• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Klurigt parallella incidenter med platsspecifik tyngd – Don Quijote V, Outside The Box

6 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Erik Holmström Goes Följetong

Inspirerad av Cervantes roman

Manus: Ensemblen i samarbete med Erik Holmström

Regi och voice over: Erik Holmström

Kostymdesign: Maja Kall

Komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt och Anna Lundström (praktikant)

Världspremiär: 2/10 2020 på Esperantoplatsen i Göteborg

Spelas 2/10 – 3/10 2020

Har inga anteckningar att utgå ifrån, bara spridda hågkomster. Vill ändå med några dygns distans försöka dokumentera vad som hände, fast teamet redan förbereder sig för nästa perspektiv. Vad premiärpubliken iförda blå plastponchos var med om i del V, var en kombination av reflekterande hörspel och situationsbaserad teater Skådespelarna agerade uppdelade i tre duo-formationer.

Man ville utgå från fantasins gränslöshet, vars konsekvenser genomsyrar Cervantes romanbygge. Den lika förläste som förryckte Don Quijote får ju för sig sig att väderkvarnar är jättar och en skock får förvandlas i hans sinne till en farlig armé. Åtminstone på planeringsstadiet togs därför fasta på sådant som faktaresistens och tanken om hemligheter under ytan. Utfallet blev delvis ett annat. Men resulterar absolut i en anmärkningsvärd slutprodukt för ett scenkonstverk utan naturlig scen. Till lika delar happening och kontemplation.

foto Lina Ikse

Introduktion gavs av Holmström på Folkteatern. Därefter förflyttade vi oss någon halv kilometer till den öppna stenbelagda ytan vid foten av Kungsgatan, som sedan 1954 heter Esperantoplatsen. Platsen skådespelare plus statister befolkade omgärdas av bland annat värmekraftverk, kvarter med lägenheter, byggnadsställningar, gallerförsett bergrum, krog och tegelbyggnad som härbärgerar bland annat Språkcaféet. Flera av platserna har skrivits in i manus.

Cirka 20:15 satt vi i våra ponchos på fasta bänkar tillhörande platsen. Vilken tur att vädergudarna visade sig vara maximalt sympatiska, i motsats till förra veckans regnrusk.

Personal förvissade sig om att våra mottagare fungerade, genom att ta reda på att alla hörde Holmströms röst i sina lurar. Angående hörlursföreställning vill jag referera till recension i Kulturbloggen av Vi är den här platsen eller tillståndet, ett ljudverk om två plågade kvinnliga narkomaner som utspelades i en lägenhet i Bergsjön. En avgörande skillnad gentemot D.Q del V, bestod i att vi visuellt kunde följa respektive intrig.

foto Lina Ikse

Spelplatsen var inte avspärrad, utan företrädesvis festsugna människor passerar. Efter hand blir det ändå uppenbart att vissa är handplockade för att förvilla oss. Vad är överenskommet i förväg? Och vad sker utanför manus? Av en skådespelare får jag efteråt veta att ungdomarna i smågrupper som jag insåg var statister, vilka i finalen förenade sig till en stor skara med upplyfta händer – hade rekryterats från Schillerska Gymnasiet. Fungerade optimalt att spela med läget, oförutsägbar verklighet kontra iscensatt dupering av publiken. Blev som olika förbluffande lager av autenticitet. Smart och rörande!

Hur tekniken ljudmässigt hade organiserats är jag osäker på. Men när jag testade att snabbt ta av hörlurarna hörde jag replikerna uttalas. Om regissören talade till oss live från Språkcaféet eller förekom i inspelad form, har jag ingen bestämd uppfattning om. För att invagga åskådarna i rätt stämning, allt ifrån begrundande till kuslig, kompletterades med väl vald musik, emellan och under Holmströms kommentarer. Betydelsen av de händelser vi registrerade just denna kväll betonades. Han återkom upprepade gånger till att våra förfäder tre generationer tillbaka, kunde ha gått på Esperantoplatsen. Livets möjligheter och oberäknelighet präntades på så vis in i oss.

foto Lina Ikse

Skeendet sätts igång efter att en liten personbil körts fram till gaveln av Språkcaféet. Skådespelarna som jobbar mot varandra i par känns igen på att de i sina rockar/ kappor plockar fram antingen osäkerhet eller beslutsamhet.

