• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Hon ska heta Minou

13 april, 2021 by Rosemari Södergren

Hon ska heta Minou
Av Ada Berger
Ett samarbete mellan Unga Dramaten och Malmö stadsteater
Online premiär 13 april 2021
Medverkande Sanna Sundqvist och Mari Götesdotter

Hur blir framtiden? Hur ser världen och samhället ut om fyrtio år? Denna nyskrivna pjäs av Ada Berger, konstnärlig ledare på Unga Dramaten, är en mörk framtidsvision. En ung kvinna, Vanna, har mitt under denna pågående covid-19-pandemi satt sig vid datorn för att köpa en barnvagn, då hon är höggravid. Något mystiskt sker och hon får kontakt med någon som lever fyrtio år i framtiden.

”Hon ska heta Minou” är en föreställning som skapats under pandemin och är anpassad efter de riktlinjer som drabbat kulturen och den ges online. Föreställningarna sker direkt i videosamtalsverktyget Zoom och är gratis, men kräver biljett.

Föreställningen är kort, lite drygt trettio minuter. Överlag är min erfarenhet att föreställningar online fungerar bäst om de inte är för långa. Det är något med att se på teater via en skärm som är tröttande på ett särskilt sätt, har jag märkt. Det gäller föreläsningar och allt som görs online, tycker jag. Egentligen är min erfarenhet att långa filmer, långa föreläsningar, långa föreställningar överhuvudtaget, oavsett om de är online eller inte, sällan blir bra. Det som inte kan sägas på en timme kan många gånger inte sägas alls, eller blir segt om det drar ut på tiden. Med vissa undantag, förstås. Vissa föreställningar behöver tid för att vecklas upp. Nåväl, åter till ”Hon ska heta Minou”. Den började lite lättsamt men ganska snart skruvades den åt och det kändes oerhört mörkt inför framtiden. Jag blir rent av rätt arg på personen som kommer från framtiden. Jag skulle vilja diskutera mer det hon förmedlar, det manusförfattaren vill säga, än själva föreställningen.

Föreställningen består av två kvinnor som sitter på var sin plats och har kopplat upp sig mot Internet och är till form helt anpassad för webbvisning. På gott och ont. Med nackdelar och fördelar. Det är deras dialog och vad de säger och vad de inte säger och hur de förmedlar detta som ger föreställningen dess sprängkraft. Det görs oerhört bra och samtidigt blir det så tydligt att vi saknar scenkonst på plats i en salong.

I ett pressutskick står det om föreställningen:
Det är en pjäs för vuxna, men skriven för barnens skull. En pjäs om moderskap, framtidstro, liv och död.

Det är här jag hakar upp mig. Det är så tydligt att detta korta drama är skrivet för ”barnens skull”, för att få oss att agera mot de hot som vår mänsklighet står inför, som klimathotet och skövlingen av regnskog med mera. Jag tycker det är viktigt att vi på fullt allvar tar itu med dessa hot. Men jag har ändå svårt för när teater blir för mycket plakat-teater. Jag tror jag hade föredragit att dramat var en timme och vi fick mer fördjupning av karaktärer med mera – och inte bara detta politiska slag. Fast å andra sidan, teater online måste ske på annat sätt än i zoomrutor för att fungera riktigt bra.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

9 april, 2021 by Mats Hallberg

foto Hans Granqvist

Björn Sjöö

Ung och stark

4

Spelades in under 2020 (fram till i höstas) i Doghowl Studio

Inspelning och mixning: Björn Erixon

Producerad av Björn Erixon och Björn Sjöö

DogHowl Records (utgivning på vinyl och digitalt)

Release: digitalt 26/3 2021 / vinyl: 9/4 2021

Vi som har åldern inne minns den så kallade alternativa musikrörelsen; dess inflytande, framgångar och upplösning.. Jag är visserligen inte gammal nog för att själv ha varit aktiv, mer än att vi på gymnasiet bildade en förening för att främja företeelsen. Har dock kvar geografiska utlöpare på vinyl, i form av plattor med Rekyl och Norrbottens Järn. Då långhårig som modet föreskrev, numera skägg istället för hår. Luleåbon Björn Sjöö som passerat 70-års strecket, var medlem i Rekyl och skrev låtar åt Norrbottens Järn. Han ingår i Norrlåtar. Och tillsammans med bland andra basisten Tommy Skotte (Skottes Musikorkester, Abash med flera) grundade Sjöö Anton Svedvergs Swänggäng. På senare år har han spelat jazz, skådespelat på Norrbottenteatern samt i teveproduktioner av Ronny Eriksson. Har därtill varit musiklärare på gymnasienivå samt gästat yngre artisterna Movits och Zacke plus lirat i ett band med rötter i New Orleans-stil.

