• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Har du sett världen – En sång för en sann frihetskämpe

12 april, 2019 by Petter Stjernstedt

Föreställning: “Har du sett världen”
Medverkande: Sissela Benn, Edda Magnason, Mikael Wiehe och Folkoperans orkester.
Scen: Folkoperan

“Här är en sång till modet, till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken, fast hatet är så starkt.”.. För att citera en sann hjälte. Det här är en sång till frihetskämpen, poeten och artisten. Vänsterfalangens främsta musikman – Mikael Wiehe.Efter fjolårets succé med “Har du sett världen” som sålde för fullt hus på Malmö Konserthus är musikföreställningen om Wiehe tillbaka och visas bland annat på Folkoperan i Stockholm.

“Har du sett världen” är en upptäcktsfärd rakt in i Wiehes förunderliga värld. Han är pågen vars mamma under andra världskrigets slut flyttar från ett oroligt Danmark till trygghetens vagga Sverige med föräldraförsäkring, folkhem och statsminister Olof Palme. Han är skolungdomen vars klasskamrater mobbar ut honom då han
ständigt går runt på eget bevåg och nynnar på trallvänliga låtar. Han är grabben som drömmer om ett liv som jazzmusiker men vars föräldrar önskar se nästa Dag Hammarskjöld. Men Wiehe vill inte bli FN:s nya generalsekreterare. Nej, han vill bli musiker. Och han satsar helhjärtat på att försöka nå dit.

Tillsammans med ett gäng kompisar bildar Wiehe Malmöbaserade proggbandet HoolaBandoola Band. Det blir en omedelbar succé. Men trots framgången glömmer Wiehe aldrig sitt kall i livet – att alltid, i alla lägen, stå på den lilla människan/arbetarens sida. Och detta är något han än idag står för.  Han är krigaren med gitarren som vapen som vågar stå upp mot samhällets alla orättvisor.

Michael Wiehe spelas med en stor dos humor av Sissela Benn. Wiehe talar med Benn, hans yngre jag. I dialogen dem emellan kan Wiehe ge nyans till händelserna. Via hans syrlighet får vi en humoristisk knorr på Wiehes tillvaro som ung lovande artist. Världen är vidöppen och möjligheterna oändliga, men plötsligt öppnar mitt framför Wiehes fötter sig en vallgravsdjup tomhet. Det finns ett mörker i föreställningen som ger en välbehövlig tyngd till det hele.

I “Har du sett världen” följer vi Wiehe genom livet, genom svårigheter och tuffa kval; hat och hot – arga nazister och fascister som hotar med att bränna upp hans hem. Vi får uppleva livsavgörande ögonblick, som när Wiehe slår en knutte på fisförnäma Savoy-klubben och där och då inser att det går utmärkt att kombinera klasskamp med musicerande.

Det är en föreställning om frihet, klasskamp och om arbetarnas rätt. Om hatet i samhället- Nazismen och fascismen och Vänsterrörelsens kraftiga tåg i Malmö under 70-80 och 90-tal. “Har du sett världen” handlar om Malmö, en stad i förändring. Här finns mångfald, spirande kultur och en massa kreativitet. Det är platsen som geografiskt ligger väldigt nära kontinenten. Danmark, Köpenhamn och Världen och Vidare Bortåt mot Evigheten. Här finns också kriminalitet och våldsamheter. Wiehe får musikalisk uppbackning av Folkoperans orkester och av skönsjungande Edda Magnason, vars kvinnliga röst är som tagen ur en 50-talsfilm. Hennes känslosamma stämma ger ett emotionellt djup till Wiehes lika personliga som allmängiltiga låttexter. Musiken är dramatisk. Det är en cineastisk känsla när orkestern med trumpeter och blåsinstrument, fioler och bas brummar på. Och det är en fröjd att få lyssna till ”Flickan och Kråkan” och
”En Sång till Frihet” som skickligt ackompanjeras av orkestern. I bakgrunden ser vi häftiga projicerade bilder från Wiehes barndom.

