• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

20 september, 2020 by Rosemari Södergren

De vuxnas lögnaktiga liv
Författare Elena Ferrante
Utgivningsdatum 2020-09-01
Förlag Norstedts
Översättare Johanna Hedenberg
Originaltitel La vita bugiarda degli adulti
ISBN 9789113107370

Den första boken i en ny serie av Elena Ferrante. Åter är det unga kvinnor som är i centrum och åter utspelas handlingen med Neapel som utgångspunkt. Men istället för att skildra livet och spelet på den nedre delen av staden, sådäl geografiskt som klassmässigt har berättelsen nu flyttat upp till övre delen i Neapel.

Till skillnad från Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” om de unga flickorna som försöker ta sig uppåt på samhällstrappan skildras livet för de som gjort klättringen. Huvudpersonen Giovanna bor på övre delan i Neapel och det är hennes föräldrar, framför pappan, som gjort klassresan, klassklättringen. Men att hålla sig kvar där kan ha utmaningar. Platsen kan kännas som att den är skör.

Giovanna som under sin uppväxt älskat sin pappa och haft en bra relation till honom hör en dag honom säga till hennes mamma att Giovanna är ful. Då spricker något inom Giovanna. Kanske var det något pappan aldrig menade men ändå förlorade hon tilltron till både sin pappa och sig själv.

Ur bokens inledning:
”Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Giacomo dei Capri. Allt – platserna i Neapel, den iskalla februaridagens blå ljus och de orden – har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting …”

Giovannas värld slås sönder, hon tappar fotfästet. Hon är i den fasen i livet då hon växer från att vara barn till tonåring och hennes utseende förändras och en mängd hormoner och känslor far runt inom henne. I sin ilska och sorg över vad hon känner som ett svek av pappan söker hon upp sin faster Vittoria, som hennes pappa alltid varnat henne för. Fastern har inte lyckats göra samma klassresa som pappan, men kanske är hon ärligare?

Giovanna är vilsen och vet inte var hon hör hemma. I fasters Neapel, det simpla och tygellösa, eller föräldrarnas anständiga Neapel uppe på kullarna.

Elena Ferrante kan skriva så jag känner med huvudkaraktären, men för mig är ändå romansviten ”Min fantastiska väninna” mer engagerande. Jag tror det kan vara så att berättelsen om Giovanna och livet på den övre delen inte känns lika äkta beskrivet, att människorna är för mycket typer. Fast det är å andra sidan hur författaren alltid skriver. Kanske engagerar mig livet och kampen för de unga i den nedre delen mer? Kanske är det mer som pågår under ytan i den första romansviten som engagerar mig? Fast jag tycker inte denna nya ”De vuxnas lögnaktiga liv” är dålig. Den flyter på och är intressant att läsa också. Så jag är kluven som Giovanna: den är bra och den inte inte bäst. Men alla romaner man läser kan inte vara den allra bästa. Den ger en hel del att tänka på, också, även om jag kunde känna igen mig och mitt liv mer i ”Min fantastiska väninna”.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Lång natts färd mot dag

20 september, 2020 by Redaktionen

Lång natts färd mot dag
Av och regi Åsa Lindholm
Efter en idé av Sylvia Rauan
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Liv Pettersson
Ljus Sofie Gynning
Ljud Magnus Ericsson
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär 19 september 2020
Föreställning som recensionen utgår från: Genrep 18 september 2020
Medverkande på scen: Ann Petrén, Astrid Assefa, Sylvia Rauan, Maria Salah, David Rangborg

Klarascenen bjuder på ett nyskrivet drama men vi känner väl igen upplägget, inspirationen och influensen från O´Neill, Williams och Pinter. Det är en rapp föreställning med fem taggade aktörer dör Ann Petrén briljerar. Den är klart sevärt, även om den inte är omistlig. Den fungerar utmärkt att spelas på Klarascenen.

Fyra väninnor har sett en film som nu ska analyseras över några glas vin i det vanliga eftersnacket hemma hos Lena. Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Försöken att analysera stöter på patrull och blottar olikheter i deras syn på livet. Här finns ingen samsyn. I takt med att vinet slinker ner kommer den ena sanningen efter den andra fram. Plötsligt inser väninnorna att de har en hög mur mellan varandra och de ser på världen och samhället och sig själva på helt oförenliga sätt.

