Milder PS
Singled Out By Fate
4
Inspelning, mix och master: Johannes Lundberg på Studio Epidemin i Göteborg 2014 – 2020 / kompletterande inspelningar: Arvid Ingberg, Johan Söderqvist och Pål Svenre
Produktion: Koakim Milder och Johannes Lundberg
apart Records
48:03
Releasedatum: 2/4 2021
På 80-talet etablerade sig flera betydande band från de Brittiska öarna, vars ledare utgjorde själva förutsättningen för deras framgångar och kreativitet. Syftar på grupper som skotska Orange Juice med Edwyn Collins i spetsen, irländska The Waterboys med centralgestalten Mike Scott, Kevin Rowland som var musikalisk motor i Dexys Midnight Runners, Aztec Camera med sin frontman Roddy Frame samt Paddy McAloon, hjärnan bakom Prefab Sprout. De nådde samtliga sådan nivå att jag givetvis lyssnat på dem, har några av deras skivor. För enkelhets skull kan vi definiera kvintetten som arty pop med influenser från folk och soul. Förkortningen PS ska, som kanske somliga av er visste, utläsas Prefab Sprout, en grupp jag hörde live på rockklubb i Göteborg strax efter genombrottet med albumet Steve McQueen 1985. Sedan lång tid tillbaka är melankoliskt lagda Prefab Sprout synonymt med Paddy McAloon, en 63-årig mycket respekterad låtskrivare. Ett ansenligt antal artister/ grupper har gjort covers på hans kompositioner. Er recensent äger minst tre album, maxin Cars And Girls, ett par singlar och har en skiva inspelad på kassett av gruppen från Newcastle, som nådde både publik och kritikerkår. Att de oftast anlitade syntpionjären Thomas Dolby som producent kan betecknas som ett anmärkningsvärt faktum.
Saxofonisten och professorn Joakim Milder förklarar inte varför han fäst sig så starkt vid Paddy McAloons melodier, vilka han likställer med verk från genierna Schubert, Bacharach samt Paul McCartney. Tonsättare/ låtskrivare som säkerligen påverkat McAloon, numera drabbad av svår tinnitus och ögonsjukdom. Redan 1996 tolkade jazzmusikern Joakim Milder vemodiga Desire As, en låt som lätt slinker in och sätter sig i huvudet. 2012 kom albumet Quoted Out of Context av Milder PS förstärkta av blåsare och stråkmusiker. Några år senare arrangerade Milder sina öppensinnade tolkningar för storbandsformat. Konsert med kvartett + Norrbotten Big Band finns att se på nätet. Och nu släpps således uppföljaren.
Vi får elva låtar signerade McAloon, varav jag endast är familjär med tre, fast tycker mig känna igen ytterligare refränger. Har roat mig med att spåra härkomst. Ett par melodier hämtas från albumet Andromedia Heights, enstaka val hittas på Crimson/ Red från 2014, Jordan, the Comeback och Steve McQueen. Åtskilligt av materialet återfinns emellertid på B-sidor av singlar eller maxi singlar. Obskyrt så det förslår. Vissa av låtarna har varit svårtillgängliga rariteter.
Joakim Milder befinner sig gärna i skärningspunkten mellan mainstream och experimentella uttryck (exempelvis varit med och sammanställt tribut-plattor med musik av Miles, Mingus respektive Monk). Han har erhållit Grammis och Gyllene Skivan, är ledamot i Kungliga Musikaliska Akademin samt konstnärlig ledare för renommerade Norrbotten Big Band. Är flitigt förekommande på sociala medier som en slags (själv) ironisk, läsvärd bloggare. Tveksamt om jag har någon av skivorna utgivna i hans namn, däremot sett honom på scen ett antal gånger. Medverkar på cirka nittio skivor (några äger jag). På Singled Out By Fate har han fördelat sina insatser ganska jämt mellan sopran- och tenorsaxofon. På Oh, The Swiss hörs han väsentligt mindre framträdande på piano. I PS ingår norske elektroniskt inriktade gitarristen Nils-Olov Johansen (för mig okänd fast kan ha hört med Frode Fjellheim)), influerad av musik från jojk, Balkan, Hawaii och Indien. Den eminenta rytmsektionen består av danska Lisbeth Diers jämte projektledarens partner Johannes Lundberg på kontrabas (akustisk gitarr ett spår). Basist och slagverkare har jag njutit av flera gånger live, antingen på skilda håll eller i Anders Hagbergs Melodic Melange.
Blås var extremt sällsynt hos Prefab Sprout. På detta jazzigt utforskande alster hörs förstås mycket av den varan. I några låtar kompletteras Milder av gäster som trumpetaren Staffan Svensson, Dan Johansson på flygelhorn och trombonisten Arvid Ingberg. Lisa Långbackas dragspel ger sofistikerat kontur åt ett par melodier. Därtill förekommer anlitade stråkmusiker, alternerande stråkkvartetter. På sju melodier i olika grad präglar de sinnrika, ibland excentriska arr som Milder ansvarar för. Djärvt infallsrika arrangemang vars utfall McAloon prisat. Kammarmusikerna är för många för att räknas upp. En av dem – cellisten Petra Lundin i Göteborgs symfoniker – råkar jag ha träffat några gånger. (hennes mamma är en fantastisk kulturarrangör). Skulle tippa på att fler än henne har sin hemvist i GSO, en orkester van vid samarbeten med kvalitativ populärmusik.
