• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Father – en trolig Oscarsvinnare

4 februari, 2021 by Rosemari Södergren

The Father
Betyg 4
Visas på Göteborg Film Festival.
Svensk biopremiär våren 2021
Regi Florian Zeller

En hjärtskärande film med två av de bästa brittiska skådespelarna: Anthony Hopkins som Athony, en åldrande man på väg mot 80 och med demenssjukdom, och Olivia Colman som dottern som försöker göra allt hon förmår men ändå inte kan hindra att pappa glider in i sjukdomen.

Såväl filmen i sin helhet som de två skådespelarna har nominerats till Golden Globe och det surras också om kommande Oscarsnomineringar. Lita på att denna film kommer att plocka hem många priser i många sammanhang. Det är en högst trolig Oscarsvinnare.

Filmen är filmad från Anthonys synvinkel, vi kan känna vad han känner, uppleva verkligheten som han gör utifrån sin Alzheimers. Det är så skickligt genomfört med foton, ljud och helt enastående skådespelarprestationer. Som tittare blir jag helt slukad av scenerna och jag lider med dottern som kämpar på alla sätt hon kan för att göra det bra för sin pappa. Men stoppa en demenssjukdom ligger utanför människors förmåga.

The Father bygger på en pjäs av Florian Zeller. I programmet för Göteborgs filmfestival står:
Florian Zeller filmatiserar sin egen succépjäs och till skillnad från många andra försök att gestalta demens, skildras här även den sjukes perspektiv. Subtilt och med små medel levandegörs Anthonys förvirring och minnesförlust så publiken också upplever den. The Father är ett hjärtskärande drama om att långsamt förlora en närstående, och även en ömsint och fantastisk kärleksskildring mellan far och dotter.

Jag kan inte annat än hålla helt med om denna beskrivning.

Det är vackert, sorgligt, skrämmande, starkt, berörande och ger en möjlighet att till viss del förstå hur en människa som mer och mer tappar greppet om verkligheten upplever det som händer. Det kan öppna vår förståelse, få oss att hantera det bättre om någon av våra anhöriga får denna sjukdom.

Vårt svenska samhälle skiljer sig från de flesta andra länder, när det handlar om hur vi möter våra äldre familjemedlemmar. I Sverige är det inte vanligt att ha åldrande föräldrar i sin bostad, de gamla lämnas oftast över till äldreboenden när de inte längre klarar att bo själva. Anthony dotter kämpar länge för att pappan ska slippa bo på äldreboende. I vårt svenska samhälle är en sådan situation rätt ovanlig, tänker jag, utom i familjer med annan än svensk bakgrund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Inbjudan till det komplexa och sköna med orubblig tyngd – Elevate av Anders Bergcrantz

3 februari, 2021 by Mats Hallberg

foto Kenth Wångklev

Anders Bergcrantz

Elevate

5

Inspelad, mixad och mastrad (utom Fountain of Youth) av Henrik Holst Hansen juli och oktober 2019 i Studio Three, Köpenhamn

Producent: Anders Bergcrantz

Vanguard Music Boulevard – dubbel vinyl / cd

58:09

Releasedatum: 30/10 2020

Om man inte vet är det påfallande ofta knepigt att pricka in konstnärers härkomst. För de av dem som ägnar sig åt att komponera och musicera är motsvarande fenomen inte sällsynt. Universella drag existerar. Att oinformerade lyssnares första impuls (tänk på när man fastnade för en låt på radion och missat vilka som spelar) långt ifrån alltid stämmer, brukar framgå tydligt när jazzmagasinet Orkesterjournalen genomför Osynliga spår med en framstående musiker. Blir tämligen ofta häpnadsväckande svårt för de som ska identifiera upphovsperson(er), ibland vilda gissningar.

I min konstruerade kategori ”svenskproducerad musik med påtaglig verkshöjd som låter osvensk”, placerar jag in sådana som The Hives, Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket, projekt med Goran Kajfes, Anders Hagberg, Isabella Lundgren, flera av landets främsta storband, Peter Asplund, Ellen Andersson och givetvis Anders Bergcrantz.

