• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bitterljuv pop radikalt och raffinerat omvandlad – Singled Out By Fate av Milder PS

2 juni, 2021 by Mats Hallberg

design Johannes Lundberg

Milder PS

Singled Out By Fate

4

Inspelning, mix och master: Johannes Lundberg på Studio Epidemin i Göteborg 2014 – 2020 / kompletterande inspelningar: Arvid Ingberg, Johan Söderqvist och Pål Svenre

Produktion: Koakim Milder och Johannes Lundberg

apart Records

48:03

Releasedatum: 2/4 2021

På 80-talet etablerade sig flera betydande band från de Brittiska öarna, vars ledare utgjorde själva förutsättningen för deras framgångar och kreativitet. Syftar på grupper som skotska Orange Juice med Edwyn Collins i spetsen, irländska The Waterboys med centralgestalten Mike Scott, Kevin Rowland som var musikalisk motor i Dexys Midnight Runners, Aztec Camera med sin frontman Roddy Frame samt Paddy McAloon, hjärnan bakom Prefab Sprout. De nådde samtliga sådan nivå att jag givetvis lyssnat på dem, har några av deras skivor. För enkelhets skull kan vi definiera kvintetten som arty pop med influenser från folk och soul. Förkortningen PS ska, som kanske somliga av er visste, utläsas Prefab Sprout, en grupp jag hörde live på rockklubb i Göteborg strax efter genombrottet med albumet Steve McQueen 1985. Sedan lång tid tillbaka är melankoliskt lagda Prefab Sprout synonymt med Paddy McAloon, en 63-årig mycket respekterad låtskrivare. Ett ansenligt antal artister/ grupper har gjort covers på hans kompositioner. Er recensent äger minst tre album, maxin Cars And Girls, ett par singlar och har en skiva inspelad på kassett av gruppen från Newcastle, som nådde både publik och kritikerkår. Att de oftast anlitade syntpionjären Thomas Dolby som producent kan betecknas som ett anmärkningsvärt faktum.

Saxofonisten och professorn Joakim Milder förklarar inte varför han fäst sig så starkt vid Paddy McAloons melodier, vilka han likställer med verk från genierna Schubert, Bacharach samt Paul McCartney. Tonsättare/ låtskrivare som säkerligen påverkat McAloon, numera drabbad av svår tinnitus och ögonsjukdom. Redan 1996 tolkade jazzmusikern Joakim Milder vemodiga Desire As, en låt som lätt slinker in och sätter sig i huvudet. 2012 kom albumet Quoted Out of Context av Milder PS förstärkta av blåsare och stråkmusiker. Några år senare arrangerade Milder sina öppensinnade tolkningar för storbandsformat. Konsert med kvartett + Norrbotten Big Band finns att se på nätet. Och nu släpps således uppföljaren.

Vi får elva låtar signerade McAloon, varav jag endast är familjär med tre, fast tycker mig känna igen ytterligare refränger. Har roat mig med att spåra härkomst. Ett par melodier hämtas från albumet Andromedia Heights, enstaka val hittas på Crimson/ Red från 2014, Jordan, the Comeback och Steve McQueen. Åtskilligt av materialet återfinns emellertid på B-sidor av singlar eller maxi singlar. Obskyrt så det förslår. Vissa av låtarna har varit svårtillgängliga rariteter.

Joakim Milder – Nils-Olov Johansen – Johannes Lundberg – Lisbeth Diers / foto Kjell Oscarsson

Joakim Milder befinner sig gärna i skärningspunkten mellan mainstream och experimentella uttryck (exempelvis varit med och sammanställt tribut-plattor med musik av Miles, Mingus respektive Monk). Han har erhållit Grammis och Gyllene Skivan, är ledamot i Kungliga Musikaliska Akademin samt konstnärlig ledare för renommerade Norrbotten Big Band. Är flitigt förekommande på sociala medier som en slags (själv) ironisk, läsvärd bloggare. Tveksamt om jag har någon av skivorna utgivna i hans namn, däremot sett honom på scen ett antal gånger. Medverkar på cirka nittio skivor (några äger jag). På Singled Out By Fate har han fördelat sina insatser ganska jämt mellan sopran- och tenorsaxofon. På Oh, The Swiss hörs han väsentligt mindre framträdande på piano. I PS ingår norske elektroniskt inriktade gitarristen Nils-Olov Johansen (för mig okänd fast kan ha hört med Frode Fjellheim)), influerad av musik från jojk, Balkan, Hawaii och Indien. Den eminenta rytmsektionen består av danska Lisbeth Diers jämte projektledarens partner Johannes Lundberg på kontrabas (akustisk gitarr ett spår). Basist och slagverkare har jag njutit av flera gånger live, antingen på skilda håll eller i Anders Hagbergs Melodic Melange.