Undrar du vilka tre parallella handlingar som förekom? Det första jag bevittnar är vad som sägs vara strulande mobil för Anna Lundström, vars rollfigur ska göra upp om att träffa sin vän (Lena B Nilsson). Malin Morgan med foglig hund (när anlitade Folkteatern senast husdjur?) agerar i par med Jonas Sjöqvist. Deras existenser i Outside The Box verkar ha hamnat utanför det välordnade samhället, saknar önskvärd kontroll. Parets bagatellartade problem växer dem till synes över huvudet. Handlar om att torka upp hundbajs. Andrea & Pelle står för det avgjort mest anspända och snabbfotade inslaget. Ute på någon slags spaningsuppdrag (reellt eller inbillat) levererar de fysisk teater. Ser ut som de stortrivs lika mycket som den roade publiken. Fräckt att samspelet inleds av Pelle med ficklampa på balkong snett bakom oss..

Vid slutsummeringen av projektet kommer troligen detta manus att betraktas som det enklaste att lära sig för ensemblen. Kan framstå som aningen futtigt. Men den eventuella randanmärkningen uppvägs av taggade skådespelare med närvaro, införlivandet av den dramaturgiskt tacksamma platsen, regissörens långsamt suggestiva tankar och statisternas engagemang.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Honest Thief – riktigt spännande

5 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Honest Thief
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Mark Williams
Manus Mark Williams och Steve Allrich

Wow. Riktigt spännande. Jag kunde inte slit amig. Det var länge sedan jag tyckte en actionfilm var så spännande. Ändå är handlingen inte så komplicerad – men allt var väl komponerat. Biljakter, skjutande och slagsmål brukar ofta trötta ut mig och göra att jag tycker en actionfilm är seg, men i Honest Thief är det lagom och ett par gånger oväntat och överraskande. Visst, filmen är inte banbrytande eller helt överraskande men har flera tillräckligt oväntade vändningar som gör att den inte blir helt förutsägbar. I sin genre är den i mitt tycke riktigt bra.

Liam Neeson har huvudrollen som bankrånaren som kallar sig Tom Carter, som länge gäckat polisen med sina fräcka kassaskåpskupper. Han har i nästan ett decennium lyckats råna banker och samlat på sig 9 miljoner dollar, minst, utan att polisen har något spår efter honom.

Så träffar Tom Carter Annie (spelas av Kate Walsh vi kan känna igen från bland annat Greys Anatomy och Tretton skäl varför). Tom och Annie blir förälskade och Tom är säker på hon är kvinnan i hans liv. Efter att de varit tillsammans ett år bestämmer han sig för att lämna över sig till polisen och inleda ett hederligt liv. Han ska försöka få till en överenskommelse med polisen: han erkänner rånen, lämnar tillbaka alla de nio miljonerna mot att han inte får mer än två års fängelse och det på en öppen anstalt där han kan få besök.

Hur trovärdigt är det en rånare som ensam fått ihop den gigantiska summan av nio miljoner utan att polisen har ett spår efter honom verkligen skulle vara redo att anmäla sig själv? Jag vet inte. Men varför inte? Måste alla kriminella vara kriminella in i märgen och för alltid? Kan en man som rånat banker inte ha känslor och vilja ha ett annat liv? Det är en speciell situation då Tom Carter genomfört alla sina rån ensam och inte haft någon medhjälpare eller tillhört något kriminellt gäng. Det gör förstås att det rent teoretiskt skulle kunna vara möjligt för honom att sluta råna banker och leva hederligt. Att han väljer att försöka leva totalt hederligt och både lämna tillbaka pengarna och låta sig bli gripen av lämna polis, jo det är lite svårt att tro på men livet kan ha oväntade vändningar.

Jag tänker inte berätta mer om handlingen för det tillhör lite av filmens kvalitet att som tittare inte veta hur allt ska gå. Men att det inte blir så enkelt att lämna över sig själv som Tom tänkt sig, det räknar väl de flesta ut.

Visst, filmen är inte ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien men det är en spännande action som fångade in mig. Välgjort för sin genre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fahim – Den lilla schackprinsen – ger hopp om mänskligheten

5 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Fahim – Den lilla schackprinsen
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020

En slags feelgoodfilm som ger hopp om mänskligheten men berättelsen är mer än så, den berättar om och skildrar situationen för papperslösa asylsökande, en av de mest utsatta grupperna i dagens EU. Filmen berättar utan att skriva oss på näsan. Det är en av filmens styrkor. Filmen är ganska enkel i hur den är upplagd och eftersom den bygger på verkliga händelser kan en hel del vara förutsägbart, men det spelar ingen roll: Filmen engagerar och jag undrar vem som kan se den utan att bli berörd?