Trumpetaren och låtskrivaren Bergcrantz har med bas i Malmö haft en lång och framgångsrik karriär. Han fick sitt genombrott i Tolvan Big Band och har gett ut ett tiotal skivor i eget namn, varav den förra var snubblande nära högsta betyg i Kulturbloggen. Pappa var jazzmusiker, ett arv som förts vidare till nya generationer i och med att familjen Bergcrantz – Laurin består av föräldrar och döttrar, samtliga professionella och omskrivna musiker. Man medverkar gärna på varandras utgivningar, Elevate inget undantag. Dessutom driver de skivbolag. För att anknyta till tesen ovan, ska framhållas att trumpetaren verkligen går hem i jazzens hemland. Tre gånger har den dubble Gyllene Skivan-vinnaren korats till ”Best Trumpeter in the World” av ansedd jazzblogg i Los Angeles.

Samtliga nio låtar bär den hyllade skåningens signatur, därtill arrangerade av honom bortsett från symfoniska stycket Fountain of Youth (arr Anna-Lena Laurin). Texten till Bagatelle har skrivits av Rebecca Bergcrantz (mest känd under artistnamnet Raindear). Vem spelar vad på denna lika storstilade som svindlade resa? På trumpet, flygelhorn, kornett samt percussion frontar huvudrollsinnehavaren själv. Denna gång har Anders anlitat en kärna av goda vänner och familj. Bottenplattan utgörs av pianist Sven Erik Lundeqvist, trumslagare Niclas Campagnol jämte Lasse Lundström på bas. På tre spår förekommer Tomas Franck (tenorsax) respektive Anders Chico Lindvall i avgörande insatser. Iris Bergcrantz (som jag under fjolåret recenserade i OJ) medverkar med sång i Dance och Fountain of Youth. Storasyster Rebecca sjunger sin egen text Bagatelle. Listan över vilka som bidragit blir komplett med Norrlandsoperans Symfoniorkester vars dirigent heter Ingar Bergby.

foto från Anders Bergcrantz facebooksida

Recensionsex ska behandlas respektfullt. Önskvärt att kunna umgås med dem utan tidspress, lyssna både i hörlurar och via stereons massiva och balanserade ljud. Elevate låter mäktigt, har ett expansivt och avancerat formspråk genomlyst av förbluffande auktoritet. Efter första kontakt med plattans, stundtals experimentellt inriktade, femtioåtta minuter var jag en smula brydd; inte framme vid den fullpoängare som blev slutliga omdömet. Min kollega i OJ betonar klokt, öppenheten hos Bergcrantz för det krävande och komplexa. Inte konstigt egentligen att den vitala urladdningen, fordrar lyssnare villiga att anstränga sig. Efter ytterligare studier av låtarna -som ibland rör sig rakt fram, ibland går improviserade(?) omvägar – är jag helt uppfylld av ett fullmatat innehåll.

Måste betecknas som en lyxig utmaning att cirka ett kvartal efter release få möjlighet att berätta om en osvensk, kompromisslös produktion, vars sound utvecklas till ett statement uppdelat i svindlande sektioner. Blir åka av direkt, precis som på föregående album Soulfully Yours. Skillnaden är att denna gång registrerar jag en gemensam överordning, fast musiken växlar emellan hardbop, fusion, svävande ballader, progressive, orkesterklanger med mera.