Det jag  saknar är paradoxalt nog politiken. Ena halvan av musikföreställningen har ytterst lite politiskt svärta i sig, som att Wiehe bara brydde sig om luxuösa hotellrum och dyra viner. Kanske är den till för de invigda, men det är synd att det subtila ska rå rakt över huvudet på de yngre generationerna. Och det blir en märkligt kontrast till andra halvan där Wiehes senare år speglas. Benn porträtterar här Wiehes dotter. Med naivitet och barnslighet berättar hon om sin pappa som åkt halva jordklotet runt för att musicera och för att träffa framstående män som Dalai Lama och Nelson Mandela. Allt resande gör att han ”glömmer bort” sina barn. Det är en smärtsam insikt som Wiehe på äldre dar får till sig. Andra halvan skildrar tiden för Malexandermorden och för en nazistisk framväxt. I posten får Wiehe en dag hem en bomb, men han klarar sig. Det är också tdå som hans nära vän och trogna följeslagare Björn Afzelius sätter punkt. Hans tragiska bortgång när cancersvulsten vägrar släppa taget lägger sig som ett svart skynke över Wiehes liv. Här ser vi en mörkare sida av Wiehes tillvaro med hat och hot och med döden som knackar på hans farstudörr.

Det är mest en smaksak om man tycker att innehållet i första halvan saknar en politisk inramning eller om det personliga och fokusen på musiken och karriären får stå för grundplåten i historien. Alltså fråntar detta inte  musikföreställningens stora sprängkraft.

“Har du sett världen” speglar med bravur en sann svensk hjälte och ett land i förändring. Det är en föreställning där både skådespel, musik och framförande lever i symbios och där du genast kastas in i berättelsen. Det är en sång om frihetens kämpe som fortsätter att ta kampen för den “lilla människan”. Hjältar som Wiehe  måste vi fortsätta att lyfta så att vi i gårdagens hjältar kan spegla oss och hämta inspiration och kraft i kriget mot nazism och fascism som tågar på i högsta fart, men som har ett kraftigt motstånd. Och längst fram i demonstrationståget mot Svastikans blodiga historia står vår man – Mikael Wiehe.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Hellboy – en B-film med en stor budget

11 april, 2019 by Redaktionen

Hellboy
Betyg 2
Svensk biopremiär den 12 april 2019

Mumiens återkomst. Baserad på den tecknade figuren från DC comics så ser vi i denna mörka fantasyfilm David Harbour i rollen som den djävulska utstötta demonen från helvetet, Hellboy. David har tidigare synts i serien Stranger Things och filmerna The Green Hornet, Suicide Squad och i James Bond filmen Quantum of Solace. I de tidigare filmerna regisserade av Guillermo del Toro, spelades Hellboy istället av Ron Perlman.

Årets film, simpelt kallad Hellboy, är regisserad av den brittiska skräck regissören Neil Marshall. Neil har tidigare gjort filmerna Instängd och Doomsday. Denna var från början tänkt att bli en uppföljare men blev istället en egen film och en reboot på filmserien. I en kamp mellan det mänskliga och paranormala åker Hellboy till England där han är fast besluten om att stoppa den onda Nimue. Milla Jovovich spelar blodsdrottningen Nimue som delades upp av Kung Arthus mäktiga svärd Excalibur. Hon har sedan begravts uppdelad i separata delar runt om i den engelska landsbygden och endast hel igen utgör hon ett och kan rasera världen och plåga den till dess undergång. Nimue försöker att locka Hellboy till att knyta sig samman med henne och utnyttja den mörka sidan av hans uppdelade sidor. Det är här den spännande delen av historian tappar allt. Istället kretsar den kring slagen och fighterna mellan troll, zombies, feer och muterande vildsvin.

Hans adoptivfader, Professor Broom (Ian McShane har tagit över rollen från John Hurt) verkar inte alltid vara på hans sida. Hans karaktär dyker upp där man minst anar. Faderskapet och familjekärleken dem emellan är som ”Fish and chips”.