I centrum för handlingen är den åttaårige pojken Fahim, från Bangladesh. Fahim har en stor talang för schack. Han är en talang långt utöver det vanliga och han har ett brinnande intresse och vill hela tiden spela schack. Fahim har helt enkelt det psyke och den talang som tillsammans kan skapa stjärnor inom ett område. Hans pappa säger till honom att de två ska resa till Frankrike för att Fahim ska få träffa en av de största schackmästarna. Det är dock inte sanningen till varför de två måste lämna Fahims mamma och syskon kvar i Bangladesh. Fahims pappa har varit med i en demonstration mot förtrycket från makthavarna och nu har förtryckarna hotat att skada hans son, Fahim.

Fahim och hans pappa tar sig med hjälp av flyktingsmugglarna den farliga resan genom gränsbevakningar till Paris. Livet där blir inte enkelt. Under asylutredningen får hans pappa en tolk som medvetet förvränger det han säger så de nekas asyl. Fahim och hans pappa måste leva illegalt och som hemlösa.

Fahims pappa tar med Fahim till en schackklubb för att han ska kunna fortsätta utvecklas. Första mötet där med Silvain (spelas av Gérard Depardieu) går inte så bra. Jag tycker om skildringen av både Fahims pappa och Mathilde, en kvinna som jobbar på schackklubben och har koll på det administrativa. Ingen av dem ger upp utan de fortsätter att se till att Fahim går med i klubben.

Filmen är baserad på den sanna berättelsen om flyktingpojken Fahim Mohammad som mot alla odds blev en av Frankrikes yngsta schackmästare. Ofta tappar filmens en del av sin dramatiska nerv när de bygger på verkliga händelser, men det har regissören lyckats manövrera sig förbi. Däremot kan jag emellanåt känna att det blir segt med en del scener som fokuserar på schackpartier. Det är scener som förmodligen är högst intressanta för älskare av schack.

Ett litet minus får Gérard Depardieu i filmen för sin tolkning av schackmästaren. Hans rolltolkning känns lite som en karikatyr. Han kan bättre än så. Men som helhet är filmen ändå djupt engagerande och sätter igång tankar om samhället och hur vi i EU-länderna tar emot människor på flykt. Berättelsen om Fahim ger på sitt sätt hopp men samtidigt funderar jag på hur det går för alla de barn som kommer och som inte har en sådan talang och förmåga? Hur tar västvärlden hand om dem och ger dem möjligheter till bra liv? Inga lätta frågor, men viktiga att ta upp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bageriet på Portobello Road – en äkta feel-good-film

4 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Bageriet på Portobello Road
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Eliza Schroeder
Medverkande Celia Imrie, Shannon Tarbet, Shelley Conn, Rupert Penry-Jones, Bill Paterson m fl.

Portobello Road i London ligger mig och många London-besökare varmt om hjärtat. Där finns Portobello Road Market, en stor marknad där du kan hitta det mesta och gärna udda saker, där finns nya saker, hantverk, gatumat och loppis. Lika varm om hjärtat som jag blir när jag tänker på denna under marknadsdel av Portobello Road blir jag av filmen om Bageriet på Portobello Road. Det är en äkta feelgood-film, en slags film det varit tunnsått med under senare år.

Filmen är dock lite för söt för att bli ett mästerverk. Karaktärerna är lite väl bästa versionen av sig själva filmen igenom. Jag har lite svårt också i det verkliga livet att tro på det genomsöta beskrivningar en del gör av sig själva och sitt liv. Och om det är så att människor är så perfekta och deras liv så perfekt, blir det rätt ointressant som film eller berättelse. Men eftersom skådespelarna är duktiga och det kan behövas lite feelgood nu när höstmörkret sänker sig över vårt kalla land och corona-pandemin inte riktigt gett sig utan siffrorna på smittade i Sverige fortfarande är oroväckande kan vi behöva lite hopp om mänskligheten.

Filmen handlar om tre kvinnor som tillsammans vänder en tragedi till en framgång. En ung duktig konditor, Sarah, råkar ut för en olycka då hon är på väg på cykel för att hämta nycklar till det bageri vid Notting Hill hon alltid drömt om att öppna tillsammans med sin bästa väninna, Isabella. Sarah dör vid olyckan och där står Isabella med alla utgifter och skulder för ett bageri hon inte kan öppna, då hon själv inte är en sådan duktig konditor. Isabella spelas av duktiga och charmiga Shelley Conn.

Nu har Sarah en nittonårig dotter, Clarissa (spelas av Shannon Tarbet) som ger sig tusan på att de ska förverkliga mammans dröm. Clarissa lyckas övertala sin mormor, Mimi (som spelas av fantastiska Celia Imrie) att hänga på. Tre hängivna kvinnor av tre generationer lyckas få igång bageriet. Nej det blir inte stor succé på en gång, det blir det först när Mimi kommer på den strålande idén att de ska göra bakverk från hela världen, eftersom Londons befolkning är precis från hela världen.