Blås var extremt sällsynt hos Prefab Sprout. På detta jazzigt utforskande alster hörs förstås mycket av den varan. I några låtar kompletteras Milder av gäster som trumpetaren Staffan Svensson, Dan Johansson på flygelhorn och trombonisten Arvid Ingberg. Lisa Långbackas dragspel ger sofistikerat kontur åt ett par melodier. Därtill förekommer anlitade stråkmusiker, alternerande stråkkvartetter. På sju melodier i olika grad präglar de sinnrika, ibland excentriska arr som Milder ansvarar för. Djärvt infallsrika arrangemang vars utfall McAloon prisat. Kammarmusikerna är för många för att räknas upp. En av dem – cellisten Petra Lundin i Göteborgs symfoniker – råkar jag ha träffat några gånger. (hennes mamma är en fantastisk kulturarrangör). Skulle tippa på att fler än henne har sin hemvist i GSO, en orkester van vid samarbeten med kvalitativ populärmusik.

Milder lyckas i sitt uppsåt att sträva efter sammanhållen men ändå varierad ljudbild. Han hoppas att uppskattningen inför upphovsmannens original tränger igenom, också letar sig fram till ny publik. Lyssnare som förhoppningsvis vill uppsöka källan för vidare musikaliskt välbefinnande. Tror för egen del att de mottagare som inte är förtrogen med förlagans text & musik, kan ha lättare att ta till sig dessa interpretationer överlag. För mig handlar det mycket om hur jag lyssnar och om det sker via hörlurar eller högtalare. Pendlar från att bli uppslukad till att anse att somligt ofördelaktigt hamnar utanför ramarna , upplöser förlagans struktur och mönster. Merparten gör mig euforisk. Dock, Milders förkärlek till impro gör det tålmodigt framarbetade resultatet här och var lite ojämnt.

Andra fullängdaren , min personliga favoritskiva med då skör pop-romantik i egen oefterhärmlig stil

Seriositeten och egensinnet märks direkt. I öppningsspåret genom i tur och ordning pizzicato på cello, gitarr som plockar ackord, den gällt inbrytande (alltför gäll just här) sopransaxen presenterar temat, varpå rytmsektionen intelligent kompletterar. Så följsamt och snyggt! Den febriga öppensinnade stämningen signalerar verkligen seriositet. Avlöses av mjukt mästerverk vars original ligger närmast i tiden. Adolescence är sällsynt i så måtto att den idag utseendemässigt (jämfört med skivomslaget ovan) förändrade Paddy McAloon haft medförfattare. Milders tenor, stråkarna och det underliggande kompet söker sig framåt. Lisa Långbackas accordeon adderar himmelsk skinande rymd. Otroligt vackert motiv penslas fram i ett fullödigt arr av Dandy of The Danube vars improvisatoriska inslag berikar. Oj, vilken fulländad transformation av intrikat popsång. Romantik i kubik när Milders snillrika ingrepp skänker ny tolkning, kanske rent av ny innebörd (Paddy McAloon hävdar att i några fall är Milders versioner bättre). Hör ett ljuvligt tema broderas ut enligt beprövade mallen ”call and response” teknik, det vill säga övriga musiker svarar på sopransaxens inlägg. Då den instrumentala konversationen pågår fyller Diers/ Lundberg elegant i.