Att Harbour tar över rollen och gör ett helt bra jobb med Hellboy är inget dåligt. Men Hellboy som är en superheroes antihero är nu i den nya filmen mera slarvig än farlig. Filmen trampar runt i en annars bra grundberättelse men trampar oftast snett och grötar till sig med sidohistorier och blir allt för grumlig och det blir svårt att hänga med. Effekterna känns som 2017års flopp av The Mummy med Tom Cruise. Det är bara CGI och inga praktiska effekter alls.

Kampscenerna är dåligt framhävda och litar sig på kraftig CGI i mörka miljöer. Blod som sprayas och huvuden skalas som druvor. Det är bitvis blodigt och mycket splatter(inälvor) men blir på sätt och vis löjlig och enkel. Karaktärerna i form av odöda och troll saknar känslan och slagkraft. En B-film med en stor budget.

I övriga roller ser vi Sasha Lane som Alice, andligt läser tankar och psykiskt läser av tid och rum. Daniel Dae Kim från bland annat serien Lost, som Ben Daimio. En dyster japansk-amerikansk soldat som med sitt skrämde ansikte kan förvandlas till en jaguar.

Försöker för mycket och säger för mycket.
Den försöker vara mörkare och närmare serien men den har svårt med sammanväxandet. Och det är trots allt den mörka tonen och Harbours presterande som håller ihop filmen. Skämtsamt så må denna vara dålig, ha för höga förväntningar och försöka vara som de andra som gör den bra. Underhållande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Claire Darling – filmen saknar vilja att gestalta något

11 april, 2019 by Birgitta Komaki

Claire Darling
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2019
Regi Julie Bertuccelli

Ett franskt drama med minnen från ett långt liv som börjar närma sig slutet.

När Claire Darling bestämmer sig för att göra sig av med sina ägodelar är det en vacker sommardag. Hon fyller gårdsplanen med antikviteter och prylar för en auktion som lockar många nyfikna och spekulanter. Och hon säljer till vilket pris som helst. Auktionen är som ett avslut och ett accepterande av att hennes liv börja närma sig sitt slut. Minnen av bilder från hennes liv kommer upp. Hon minns mannen och sonen som dött och dottern Marie som tagit avstånd från henne.

Filmen varvar hela tiden sekvenser med tillbakablickar med nutid. En äldre kvinnas liv där förvirring smyger sig in blandat med klara minnesbilder.

Filmen är som Claires minne. Som en trasig spegel med många bitar. Mängder av antika föremål har varit en stor del av livet och hon gör sig av med dem med orden: Farväl mina älsklingar ett nytt liv väntar . Ni kommer att bli lyckliga.

Med många teman i filmen men utan en röd tråd blir filmen inget lyckopiller. Erfarna och skickliga skådespelare, Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni och många fler fina aktörer räddar inte filmen trots utmärkt samspel. Den härliga franska landsbygden, beundran för alla antika föremål och prästen i kyrkan som övertalas till exorcism känns väldigt mycket som fransk kultur. Men omgiven av dyrbara antikviteter, arvegods och samlingar blir Claire bara en förvirrad kvinna. Det kunde ha skapat en bra film om inte historien hade varit så fragmenterad.

Filmen är gjord efter en roman av Lynda Rutlidge ” Faith Bass Darling´s Last Garage Sale” och regissören Julie Bertuccelli fastnade för historien om det outtalade som finns i familjer.

Här är dock för mycket outtalat och oförklarat för att filmen skall engagera. Filmen känns som den saknar vilja att gestalta något. Ett drama med en historia dold för publiken. Då hjälper inte bra skådespelare och fint filmfoto.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Variationsrik hyllning på högsta nivå – sisters in jazz av Caecilie Norby

10 april, 2019 by Mats Hallberg

foto Stephen Freiheit

Caecilie Norby

Sisters in jazz

5

Inspelad av Thomas Vang i Village Studios juni 2018, Köpenhamn / med tillägg av Lars Danielsson i Tia Dia Studios, Mölnlycke