Tycker mig höra att Bergcrantz med sin formidabla teknik, praktiserar användandet av övertoner likt kollegan Lasse Lindgren (som kuriöst nog uppvaktade på mitt 50-års kalas). I till exempel Dance, där dottern Iris strålande sjunger ordlöst, bevisar han definitivt att inga tecken till stagnation hörs. Ett av flera favoritspår som avlöses av lika ljuvliga Simplicity. Förutom Anders ofattbart magnifika solon, noteras glimrande prestationer från Campagnol och Lundeqvist. Den sedan decennier i Köpenhamn boende Tomas Franck gör ingen jazzentusiast besviken, tvärtom. Han borgar för kvalitet. Överraskar allra mest gör Anders Chico Lindvall med sina pedaler och andra fräcka effekter. Kan inte erinra mig ha hört honom (också bakgrund i Tolvan Big Band) lika eldfängd tidigare. Han går loss kopiöst flera gångar på sin elgitarr, skapar furiöst groove och spännande sound. I långa sekvenser triggas han att lira härligt distade toner utan uppenbar förebild. Atmosfären påminner stundtals om de läckert frihetliga uttryck som uppstod på 70-talet.

Mycket gynnsamt för Elevate hur arrangör Bergcrantz växlar anspänning med avspänt förhållningssätt, det ekvilibristiska med lugnt reflekterande. Dynamiken är således outstanding! Forever och Bagatelle kontrasterar ypperligt mot de intensiva, nästan spräckliga låtar de omges av. Enda gången jag inte hänger med hela vägen, är i ett antal dissonanta takter i Demons, även om jag gillar dess suggestiva karaktär och rent av älskar Chico Lindvalls och ”Svempas” avantgardistiska inpass. Sven Erik Lundeqvist (vars spel jag kunde njuta av med hans sammansvetsade trio i fjol på Unity), musicerar elegant med underbart ledigt anslag. I avskalade Maple Syrup ges han, såväl som rytmsektionen, utrymme för fräscha solon.

Finalen med Norrlandsoperans orkester är triumfartad. Flödande vacker, rikhaltig och uppstigande musik vars intro kan associeras till Ralph Lundsten. Symfonikernas klanger matchar sömlöst Anders Bergcrantz enastående bedrift som solist.

I förbigående ska inflikas att låtarna i sig inte är vad som sticker ut mest. Somliga melodier kan te sig aningen anonyma. Magin består istället av makalösa prestationer från medverkande musiker, toppat av frontmannens hisnande bravader. Stordåd uträttas sannerligen! Vidare pärlbandet av suggestiva stilar förenade under gemensamt paraply. Receptiva öron förförs av Anders Bergcrantz fenomenala känsla för dynamiskt eggande sound, en förmåga han här lyfter till högsta möjliga nivå. Behöver kanske inte ens påpekas att ljudet är perfekt?

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Reckoning

2 februari, 2021 by Rosemari Södergren

The Reckoning
Betyg 2
Svensk premiär på Bio on Demand 5 februari 2021
Regi Neil Marshall

Det är modigt och beundransvärt att släppa filmer under dessa hårda restriktioners tid då en salong bara får ha åtta personer i publiken. Att filmer istället, liksom denna, släpps på Bio on Demand istället är begripligt. Men också att släppa filmer på detta sätt är något jag vill stödja då streaming fått ta över majoriteten av filmpremiärerna. Jag vill ge varenda film som släpps upp på en biograf eller Bio on Demand högsta betyg. Men hur konstnärligt fotot ändå är i denna skrämmande film om häxjakt i 1600-talets England räcker det inte för något större engagemang.

I centrum för handlingen står den unga änkan Evelyn. Året är 1665 och pesten skördar offer i England. Enelyns make har fått pesten och då han vet hur hemskt och plågsamt det är att dö i pesten väljer han att hänga sig själv på sin och makans gård. Han vill inte heller att hans fru och nyfödda dotter ska bli smittade.

Hyresvärden vill tvinga Evelyn att till sex. Då hon avvisar hyresvärden blir hon anklagad för häxeri. Filmen är en lång resa med vidriga bilder på tortyr, såväl fysisk som psykisk. Att häxjakten i Europa under 1600-talet säkert ofta kunde drivas av män vars ego blivit taggat av en kvinna, är nog trovärdigt. Men jag har ändå svårt att känna något mer än en djupt otäck känsla inför tortyrscener och det bottenlösa hatet och våldet. Allt våld som sker för att tvinga fram att hon erkänner att hon är häxa och i maskopi med de mörka och djävulska krafterna.