Förvisso fascinerande och stimulerande grepp att låta en saxofon styra på flertalet låtar. Ändå vill jag göra gällande att mannen som innehar en professur i improvisation och ensemblespel, emellanåt tilldelat sig själv en alltför dominerande ställning, även om han är en fena på både sopran och tenor. Välkomnar fokusförflyttningen i Radio Love. Underbart trumpetspel av Staffan Svensson och stråkkvartett ger kontur innan skönt avslappnat tenorsaxsolo tar vid. Noterar därutöver snygga slingor från Johansen på elgitarr. Hans twang-sound färgar läckert i flera passager. Här och på flera andra ställen rycks man med av ensemblens spel plus laborerandet med ett smutsigt sound. Just Because I Can framstår som en av flera obskyra pärlor som Milder PS förmår att förvalta väl, omformulera på ett spännande vis. Vidunderlig instrumentering, bedårande melodi framförd i minimalistisk anda där Philip Glass och Blue Nile korsas. Diers och Milder utför extra minnesvärda bedrifter. Också ett lysande exempel på hur sömlöst kammarmusiker och frisinnade jazzmänniskor kan umgås i konsten. I Prefab Sprouts listmässigt största hit – The King Of Rock´n Roll – hörs basintro och musiker som lirar för högtryck. Trots rakt osedvanligt okomplicerat beat, serveras låten delvis i nedtonat skick. Säcken knyts ihop försynt utan vassa kanter i Swans. Känns som en ynnest att få svepas iväg när det ömsinta temat konstant gör sig påmint.

Joakim Milder – pressfoto

Minns ni att jag skrev ojämnt? Beroende på humör existerar på Singled Out By Fate ett par omtolkningar det kan vara en utmaning att tillägna sig. Inträffar när det experimenteras till den grad med udda instrument och säregna klanger, att man tappar kontakt med originalen. Anser att någon av dessa versioner skulle ha slopats. Enda gäster på något av dessa krävande spår är för övrigt Dan Johansson jämte Arvid Ingberg, både medlemmar i Norrbotten Big Band. Dissonans, distortion och melodibyggen som nära nog rämnar förekommer vid ett par sekvenser. Scarlet Nights, ett av spåren i denna flytande kategori, kommer i en senare fas glädjande nog ut i det fria.

Hav överseende med alldeles för utförlig recension. Helheten förtjänar som framgår smattrande applåder och rågade portioner uppskattning. Och vissa lyssningstillfällen störs jag inte särdeles av ett par tillkrånglade arrangemang. Mycket av musiken låter väldigt vacker, innehåller egen ton och lyster. Värt att betona att den garvade arrangören Joakim Milder tillsammans alla musiker, genomgående fått ut det bästa av tre värdar, tre genrer: Frihetligt nyfiken jazz, interfolierande konstmusik – inklusive Lisa Långbackas underbara bidrag – samt högklassig popestetik från vördad låtskrivare. Notabelt att Wendy Smith från Prefab Sprout på cd:n tackas för inspiration och uppmuntran.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The United Way – en kärleksförklaring till Manchester United

1 juni, 2021 by Rosemari Södergren

The United Way
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 juni 2021
Regi Mat Hodgson
Medverkande Eric Cantona, David Beckham, Ryan Giggs, Bryan Robson, Brian Kidd, Ole Gunnar Solskjaer, Teddy Sheringham, Nicky Butt, Peter Schmeichel, Tommy Docherty.

Klappar ditt hjärta för det brittiska fotbollslaget Manchester United? Då är den här dokumentären ett måste för dig. Det är en vackert förpackad kärleksförklaring till fotbollslaget. Dess historia med bakgrunden i arbetarstaden Manchester, dess tränare, dess stora stjärnor och dess framgångar och motgångar – allt förpackat i ett oemotståndligt kärleksfullt berättande. Vi får se förstås se mycket av och om Alex Ferguson som ledde laget till den stora trippeln 1999 då de vann FA-cupen, brittiska ligan och Champions League. Vi får möta stjärnor från lagets historia från George Best till David Beckham och Andy Cole som var några av de ungdomsspelare som Ferguson satsade på. Mest av allt får vi dock se den legendariska fotbollsspelaren Eric Cantona som på många sätt förklarar sig kärlek till Manchester United.

Det är en dokumentär med mycket hjärta. Helt uppenbart är den skapad av någon vars hjärta klappar för Manchester United. Dokumentären är också möjlig att se som en stor kärleksförklaring till fotboll, till spelet och hur det kan förena människor.

Det som däremot inte tas upp, vad filmskaparen i stort sett blundar för är den genom-kommersialisering och jättekapitalism som numer styr över och härskar över elitfotboll. Och det gäller givetvis Manchester United lika mycket som andra elitlag. De stora problemen med våldsamma supportrar nämns knappt heller.

