
The Father
Betyg 4
Visas på Göteborg Film Festival.
Svensk biopremiär våren 2021
Regi Florian Zeller
En hjärtskärande film med två av de bästa brittiska skådespelarna: Anthony Hopkins som Athony, en åldrande man på väg mot 80 och med demenssjukdom, och Olivia Colman som dottern som försöker göra allt hon förmår men ändå inte kan hindra att pappa glider in i sjukdomen.
Såväl filmen i sin helhet som de två skådespelarna har nominerats till Golden Globe och det surras också om kommande Oscarsnomineringar. Lita på att denna film kommer att plocka hem många priser i många sammanhang. Det är en högst trolig Oscarsvinnare.
Filmen är filmad från Anthonys synvinkel, vi kan känna vad han känner, uppleva verkligheten som han gör utifrån sin Alzheimers. Det är så skickligt genomfört med foton, ljud och helt enastående skådespelarprestationer. Som tittare blir jag helt slukad av scenerna och jag lider med dottern som kämpar på alla sätt hon kan för att göra det bra för sin pappa. Men stoppa en demenssjukdom ligger utanför människors förmåga.
The Father bygger på en pjäs av Florian Zeller. I programmet för Göteborgs filmfestival står:
Florian Zeller filmatiserar sin egen succépjäs och till skillnad från många andra försök att gestalta demens, skildras här även den sjukes perspektiv. Subtilt och med små medel levandegörs Anthonys förvirring och minnesförlust så publiken också upplever den. The Father är ett hjärtskärande drama om att långsamt förlora en närstående, och även en ömsint och fantastisk kärleksskildring mellan far och dotter.
Jag kan inte annat än hålla helt med om denna beskrivning.
Det är vackert, sorgligt, skrämmande, starkt, berörande och ger en möjlighet att till viss del förstå hur en människa som mer och mer tappar greppet om verkligheten upplever det som händer. Det kan öppna vår förståelse, få oss att hantera det bättre om någon av våra anhöriga får denna sjukdom.
Vårt svenska samhälle skiljer sig från de flesta andra länder, när det handlar om hur vi möter våra äldre familjemedlemmar. I Sverige är det inte vanligt att ha åldrande föräldrar i sin bostad, de gamla lämnas oftast över till äldreboenden när de inte längre klarar att bo själva. Anthony dotter kämpar länge för att pappan ska slippa bo på äldreboende. I vårt svenska samhälle är en sådan situation rätt ovanlig, tänker jag, utom i familjer med annan än svensk bakgrund.




Tove är en bra film, ett mycket bra drama om kärlek och tvåsamhet och undersöker om det verkligen går att leva i totalt fria förhållanden. Det är filmens stora behållning för mig. Vad som i mitt tycke drar ned betyget för filmen och gör att den inte är ett mästerverk är att det är inte så mycket av konflikter som driver fram berättelsen. Den konflikt som finns vimlar mest runt inom Tove själv och utgår från hennes syn på att kärlek ska vara fri och samtidigt känner hon inte så när hon träffar sin stora passion. En del i filmen jag gärna hade varit utan är att vi får klart för oss vem i verkligheten som var Snusmumriken och Vifslan och Tofslan liksom Draken. Jag vill hellre ha mina egna bilder av vem dessa karaktärer är. En liten konflikt finns i filmen mellan Tove och hennes pappa, som var etablerad och hyllad konstnär och som såg ned på hennes Muminfigurer och ville att hon skulle ägna sig åt ”riktigt konst”.