• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Late Night

17 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Late Night
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Emma Thompson, Mindy Kaling, John Lithgow mfl.

Emma Thompson är en av mina favoritskådespelare. Hon kan verkligen skapa spännande karaktärer. Men i den filmen räcker inte ens hon till. Filmen är riktig fjompig och har flera missar i handlingen som inte stämmer alls.

Hon spelar en legendarisk programledare, Katherine Newbury, som haft en pratshow i över 25 år då den hotas läggas ner av TV-bolaget som vill byta ut henne mot en yngre mer uppdaterad förmåga.

Newbury är dessutom en högst otrevlig chef som inte ens orkar lära sig namnen på sina manusförfattare och inte är ett dugg intresserad av att ha en trevlig stämning på arbetsplatsen. Tvärtom driver hon tv-redaktionen som ett skräckvälde. Varenda en där ska arbeta med hotet hängande över sig att få sparken vilken sekund som helst.

Det är inte särskilt trovärdigt att det skulle få pågå så länge och sedan plötsligt kommer tv-chefen på att hon måste ersättas. Den hon ska ersättas med är ett riktigt pucko. Ja ni förstår redan en hel del av handlingen.

Katherine Newbury har dessutom enbart via män anställda hos sig. Nu har ni intrigen. Hon tvingas att anställa en yngre kvinna. Då dyker Molly upp, en ung kvinna som arbetat på en fabrik och har indisk bakgrund men ingen tv-erfarenhet. Suck, måste jag berättar mer? Knappast.

Visst är det ett vackert budskap att den vita klickan som styr/styrt amerikansk nöjes-tv måste ta in medarbetare med olika bakgrund. Visst. Men förändringens vindar har blåst ett tag så ska en film ta upp ämnet behövs det mer stringens i manus. En lång rad berömda skådespelare räcker inte till alls för att ge den här filmen kvalitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Koko-di Koko-da – ett surrealistiskt konstverk

17 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Koko-di Koko-da
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Johannes Nyholm

En av de hemskaste mest absurda filmer jag sett som samtidigt berör på djupet och som är mer än en film, den är ett surrealistiskt konstverk. Den talar på djupet till våra innersta känslor om den svåraste som kan drabba en människa – och jag tror till och med att regissören Johannes Nyholm inte ens själv förstår hur exakt han har fångat hur det är att tvingas leva vidare efter att ha förlorat ett barn. Jag tror att många som ser denna film inte ens kommer att förstå hur skillnaden mellan att förlora någon anhörig och att förlora ett barn. Ändå är det precis vad jag tycker filmen handlar om. Och filmens styrka är bland annat att var och en kan se den och tolka den på sitt sätt.

I filmen får vi se ett svenskt par som tillsammans med sin dotter är på semester i Danmark. Redan i inledningen är allt absurt. Familjen har sminkat sig som kaniner och på samma restaurang de befinner sig finns ett stort sällskap dit två jättefjompiga komiker komiker.

På restaurangen delar mamman och dottern på en maträtt med musslor i. Mamman får en häftig allergisk reaktion och hela familjen förs till sjukhus. Där händer det tragiska att under natten när de sover dör dottern. Detta händer så tidigt i filmen att jag berättar det, jag tycker inte det är en spoiler.

Därefter sker handlingen några år efteråt då paret ska åka på semester tillsammans. De har glidit isär, precis som det ofta sker vid tragedier då ett barn går bort. De hamnar i ett tält ute i skogen och där sker mystiska saker, om och om igen, som en loop. Är det mardrömmar? Är det karma? Är det möjlighet att välja hur de ska handla? Hemska karaktärer som kan vara från en mörk saga dyker. Samma sak upprepas och upprepas, fast med små, små skillnader. Det känns verkligen hur dessa två kört fast i sin relation och inte kan ta sig ut mörkret.

Den som förlorat ett barn kommer att känna igen känslorna. Den panik som griper tag om en och gör att den sörjande är orolig för att mista ännu någon, denna högst påtagliga fysiska känsla av panik och oro som bara den som förlorat ett barn kan känna igen helt och fullt.

Johannes Nyblom hade en stor kritikersuccé med sin förra film Jätten. Jag tror han nu etablerar som en av de mest spännande, intressanta, smarta, kloka, kreativa och mästerliga och unika filmregissören på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Good Boys – klichéer och förutsägbar sensmoral

17 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Good Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2019
Regi Gene Stupnitsky
I rollerna Jacob Tremblay, Keith L. Williams, Brady Noon, Molly Gordon, Lil Rel Howery, Will Forte m fl.
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Amerikanska filmer, eller i varje fall en hel del Hollywood-produktioner, när de skildrar barns uppväxt är i miljöer som känns väldigt främmande för svenska förhållanden. Som nu i Good Boys. Huvudkaraktärerna, tre tolvåriga, bor i ett riktigt välbärgad område med fina hus. Och hur förhållandena i skolan skildras känns också väldigt långt från svenska skolors miljöer. Eller så har Sverige amerikaniserats så mycket att detta känns igen? Jag har väldigt svårt att engagera mig för handlingen.