Mastrad av Klaus Scheurmann

Producent: Siggi Loch i samarbete med Caecilie Norby

ACT

55:53

Releasedatum: 25/1 2019

På det München-baserade skivbolagets hemsida finns en längre redogörelse för bakgrunden, vilken återges i korthet på albumets insida. Den berömde skivbolagsdirektören Siggi Loch satte samman ett enkönat all star team hämtat från olika länder i Europa , Idén presenterades för danska sångerskan Caecilie Norby, som förstås nappade eftersom hon såg projektet delvis som ett statement. Hon konstaterade att hon väldigt sällan fått musicera tillsammans, med det inom jazzen underrepresenterade könet. Har minst tre gånger senaste åren, entusiastiskt recenserat helkvinnliga konstellationer när de stått på scen i Stockholm respektive Ystad. Och denna sextett, live kallad European sisters in jazz, skrev jag om i lyriska ordalag i Orkesterjournalen efter att ha sett dem på Nefertiti.

Norby med en utomordentlig katalog på cirka nio skivor i eget namn, är en kolossalt omfångsrik vokalartist med stjärnstatus, vilket också i olika utsträckning stämmer in på de jazzsystrar hon omger sig med. Medlemmarna i bandet heter Rita Marcotulli på piano från Italien (har bott i Göteborg), Nicole Johänntgen från Schweiz på tenorsax, Norska Hildegunn Öiseth på trumpet, Lisa Wulff från Tyskland på kontrabas samt Dorota Piotrowska från Polen på trummor. Dessutom gästar Marilyn Mazur på slagverk i fyra spår, en firad musiker som jag hört live.

Kvinnligt musikskapande celebreras genom att ett dussin låtar framförs, där kompositören inte någon gång är man. I och med denna medvetna logik återfinns en jazzstandard som Willow Weep For Me, urstarka melodier av Betty Carter och Abbey Lincoln plus en bitande blues från Nina Simone. Vidare har mitt i låtordningen lagts tre original fyllda av dynamisk skärpa. Är du det minsta förtrogen med Norbys sångkonst, vet du att hon gärna fiskar efter pärlor vid sidan av centrum. I det genuskonsekventa urvalet hittas Joni Mitchell x 2, Rickie Lee Jones (vid tiden för debuten) och överraskningen Bonnie Raitt från tidigt 90-tal. Ett villkor den 54-åriga kvinnan ställt på texterna är att de ska lämpa sig att sjunga i hennes ålder. Att livserfarenheten återspeglas i orden hon bearbetar på ett förunderligt sätt, märks om en lyssnar noga.

I denna fruktbara frizon frodas en beslutsam jazzig stam, vars grenar slingrar sig i olika remarkabla riktningar. Stilar med skiftande geografiskt ursprung avlöser varann. Tempo och stämningar växlar på ett utsökt sätt. Norby, Öiseth och Peter Jensen har bidragit med några arrangemang. Halländske pianisten Magnus Hjorth är ansvarig för fyra spänstiga, spännande arr. Särskilt vid lyssning i hörlurar blir man absorberad av skivans förnämliga sound. Akustiken och balansen emellan instrumenten är superb, likaså avvägningen mellan ensemblespel kontra solon. Ingen musiker behöver underordna sig. Samtligas output bildar en strålande helhet. Det låter synnerligen avspänt och svängigt. Fantasifulla klanger och fräcka rytmer blandas.

I de första låtarna märks välfunna inpass från Johänntgens saxofon, jämte flott ensemblespel. Man From Mars (Mitchell) innehåller underbara löpningar över tangenterna av Marcotulli, interfolierade med tankfullt glidande toner på trumpet. Blir till en makalöst elastisk cover bestående av flera faser. Kompet både backar upp och lägger till avgörande beståndsdelar med stor finess. (Framför allt live noterades vilken tillgång trumslagaren Piotrowska är.) Beträffande instrumentalisternas goda teknik och känsliga handlag, måste understrykas hur formidabelt Hildegunn Öiseth spelar. Hennes fraser i ett slags mellanregister uppvisar ett fantastiskt djup som går rätt in i hjärtat, något som bevisas på till exempel All at Once. Norskan som ingått i omtalade storband, blommar här på ett sätt som för tankarna till Miles. Hon och den rutinerade pianisten hamnar flest gånger i framkant, vilket resulterar i magiskt musicerande.