Där är en hög igenkänningsfaktor i de skruvade situationer som uppstår och de samtalsämnen som uppstår. I diskussionerna flyter en salig blandning av nyare tankar kring anknytningsteori och postkoloniala strukturer med mera, men också mycket sådant vi hört förut.

Den goda stämningen vill inte infinna sig bland väninnorna. Jackie är flirtig som vanligt, Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Eller är det snarare Lenas resa till Marrakech som provocerar? Det blir en lång natt där sanningar kommer fram i takt med att vinflaskorna korkas upp. Kanske får de för första gången syn på sig själva?

Lång natts färd mot dag är skriven av Åsa Lindholm, som även står för regi, efter idé av Sylvia Rauan. Åsa Lindholm har skrivit flera pjäser för Kulturhuset Stadsteatern, och nu senast arbetat med ”mockumentären” 2 METER tillsammans med Benke Rydman, och Mizeria på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby. Hon har även regisserat K – inspirerad av Leila.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Babyteeth

19 september, 2020 by Rosemari Södergren

Babyteeth
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2020
Regi Shannon Murphy

En film som utan att bli sentimental tar upp det svåraste föräldrar kan behöva uppleva, om två föräldrar som har en tonårsdotter som är allvarligt sjuk i cancer. Samtidigt fuskar filmen inte bort den svåra situationen om att som förälder ha ett svårt sjukt barn vars sjukdom med största säkerhet kommer att göra barnets dör som ungt. Filmen kommer inte med hurtfriska förslag om att det skulle vara enkelt att leva fullt ut i en sådan situation.

Tonårsdottern Milla som är 16 år har svår cancer, går på cytostatika och bär peruk då hon tappat hår. På en pendeltågs-perrong i Sydney träffar hon Moses, missbrukare och hemlös som är sju år äldre än henne. Han är inte så mycket äldre men för föräldrar till en tonårsdotter kan sju år äldre anses mycket. Moses och Milla dras till varandra, fast ibland är förstås frågan om Moses också dras till Milla då hennes pappa är psykiatriker och kan ge honom tillgång till droger.

Föräldrarna är inte glada över att Milla träffar Moses men då de sakta märker att hon mår bra av kontakten motarbetar de den inte i det långa loppet. En svag sida i filmen är att den förenklar Moses. En missbrukare kan tyvärr sälja till och med sin mamma för att få droger, det är en del i själva problematiken.

Svenska Dagbladets filmkritiker Anna Hellsten skriver: Med det sagt är det ändå en utomordentligt välspelad film, särskilt Ben Mendelsohn och Essie Davis som Millas föräldrar och deras tonsäkra gestaltning av den långvariga kärlekens alla skiftningar och svårigheter, inte minst ställd inför det outhärdliga i att ha ett dödssjukt barn. Milla må vara på filmaffischen, men de bär hela berättelsen.

Jag skriver helt under på det. Naturligtvis är de två yngre skådespelarna, Toby Wallace som Moses och Eliza Scanlen som Milla, bra, men det är föräldrarna som bär filmen. Fast de två unga skådespelarna har fått stor uppmärksamhet för sina roller i Babyteeth som hade världspremiär inom tävlan vid Venedigs filmfestival då skådespelaren Toby Wallace belönades med Marcello Mastroianni Award för bästa unga skådespelare. Huvudrollen Milla spelas av Eliza Scanlen som hyllats för både denna roll och de roller hon spelat i tv-serien ”Sharp Objects” samt i Greta Gerwigs ”Unga kvinnor”.

Kanske ingen som inte själv varit i den situationen att de kan förlora ett barn kan fullt ut förstå skildringen av föräldrarna. Mamman som måste gå på ångestdämpande och som försöker lura sig själv och pappan som inte får utrymme för sin oro och ångest. Och hur ska föräldrar ens kunna göra något annat? Det är en mycket trovärdig och ärlig film som lyckas balansera utan att förminska eller bli för sentimental.

Babyteeth är regissörens långfilmsdebut och har efter långfilmens premiär regisserat två avsnitt av tredje säsongen av Phoebe Waller-Bridges tv-serie ”Killing Eve”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Secrets We Keep

19 september, 2020 by Birgitta Komaki

The Secrets We Keep
Betyg 3
Svensk premiär 18 september 2020
Regi Yuval Adler

Femton är efter kriget och rumänska Maja (Noomi Rapace) lever ett lugnt småstadsliv med sin amerikanska make Lewis (Chris Messini) och sin lilla son. Det är femtiotalet med prydliga fruar i hatt och kjol och framtidstro.

