• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Förfärliga snömannen – bästa familjefilmen

24 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Förfärliga snömannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Jill Culton och Todd Wilderman.

En varm, gullig, söt, animerad berättelse om några ungdomar i Kina som måste rädda en snöman från vetenskapsmän som inte vill väl. Om du bara ska se en film på bio med familjens minsta – då är det en här du ska se. Bästa familjefilmen. Den är vacker, spännande, magisk, fantasifull, engagerande, skickligt animerad och med bra musik och gissa om filmen fick applåder av alla barn som var på pressvisningen.

Huvudpersonen är en ung kinesisk tonårsflicka, Yi, som bor i Shanghai. Hon bor med sin mamma och mormor och gör allt hon kan för att slippa vara hemma. Det är hennes sätt att fly från den sorg hon bär på efter att hennes pappa har dött.

På taket till lägenhetsbyggnaden där hon bor har hon ett hemligt ställe där hon har fiolen hon ärvt av sin pappa och där hon samlar pengar som hon jobbar in i smyg för att få ihop pengar till en resa runt om i Kina, en resa som hon och hennes pappa drömde om att göra tillsammans.

En kväll hittar hon något som ser ut som ett slags monster på taket. Hon upptäcker efter ett tag att den varken är farlig eller något monster. Det är en yeti, en snöman från bergen i Himalaya, en varelse som ingen vet om den finns eller är en fantasifigur. Denna yeti har rymt från ett stort forskningsprojekt som lyckats fånga in den. Helikoptrar och militärer letar efter den flyende yetin.

Yi inser att yetin är i fara och hon förstår också att den är en unge. Hon bestämmer sig för att föra den i säkerhet, ut från Shanghai. Med på färden hamnar hennes busiga vänner Jin och Peng. De tre ungdomarna och yetin för en underbar och spännande men också farlig resa genom Kina. En resa som förändrar både dem och de vetenskapsmän och forskare som förföljer dem.

Filmen ger en del viktiga saker att prata om efteråt också, om natur och djur och att inte förstöra det magiska i livet. Att vissa saker ska skyddas.

Filmen är producerad av Dreamworks i samarbete med den Shanghaibaserade animeringsstudion Pearl Studio. Det verkar som att den fått vissa problem med en del länder i området kring Kina. I Vietnam får den inte visas och förmodligen kommer den inte att få visas i Malaysia heller. Filipinernas utrikesminister uppmanar till bojkott av filmen. Göteborgsposten berättar att orsaken är att filmen hamnat i den geopolitiska hetluften på grund av en karta över Kina som skymtar förbi i en scen. På kartan ringas ett omstritt område i Sydkinesiska havet in som kinesiskt, vilket väcker ilska i flera grannländer som också gör anspråk på delar av området.

Röster i originalversionen: Albert Tsai, Chloe Bennet, Tenzing Norgay Trainor.
Svenska röster: Yi: Dominique Pålsson Wiklund, Jin: Melker Duberg. Peng: Frank Dorsin, Doktor Zara: Hanna Dorsin, Burnish: Jacob Nordenson, Mo Mo: Annica Smedius, Yis mamma: Emma Molin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Filmrecension, Magiskt, Recension, Scen

Filmrecension: Pavarotti – ett måste för alla som älskade Pavarotti

24 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Pavarotti
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ron Howard

Att filmen är ett måste för alla som älskade Pavarotti är självklart. Om den är ett måste för opera-älskare är en annan sak. Den stora tenoren och operasångaren Luciano Pavarotti utmanade den traditionella operapubliken under sin livstid då han ställde sig på samma scen som rock- och popartister. Vilket inte uppskattades i alla läger. Ingen kan dock ta ifrån honom att han nådde ut med operamusiken långt utanför den vanliga publiken.

Egentligen är jag inte någon stor älskare att dokumentärfilmer – och om jag ska uppskatta en dokumentär om en känd person ska den egentligen berätta något mer än den personens biografi. Den ska genom att berätta om personen spegla något i världen, om samhällsutvecklingen eller något fenomen, den ska kunna säga något mer än enbart berätta om en enskild individ. Därför borde jag inte ha fastnat då för denna dokumentär.

Detta är en berättelse om Luciano Pavarotti, fylld med massor av underbar musik.

Vi får veta saker om hans barndom och får se foton från den kyrkokör han sjöng i tillsammans med sin pappa. Hans pappa var också en duktig sångare, som försörjde sig och sin familj som bagare. Luciano Pavarotti var lågstadielärare. Hans pappa ville att han skulle utbilda sig till högstadielärare men hans mamma uppmuntrade honom till att söka in till utbildning som operasångare. Det är nog många i världen som är tacksamma till hans mamma för att hon fick honom att ta det steget.