Jag har svårt att se någon mening att skildra det. Det får mig mest att må illa. Jo det kan vara både viktigt och starkt att skildra orättvisor och också att skildra otäcka övergrepp men inget i filmen känns som unikt eller speciellt. Jag har redan läst skildringar och sett teateruppsättningar kring samma ämne som varit mer engagerande. Tyvärr.

Kanske en tanke med filmen är att visa hur tortyr används av människor för att tvinga människor erkänna sådant de är oskyldiga till. Kanske filmen vill visa den avgrundsdjupa ondskan som finns i människor med makt.

Det är en mörk film. Neil Marshall är känd som regissör till The Descent (Instängd), Dog Soldiers, Hellboy, Doomsday samt flera avsnitt av Game of Thrones, Westworld och Black Sails. Jag skulle vilja tycka bättre om filmen, men jag fick faktiskt tvinga mig själv att se klart den. Fotot är oerhört välgjort, men det räcker inte. Jag ser ingen mening med vad filmen förmedlar. Inget som gör att den fångar mitt intresse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tove – visar mer om Mumintrollens skapare än jag vill veta

1 februari, 2021 by Rosemari Södergren

Tove
Betyg 3
Svensk biopremiär våren 2021
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 29 januari 2021
Regi Zaida Bergroth

Mumintrollen och deras värld fascinerar människor världen över. För mig är det framför allt böckerna som talar till mig. De har djup och talar till på flera nivåer till många lager inom mig. Jag har min relation till de olika karaktärerna. När nu en film som handlar om Tove Jansson, Mumintrollens skapare dyker upp på Göteborgs filmfestival och senare i vår på svenska biografer känns det som en film jag måste se.

Tove är en bra film, ett mycket bra drama om kärlek och tvåsamhet och undersöker om det verkligen går att leva i totalt fria förhållanden. Det är filmens stora behållning för mig. Vad som i mitt tycke drar ned betyget för filmen och gör att den inte är ett mästerverk är att det är inte så mycket av konflikter som driver fram berättelsen. Den konflikt som finns vimlar mest runt inom Tove själv och utgår från hennes syn på att kärlek ska vara fri och samtidigt känner hon inte så när hon träffar sin stora passion. En del i filmen jag gärna hade varit utan är att vi får klart för oss vem i verkligheten som var Snusmumriken och Vifslan och Tofslan liksom Draken. Jag vill hellre ha mina egna bilder av vem dessa karaktärer är. En liten konflikt finns i filmen mellan Tove och hennes pappa, som var etablerad och hyllad konstnär och som såg ned på hennes Muminfigurer och ville att hon skulle ägna sig åt ”riktigt konst”.

Handlingen utspelas i Helsingfors 1945. Andra världskriget är slut och Tove Jansson är en ung konstnär som gärna hänger på fester nätterna igenom och hyllar tanken på fri kärlek. Hon har en stor osäkerhet inom sig kring sitt konstnärskap och hon mår inte bra av sin fars förväntningar. Då möter hon teaterregissören Vivica Bandler och passionerad kärlek uppstår. Åtminstone från Toves sida. Men Vivica är inte intresserad av att binda sig vid någon. Som en kunskap jag kanske inte vill ha från filmen är att Vivica och Tove är Tofslan och Vifslan och deras lesbiska erotiska kärlek är Draken. Det är på sätt och vis vackert men jag vill ha mina egna bilder av dessa karaktärer. Jag vill inte ha dem låsta i någon annans form.

Filmens behållning för mig är därför inte skildringen av Mumintrollens skapare utan berättelsen om en ung kvinna som tror på fri kärlek men när idealen möter verklighetens känslor  blir det inte lika enkelt längre.

