• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ut och stjäla hästar

24 juni, 2019 by Redaktionen

Ut och stjäla hästar
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 juli
Författare och regissör: Hans Petters Moland. Film baserat på en framgångsrik bok från Per Petterson med samma namn.
Medverkande: Stellan Skarsgård, Tobias Santelmann, Jon Ranes, Bjørn Floberg, Danica Curcic, Sjur Vatne Brean och Gard B. Eidsvold.

Ut och stjäla hästar är resultatet av ett ett genuint filmarbete. Det är ett stiligt och vackert och mycket välspelat. Efter ha bott i Sverige i nästan femtio års tid kommer änkan Trond, (Stellan Skarsgård) år 1999 tillbaka till Norge på en plats nära gränsen. Detta är platsen där Trond 1948 upplevde en hel sommar full av upp- och nedgångar. Det är ett år han helst vill glömma. Ett barn dödas och hans far sviker familjen när han lämnar Tronds mamma för en annan kvinna. Trond är idag starkt påverkad av att hans hustru nyligen gått bort.  Han vill leva sina sista år ensam med sin hund. Filmen är baserad på den norska författaren Per Pettersons roman med samma namn från 2003. Boken har översatts till flera språk, bland annat till svenska 2005.

Ut och stjäla hästar är den fjärde filmen som Stellan Skarsgård och Hans Petter Moland har gjort tillsammans. ( Övriga filmer är Zero Kelvin, A pretty kind man och Kraftidioten, som i Sverige fick titeln En iskall bastard).

Originaltiteln på filmen är ”Out and Steal Horses”. Här finns en dubbel betydelse då den 15-årige Trond och hans vän Jon går till gränsen för att stjäla hästar för att som ”Cowboys” rida barbacka. Tronds fader hör under andra världskriget också till motståndsrörelsen. Hans uppdrag är att smuggla dokument och filmer över gränsen. Uttrycket ”ut och stjäla hästar” visar sig vara ett kodord väl använt under ockupationen.
Berättelsen handlar om arv. Trond lämnar precis som sin fader sitt barn för att bo ensam.
Hans privatliv är den förlorade länken i kedjan. Hur Tronds leverne som vuxen ter sig utelämnas helt och detta skadar berättelsen. I boken har Trond två döttrar men i filmen träffar vi bara en av dem. Skådespelarna, både de vuxna och de unga, spelar sin roll med stor skicklighet. Scenografin, de vackra scenerna och bildrutorna, skapar ett fabulöst, universellt och evigt minne. Ut och stjäla hästar är en film du gärna ser flera gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Hummingbird Project

23 juni, 2019 by Redaktionen

The Hummingbird Project
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 juni
Regissör och författare: Kim Nguyen
Medverkande: Jesse Eisenberg, Alexander Skarsgård, Salma Hayek, Michael Mando, Ayisha Issa och Sarah Goldberg.

The Hummingbird project handlar om ett par modiga kusiner, Vincent och Anton Zaleski, (Jesse Eisenberg och Alexander Skarsgård) som försöker bygga en fiberoptisk kabellinje från Kansas till Wall Street. Kabellinjen är en millisekund snabbare än övriga ute på marknaden vilket ger deras handelsföretag en avgörande och lukrativ fördel att kunna kontrollera aktiemarknadens flöde.

Vinny är ledaren för operationen och hans kusin Anton (Alexander Skarsgård) är kodskrivare. Medan Vinny och hans projektledare Mark (Michael Mando, som ger ett starkt intryck) handlar med entreprenörer och förstärker markavtal går Anton igenom tusentals koder och söker efter ett sätt att krympa fraktioner av en sekund. Salma Hayek, som Eva Torres, är kraftspelaren som vill förstöra för Vinny och Anton.
Jesse Eisenberg spelar en ambitiös och en mycket snabb talare som lider av magcancer. Han gör sin roll väldigt bra. Alexander Skarsgård är en socialt besvärlig geni som med sitt skalliga huvud är närmast oigenkännbar. Det finns inget bekant med den stiliga Alexander i den här nya rollen. Han är lysande.