Men en dag i lekparken skakas hennes tillvaro om och lugnet förbyts till kaos. Hon får syn på sin bödel från kriget. Soldaten som misshandlade henne och dödade hennes syster. Allt som hon förträngt i femton år och aldrig berättat om för någon kommer tillbaka. Hon måste få svar på om det är han och vad som verkligen hände.

Med stor förslagenhet överfaller hon mannen (JOEL Kinnaman) och lyckas med oanade krafter få in honom i bagageutrymmet på sin bil. Väl hemma blir maken involverad i kidnappningen och hela historien. Han som aldrig fått veta vad som hänt under kriget hjälper nu Maja att binda fast och låsa in mannen i källaren. Sedan utspelar sig nästan hela dramat i källaren.

Maja vill veta vad som verkligen hände den där natten under kriget. Hon vill veta om hon sprang i väg och lämnade sin syster. Hon vill att maken skall höra om den natten annars kommer han aldrig mer att tro henne. Och hon berättar att hon är rom. I en stark scen utbrister maken ” Plötsligt är ditt förflutna här”. Och han inser att livet aldrig kan bli detsamma igen.

Filmen är spännande utan att vara någon nagelbitare. Historien är engagerande och det är ovisst ända till slutet hur det skall gå. Noomi Rapace och Joel Kinnaman har en nerv i samspelet men är för återhållna. Man förväntar sig mer känslomässig dramatik hos personerna och i regin. Chris Messini har fått en odramatisk roll som maken. Han som efter många år fått veta att hans maka är rom och har lidit mycket i kriget men också ljugit för honom under alla år är förvånande ointressant.

Kanske är filmen liksom Maja för hårt kontrollerad för att gripa tag och beröra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Trubbel – en riktig saga för hundvänner och en berättelse att bli varm i hjärtat av i denna kalla årstid

17 september, 2020 by Rosemari Södergren

Trubbel
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2020
Regi Kevin Johnson
Svenska röster Kim Sulocki, Happy Jankell, Jesper Adefeldt, Filippa Åberg, Ayla Kabacas, Freddy Åsblom m.fl.
Censur Barntillåten

Bra familjefilmer är de filmer där barnen hänger med och lever sig in i handlingen samtidigt som det finns skämt eller annat som talar till den vuxne. Trubbel är en sådan familjefilm. Jag tror inget barn ser den utan att bli absorberad av berättelsen om den lilla hundens äventyr – och vi vuxna skrattar gott emellanåt eller drar på smilbanden i alla fall. Det ligger en erfaren filmskapare bakom, Trubbel kommer från skaparen av ”Shrek”.

Jag erkänner att när jag läste kort om handlingen innan jag såg filmen då var mina förväntningar inte höga. Jag tyckte det verkade vara en handling jag sett i olika varianter flera gånger tidigare: En söt liten hund lever ett lyxliv, bortskämd och har det bra – och sedan händer något och den lilla vovven måste ut i den farliga världen och möta otäcka djur och hemska människor. Livet utanför tryggheten blir en utvecklingsresa för den lilla bortskämda vovven. Men som med alla berättelser är det hur det görs som avgör hur bra det blir. Trubbel är lyckad. Det är en varm film och alla hundälskare skriver säkert under filmens sensmoral om hur ärliga hundar är med att visa sin kärlek.

Vovven som står i centrum för handlingen heter Trubbel är han är verkligen född med ett gyllene ben i munnen. Han får allt som han önskar. Hans ägare är en rik baronessa som bor i herrgården och hon är så snäll och han äter den finaste maten och sover på sammetskuddar. Ja det är lite överdrivet, förstås. Finns det någon som behandlar en hund på det sättet egentligen, när hunden till och med blir sprayad i rumpan för att lukta gott? Fast det är roligt och varför bry sig om realism i en saga. För en saga är vad det är. En klassisk saga om en bortskämt liten vovve som blir utkastad i det farliga livet och möter äventyr och utmaningar och får nya vänner från världen utanför.

Det är vilka hundar, otäcka sjungande och dansande ekorrar, en hundjagare och en söt och snäll ung kvinna med drömmar om musikkarriär. Den är rolig och det är en så kallad söt historia. Inte ett odödligt mästerverk men helt klart värd att ses för en familj tillsammans, speciellt för alla som är hundvänner.

Trubbel är en riktig saga för hundvänner och en berättelse att bli varm i hjärtat av i denna kalla årstid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in