För mig behövs egentligen ingen biografi över Tove Jansson. Hennes karaktärer talar till mig och jag behöver inte veta vad de betydde för henne. Det är intressant men inte alls nödvändigt för mig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tigrar – handlar om mycket mer än fotbollsvärlden

31 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Tigrar
Betyg 4
Visas på Göteborgs filmfestival, svensk biopremiär planeras under våren 2021
Regi Ronnie Sandahl
Skådespelare Erik Enge, Frida Gustavsson, Alfred Enoch, Marizio Lombardi, Lino Musella, Liv Mjönes

En film varenda fotbollsintresserad, eller förresten varenda idrottsintresserad, bör se. Jag hoppas filmen sätter fart på diskussioner kring idrottsvärlden. I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival står: Ronnie Sandahl vitaliserar sportfilmen i prisvinnande och starkt berörande drama som riktar strålkastarljuset mot fotbollsindustrins inhumana villkor.

Filmen bygger på verkliga händelser. Den är baserad på Martin Bengtssons självbiografiska ”I skuggan av San Siro”. Vi får följa Martin Bengtsson som var en av Sveriges mest lovande talanger inom fotboll när han såldes som ungdomsproffs till den italienska storklubben Inter. Att bli fotbollsproffs i Inter hade varit Martins dröm redan som liten knatte. Han brukade se på Inters matcher tillsammans med sin pappa och att få spela för dem blev oändligt stort. På plats i Milano är livet som ungdomsspelare inte så lätt. Rivaliteten mellan de unga spelarna är stenhård. Alla vet att när någon ny kommit till truppen slängs någon annan ut. Ingen av de andra unga spelarna vill vara den som slängs ut. Avundsjukan från de andra ungdomarna blir inte mindre av att övergångssumman för Martin var hög.

Martin är yngre än de flesta andra. Tillvaron i Milano blir mer utmanande och tuffare än han kunnat drömma om. I kontraktet var han utlovad eget rum, men så blev det inte. Svårigheterna är många: Han kan inte italienska. Att hänga med de övriga på barer och nattklubbar på fritiden verkar inte vara den roligaste sysselsättningen för en tonåring. Utmaningarna för in Martin i en spiral av psykisk nedbrytning.

En av ledarna inom klubben säger till Martin att han har höga förväntningar på Martin för att han har ett starkt driv, en stor hunger. Till skillnad från många som kommer från slummen som blir mätta redan när de kommit till ungdomslaget, du har större mål och djupare hunger. Som åskådare kan jag känna att denna hunger är inte alltid sund.

En av filmens styrkor är att regissören inte skriver oss allt på näsan. Vi får själva känna och förstå vad som händer under ytan. Skådespelarna är mycket bra och Erik Enge gör ett träffsäkert porträtt av den stenhårt satsande 16-årige fotbollstalangen.

Under sitt år hos Inter rankades Martin Bengtsson av fotbollstidningen La Gazzetta dello Sport som nummer åtta av hundra unga fotbollsspelare som förväntades bli stora stjärnor. Det kan vara ett tungt ok att bära sådana förväntningar.

Filmen sätter fingret på stora problem inom fotbollsvärlden och skildrar hur psykiska problem sopas under mattan. På så sätt handlar filmen om mer än fotbollsvärlden. I dagens värld är kraven och förväntningarna ofta höga på unga människor att de ska ”hitta sin grej” och lyckas. Alla kan inte bli bäst i världen. Acceptansen och förståelsen av psykiska problem är inte stor i samhället och det finns mycket som kan förändras i vår syn på livets mening.

Fakta om Ronnie Sandahl från Wikipedia: Ronnie Mikael Sandahl, född 2 december 1984, är en svensk författare, regissör, och krönikör på tidningen Aftonbladet. Sandahl är uppvuxen i Falköping och har tidigare arbetat på Falköpings Tidning. Hans debutroman Vi som aldrig sa hora kom ut år 2007 och möttes av stor uppmärksamhet för sin kritiska skildring av mansrollen. Hans debutfilm som regissör, Svenskjävel gick upp på biograferna år 2015 och hyllades på bred front.

Jag tror att med Tigrar tar Ronnie Sandahl definitivt en plats bland de stora svenska filmregissörerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 487
  • Sida 488
  • Sida 489
  • Sida 490
  • Sida 491
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in