Nu manifestar Björn Sjöö ett drygt halvsekels karriär genom att släppa sin solodebut. Den föregås av två singelsläpp. Ironiskt betitlade Ung och stark är en påkostad satsning med imponerande många medverkande, vars sammanställning växt fram successivt. Grunderna arbetade Sjöö fram på trio med trumslagare och basist. Tydligen var inte alla femton musiker samlade eller ens befann sig i samma studio. Har för mig att tre av dem har jag hört live i Mölndal/ Göteborg. Somliga bland dessa femton har spelat in sina bidrag i respektive hemmiljö, vilket var ett ovant sätt att sy ihop ett album läser jag i intervju.

All text och musik har skrivits av artisten själv, vars diversifierade influenser resulterar i angenäma konturer. och fylliga sound. Äldsta låten dateras till 1982, singeln En annan dag med Rekyl. Två-tre gånger studsar jag till av att hookar och melodier låter påfallande likt kända låtar. Ingen aning huruvida likheten ska tillföras slumpens konto eller om norrlänningen, vars idol i uppväxten hette Manfred Mann, medvetet knyckt. Associerar till tema i Paul Simons Graceland, Ry Cooder, Tony Joe White, Randy Newman och en komposition med innerlig gospel-touch känns väldigt välbekant.

På det delikata smörgåsbordet serveras många goda smaker bestående av rockig up-tempo, blues, visa, rythm & blues, alt country, Mardi Grass – stil, gospel, singer songwriter-stuk, jazziga tongångar, americana, en gnutta rockabilly och tendenser till boogie. Det fina i kråksången är att beståndsdelarna skickligt binds samman. Björn Erixon ska lovordas, dennes nyckelroll som medproducerande bollplank har varit avgörande för den lyckade helheten.

foto Hans Granqvist

Björn Sjöö trakterar en uppsjö (notera Göteborgsvitsiga ordvalet) instrument, fast han gärna poserar med tuba. I övrigt spelar han gitarrer, trombon, bastrumma och piano. Piano ska ha varit första instrument under uppväxten. Musicerandet fixar han oklanderligt. Att han på sin äntligen förverkligade debut, kontinuerligt dokumenterar sitt hantverkskunnande som låtskrivare, är emellertid albumets största tillgång.

Ska man vara helt korrekt måste övriga musiker harangeras. Utan deras glimrande bedrifter hade det inte blivit lika lysande resultat. Vill skjuta in att jag fått hålla till godo med datorljud, om än bättre än gängse. Lite trist att inte ha ett recensionsex. Den utvandrade Luleåsonen Ola Gustavsson har spelat med och proddat en drös berömda svenska namn. Här påverkar han essensen i Ung och stark på ett glimrande inspirerat sätt, oavsett om det handlar om att lägga solon på elgitarr eller läckra harmonier på pedalsteel och mandolin. Rytmsektionen bestående av ovan nämnde Tommy Skotte och trumslagaren Mats Danell ( son till Nils som spelade med Lars Sjösten och Abash?)är magnifik i sitt sätt att framhäva låtars struktur. En annan kvalitet de demonstrerar är att lyhört gå i dialog med separata melodiinstrument. Kreativt grepp! Två kvinnliga saxofonister tränger igenom i ett i övrigt manligt perspektiv. Frida Thurfjell kastar loss gånger två, ger oss vitala solon på tenor. Ytterligare en stimulerande egenhet avseende arrangemang, är förekomsten av stimulerande outro på enskilda instrument.

