regissör Hedvig Claesson:

– Hoppet. Glittret i ögonen. Skrattet. Killar är våra pojkars berättelser och livsöden, nedkilade till tre karaktärer. I frånvaron av Ali finns lillebror Emir och pappan Florjan, de två som blev kvar och nu navigerar i ett tomrum och en sorg som många familjer i Malmö och Sverige känner igen. En sorg efter en skjutning, en handgranat, ett missförstånd, en överdos – i mellanrummet efter ett samhälles svek.

Det här är mitt och dramatikern Nanna Berners försök att lyssna: till barnen, till publiken, till framtiden. Som Emir säger sist i pjäsen: ”Himlen och havet blir mörkare, men vi lyser. För det liv som skulle dra ner oss gjorde oss till stjärnor, och så länge vi lever kommer vi lysa upp Malmö.”

Killar spelas på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september – 16 december 2026. Killar spelar offentliga föreställningar på kvällstid, och skolföreställningar på vardagar under dagtid och riktar sig till elever i årskurs 6–9. För elever i årskurs 8 samt för skolor utanför Malmö spelas föreställningen i klassrummet.

Föreställningen är en del av det internationella projektet Young Europe (European Theatre Convention), som utforskar nya röster och berättelser för en ung publik i en internationell kontext.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Malmö Stadsteater Rosengård

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in