Filmen känns relativt ärlig och vi kommer ganska nära Luciano Pavarotti. Han var matglad och bra på att laga italiensk pasta, han hade humor och kunde vara ordentligt nervös före ett uppträdande. Han verkar ha varit barnkär, han har tre döttrar med sin första fru och fick en dotter med sin andra fru. Det andra bröllopet fick han dock inte hålla i kyrkan, eftersom han var katolik och Vatikanen inte godkände ett andra äktenskap.

Han kom rejält i blåsväder när hans kärlekshistoria med kvinnan som blev hans andra fru upptäcktes. Dels var han 34 år äldre, vilket upprörde många och han hade lyckats uppehålla en bild av att familjelivet var viktigt för honom. Jag tänker att det har hänt mycket i samhället sedan dess. Eller så är det i Sverige vi är annorlunda. Att en man och en kvinna som är gifta glider från andra och mannen hittar en ny kvinna är ingen större skandal i dagens Sverige i alla fall.

Även om filmen inte avslöjar några stora hemligheter tycker jag mycket om den. Vi får veta en hel del om Pavarotti och flera av hans barn och hans före detta fruar och tidigare manager och kollegor medverkar – plus då fantastisk musik.

Det är intressant att bli påmind om hans stora engagemang för att samla in pengar åt utsatta människor, speciellt barn i krigsdrabbade delar av världen. Han berättade att han själv som barn sett hemska scener, då han växte upp under andra världskriget i Italien och såg hängda människor på murar längs gatorna. Han led med barn som drabbades. En rolig sekvens i filmen är när vi får se hur han flyger till Dublin med sitt team för att övertala Bono och övriga bandmedlemmar i U2 att delta i konsert för att samla in pengar till barn som drabbats av krig.

Luciano Pavarotti föddes 12 oktober 1935 i Montale utanför Modena i Emilia-Romagna i Italien och dog 6 september 2007 i Modena i Emilia-Romagna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Pavarotti, Recension, Scen

Serena stämmor till strålande gitarrspel – Guitar Sessions av Sofia Karlsson, Mattias Pérez och Daniel Ek

23 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Grafisk design Malvo Fürst

Sofia Karlsson, Mattias Pérez & Daniel Ek

Guitar Stories

4

Inspelning och mixning: Sven Lindvall i Sally Wiola och Strawberry Studios

Master: Uff Börjesson på ear Hear

Producent: Sofia Karlsson

30:46

Releasedatum: 27/9 2019

Den fyrfaldigt Grammisbelönade sångerskan titulerar sig låtskrivare, uttolkare och producent. Har hört Sofia Karlsson live både i Stockholm och Göteborg. Äger dock inga alster ur hennes rikhaltiga förteckning, som omfattar kreativa samarbeten med såväl orkester som band och ackompanjerande pianist. Det stora genombrottet kom ju i och med upphottade Dan Andersson – tonsättningar. Sedan dess har hon sålt guld flera gänger. Om en generaliserar något, kan påstås att hon genom Sally Wiola Sessions valt att gå motsatt väg.

I egenskap av producent har Karlsson tillverkat en remarkabel trilogi under samma flagg. Sedan 2016 tre cd vars kännetecken utmålats som långsam och organisk instrumentalmusik inspelad live. Först ut var Martin Hederos (känd från Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket, Ane Brun, Nina Persson…) på solopiano, en platta jag bara hört glimtar av. Fördjupat mig desto mer i folkmusikduon LISAS (Rydberg & Långbacka som spelat med så gott som alla av dignitet), vars skiva för mig blev årets bästa 2017.

Avslutar projektet gör producenten själv tillsammans med gitarristerna Mattias Perez och Daniel Ek plus några gäster. Undrar om gitarristerna drabbades av idétorka eller om producenten bestämde sig för att rucka på sin planering. Av cd:ns elva spår är nämligen fem vokala. Dessutom varierar tempo, visserligen varsamma växlingar. Utan att inkludera det hejdlöst ystra, kan både mjukt riviga låtar och suggestivt gung urskiljas, varför Guitar Stories inte är homogen likt de tidigare två utgåvorna. Ett konstaterande som inte förtar att skivan, inslagen i en vacker booklet med texter, foton och produktinfo, rymmer åtskilliga guldkorn.