Sången är inte Sjöös främsta tillgång, blir ibland för gäll när låtskrivaren är uppe i varv. Men den avskräcker mig inte heller och han är noga med att artikulera. I drömskt countrydoftande Inga pengar låter rösten övertygande i poetiskt storslagen text, integrerad med vackert spel på pedal steel av Jonas Eriksson. Av tio låtar (på vinyl jämt fördelade) där inga faller ur ramen, ska ett par potentiella hits hissas. Förutom Inga pengar faller jag pladask för Det vore skönt samt Förändringens vind. Den första för dess charmant bluesiga, rullande toner vars feature utgörs av mötet Gunnar Sundströms hammondorgel – Jonas Erikssons barytongitarr. Senast nämnda titel tack vare avspända ensemblespelet i tidlös souljazz som kröns av några underbara instrumentdueller. Ola Gustavsson levererar ett makalöst känsligt bluesbaserat solo som framkallar gåshud.

Det är så skönt jämte En annan dag präglas av dels tacksamhet i ord och ton, dels en pendelrörelse mellan vemod och tröst. Andra alster kännetecknas av ett härligt gung. Texterna är kärnfulla och tänkvärda, samtidigt existentiellt reflekterande på ett ganska diffust vis. Vi får inga episka berättelser á la Plura och Anders F. Tycker ändå man får lära sig en del om Björn Sjöös livsinställning.

Hoppas Ung och stark letar sig fram till både gamla följare och nya generationer. (i sammanhanget poppar Rekyls kanske största hit upp ur minnet: Det finns ingen förlorad generation) Registrerar utomordentligt hantverk av en mycket duktig eklektisk låtskrivare och hans glänsande medarbetare.

obs En av de forna medlemmarna i Rekyl heter Rolf Hedberg. Har precis fått reda på att han är far till Frida Thurfjell, vars saxofonspel förgyller skivan. Numera bor Rolf i Göteborg och är bland annat teatermusiker/ -kompositör. Denne multiinstrumentalist har jag haft förmånen att höra live ett par gånger.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Picture of Lies – spännande, mystisk, hotfull, sorglig, tragisk och mitt i alltihop väldigt realistisk

7 april, 2021 by Rosemari Södergren

Picture of Lies
Betyg 3
Svensk premiär: Digitalt köp 8 mars 2021, digitalhyra 22 mars
Regi Giuseppe Capotondi

Claes Bang, Donald Sutherland och Mick Jagger tillsammans i en skrämmande psykologisk thriller som ställer spännande frågor kring vad konst är och vad som är kritikens roll för att människor ska uppskatta och upptäcka konst. En av filmens styrkor är frågorna den ställer kring vad som är sanning. Men mest av allt är det en mörk skildring av hur långt en människa kan gå när den är rädd för att förlora allt. Vad kan en människa göra för att uppnå sina drömmar?

Claes Bang är en fascinerande skådespelare och få kan spela samma falska karaktär så övertygande som han. Internationellt slog han igenom 2017 i Ruben Östlunds The Square. På grund av pandemin släpps nog denna film inte upp på biografer alls, då den släppts direkt till digital lansering. Det är lite synd, då den rent bild- och ljudmässigt är fantastisk. Ljudet, musiken och fotot är suggestivt och drar in mig och talar till känslor.

Huvudkaraktären i filmen är konstkritikern James Figueras, som spelas av Claes Bang. Inledningen av filmen är helt suverän. Filmen pendlar elegant mellan ett tal han håller och hans förberedelse för detta talsom han ska hålla för amerikanska turister i Italien där han försörjer sig på liknande föreläsningar. Detta pendlande mellan förberedelsen och talet berättar så mycket om hans förmåga att dupera.

Under framträdandet för turisterna möter han Berenice (spelas av Elizabeth Debicki) och de inleder en relation. Figueras har blivit inbjuden till en hängiven stenrik konstsamlare, Joseph Cassidy (spelas av Mick Jagger). Cassidy tar emot elegant på ett av sina slott. Det visar sig att Cassidy har en baktanke med inbjudan. På sina ägor runt slottet bor en av världens främsta men samtidigt hemlighetsfulle konstnärer, Jerome Debney (spelas av Donald Sutherland).

Cassidy har, trots att konstnären bor inom hans område, inte fått se något av vad Debney målat sedan han flyttade in i stugan. Ingen har fått se dessa nya konstverk. Cassidy mutar och hotar Figueras till att stjäla en tavla. Figueras blir utlovad att få göra en exklusiv intervju med den hemlighetsfulle konstnären men också att kunna få ett eget galleri eller museum.