Apropå Celia Imrie är hon en erfaren skådespelare som både spelar stora draman på teaterscen och är med i tv-serier och haft roller i flera stora filmer. Vad många kanske inte vet är att hon till och med spelat stridspilot i Star Wars.

Hur som helst, fina London-bilder, hög kvalitet på de brittiska skådespelarna och en varm film att bli glad av. Det räcker bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Sprakade om jazzläsarnas favoritband – Ellas Kapell på Unity

4 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Ellas Kapell efter väl förrättat värv – foto John Nilsson

Ellas Kapell

Jazzklubb Unity i Göteborg

2/10 2020

Ni får ha överseende med att så gott som alla liverapporter från min sida senaste halvåret härrör från jazzkrogen mitt emot Göteborgs Domkyrka. Detta är i princip enda stället i staden, vars konsertverksamhet inte haft uppehåll trots rådande pandemi. Man har kunnat anpassa ruljangsen till gällande restriktioner, genom att på rätt sätt servera god mat och dryck plus livemusik. Numera finns ett system med två sittningar i musikrummet under en hel kväll. Jag kom från en teaterpremiär. Upptäckte att jag tidsmässigt hamnade mitt i näst sista set. Ljudet är nu för tiden så starkt uppskruvat att mesta möjliga volym hörs utan att akustiken får överslag och skorrar. Som koncentrerad lyssnare har publiken därför mycket god chans att bli musikalisk uppfylld.

Döljer sig inte någon Ella i kvartetten, utan namnet anspelar på sånger förknippade med legendariska Ella Fitzgerald. Konceptet är således att på pianotrio och vokalist framföra låtar ur American Songbook. Dessa tillförs mer eller mindre tydligt egen identitet, genom arrangemang skrivna av olika bandlemmar . Repertoaren har vidgats till att omfatta mer än sånger av The First Lady of Jazz. Den för aftonen svartklädda gruppen bildades på Kungliga Musikhögskolan 2016. I fjol höstas släpptes debutalbumet Longing (4/5 i Kulturbloggen). I omröstningen över årets bästa svenska jazzalbum – arrangerad av Orkester Journalen sedan 50-talet – toppade Longing läsarnas lista. Såg dem på Unity i den vevan. Fick då en pratstund med sångerskan Lovisa Jennervall om förebilder och ett snack med trumslagaren Edvin Fridolfsson. Den förstnämnde har bott i Göteborg medan Edvin har sina rötter här. Samtalade även med hans berömmande far, den välkände musikern, dirigenten och kompositören Sven Fridolfsson.

En luftig tolkning av The Lady Is a Tramp pågår när jag installerar mig. Noterar i nästa låt ett utförligt och innovativt stick. Huvudrollsinnehavare växlar, från flyhänte pianisten Manne Skafvenstedt till märgfullt spelande Fridolfsson bakom trumsetet. Vokalt mönstergillt fraserad Cheek To Cheek präglas av upphackade rytmer. Låter fräckt, vittnar om berättigat självförtroende. Som duktig rorsman fungerar norrmannen Anders Langörgen på kontrabas. Medlemmarnas förehavanden inramas av ord som trygghet och frihet, gentemot varandra såväl som i förhållande till repertoaren.

från Fasching (längst till höger Klas Lindquist, gästsolist på Longing) – foto Kenth Wångklev

Avslutande set öppnar avsiktligt yvigt med bibehållen puls i botten. Efter Almost Like Being In Love växlar man över till vispar, scatsång och snyggt harmoniska övergångar i Come Rain Or Shine. Djärva broderier jämte vokal uppvisning fick vi i Darn That Dream. Balladen med tonartshöjning blev för mig kvällens kulmen. Oj vilken kraftfull sångglädje Lovisa Jennervall uttrycker. Utrustad med ett sådant häpnadsväckande verktyg, att det i högsta grad finns anledning att punktbevaka hennes karriär. För andra konstellationer skriver hon originallåtar.

Ellas Kapell avrundar med något så paradoxalt som en obskyr standard. Entusiastisk publik fixar sedan extranummer i form av All Of Me (ungefär hälften av melodierna jag hörde finns på nämnda platta). En annorlunda version som suggestivt stiger likt ett utdraget jubel.

Ett osvikligt, dynamiskt samspel märks hos den unga pianotrion som precis lagom mycket lägger in utrymme för solon. Kvartetten skyr det mesiga, utmanar hellre fast utan att för den skull överge välbekanta refränger. Vad som skulle vara förutsägbart, blir istället överraskande coolt. Skön och fyndig vokaljazz med pondus och innerlighet! Under helgen genomförde man fyra konserter i metropolen på Västkusten.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 501
  • Sida 502
  • Sida 503
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in