Caecilie Norby är som antytts en fenomenal förmedlare av sånger, därtill en duktig låtskrivare. Originalen på sisters in jazz kommer från hennes penna ( Mästerliga Puzzled är ett samarbete med Rita Marcotulli). Norby behärskar till fullo konsten att förena excellent teknik med starka känslor, vilket medför att varje hängiven lyssnare blir uppfylld av livsmod. Ett flertal gånger vill jag påstå att vad hon gör är fenomenalt, rent av världsklass. Några titlar som besannar mitt omdöme är Dropping Things, Naked In The Dark, Love Has Gone Away och Do I Move You.

Förnekar att jag blivit förbluffad av det kvinnliga kunnandet och därför tar till överord. Det är oomtvistat ett magnifikt album i sin egen rätt. Enda plumpen består i att den rullande, explosiva bluesen i albumets final, tonas alltför abrupt. För övrigt talar dynamiken och spelglädjen, soundet och skönheten, den vokala förmågan och överföringen av stämningar; otvetydigt för en fullt motiverad fullpoängare. Hoppas med recensionen kunna sprida kännedom om denna musikfest skapad av solid kvinnokraft.

foto Isak Hoffmeyer


Arkiverad under: Skivrecensioner

Mamma Mia ! Vilken trevlig liten utställning!

9 april, 2019 by Redaktionen

Minuterna innan dörrarna öppnades.

På Djurgården finns inte mindre än 16 museum. Ett av dessa är ABBA The Museum som invigdes 2013. Där finns en unik historik runt ABBA tillsammans med en mängd föremål och miljöer från gruppens resa från ”tidernas begynnelse”.

Denna sommar finns en tillfällig utställning. Mamma Mia Behind The Movie Magic. På en ganska liten yta har man lyckats få ihop en härlig samling med rekvisita och information om hur det har sett ut bakom det som vi har kunnat se på filmduken.

ABBA upphörde som en producerande kvartett, hösten 1982. Men ABBA har sedan levt vidare på olika sätt. Den 6 april 1999 hade musikalen ”Mamma Mia” premiär i London där den fortfarande spelas och passerade nyss sin ”20-årsdag”.

Att musikalen skulle bli en spelfilm var inte tanken från början. Än mindre att den skulle få en uppföljare. Filmen Mamma Mia! hade premiär i London 2008. Tio år senare kom uppföljaren Mamma Mia! Here We Go Again. Ingen annan musikal har någon liknande historia.

Trots att utställningsytan inte är större än ett jättestort vardagsrum, som man borde kunna gå igenom på någon minut, så kan man lätt ägna en timme för att ta till sig all information som finns. Se alla härliga kostymer och annan rekvisita som använts i filmen. Få information runt vad som behövs för att kunna spela in scener. Lyssna på musik i hörlurar samtidigt som det visas sekvenser i de olika bildskärmarna som finns på flera ställen.

Efter ett tag så känns det nästan som man har varit med i filmen. Man sätter sig i Pierce Brosnans ”skeppsstol” och väntar på att Meryl  Streep ska komma och sätta sig bredvid. Lika mycket väntar man på att Stellan Skarsgård och Cher ska hänga på när man ”provkör” Land Rovern.

Tyvärr var det ingen av dem som dök upp bredvid mig. I alla fall inte rent fysiskt, bara i mina drömmar. För det var lätt att drömma sig bort i den miljö som byggts upp i denna utställning.

Den 6 juni 1974 blev ABBA världskända över en natt. Då vann de slaget i Brighton med låten Waterloo.
Den 6 juni 1999 ”föddes” Mamma Mia som musikal.
Den 6 juni 2019 öppnades porten till den mest komplexa lilla utställning jag någonsin knallat runt i.

https://www.abbathemuseum.com/sv/utstallningar/tillfalliga-utstallningar/

Det sparades inte på glittret när scenkostymerna skapades.
I dessa ”skeppsstolar” har Pierce Brosnan och Meryl Streep suttit.

Foto: Love Strandell for ABBA The Museum
Ivan da Silva for Zap PR

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 591
  • Sida 592
  • Sida 593
  • Sida 594
  • Sida 595
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in