Skådespelarna är samtliga helt rätt i sina roller och berättelsen är spännande, mystisk, hotfull, sorglig, tragisk och mitt i alltihop väldigt realistisk, beträffande vad människor kan göra för att uppnå berömdhet och framgång, men det kan kosta själen. En fascinerande film.

Denna noir-thriller är baserad på boken The Burnt Orange Heresy från 1971 av Charles Willeford. I pressmaterialet kring filmen berättar regissören kring hur han ser på skillnaderna mellan filmen och romanen:
– The original script was set in Florida like the book. It’s very expensive to shoot in Florida (laughs) and also Palm Beach is kind of off limits. So I thought that, also given the sophistication of the dialogue, that maybe a change of setting would have matched it. We said why not try Lake Como?
The fact that Lake Como is not so sunny. Being so steep and so dark, you rarely get direct sunlight so it added to this modern, moody atmosphere of this brooding threat that I wanted for the film. Other than that, and obviously the character of Berenice has been pumped up a lot from the original novel. The themes are exactly the same. We were faithful with that.

Regissören berömmer Elizabeth Debicki, som han menar utan tvekan är en duktig skådespelerska som är på väg att bli internationellt uppmärksammad:
– Obviously I had seen what she had done before, and it was already very, very promising but the moment – and look I’m a bit biased maybe because we became friends but I am her biggest fan. The minute we started working, I could tell straight away that she was perfect and she has all that I’ve ever wanted from an actor. It was a real pleasure, also because she is very intelligent and clever and she knows exactly when to push and when to stop. You don’t really need to direct her much.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Knutby: I blind tro – fascinerande och ställer viktiga frågor huruvida fallet verkligen är löst

6 april, 2021 by Rosemari Södergren

Knutby: I blind tro
Betyg 4
Premiär på HBO 4 april 2021
Regi Henrik Georgsson

Är rätt personer dömda i Knutby-fallet? Anton Berg och Martin Johnson, två undersökande journalister, har ägnat två år att granska fallet och bevisen och utan tvekan funnit en del som inte stämmer. Alexandra Fossmo sköts med skott nära huvudet medan den så kallade barnflickan Sara Svensson hela tiden hävdat att hon stod på längre avstånd. Fotspåren i snön utanför huset för mordet stämmer inte heller med barnflickans spår. Och framför allt har de avslöjat hur brottsplats-vallningen med Sara Svensson inte alls gick korrekt till. Istället för att låta henne visa upp allt i ett enda svep utan att styra henne har undersökningen pågått i sex timmar där hon fått tydlig regi av polis på plats.

Mordet på Alexandra Fossmo och mordförsöket på Daniel Linde i Knutby 2004 väckte stor uppmärksamhet. Det är ett kriminalfall som sticker ut på många sätt, utfört på en ort där en säregen församling höll till. Församlingen som var en pingstförsamling hade utvecklat en egen teologi som baserades på att Åsa Waldau, en av församlingens ledarfigurer, var Kristi brud, det vill säga hon skulle gifta sig med Jesus när han kommer tillbaka. Att Jesus skulle komma tillbaka ganska snart ingick i församlingens teologiska tankesätt. Då Åsa Waldau var trolovad med Jesus var hon så när gudomlig en människa kan vara. För några år sedan lades församlingen ned och flera av dessa forna medlemmar har trätt fram och berättat om vad de beskriver som hjärntvätt i en sekt. De har berättar hur en del av församlingens män fick agera ställföreträdande för Jesus i samlag med Kristi brud och församlingens medlemmar tävlade om att få Åsa Waldaus gunst på olika sätt, bland annat genom att skänka henne dyrbara smycken.

Barnflickan Sara Svensson dömdes för mordet och pastorn, Helge Fossmo, dömdes för att han ansågs ligga bakom och ha förmått Sara Svensson att utföra mordet och mordförsöket. Men är detta sanningen om hur det gick till? Tv-serien är mycket intressant för alla som engagerades av detta kriminalfall 2004. Anton Berg och Martin Johnson har gjort en grundlig undersökning. Visst kan jag tycka att en del scener är lite tillgjorda när de två ska spela upp hur de samtalade då de jobbade med och funderade kring fallet, men frågan är hur man annars skulle illustrera detta? Stillbilder och uppläsning skulle bli stelt.