Ett pressmail beskriver filmen:
Manchester United är mer än bara ett fotbollslag. Klubben som växte ur den fattiga industristaden Manchester på 1800-talet är i dag världens största, med flest och mest lojala fans över hela världen. The United Way är den oemotståndliga krönikan över denna drömfabrik, genom tragedier och framgångar, berättad med hjälp av dess mest profilerade stjärna Eric Cantona.

Fotboll är stort världen över och jag tror att många, oavsett vilket som är deras favoritlag, kan känna igen sig i denna kärleksförklaring till ett fotbollslag. Det går inte att värja sig, jag sugs in i berättandet även om jag saknar kritik till vad elitfotboll idag egentligen är. Men då hyllningen genomförs så väl och det är oerhört intressant att höra lagets historia och möta dess frontfigurer (som till 99,9 procent enbart är män, tyvärr) så får den trots allt högt betyg av mig. Att inga kvinnor finns med, det är som dessa lag fungerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vitt skräp – ärligt talat en skräpfilm

1 juni, 2021 by Birgitta Komaki

Vitt skräp
Betyg 1
Svensk 4 juni 2021
Regi Tobias Nordquist

När Sami (Ola Rapace) reser runt i Sverige för att glömma sitt förflutna kommer han i kontakt med Gubben (Donald Högberg). Han försöker sno dennes bil men blir upptäckt. I stället blir han värvad till i Gubbens verksamhet. Gubben driver narkotikaförsäljningen på orten och använder sina söner Conny (Peter Virtanen) och Kenneth (Erik Bolin) i verksamheten. Ja, till och med ortens polis är inblandad. Sami blir tvungen att gilla läget för att klara sig. Dessutom träffar han Kim (Ida Engholm) och förälskar sig. Det blir en trasslig historia med mycket förvecklingar och ännu mer våld. Allt ackompanjerat av schlagermusik från svensktoppen. Dessutom totalt omöjlig att tro på.

Filmen är en blandning av Jönssonligan, hustrumisshandel och rått våld. Mycket våld för en actionfilm som utger sig för att även vara komisk. Här slår man sina offer sönder och samman eller skjuter varandra. Och förtryckta söner som framställs som pajaser är inte särskilt roliga. Synd på fina skådespelare som Ola Rapace, Ida Engholm och Erik Bolin med flera. Nu har de fått en hopplöst osannolik historia att arbeta med.

Vitt skräp, White trash, är ett begrepp för vit underklass i USA. Jag undrar om filmen fått detta namn för att visa  att det finns kriminella grupper med svensk bakgrund också? I svenska medier rapporteras mycket om dödsskjutningar mellan konkurrerande kriminella nätverk med immigrant-bakgrund. Kan syftet med filmen vara att ta någon slags motsats-ställning till detta, visa att det minsann finns kriminella gudfäder i svensk underklass också? Jag vet inte, eller om filmen är ett försök att vara en svensk version av Quention Tarantinos Kill Bill eller Pulp Fiction som gör svart humor av våldsamma scener? Vilket som än är skälet till att göra denna Vitt Skräp-film fungerar det inte alls. Ärligt talat: en skräpfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Charlatan

31 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Charlatan
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 juni 2021
Regi Agnieszka Holland

En intressant skildring av hur vetenskapens framgångar är beroende av människor som vågar tänka utanför de accepterade gränserna för vetenskapen. Om inte tidiga alkemister hade förberett vägen hade inte kemin blivit en vetenskap.

Filmen bygger på den sanna historien om den tjeckiska herbalisten Jan Mikolášek som under tidigt 1900-tal diagnostiserade och botade miljontals människor. Han lärde sig av en klok bondkvinna att se på människors urin vad som felades dem och han kunde massor om växter och örter och hur de kunde användas i medicinskt syfte. Urinprov är idag ett verktyg för läkare och många örtmediciner har vidareutvecklats till traditionella läkemedel.

Berättelsen utspelas under andra världskriget i Europa och i efterkrigstiden. Mikolášek hjälpte både fattiga människor och mäktiga personer. Både den nazistiska regimen och sedan den kommunistiska regimen vände sig till honom.

Filmen pendlar mellan hans nutid och hans ungdom, så vi får följa hur han blev den han blev. Det är oerhört väl filmat med murriga bruna toner.