En finansiell fabel om fiberoptisk kabel kanske inte låter attraktivt, men författaren och regissören Kim Nguyen förhärligar de mänskliga elementen i historien och klipper snyggt och snabbt i samma hastighet som en kolibris vingslag.

The Hummingbird Project utspelas i en värld av hög finans där ovärderlig data som fås milisekunder före konkurrenten blir avgörande för framgång och stora summor pengar.
Filmen är en fiktiv historia som känns verklig om  modern kapitalism och mänsklighet.
Kim Nguyen är en kanadensisk regissör, ​​född 1974 i Montreal, som tidigare gjort filmer som War Witch (2012) och Eye On Juliet (2017).
Filmens blinda fläck är Salma Hayek som med sitt konstiga smink och sitt skådespel ser ut och uppfattas som en skämtsam skurk.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Men In Black International – visar hur svårt det är att hålla fast vid ett vinnande koncept

23 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Men In Black International
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Regi F Gary Gray
Skådespelare Chris Hemsworth, Tessa Thompson och Liam Neeson.

Ännu en film som visar hur svårt och oftast omöjligt det är att upprepa och kopiera ett vinnande koncept. Men in Black International når inte upp till den första filmens glädje och energi. Och skrämmande nog pekar slutet på att en efterföljare kan komma.

Jag älskade humorn och samspelet mellan Tommy Lee Jones och Will Smith i den första Men in Black-filmen. Efterföljarna var så uppenbart producerade för att mjölk in mer vinst. Det händer något med hela skaparprocessen när den först och främst görs för att bli kommersiell. En film kan givetvis vara kommersiell och ha bra kvalitet men om dess producent och regissör mest producerar den för att få miljonerna att rulla då händer något med kreativiteten som sänker filmen.

Nåväl, det må vara hur som helst med det. Men in Black International som blir den fjärde filmen i serien är trist, plågsam, förutsägbar, fylld av klichéer – jag satt och längtade till att filmen skulle ta slut. Speciellt första halvan var en ren transportsträcka.

Grundduon från den första Men In Black är inte med och ersättarna Chris Hemsworth och Tessa Thompson når aldrig upp till samma karisma Will och Tommy Lee. Speciellt Chris Hemsworth är sorgligt löjlig och spelar bara på sin snygghet. Ett av två skäl till att filmen inte får betyg 1 utan betyg 2 är Tessa Thompson, som gör en acceptabel rollprestation. Det andra skälet är att vid några tillfällen, sällsynta men ändå några gånger, finns det en gnista av MIB-glädjen.

Som i de tidigare handlar det om de mörkklädda männen och kvinnorna världen över som i hemlighet skyddar jorden från universums brottslingar och ser till att bara de utomjordingar som vill människor väl får vara på jorden. Filmen kryllar därför att en mängd olika utomjordingar, en del så små att de kan bäras i handen, andra jättestora, en del med människoliknande drag, andra mer som ormar. Det är bara det att vi har sett detta ett antal gånger nu, i Star Wars, i Men In Black, i Star Trek, ja i många rymdfilmer.

Dagens Nyheters recensent gav filmen betyg 1 och skriver: Detta är inte rätta filmen för att backa Men in black-organisationen i deras arbete med att skydda jorden från universums avskum. Den fjärde MIB-filmen får en inte på humör att rädda någonting över huvud taget, man vill bara att saker ska ta slut, inklusive jorden, om det är vad som krävs för att man inte ska behöva åse begreppet ”karisma” dö en kvidande död.

Om du gillade den första Men In Black-filmen, som jag gjorde, och tänkte ta med dina barn till denna nya för att de ska få uppleva samma skratt och underhållning som du gjorde med den första är mitt råd att hellre hyra den första, bänka er hemma och ha en mysig filmkväll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Designated Survivor säsong 3

23 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019

Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.

Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.

Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.

Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?

Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.

Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Amerikansk politik, Designated Survivor, Politik, Recension, TV-serie

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

22 juni, 2019 by Lotta Altner

Foto: Thomas Lundqvist

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Barnteater, Clown, Clownen Manne

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 580
  • Sida 581
  • Sida 582
  • Sida 583
  • Sida 584
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in