Ett stort plus för hur dessa två journalister har lyckats få tillgång till material som aldrig offentliggjorts tidigare samt exklusiva intervjuer med nyckelpersoner som inte förrän nu börjat berätta vad de varit med om, bland dem Sara Svensson – den så kallade barnflickan. Tv-serien ger inga svar, de två journalisterna driver inte en fastlagd tes. Jag tror att det är en styrka i serien. Jag tror inte att sista ordet är sagt kring detta. I samband med att församlingen lades för några år sedan var det flera av dess medlemmar som tidigare tigit som nu trädde fram och berättade om saker som hänt. Men det finns flera som fortfarande inte berättat öppet. Jag tänker bland annat på Daniel Linde som utsattes för mordförsök 2004. Hans historia finns inte med i denna tv-serie.

Om du blir nyfiken på de två journalisterna Anton Berg och Martin Johnson kan du höra mer av dem i krimpodden Spår. Regissören Henrik Georgsson som de samarbetat med i tv-serien har tidigare skapat bland annat Bron, Tsunami, Marcella och Stieg Larsson – mannen som lekte med elden.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: The Man Who Sold His Skin

3 april, 2021 by Rosemari Södergren

The Man Who Sold His Skin
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 april 2021
Regi Kaouther Ben Hania
med Yahya Mahayni, Monica Bellucci och Koen De Boew

En satir över konstvärlden och en betraktelse över västvärldens brist på empati för flyktingar, eller oförmåga att förstå hur det är att leva utanför trygga bubblan. Kanske greppar regissören Kaouther Ben Hania om för många teman? Filmen spretar därför något men samtidigt är den fantastisk på många sätt. Fotot är innovativt med foton genom speglar och udda vinklar. Tillsammans med ljud och musik ger fotot ett stort mervärde till filmens handling och öppnar våra sinnen på flera sätt. Jag tycker om filmer som liksom denna talar till flera nivåer inom oss och där det sägs mycket mer än det som sägs på ytan.

I centrum för handlingen står en ung syrisk man, Sam Ali. Han är en spontan man med temperament. När han åker buss med sin flickvän Abeer friar han inför publik och utropar: ”Vi vill ha frihet, vi vill ha revolution”. Nja det var inte något han seriöst menade, han syftade på att han ville ha rätten att gifta sig med sin flickvän Abeer, som snart skulle träffa en man hennes mamma valt ut åt henne. Men det finns många spioner runt om i Syrien och någon spelar in Sam Ali och han blir snart gripen och förd till polis. Han lyckas dock med hjälp av en släkting fly. Han tar sig till Libanon där han får arbeta på en kycklingfabrik.

Han drömmer om ett liv i Europa tillsammans med sitt livs stora kärlek Abeer. Tillsammans med en annan utfattig flykting brukar han lura sig in på konstutställningar och andra sammanhang med gratis mat. Plötsligt får han ett oväntat erbjudande. En av världens stora samtida konstnärer vill ställa ut honom som ett levande konstverk – men ett visum intatuerat på ryggen. Dessutom med en generöst avtal som kommer att ge honom rikedom. Det låter som en biljett till frihet och första platsen han får åka till och bo i på ett lyxhotell är Bryssel, samma stad som hans stora kärlek Abeer flyttat till med sin make.

Grundhistorien om att Sam blir ett levande konstverk och vad det för med sig för förvecklingar med frågor och misstänksamhet från familj och släkt och upprörda flyktingorganisationer som anser att han blivit utsatt för traficking är både tankeväckande och engagerande. Ändå kan jag ha lite svårt att känna sympati för Sam. Jag tycker kanske att han är för envist fixerad vid Abeer, eller om deras kärlekshistoria blir en ingrediens för mycket för att filmen ska bli det mästerverk som det skulle kunna bli.

Regissören Kaouther Ben Hania är född i Tunisien 1977 där hon började studera film, och hade sin fortsatta sin utbildning i Frankrike. Hennes förra film, Skönheten och odjuren (Beauty and the Dogs) var uttagen till tävlan i Un Certain Regard i Cannes 2017. The Man Who Sold His Skin, hennes fjärde långfilm, hade världspremiär på festivalen i Venedig 2020 och Yahya Mahayni vann priset för Bästa manliga skådespelare. På Stockholm Filmfestival samma år vann Kaouther Ben Hania priset för Bästa manus. Jag vill absolut se mer av denna regissör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Sida 481
  • Sida 482
  • Sida 483
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in