Milder lyckas i sitt uppsåt att sträva efter sammanhållen men ändå varierad ljudbild. Han hoppas att uppskattningen inför upphovsmannens original tränger igenom, också letar sig fram till ny publik. Lyssnare som förhoppningsvis vill uppsöka källan för vidare musikaliskt välbefinnande. Tror för egen del att de mottagare som inte är förtrogen med förlagans text & musik, kan ha lättare att ta till sig dessa interpretationer överlag. För mig handlar det mycket om hur jag lyssnar och om det sker via hörlurar eller högtalare. Pendlar från att bli uppslukad till att anse att somligt ofördelaktigt hamnar utanför ramarna , upplöser förlagans struktur och mönster. Merparten gör mig euforisk. Dock, Milders förkärlek till impro gör det tålmodigt framarbetade resultatet här och var lite ojämnt.
Seriositeten och egensinnet märks direkt. I öppningsspåret genom i tur och ordning pizzicato på cello, gitarr som plockar ackord, den gällt inbrytande (alltför gäll just här) sopransaxen presenterar temat, varpå rytmsektionen intelligent kompletterar. Så följsamt och snyggt! Den febriga öppensinnade stämningen signalerar verkligen seriositet. Avlöses av mjukt mästerverk vars original ligger närmast i tiden. Adolescence är sällsynt i så måtto att den idag utseendemässigt (jämfört med skivomslaget ovan) förändrade Paddy McAloon haft medförfattare. Milders tenor, stråkarna och det underliggande kompet söker sig framåt. Lisa Långbackas accordeon adderar himmelsk skinande rymd. Otroligt vackert motiv penslas fram i ett fullödigt arr av Dandy of The Danube vars improvisatoriska inslag berikar. Oj, vilken fulländad transformation av intrikat popsång. Romantik i kubik när Milders snillrika ingrepp skänker ny tolkning, kanske rent av ny innebörd (Paddy McAloon hävdar att i några fall är Milders versioner bättre). Hör ett ljuvligt tema broderas ut enligt beprövade mallen ”call and response” teknik, det vill säga övriga musiker svarar på sopransaxens inlägg. Då den instrumentala konversationen pågår fyller Diers/ Lundberg elegant i.
Förvisso fascinerande och stimulerande grepp att låta en saxofon styra på flertalet låtar. Ändå vill jag göra gällande att mannen som innehar en professur i improvisation och ensemblespel, emellanåt tilldelat sig själv en alltför dominerande ställning, även om han är en fena på både sopran och tenor. Välkomnar fokusförflyttningen i Radio Love. Underbart trumpetspel av Staffan Svensson och stråkkvartett ger kontur innan skönt avslappnat tenorsaxsolo tar vid. Noterar därutöver snygga slingor från Johansen på elgitarr. Hans twang-sound färgar läckert i flera passager. Här och på flera andra ställen rycks man med av ensemblens spel plus laborerandet med ett smutsigt sound. Just Because I Can framstår som en av flera obskyra pärlor som Milder PS förmår att förvalta väl, omformulera på ett spännande vis. Vidunderlig instrumentering, bedårande melodi framförd i minimalistisk anda där Philip Glass och Blue Nile korsas. Diers och Milder utför extra minnesvärda bedrifter. Också ett lysande exempel på hur sömlöst kammarmusiker och frisinnade jazzmänniskor kan umgås i konsten. I Prefab Sprouts listmässigt största hit – The King Of Rock´n Roll – hörs basintro och musiker som lirar för högtryck. Trots rakt osedvanligt okomplicerat beat, serveras låten delvis i nedtonat skick. Säcken knyts ihop försynt utan vassa kanter i Swans. Känns som en ynnest att få svepas iväg när det ömsinta temat konstant gör sig påmint.
Minns ni att jag skrev ojämnt? Beroende på humör existerar på Singled Out By Fate ett par omtolkningar det kan vara en utmaning att tillägna sig. Inträffar när det experimenteras till den grad med udda instrument och säregna klanger, att man tappar kontakt med originalen. Anser att någon av dessa versioner skulle ha slopats. Enda gäster på något av dessa krävande spår är för övrigt Dan Johansson jämte Arvid Ingberg, både medlemmar i Norrbotten Big Band. Dissonans, distortion och melodibyggen som nära nog rämnar förekommer vid ett par sekvenser. Scarlet Nights, ett av spåren i denna flytande kategori, kommer i en senare fas glädjande nog ut i det fria.
Hav överseende med alldeles för utförlig recension. Helheten förtjänar som framgår smattrande applåder och rågade portioner uppskattning. Och vissa lyssningstillfällen störs jag inte särdeles av ett par tillkrånglade arrangemang. Mycket av musiken låter väldigt vacker, innehåller egen ton och lyster. Värt att betona att den garvade arrangören Joakim Milder tillsammans alla musiker, genomgående fått ut det bästa av tre värdar, tre genrer: Frihetligt nyfiken jazz, interfolierande konstmusik – inklusive Lisa Långbackas underbara bidrag – samt högklassig popestetik från vördad låtskrivare. Notabelt att Wendy Smith från Prefab Sprout på cd:n tackas för inspiration och uppmuntran.