från Sofia Karlssons officiella facebooksida

Skam till sägandes har jag haft otillräcklig kunskap om de stiligt spelande gitarristerna. Pérez har en svindlande katalog på cirka 34(!) verk, undervisar på Ingesund, turnerar världen över med flera sättningar och lirar flera stränginstrument, bland annat tolvsträngad gitarr. Ek är gitarrpedagog från Sundvall, figurerar mest i folkmusiksammanhang och medlem i Ahlberg, Ek & Roswall. Synar man listan över instrument och medverkande på Guitar Stories blir man häpen. Måste betraktas som en orgie i gitarrspel, om än av varsamt snitt. Dessutom: Sven Lindvall spelar kontrabas, elbas och mandolinbas. Anders Nygårds trakterar fiol på Reason To Believe, Saskia Rolfson bidrar vokalt på To Miss Someone. Olika varianter av gitarr spelas på enskilda spår av Anna Larsson, Emil Ernebro, Erik Igelström samt Homero Alvarez.

Musiken inleds med original av Sofia, en finstämd melodi med sötma och autenticitet. Innerlig sång seglar iväg till knäppande gitarrackord. Slutar märkligt abrupt. Vokalt får vi i övrigt ett antal utsökta covers, exempelvis ett par låtar från sextiotalets mitt av singer song-writern Tim Hardin. Hans av många tolkade ballad Hang On To A Dream görs inför publik på ett enormt övertygande sätt. Och Reason To Believe har hit-karaktär. Tar skepnad av en vacker duett med Jakob Algesten, med delikata tillägg av fiol och elbas. En ballad av vemodig, skör art är döpt till To Miss Someone. Sofia Karlsson har en ljus timbre att den vid tonartshöjning liknar en mezzosopran. Låten har hämtats från Maria McKee´s solodebut (har den på kassett). Sista vokala stycket är romantiskt, kommer från soundtrack till Romeo & Juliet av Nino Rota. Märks att samme kompositör några år senare skapade de tongångar, som är så oupplösligt förbundna med Gudfadern-filmerna. Dessa versioner visar omvårdnad och respekt gentemot respektive ursprung.

Av det instrumentala materialet har en schottis införlivats i en bukett delikata melodier. De har skrivits av gitarristerna Pérez och Ek (i ett fall tillsammans med Sofia Karlsson). Frapperas av eggande optimism, drivet hantverkskunnande, rogivande klang, påtaglig melankolisk anstrykning och sömlöst samspel. The hairy Pig måste rubriceras som instrumental fullträff. Melodin tvinnas så finurligt och suggestivt. Efterföljande Winter Song förlitar sig på en fantastiskt fin melodi. Instrumenten är genomgående perfekt sammanlänkade.

För lyssnaren okomplicerade melodier premieras. Önskas någon form av strävhet eller friktion har man kommit fel. Här försätts mottagaren istället i ett hälsosamt, nästan andaktsfullt tillstånd, tillförs en positiv livsförhöjande känsla. Ljudet är förstås vidunderligt!

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Exceptionell förmåga blottlägger sårbarhet och spänningar – Faces av Göteborgs Dramatiska Teater

21 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam – pressfoton Per Larsson

Originalmanus: John Casavettes

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Ljus: Kim Leach

Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Magnus Sundberg, Hanna Ullerstam, Mia Eriksson, Erik Åkerlind och Simon Eriksson.

Spelas till och med 7/12 2019 hos Göteborgs Dramatiska Teater på Stigbergsliden 5B.

Sverigepremiär 19/10

John Casavettes (1929-1989) har av filmvetare kallats punkare. Han var en särling, pionjär och varm anhängare av improvisation. Okonstlad, rå realism jämte oansenlig produktionsapparat utgjorde grundstenar i hans estetik. Mastodontprojektet Faces hade premiär 1968. Tvåhundrafemtio sidor manus renderade i etthundrafemtio timmar inspelat material. Efter flera års slit klipptes filmen slutligen till hanterbart skick. (Kan erinra mig en lysande dokumentär om denne independentregissör, producent och skådespelare.) I sin iver att förmedla hudlös konst ville dysterkvisten Casavettes komma så nära som möjligt, var närmast besatt av närbilder. En hängivenhet som triggat regissören Marcus Carlsson, vars gåtfulla Shirins Vargar jag såg på Göteborgs Stadsteater tidigare i år.

