Hon ska heta Minou
Av Ada Berger
Ett samarbete mellan Unga Dramaten och Malmö stadsteater
Online premiär 13 april 2021
Medverkande Sanna Sundqvist och Mari Götesdotter
Hur blir framtiden? Hur ser världen och samhället ut om fyrtio år? Denna nyskrivna pjäs av Ada Berger, konstnärlig ledare på Unga Dramaten, är en mörk framtidsvision. En ung kvinna, Vanna, har mitt under denna pågående covid-19-pandemi satt sig vid datorn för att köpa en barnvagn, då hon är höggravid. Något mystiskt sker och hon får kontakt med någon som lever fyrtio år i framtiden.
”Hon ska heta Minou” är en föreställning som skapats under pandemin och är anpassad efter de riktlinjer som drabbat kulturen och den ges online. Föreställningarna sker direkt i videosamtalsverktyget Zoom och är gratis, men kräver biljett.
Föreställningen är kort, lite drygt trettio minuter. Överlag är min erfarenhet att föreställningar online fungerar bäst om de inte är för långa. Det är något med att se på teater via en skärm som är tröttande på ett särskilt sätt, har jag märkt. Det gäller föreläsningar och allt som görs online, tycker jag. Egentligen är min erfarenhet att långa filmer, långa föreläsningar, långa föreställningar överhuvudtaget, oavsett om de är online eller inte, sällan blir bra. Det som inte kan sägas på en timme kan många gånger inte sägas alls, eller blir segt om det drar ut på tiden. Med vissa undantag, förstås. Vissa föreställningar behöver tid för att vecklas upp. Nåväl, åter till ”Hon ska heta Minou”. Den började lite lättsamt men ganska snart skruvades den åt och det kändes oerhört mörkt inför framtiden. Jag blir rent av rätt arg på personen som kommer från framtiden. Jag skulle vilja diskutera mer det hon förmedlar, det manusförfattaren vill säga, än själva föreställningen.
Föreställningen består av två kvinnor som sitter på var sin plats och har kopplat upp sig mot Internet och är till form helt anpassad för webbvisning. På gott och ont. Med nackdelar och fördelar. Det är deras dialog och vad de säger och vad de inte säger och hur de förmedlar detta som ger föreställningen dess sprängkraft. Det görs oerhört bra och samtidigt blir det så tydligt att vi saknar scenkonst på plats i en salong.
I ett pressutskick står det om föreställningen:
Det är en pjäs för vuxna, men skriven för barnens skull. En pjäs om moderskap, framtidstro, liv och död.
Det är här jag hakar upp mig. Det är så tydligt att detta korta drama är skrivet för ”barnens skull”, för att få oss att agera mot de hot som vår mänsklighet står inför, som klimathotet och skövlingen av regnskog med mera. Jag tycker det är viktigt att vi på fullt allvar tar itu med dessa hot. Men jag har ändå svårt för när teater blir för mycket plakat-teater. Jag tror jag hade föredragit att dramat var en timme och vi fick mer fördjupning av karaktärer med mera – och inte bara detta politiska slag. Fast å andra sidan, teater online måste ske på annat sätt än i zoomrutor för att fungera riktigt bra.