Jan Mikolášek är en speciell person, utan tvekan. Han är envis över gränsen till vad som är klokt. När han får den ena varningen efter den andra att den kommunistiska regimen är ute efter att gripa honom och ställa honom inför rätt vägrar han att fly, fast han får hjälp. Han är inte bara ruggigt envis när det gäller flykten. Ibland kan han vara oerhört hjälpsam och ha medkänsla med människor och kan till och med skänka pengar till en fattig änka som har en sjuk son och behöver ta sig till havet med sonen för att han ska läka. Men han kan vara grym mot anhöriga, rent av elak. Och det som fick mig att må riktigt dåligt när jag såg filmen var när han dödade nyfödda kattungar på ett grymt sätt. Då tappade jag liksom känslan för honom. Givetvis är människor alltid människor, på gott och ont. Ingen är bara en ängel. En healer som Jan Mikolášek har förstås både goda och dåliga sidor.

En intressant film, värd att diskutera vidare kring frågor om vetenskap och hur den förutsätter människor som vågar gå utanför gränser.

Lite bakgrundsfakta om regissören:
Charlatan är regisserad av den hyllade polska regissören Agnieszka Holland som ligger bakom de kritikerrosade filmerna Mr. Jones, Villebråd, In Darkness, m.fl. Filmen hade världspremiär på Berlins filmfestival 2020 och valdes ut till Tjeckiens Oscarsbidrag 2021. Den har även nominerats till ett flertal prestigefyllda priser bland annat för bästa regissör på European Film Awards 2021.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Mare of Easttown – en av de bästa kriminalserierna på streamingtjänster

31 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Mare of Easttown
Betyg 4
TV-serie i sju avsnitt där sista avsnittet kom 31 maj 2021 på HBO
I rollerna Kate Winslet, Jean Smart, Guy Pearce, Julianne Nicholson, Angourie Rice, David Denman, Evan Peters, Sosie Bacon och John Douglas Thompson.

Denna kriminalserie med Kate Winslet i huvudrollen har hyllats på många håll och här är ännu en hyllning.

Kate Winslet spelar Mare, en kvinnlig polis, i den lilla staden Easttown, som ligger i närheten av Philadelphia. Seriens styrka är att karaktärerna är mänskliga och trovärdiga, seriens har en sådan realism och samtidigt så mitt i trassel och missförstånd finns det en värme mellan människor.

Mare är en kvinna i femtioårsåldern och samtidigt som hon leder utredningen av ett mord på en ung kvinna har hon det trassligt och jobbigt med sitt privatliv. Hennes före detta make bor i ett hus på en tomt strax bakom hennes hus och han är på väg att gifta om sig. Hon bor med sin mamma, dotter och sonson Drew. Hennes sons flickvän har börjat en process att få vårdnaden om Mares sonson Drew. Det är en mardröm för Mare eftersom hennes döde sons flickvän har stora drogproblem.

I den lokala tidningen får hon kritik för att polisen i allmänhet och Mare i synnerhet inte har hittat en ung kvinna som försvann för något år sedan. För att rädda sina skinn tar polischefen in en hyllad kriminalpolis som ska utreda mordet på den unga kvinnan. Kanske har det nya mordet samröre med försvinnandet av den andra unga kvinnan? Mare är inte glad över att tvingas samarbeta med en kriminalpolis utifrån.

Ibland undrar jag hur det verkar kunna gå till i mindre amerikanska städer. Mare känner ju de flesta och plötsligt ska hon förhöra och gripa personer hon känner.

En av seriens viktiga pelare är berättelsen om sorg efter att förlora ett barn. Mare har förlorat sin son som begick självmord på vinden i deras hus. Självmordet hänger förstås som en stor mörk gardin över familjen och är ett ämne som de inte pratar om. Att det inte går att fly från en djupt sorg är ett ledmotiv i filmen. Mares reaktion är trovärdigt skildrad och vi får också lära känna andra föräldrar som förlorat barn och se olika sätt människor hanterar en sådan tragedi.

Relationer mellan människor och möte med sorg är ledande teman i serien men det är också en kriminalhistoria med överraskande vändningar ända in till sista delan av sista avsnittet.

Mare of Easttown är utan tvekan en av de bästa kriminalserierna på streamingtjänster just nu.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 472
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Sida 475
  • Sida 476
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in