Intrigen kretsar kring ett gift intellektuellt par i övre medelklassen, vars äktenskap krackelerar på makens initiativ. Han har rumlat runt på baren Loser´s Club i N.Y.C med snobben (Freddie), bästa kompisen. Stiligt ekiperade och rejält tankade hamnar de hos en lastbar skönhet på efterfest, varvid den överförfriskade Freddie skämmer ut sig och visas på dörren, medan nämnde make (affärsmannen John) stannar kvar, blir blixtförälskad. Hans fru reagerar på begäran om att skiljas, genom att gå ut med sin väninna. En kaxig yngling attraherar dem, raggas upp, följer med till party i makarnas våning. Och fortsättningen inbegriper såväl ömsesidig njutning som rop på hjälp och djupgående konfrontationer. Gentemot den ikoniska filmen verkar kronologin vara något omkastad och den åldrande playboyen omvandlats till hormonstinn, självsäker tonåring.

Mia Eriksson

Är för första gången med om att publiken i salongen sitter på motsatta sidor av scen. I högtalare hörs soft trumpetjazz. Första scenen är från baren där det dansas, dricks och röks cigaretter. I tidstypisk mikrofon sjunger Jeannie (Hanna Ullerstam) Strangers In The Night, medan Richard (Magnus Sundberg) maniskt drar ordvitsar. Stämningen bekymmerslös och uppspelt. Faces kännetecknas av en slags hedonistisk bejakelse utan konsekvenstänk. En filosofi (viktigt begrepp för Casavettes) som genererar såväl extas som konflikter och hotfulla underströmmar.

Mia Eriksson och Simon Eriksson

Regissören har gjort ett storstilat jobb. Förtätat ett ordrikt, tämligen ostrukturerat drama, fått det att vibrera. De skådespelare som inte medverkar i scenerna sitter på lediga stolar, kring den lilla scenen som avgränsas av vit heltäckningsmatta. Han betonar med bravur karaktärernas trassliga relationer och bräckliga psyken. Avslöjar effektivt att den olyckliga umgängeskretsens beteende, krampaktigt håller upp en cool mondän fasad. Tänker ändå på manusförfattarens användning av naket närgången kamera. Visst är teater en annan konstform. Men hade gärna sett att man införlivat bruket av videokamera (i likhet med vad Stadsteatern frekvent gjort), eller att ljusansvarig ägnat sig åt att släcka ner och rikta strålkastare mot ansikten som våndas. Scenografin fungerar väl, trots sparsmakad utformning med ett bord i centrum. Mer krut har Fianna Robijn lagt på kläder och håruppsättningar. Det yttre är viktigt för rollfigurerna, vilket sannerligen märks. Ett stort plus för denna omsorgsfulla insats.

Magnus Sundberg – pressfoton Per Larsson

Nästan oförskämt att ännu inte ha skrivit om ensemblen. Motorik och samexistens vittnar om total närvaro. Ser passionerat finkalibrerade skådespelare mejsla fram glimrande porträtt. Märkligt nog finns inte någon i produktionsteamet ansvarig för skådespelarnas rörelseschema. Idéer och utförande vad beträffar det koreografiska är på absolut toppnivå. Och att med trovärdighet agera onykter och ändå leverera tydliga repliker, är att betrakta som avsevärd yrkesskicklighet.

Magnus Sundberg (känd från teveserier och En man som heter Ove) glänser med hela kroppen i sin roll som dominante Richard. Den imploderande laddning Erik Åkerlind besitter är beundransvärd. Firar triumfer när hans Freddie inser att han betett sig pinsamt. Hanna Ullerstam dubblerar, fast det är som outtalad eskort – den karismatiska roll som Gena Rowlands gjorde på vita duken – man blir betagen av hennes stolta rollfigur. Mia Erikssons gestaltning imponerar återigen, inte minst när skenbart stabila Maria förvandlas. Har en strålande förmåga att förmedla energi och känslor utan verbala uttryck. Simon Eriksson (har långfilmsvana) porträtterar den impulsive och nervige tonårsgrabben genom att ta ut svängarna och behärska läget. Alltid en fröjd att se välgjord teater med påtaglig densitet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Tragikomiskt om oförnuftig arbetsmiljö – Öppna kontorslandskap av Hagateatern

20 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foto Max Gertrudson

Manus: Sara Klingvall, Helena Gezelius & Åsa Gustafsson

Regi: Åsa Gustafsson (tillsammans med det konstnärliga teamet)

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Koreografi: Julia Sjönneby & Josefin Samuelsson

Konstruktion & snickeri: Hannes Hansson

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Skådespelare: Jan Ericsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius

Spelas till och med 23/11 på Hagateatern (före detta Teater Tamauer) i Göteborg

Premiär: 18/10 2019

Av Jan Ericsons rollfigur får vi veta att tillfredsställande arbetsförhållanden är inskrivet som en rättighet i FN-stadgan. Hur stor klick av alla anställda har villkor på jobbet som i praktiken uppfyller detta mål? Har för egen del ingen regelbunden erfarenhet av kontorssysslor, däremot av nyckfulla omorganisationer under drygt trettio år med samma arbetsgivare. Förändringar verkar ske utifrån hur forskningsrön kan tolkas och utifrån påstådda kostnadseffektiva argument. När stenen väl sattes i rullning, har öppna kontorslandskap mot bättre vetande blivit en svårstoppad trend. Det ”fina i kråksången” var att kvinnor i publiken vittnade om hög igenkänningsfaktor, ett gott betyg åt de som gjort produktionen.

För första gången är jag med om att publiken sitter längs båda långsidorna. Med tanke på pjäsens tematik om öppenhet och att vara flexibel, blir åskådarna handgripligen indragna i problematiken som de tre aktörernas mellanchefer ideligen brottas med. Mer antydning än så skulle förta överraskningsmomentet. Greppet åskådliggör finurligt den luddiga läran om aktivitetsbaserat förhållningssätt. Manus innehåller mycket att skratta åt. Genom absurd situationskomik förhöjs verklighetsnära inslag. Det ter sig osannolikt att något konstruktivt kan uträttas av tre mellanchefer, under de distraherande betingelser som råder. Idén till verket uppstod när vän till Helena Gezelius, berättar att kön till toaletten på jobbet blev allt längre. Anledningen: enda frizon där sekreterarsamtal kunde tas ostört Därför handlar Hagateaterns nya produktion, om människors häpnadsväckande förmåga att anpassa sig till orimliga omständigheter.

Scenbygget är en sinnrik träkonstruktion bestående av ett antal kvadrater, vars platser skådespelarna kliver emellan likt hinderlöpare. Utanför är kopieringsapparat och kaffeautomat placerade som andningshål. I ena hörnet modeller av toaletter. Mitt i är bollhavet placerat, lika obegripligt som underhållande. Stor humor att iaktta hur de tre frustrerade gestalterna obevekligt dras dit. De berättar för oss om sina respektive uppgifter inom HR, kommunikations- och ekonomiavdelningen. Vi möter tre klämda, tämligen maktlösa personer som nås av meddelanden från företaget, via info i högtalare från anonyma överordnade. Röster som ger publiken mer kött på benen om den ideologi som styr arbetsmiljöns design.

foto Max Gertrudson

Öppna Kontorslandskap är inriktad mer på att beskriva ett osunt tillstånd än att förmedla en berättelse med början och slut, något man lyckas förträffligt med. De inkluderande yviga rörelserna som signalerar öppenhet (poängteras att motsatsen inte finns rent semantiskt), övergår efterhand i osäkerhet, till och med övergivenhet. Att tvingas ta i något obehagligt, överlämna besked om uppsägning, är nästan enda ingrediens som driver intrigen. Över två akter pågår en eskalerande absurd process utan en lösning i sikte. En dörr att stänga om sig förblir en dröm, istället uppmuntras personalen att rotera, skapa sig nya arbetsytor. Föga förvånande ekon av en Kafkaesque tillvaro. Var håller övriga avdelningar till? Det hotfulla okontrollerbara, förstärks av kompositören Anna-Maria Engberg.

I en gränslös föreställning om fåfänga försök att finna sin vrå på kontoret, har de icke-verbala reaktionerna avsevärd betydelse. De två kvinnorna ansvariga för koreografin ska harangeras. Skådespelarna Klingvall, Ericson och Gezelius bottnar perfekt i en noga utprövad naiv estetik, där kroppsspråk och repliker tillmäts lika stort värde. Desperationen Helena Gezelius demonstrerar, när rollfiguren trots lurar, störs oupphörligt av sin stelbent hänsynslösa kollega, är dråplig att skåda. Hennes skickliga agerande är uppsättningens största behållning.

Åsa Gustafsson är inte bara meriterad scenkonstutövare, musiker och radioröst (hade nöjet att recensera hennes första show på eget manus). På senare år har hon varit framgångsrik som regissör. Den här gången fokuseras begåvat på absurditeter, till synes opåverkbara tokerier. Man kan invända att uppsättningen skildrar ett I-lands problem. Men att sakna inflytande på jobbet är ett växande bekymmer, ger upphov till ohälsa. Öppna Kontorslandskap har ett angeläget budskap, lika roligt som tankeväckande.

Helena Gezelius – foto från Hagateaterns facebooksida

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 554
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in