Filmen får betyg 2, men det är en svag tvåa. Filmen är fylld av klichéer och karaktärerna är överdrivna på ett fjompigt sätt och det mesta är väldigt förutsägbart. Max pappa är bortrest och har en drönare hemma, en drönare Max är förbjuden att använda. Givetvis kan Max inte undvika att använda drönaren.

Huvudpersonen är tolvårige Max som har två bästa vänner, Thor och Lucas. De tre är lite skolans udda personer. Eller i vilket fall som helst tillhör de inte de coola. Fast det är deras stora dröm att få vara en i det coola gänget. Eller Lucas drömmer om det. Max drömmer mest om att få kyssa den flicka han är övertygad om är hans livs kärlek.

Så här det oväntade. Max blir inbjuden till en fest med de coola gänget och dessutom får han veta att på festen blir det kyssfest och hans stora kärlek ska vara där. Äntligen får han chansen att kyssa henne. Kanske. Det finns bara ett stort problem. Han är inte säker på hur man gör. Hur gör man en tungkyss? Drönaren har lösningen. Med den kan Max och hans två vänner komma åt att spionera på granntjejen när hon hånglar med sin pojkvän.

Att det blir problem med drönaren och kaos och en mängd förvecklingar behöver jag knappast säga. Det ena för med sig det andra och situationer blir bara mer och mer invecklad med dåliga beslut som involverar oavsiktligt stulna droger, paintball, poliser och skrämmande tonårsflickor.

Varför filmen får högre betyg än 1 beror på att den är lite småcharmig ibland, fast med överdrivan sensmoral.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen

Filmrecension: Tel Aviv on Fire – av och till absurt rolig

16 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Tel Aviv on Fire
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019
Regi Sameh Zoabi

En varm komedi om Israel–Palestina-konflikten där vi får se människor agera mänskligt. Tel Aviv on Fire hade världspremiär på Venedigs filmfestival där den vann Interimpriset och Bästa skådespelare i sektionen Orizzonti. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och Frankrike.

Huvudkaraktären är Salam, en 30-årig palestinier, som jobbar som praktikant på en populär palestinsk fiktiv såpopera: ”Tel Aviv on Fire”. Såpoperan sägs utspela sig strax före sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah. Serien är en typisk, ganska töntig, såpopera med klichéartade karaktärer. Ganska förutsägbar är serien också, en kvinnlig palestinsk spion ska nästla sin in i den israeliska armén genom att charma in sig hos ett högt uppsatt befäl.

Salam måste passera den israeliska gränskontrollen varje dag för att komma till TV-studion. En dag möter han Assi, chefen för gränskontrollen. Assis fru är ett stort fan av tv-programmet. Salam överdriver och säger sig vara manusförfattare. Assi blir fixerad vid att påverka Salam hur såpans handling ska utvecklas och i den vevan får Salam jobb som en av manusförfattarna då låtsas att han själv kommit på de idéer Assis gett honom.

Det blir en snurrig situation där den ena lögnen tvingar fram nästa. Rent av klastrofobiskt, då det hela tiden finns starka spänningar och hot.

Den är av och till absurt rolig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Palestina, Recension, Scen

Filmrecension: Flykten från DDR – en riktig nagelbitare

16 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Flykten från DDR
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

En spännande nagelbitare, trots att den bygger på en sann historia. Ja trots att jag vet hur de slutade satt jag som på nålar.

Filmen är den sanna historien om två östtyska familjer, familjen Strelzyk och familjen Wetzel, som i september 1979 skapade stora rubriker över hela världen.

Filmens beskrivning från filmdistributören:
I hemlighet ägnade de lång tid åt att själva sy och snickra ihop en luftballong i källaren för att försöka fly från diktaturens DDR till friheten i väst. En våghalsig plan där både förberedelserna och själva färden satte allas liv på spel. Jagade av den största styrka Stasi kunnat mobilisera blir familjens plan en kamp mot klockan där varje sekund räknas.

Filmen är spännande och välgjord med duktiga skådespelare. Den skildrar på ett påtagligt och trovärdigt sätt det kontrollsamhälle och angivarsamhälle som den kommunistiska Östtyskland utvecklats till men också de människor som kunde stå emot att vara angivare. Det är skrämmande att se detta samhälle där medborgare som vara kritiska inte kunde visa sina tankar och prata öppet med sin granne eller sin arbetskamrat utan tvärtom behöva vara på vakt hela tiden. Hur maktlös en medborgare var om den blev misstänkt för att vara kritiskt mot något i det kommunistiska samhället.

Och hur förhindra att barnen berättar för dagispersonal vad föräldrarna sysslar med? Filmen drog in mig i handlingen, jag kände det som att jag var där, jag var med. Det är så riktigt bra filmen fungerar.

Flykten från DDR sätter igång många tankar, I höst är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det är inte så länge sedan. Det är viktigt att vi är medvetna om att människor är kapabla att skapa sådana förtryckande ofria strukturer. Det finns nationer idag också där medborgare är lika ofria och det finns utveckling i en del länder som för mot övervakarsamhället. Det är sorgligt att det inte finns mer rörelser i västvärlden som kämpar för att hjälpa motståndsrörelser i länder med diktatur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Feelgoodfilm, Fimrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 571
  • Sida 572
  • Sida 573
  • Sida 574
  • Sida 575
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in